God morgon, monsieur le Poète! ropade fröken Titine, vilken i dag var vithårig som en fransk markisinna från lancien régime, efter att dagen förut ha varit rödhårig som en lättsinnig subrett. Å, det är snällt av er att komma och hälsa på mig, vilket strålande väder, man skulle tro sig vara mitt i sommaren, inte sant, och så ha vi bara början av mars, då kärleken vaknar, ni har säkert lagt märke till vad alla damer äro vackra i dag, men naturligtvis, har ni det, monsieur le Poète, annars vore ni inte diktare! Oh là, là, har ni sett, vem som kommer där vad, känner ni henne inte, känner ni inte den vackra madame Delarue, som hela staden talar om, är det möjligt, hennes man spelar i stadsorkestern, och har ni sett hennes pälskappa? Å, märker ni ingenting? Men monsieur le Poète, var har ni då era ögon, ni ser bara blommor och stjärnor som Victor Hugo, ja, naturligtvis, men monsieur Delarue har tusen francs i månaden för att spela, och en äkta gråverkspäls kostar åttatusen så visst som en, men madame Delarue har kommit över sin på en auktion i Nizza för nästan ingenting är det inte tur och får man inte lust att resa in till Nizza?
Samtidigt som Titine utan att dra andan en enda gång avlämnade denna tirad hade hennes händer satt fram ansjovissnitt, rädisor och ostpinnar. På motsatta sidan av Strandpromenaden kom en ung dam svävande, den unga dam som Titine just talat om. Hon var småväxt, men hade det oefterhärmliga sätt att föra sig, som är fransyskorna eget. Hennes hår var platinablont, hennes ögonbryn ersatta med två tuschlinjer, hennes mun orangefärgad, hennes kinder mandarinfärgade och hennes ögonvrår hemlighetsfullt gröna. Fastän dagen var strålande varm, var hon insvept i en yppig gråverkspäls. Många blickar följde henne från trottoarserveringarna. Kristian Ebb sade:
Vet ni vad jag tänker på, när jag ser franska kvinnor, fröken Titine? Jag tänker på champagne.
Ah, så charmant! Ni är en verklig poet, en näktergal som Victor Hugo!
Och varför? fortsatte Ebb. Det är inte bara därför att champagne är så dyr. Det är därför att de druvor, man använder till att göra champagne, egentligen både sakna utseende och smak. Men om man behandlar dem riktigt, så bli de till champagne, och att framställa champagne av nare druvor går helt enkelt inte!
Fy, fy, fy! ropade fröken Titine och stampade i marken med sina högklackade skor. Usch, vad ni är elak, jag kan aldrig förlåta er, men vet ni vad man berättar om madame Delarues man? I går var det middagskonsert framför Kasinot, och man spelade Traviata, och i dryckesvisan är det en paus, då alla instrumenten tiga på en gång, innan de sätta in med full kraft. Den stackars monsieur Delarue, han hade glömt pausen, och plötsligt säger han med hög röst, så att alla hans kamrater hör det: »Gud i himlen, det här går inte längre, jag blir till ett åtlöje för hela staden!» Ni är diktare, vad skulle ni dikta om, om inte ladultère? Eller är det sant, att man inte tänker så mycket på äktenskapsbrott utanför Frankrike?
Jo då, svarade Kristian Ebb, vi ha också börjat komma med på ett hörn. Framsteget är på marsch, och ingenting skall hejda det!
Då förstår ni mig, när jag frågar er, om ni har hört allt vad man berättar i staden om en viss herre Ni har en vän, som också är stamgäst här
Menar ni Martin Vanloo? Ni vill väl inte påstå, att det är han som säljer pälsar till underpris? För om ni säger det, tror jag det inte!
Ni är så hetsig av er, det har jag ju aldrig sagt, det nns väl andra medlemmar av familjen
Såvitt jag vet, består familjen av en uråldrig farmor, vidare av två bröder med namnen Allan och Arthur, som jag inte känner, och en ung släkting på sidolinjen, som påstås likna den engelske skalden Shelley, kallad Englands Kristian Ebb. Vem av dem är det som realiserar pälsar? Jag är en kristen människa och tycker lika mycket om att baktala min nästa som någon annan, men jag vill
ha fakta, innan jag gör det!
