Som det står i visan.
19 juni
Så, fru Gregorius. Det var alltså ärendet. Litet ovanligt, det är sant.
Hon kom sent denna gång, mottagningstiden var förbi, och hon var ensam kvar i väntrummet.
Hon steg in till mig, mycket blek, hälsade och blev stående mitt i rummet. Jag gjorde en gest åt en stol, men hon stod kvar.
Jag narrades sist, sade hon. Jag är inte sjuk: jag är fullkomligt frisk. Det var något helt annat jag ville tala med doktorn om, jag kunde bara inte få fram det då.
En bryggarkärra skramlade förbi nere på gatan, jag gick fram och stängde fönstret, och i den plötsliga tystnaden hörde jag henne säga, lågt och fast, men med en liten darrning på orden, som om hon var nära gråt:
Jag har fått en så förfärlig avsky för min man.
Jag stod med ryggen mot kakelugnen. Jag böjde på huvudet till tecken att jag följde med.
Inte som människa, fortfor hon. Han är alltid god och vänlig mot mig; aldrig har han sagt mig ett hårt ord. Men han inger mig en så förfärlig motvilja.
Hon drog djupt efter andan.
Jag vet inte hur jag skall uttrycka mig, sade hon. Det som jag tänkte begära av doktorn är något så besynnerligt. Och det strider kanske alldeles mot vad ni anser vara rätt. Jag vet ju inte vad doktorn tänker om sådana saker. Men det finns något hos er som inger mig förtroende, och jag vet ingen annan som jag skulle kunna anförtro mig åt i det här fallet, ingen annan i hela världen som skulle kunna hjälpa mig. Skulle doktorn inte kunna tala med min man? Kunde ni inte säga honom att jag lider av en sjukdom, något underlivslidande, och att han måste avstå från sina rättigheter, åtminstone för en tid?
Rättigheter. Jag for med handen över pannan. Jag ser rött för ögonen, när jag hör det ordet nämnas i den betydelsen. Gud i himlen, hur har det gått till i människornas hjärnor, när de gjorde rättigheter och plikter av detta!
Det stod genast klart för mig, att här måste jag hjälpa, om jag kunde. Men jag fann icke strax något att säga, jag ville höra henne tala mera. Det är också möjligt, att min medkänsla för henne var blandad med en dosis rätt vanlig och enkel nyfikenhet.
Förlåt, fru Gregorius, frågade jag, hur länge har ni varit gift?
I sex år.
Och har det som ni kallar er mans rättigheter alltid känts lika svårt för er som nu?
Hon rodnade litet.
Det har alltid varit svårt, sade hon. Men nu på sista tiden har det blivit mig outhärdligt. Jag förmår inte mera, jag vet inte vad det skall bli av mig, om detta skall fortsätta.
Men, inföll jag, pastorn är ju inte längre ung. Det förvånar mig att han vid sin ålder kan göra er så mycket förtret. Hur gammal är han egentligen?
Femtiosex år, tror jag nej, han är kanske femtiosju. Men han ser ju äldre ut.
Men säg mig, fru Gregorius har ni aldrig själv talat med honom om detta? sagt honom hur mycket det plågar er, och bett honom vänligt och vackert att skona er?
Jo, en gång har jag bett honom om det. Men han svarade med en förmaning. Han sade att vi inte kunde veta, om inte Gud har för avsikt att skänka oss ett barn, fast vi inte ha fått något hittills, och därför skulle det vara en mycket stor synd om vi slutade upp med det som Gud vill att vi skall göra för att få barn Och han har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.
Jag kunde inte undertrycka ett leende. Vilken inpiskad gammal skojare!
Hon såg mitt leende, och jag tror att hon missförstod det. Hon stod tyst ett ögonblick, som om hon betänkte sig; så började hon tala igen, lågt och darrande, medan rodnaden steg allt högre och mörkare över hennes hy.
Nej, ni måste veta allt, sade hon. Ni har kanske redan gissat det, ni ser ju mitt igenom mig. Jag begär ju att ni skall narras för min skull, då måste jag åtminstone vara uppriktig mot er. Ni får döma mig hur ni vill. Jag är en otrogen hustru. Jag tillhör en annan man. Och det är därför det har blivit så förfärligt svårt för mig.