Fy, fy, fy, sade fröken Titine med markisinnemin, baktala sina medmänniskor, räcker det inte med en päls ovanpå ett armband med rubiner?
Hon avbröt sig och gled med det naturligaste tonfall i världen över i en hälsning:
God morgon, monsieur Vanloo! Har det inte ringt i era öron? Monsieur le Poète och jag tala just om er familj?
Om min familj? svarade en hes röst på andra sidan Ebbs axel. Nöj er med att tala om den ende anständige medlemmen av den, jag menar mig själv! Och vad är det ni dricker, Ebb? Öl! Fröken Titine, vill ni inte ge oss en hela skum, men plötsligt som de säga i Italien!
III
Vem var den nykomne?
En fysiognom, som man sade för hundra år sedan, skulle ha haft svårt att besvara frågan. Han var kortväxt och muskulös. Han hade strävt, svart hår, som växte ned i pannan, och ganska sneda ögonbryn över kisande ögon. Så långt kunde han likna vissa typer, som man nner Medelhavet runt, och vilkas ursprung förlorar sig i historiens natt typer, som lika gärna kunna leda sitt ursprung tillbaka till Egypten som till Fenicien eller något av de hundratals folkslag, vilka trängts och ävlats kring dessa kuster. Men hans ögon voro mörkblå. Och dessutom talade han engelska inte den sorts engelska, som man hör i hamnarna Medelhavet runt, utan den andra, omisskänliga sorten, vilken tar lika lång tid att frambringa som en engelsk gräsmatta en engelska, vars konsonanter vaja så slappt i draget från tungspenen som sjögräset vajar för havsströmmarna i de sju oceaner, vilka England behärskar
Hallå, Vanloo! sade Ebb. Hur står det till?
Fruktansvärt! svarade mannen med den hesa rösten. Hang-over kallas sjukdomen av våra amerikanska kusiner, »med vilka vi ha allt gemensamt utom språket» Känner man åkomman i Skandinavien?
Ryktesvis, medgav Ebb. Men vi äro småborgare, och det präglar vårt språk. I Norge och Danmark kallar man den för timmermän, i Sverige för kopparslagare.
Det fascinerar mig alltid att höra om vilda folkslags seder. Era tre länder äro ju idyllens sista tillyktsort i Europa. Hos er kan det då omöjligen nnas tvisteämnen?
Ebb brast i ett dånande skratt.
Ni misstar er! I morgon väntar jag besök av två skandinaviska herrar, som jag omedelbart kommer att kasta på porten. Den ene är specialist i Napoleons historia och den andre i de megalitiska folkens begravningsskick!
Hur kan ni uttala så svåra ord så tidigt på morgonen? sade mr Vanloo beundrande och drog ett djupt drag ur det glas, som Titine satt fram. Jag anar inte, vad megalitiska folk äro för någonting låter som en elak form av sinnessjukdom. Men gamle Boney känner jag utmärkt till. Ni vet, att vi engelsmän kallade Napoleon så, tills vi hade besegrat honom. Efteråt blevo vi hövliga och kallade honom »general Buonaparte». Hudson Lowe vaktade honom på St. Helena, var mycket noga med att aldrig kalla honom annat. Kom det brev till kejsar Napoleon, returnerade han dem med påskriften »adressaten okänd». Var lugn för att jag hört talas om gamle Boney! Min familj kommer från St. Helena!
Ebb spärrade upp ögonen.
Verkligen? Bodde den där på hans tid?
Vi kommo till Europa strax efter hans död!
Är det därför er villa heter Longwood?