Hon undvek min blick, medan hon sade detta. Men jag, jag såg henne egentligen först nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i mitt rum, en kvinna med hjärtat överfullt av lust och elände, en ung kvinnoblomma med doft av kärlek omkring sig och med blygselrodnad över att doften var så mäktig och stark.
Jag kände att jag bleknade.
Äntligen såg hon upp och mötte min blick. Jag vet inte vad hon trodde sig läsa i den, men hon kunde icke hålla sig upprätt längre, hon sjönk ner på en stol, skakande av gråt. Kanske trodde hon att jag tog hela saken frivolt, kanske också att jag var likgiltig och hård och att hon till ingen nytta hade blottat sig för en främmande man.
Jag gick fram till henne, tog hennes hand, klappade den sakta: Seså, inte gråta, inte gråta mera nu. Jag vill hjälpa er. Jag lovar er det.
Tack, tack
Hon kysste min hand, hon vätte den med sina tårar. Bara en enda våldsam snyftning till, så lyste det upp ett leende genom gråten.
Jag måste också le.
Men ni var dum som talade om det där sista, sade jag. Inte för att ni behöver vara rädd att jag missbrukar ert förtroende; men sådant skall man hålla hemligt. Alltid, utan undantag, så länge man kan. Och jag hade naturligtvis hjälpt er ändå.
Hon svarade:
Jag ville säga det. Jag ville, att någon som jag aktar högt och ser upp till skulle veta det och likväl inte förakta mig.
Så kom en lång historia: hon hade en gång för ungefär ett år sedan hört på ett samtal mellan mig och hennes man, pastorn han var dålig, och jag var där på sjukbesök. Vi hade kommit att tala om prostitutionen. Hon mindes allt vad jag hade sagt och upprepade det för mig det var något mycket enkelt och vanligt, dessa stackars flickor äro också människor och böra behandlas som människor o. s. v. Men hon hade aldrig hört någon tala så förr. Sedan dess hade hon sett upp till mig, och det var därför hon nu hade fått mod att anförtro sig åt mig.
Allt det där hade jag glömt, totalt Gömt i snö, kommer upp i tö.
Jag lovade alltså att tala med hennes man ännu samma dag, och hon gick. Men hon hade glömt handskar och parasoll, hon kom tillbaka och hämtade dem och försvann igen. Hon strålade och lyste, glad och yr som ett barn, som har fått sin vilja fram och som väntar sig något mycket roligt.
* * *Jag gick dit på eftermiddagen. Hon hade förberett honom; det var överenskommet. Jag hade ett samtal med honom i enrum. Han var ännu gråare i ansiktet än vanligt.
Ja, sade han, min hustru har ju redan sagt mig hur det står till. Jag kan inte säga hur ont det gör mig om henne. Vi hade så innerligt hoppats och önskat, att vi en gång skulle få ett litet barn. Men jag vill inte vara med om skilda sovrum, det måste jag bestämt säga ifrån. Det är ju så ovanligt i våra kretsar, det skulle bara ge anledning till prat. Och jag är ju för resten en gammal man.
Han hostade ihåligt.
Ja, sade jag, jag betvivlar naturligtvis inte att pastorn sätter sin hustrus hälsa framför allt annat. Och för övrigt är det ju gott hopp om att vi skall kunna få henne frisk igen.
Det ber jag till Gud om, svarade han. Men hur länge tror doktorn att det kan dra om?
Det är svårt att säga. Men ett halvt års absolut avhållsamhet blir säkert nödvändigt. Sedan få vi ju se
Han har ett par smutsbruna fläckar i ansiktet; de blevo ännu mörkare och tydligare nu mot den färglösa hyn, och ögonen liksom krympte ihop.
* * *Han har varit gift en gång förr; bra synd att hon dog, den första hustrun! I hans arbetsrum hänger ett porträtt av henne i svartkritsförstoring: en simpel och knotig och «fromsinnlig» pigtyp, inte alltför olik den goda Katarina von Bora.
Det ber jag till Gud om, svarade han. Men hur länge tror doktorn att det kan dra om?