Förmodligen! Det var min stamfar som byggde den. Begåvad gammal fan! Familjen vansläktas
Vansläktas? sade Ebb i den spefulla ton, han vant sig att anlägga mot Martin Vanloo. Vad menar ni? Ni, käre vän, reciterar ju Shakespeare och Swinburne så att man får tårar i ögonen, särskilt fram på nattsidan, ni har en ung släkting som liknar Shelley, och en bror som uppmuntrar musiken, enligt vad jag hört
Förmodligen! Det var min stamfar som byggde den. Begåvad gammal fan! Familjen vansläktas
Vansläktas? sade Ebb i den spefulla ton, han vant sig att anlägga mot Martin Vanloo. Vad menar ni? Ni, käre vän, reciterar ju Shakespeare och Swinburne så att man får tårar i ögonen, särskilt fram på nattsidan, ni har en ung släkting som liknar Shelley, och en bror som uppmuntrar musiken, enligt vad jag hört
Han avbröt sig, men för sent.
Vad säger ni? frågade Martin Vanloo och satte sig upp i stolen. En bror som uppmuntrar musiken?
Ebb besparades besväret att svara. I detta ögonblick vek madame Delarue runt om hörnet, bländande i sin pälskappa och sina måsvingeformade ögonbryn Alla blickar följde henne. Martin Vanloo kastade från sig en halvrökt cigarrett.
Aha, nu förstår jag! Hur kan min gode bror Allan tro, att man kan tillåta sig sådant i Mentone? Det måste sluta med skandal, och jag avskyr skandal! Jag avskyr den på samma vis som jag avskyr dålig vers! Jag fordrar stil om det gäller poesi, äktenskapsbrott eller andra brott!
Han teg, och Ebb, som sannerligen inte kände sig kallad att säga något, följde hans exempel. De första ord som yttrades kommo från Martin.
Jo, familjen vansläktas! Vill ni ha era exempel, behöver ni bara se tvärsöver gatan!
Hans tonfall var så egendomligt, att Ebb spratt till. Hans ögon voro hopdragna till små springor, ansiktet liknade en mask. Allt det engelska i hans sätt var borta, det fattades bara en solfjäder i hans hand för att han skulle ha liknat en österländsk sultan som håller dom, med bödlarna och tortyrinstrumenten inom räckhåll. Vem var det han i tankarna satt till doms över? Vem om inte de två personer, Ebb sett en stund förut mannen med de blodröda plakaten och den vackre gossen med klisterburken! De klistrade just upp ett plakat litet längre bort, innan de försvunno längs promenaden.
Är det möjligt, att ni inte känner min bror Arthur? frågade Martin. Skulle ni aldrig ha suttit i fängelse, Ebb?
Vem var den nykomne?
Hahaha missförstå mig rätt! Jag menar politiskt fängelse! Hade ni gjort det, väl att märka i ett land, som inte regerades demokratiskt, hade ni omgående blivit föremål för min bror Arthurs intresse. Då hade han genast anordnat protestmöten och låtit avfatta resolutioner för att få er frigiven! Om ni var skyldig eller ej, skulle inte ha intresserat honom det ringaste bara han ck tillfälle att demonstrera mot »reaktionen» och »förbättra världen!» Det är otroligt, vad det nns många världsförbättrare nuförtiden! En sak glömma de esta av dem, nämligen att förbättra sig själva först!
Ebb teg. Hittills hade han bara känt Martin Vanloo som en gemytlig ung man med sinne för poesi och gott vin. Och plötsligt avslöjade han sig som en man med sociala, eller om man så ville antisociala ståndpunkter och en aktningsvärd fond av hat i bröstet. Ty det fanns intet tvivel om en sak: hans känslor gentemot brodern Arthur liknade påfallande gott, gammaldags hat.
Martin hade fullföljt en privat tankegång.
Kanske tycker ni, att det är ologiskt av mig att tala på det viset om Arthur, som i alla fall vill något, och inte om Allan, som ingenting vill, utan bara gör allt, vad han har lust till? Men tro inte, att jag föredrar den ene framför den andre! En stupid njutningsmänniska är mig lika antipatisk som en stupid fanatiker. De äro mina bröder! Vad är det för en gammal vidskepelse, att man skall ta särskild hänsyn till vissa personer, bara därför att man råkar ha gemensamma föräldrar med dem? Och ändå tvingas jag att bo under samma tak som de båda, så länge farmor lever! Ni gör er inte ett begrepp om tråkigheten hemma i villan! Och tråkigheten, Ebb, det är alla lasters moder!
Vem var den unge mannen i er brors sällskap? frågade skalden för att i någon mån byta om samtalsämne.
Vad? ropade Vanloo med ett nytt tonfall. Kände ni inte igen Shelley från litteraturhistorien? Med andra ord, familjens stolthet, unge John! För resten en bra pojke, fastän han är färdig till sådan hjältedyrkan som att bära klisterburkar åt Arthur under hans korståg mot Mentones husväggar!
I detta ögonblick avbröts deras samtal av en metallklingande fransk stämma inifrån baren:
Allo, allo, allo, ici Radio Méditerranée! Polisen i Mentone ber oss ännu en gång efterlysa ett paket, som kommit bort för ett cykelbud. Paketet innehåller en aska med nikotin i ren form. Även den minimalaste dosis av detta gift kan vara dödlig! Allo, allo, allo, ici
Martin slog upp resten av champagnen och smålog ett besynnerligt leende.
Ett bortkommet giftpaket! mumlade han. Låt oss hoppas, att det inte hamnar hos de två plakatklistrande medlemmarna av Aktiebolaget Organiserat Hat! Det är inte jag som hittat på detta namn åt den politiska kommunismen det är en före detta röd skribent vid namn Aldous Huxley. Hallå, klockan är tolv!
Kanonen på det gamla fortet vid Mentones hamninlopp hade just avlossat det skott, som varje dag vid middagstid sänder ockar av förfärade duvor upp i den blå luften. Vanloo vinkade åt fröken Titine.
Lägg den här askan till syndaregistret! bad han. Roligt att råka er, Ebb, men jag måste gå nu. När det gäller måltidstimmarna är farmor sträng som eforerna i Sparta! Apropå ni måste komma hem till oss en dag i villan. Ni hör från mig adjö!
Han försvann i ilmarsch längs Promenaden. Fröken Titine började omedelbart underhålla Kristian Ebb:
Ah, vilken förtjusande man monsieur Martin, inte sant, monsieur le Poète, inte en sådan otäcking som han den andre som gick förbi med plakaten, ja, hur skall det sluta, när en ls de famille gersig att uppvigla folket, skulle man inte tycka att det nns nog med agitatorer? Och ändå blir han millionär, när farmodern sluter sina ögon, det kan väl inte dröja, hon är ju snart sjuttioåtta år, ja, vad äro vi människor, stoft och aska, men att hon vet vad hennes sonsöner ha för sig nere i staden, kan man knappast tro, fastän hon lär vara mycket pigg för sin ålder, ja, vad skulle hon säga om pälskappor och plakat med uppmaning till uppror?
En tanke hade hela tiden ringt i Ebbs huvud. Martin hade inte betalt sin champagne. När han tänkte tillbaka på deras föregående möten, hade de alla förlupit på samma vis varorna, och de hade inte varit få hade »skrivits upp».
Och vad skulle farmodern säga, om hon ck höra talas om Martins champagne ovanpå Allans pälskappor och Arthurs plakat?
Denna tanke ck ett ytterst onådigt mottagande.
Fy, fy, fy, sade fröken Titine och rynkade ögonbrynen under sitt vita markisinnehår, hur kan ni tala på det viset, monsieur le Poète, unnar ni då inte oss andra stackare rätten att leva, och kan inte den käre stackars Martin behöva någonting ovanpå alla tråkigheter hemma men har ni hört vad man säger att hans bror Allan tänker göra, nej, jag vill inte säga det!
Säg det i alla fall, bad Ebb.
Man säger, att han vill gifta sig med sin älskarinna! viskade fröken Titine med kursivstil.
Tanken är onekligen hårresande här i landet, medgav Ebb. Men snart blir han ju millionär, enligt vad ni säger, och då kan han ju unna sig alla möjliga extravaganser!
Och vem har sagt, att han får ärva sin farmor? frågade fröken Titine och kastade triumferande med huvudet. Tänk er för, monsieur le Poète, håll inte hela tiden huvudet i skyarna, där fåglarna sjunga! Den gamla damen innehar familjeförmögenheten, och vad som står i testamentet vet ingen!