Det är svårt att säga. Men ett halvt års absolut avhållsamhet blir säkert nödvändigt. Sedan få vi ju se
Han har ett par smutsbruna fläckar i ansiktet; de blevo ännu mörkare och tydligare nu mot den färglösa hyn, och ögonen liksom krympte ihop.
* * *Han har varit gift en gång förr; bra synd att hon dog, den första hustrun! I hans arbetsrum hänger ett porträtt av henne i svartkritsförstoring: en simpel och knotig och «fromsinnlig» pigtyp, inte alltför olik den goda Katarina von Bora.
Hon passade honom säkert. Synd att hon dog!
21 juni
Vem är den lycklige? Det har jag nu frågat mig sedan i förrgår.
Besynnerligt, att jag skulle få veta det så snart, och att det just skulle vara en ung man som jag känner, om än flyktigt. Det var Klas Recke.
Ja, ja, det är verkligen något helt annat än pastor Gregorius.
Jag mötte dem nyss, på min kvällspromenad. Jag gick utan mål genom gatorna i den varma rosenskymningen, gick och tänkte på henne, den lilla kvinnan. Jag tänker ofta på henne. Jag kom in på en tom och avsides gata där såg jag dem plötsligt komma emot mig. De kommo ut ur en port. Jag drog hastigt upp näsduken och snöt mig för att dölja mitt ansikte. Det var för resten onödigt; han känner visst knappt igen mig, och hon såg mig icke, hon var blind av lycka.
22 juni
Jag sitter och läser bladet som jag skrev i går afton, läser det om och om igen, och jag säger till mig själv: så, gamle vän, du har alltså blivit kopplare?
Dumheter. Jag har befriat henne ur något förfärligt. Jag kände det som något som måste göras.
Vad hon så gör med sig själv är hennes sak.
23 juni
Midsommarnatt. Ljusa, blå natt. Jag minns dig ju från barndomen och ungdomen som den lättaste, yraste, luftigaste av alla årets nätter, varför är du så kvav och ängslande nu?
Jag sitter vid fönstret och tänker över mitt liv, forskar efter orsaken varför det kom att gå i en så helt annan fåra än alla de andras, så långt på sidan om allmänna vägen.
Låt mig tänka.
Nyss, då jag gick hemåt över kyrkogården, såg jag åter en av dessa scener, om vilka de moraliska insändarna i pressen bruka säga, att de trotsa all beskrivning. Det är tydligt, att en drift, som kan förmå dessa stackars människor att väcka allmän förargelse på en kyrkogård, måste vara oerhört mäktig och stark. Den driver lättsinniga män till alla slags galenskaper, och hederliga och förståndiga män driver den till att underkasta sig stora umbäranden och försakelser i andra hänseenden. Och den driver kvinnorna till att övervinna den blygselkänsla, som all flickuppfostran i generationer efter generationer har varit anlagd på att väcka och förstärka, till att uthärda förfärliga kroppsliga lidanden, och ofta till att störta sig på huvudet i det djupaste elände.
Blott mig har den ännu icke drivit till någonting. Hur är det möjligt?
Mina sinnen vaknade först sent, vid en tidpunkt, då min vilja redan var en mans vilja. Jag var mycket ärelysten som barn. Jag vande mig tidigt vid självbehärskning, vid att göra skillnad mellan det som var min innersta och konstanta vilja, och det som var viljan för stunden, ögonblickets lust; att lyssna till den ena rösten och att ringakta den andra. Jag har sedan märkt, att detta är något rätt sällsynt bland människorna, kanske mera sällsynt än talang och geni, och det förefaller mig därför ibland, som om jag egentligen borde ha blivit något ovanligt och betydande. Jag var ju också ett stort ljus i skolan; ständigt yngst i klassen, student vid femton år och medicine licentiat vid tjugutre. Men där stannade jag. Inga fortsatta specialstudier, ingen doktorsdisputation. Folk ville nog låna mig pengar, hur mycket som helst nästan; men jag var trött. Jag kände ingen lust att specialisera mig ytterligare, och jag ville förtjäna mitt bröd. Skolgossens ärelystnad efter vackra betyg var mättad och dog bort, och besynnerligt nog, det kom aldrig en mans ärelystnad i stället. Jag tror det berodde på att det var då jag började tänka. Jag hade inte haft tid till det förut.
Men under hela den tiden låg mitt driftliv i en halvslummer, levande nog att väcka obestämda drömmar och begär, som hos en ung flicka, men icke mäktigt och bjudande som hos andra unga män. Och om jag också emellanåt vakade en natt igenom i heta fantasier, föreföll det mig dock alltid otänkbart att jag skulle kunna finna tillfredsställelse hos de kvinnor som mina kamrater besökte, kvinnor, som de ibland hade pekat ut för mig på gatorna och som föreföllo mig motbjudande. Det gjorde väl också till, att min fantasi alltid hade fått växa på egen hand och sköta sig själv nästan utan all beröring med kamraternas. Jag var ju alltid så mycket yngre än de, jag förstod i början ingenting när de talade om sådana saker, och emedan jag ingenting förstod, vande jag mig att icke höra på. Så förblev jag «ren». Icke ens gossårens synder gjorde jag någonsin bekantskap med, visste knappt ens vad det var. Jag hade ingen religiös tro som höll mig tillbaka, men jag gjorde mig drömmar om kärleken, o, mycket vackra drömmar, och jag var viss om att de skulle förverkligas en gång. Jag ville inte sälja min förstfödslorätt för en grynvälling, ville inte smutsa min vita mössa.
Mina drömmar om kärleken det tycktes mig en gång att de voro så nära, så nära att bli verklighet. Midsommarnatt, underliga bleka natt, alltid väcker du upp det minnet igen, det minnet som egentligen är mitt livs enda, det enda som står när allting annat sjunker undan och blir stoft och ingenting. Och ändå var det så obetydligt, det som skedde. Jag var ute på min morbrors lantställe över midsommarhelgen. Där var ungdom och dans och lekar. Bland ungdomsskaran fanns en flicka, som jag hade träffat några gånger förr, på bjudningar i familjer. Jag hade icke tänkt på henne mycket förut, men då jag nu såg henne där, rann det mig plötsligt i sinnet vad en kamrat till mig hade sagt om henne en gång på en bjudning: den där flickan har allt ett gott öga till dig, hon har suttit och sett på dig hela kvällen. Detta erinrade jag mig nu, och fast jag inte trodde det utan vidare, gjorde det i alla fall att jag såg mera på henne än jag kanske annars skulle ha gjort, och jag märkte också att hon såg på mig ibland. Hon var kanske inte vackrare än många andra, men hon stod i de tjugu årens fulla blomma, och hon hade ett tunt vitt blusliv över det unga bröstet. Vi dansade några gånger med varandra kring majstången. Inemot midnatt gingo vi allesammans upp på ett berg för att se på utsikten och tända ett midsommarbål, och det var meningen att vi skulle stanna där tills solen gick upp. Vägen gick genom skogen mellan höga raka tallar; vi gingo par om par, och jag gick med henne. Då hon snubblade mot en trädrot i skogsdunklet räckte jag henne min hand, det gick en ilning av glädje igenom mig då jag kände hennes lilla mjuka, fasta, varma hand i min, och jag behöll den sedan också där vägen blev jämn och lätt. Vad talade vi om? Jag vet inte, inte ett ord har stannat i mitt minne, jag minns bara att det gick som en hemlig ström av tyst och beslutsam hängivenhet genom hennes röst och genom alla hennes ord, som om detta att hon gick där i skogen hand i hand med mig var något som hon länge hade drömt om och hoppats på. Vi kommo upp på berget, andra ungdomar voro där före oss och hade redan tänt bålet, och vi lägrade oss i grupper och parvis här och där. Från andra höjder och berg flammade andra eldar. Över oss hängde rymden stor och ljus och blå, nedanför lågo vikarna och sunden och den vida fjärden isigt blanka och djupa. Jag höll ännu alltjämt hennes hand i min, jag tror också att jag vågade smeka den sakta. Jag betraktade henne förstulet och såg, att hennes hy glödde i nattens blekhet och ögonen stodo fulla av tårar, men hon grät icke, hon andades jämnt och lugnt. Vi sutto tysta, men inom mig sjöng det, en sång, en gammal visa som kom för mig, jag vet inte hur: