De stod där i tystnad, båda ansikte mot ansikte, och undersökta varandra. Kyra’s hjärta dunkade hårt i hennes bröst, spänningen i luften var så tjock så hon kunde knappt andas.
Med hennes torra halls, lyckades hon äntligen framkalla modet att börja prata.
“Vem är du?” frågade hon, med en röst som inte var högre än en viskning. “Varför har du kommit till mig? Vad vill du ha av mig?”
Theos sänkte sitt huvud, morrade, och lutade sig framåt, så nära att hans stora nos nästan nuddade hennes bröst. Hans ögon, så stora, glödande gula, verkade kolla rakt igenom henne. Hon stirrade in i dem, nästan lika stora som henne, och hon kände sig vilsen i en annan värld, i en annan tid.
Kyra väntade på svaret. Hon väntade på att hon skulle fyllas med hans tankar, som det en gång var.
Hon väntade och väntade, och var chockad när hon märkte att där var helt tomt. Inget kom till henne. Hade Theos blivit stum? Hade hon förlorat sin kontakt till honom?
Kyra stirrade tillbaka och undrade, denna draken är mer än ett mysterium än tidigare. Plötsligt sänkte han sin rygg, som ett tecken att hon ska rida honom. Hennes hjärta slog snabbare när hon föreställde sig flyga genom skyarna på hans rygg.
Kyra gick sakta fram till hans sida, sträckte sig, och tog tag i hans fjäll, hård och grov, och förberedde sig att ta tag i hans nacke och dra sig upp.
Men precis när hon hade rört honom, vred han sig bort från henne, och fick henne att förlora sitt grepp. Hon snubblade och han började flaxa sina vingar och i en snabb rörelse, lyfta han, så snabbt att hennes handflator skrapades mot hans fjäll, som sandpapper.
Kyra stod stilla, stum och chockad – men mest av allt, förkrossad. Hon kollade hjälplöst på när den kolossala varelsen flög genom luften, skrikande, och flög högre och högre. Så snabbt som han hade kommit, var Theos försvunnen i molnen igen, med inget annat än tystnad efter sig.
Kyra stod där, helt urholkad, mer ensam än någonsin. Och när de sista skriken försvann, visste hon, hon bara visste, att Theos var borta för gott.
KAPITEL TVÅ
Alec sprang genom skogen i nattens mörker, med Marco vid sin sida, snubblande över rötter som låg gömda i snön och undrande ifall de kommer kunna ta sig därifrån levande. Hans hjärta slog i hans bröst när han sprang för sitt liv, kippande efter andan, han ville stanna men behövde hålla samma takt som Marco. Han kollade bakom sin axel för den hundrade gången och såg glöden från Flammorna bli svagare desto djupare in i skogen de kom. Han passerade ett stycke av täta träd, och snart var glöden helt borta, de försvann i nästan komplett mörker.
Alec vände och vred, grenarna sträckte sig och slet i hans armar. Han försökte se in i mörkret framför honom, och försökte se en väg han kunde ta, försökte att inte lyssna på alla exotiska ljuden runt om honom. Han hade blivit ordentligt varnad om dessa skogarna, där inga som hade flytt överlevde, och han hade en sjunkande känsla desto djupare in de gick. Han kände farorna, onda varelser som lurar överallt, skogen var så tät så det var svårt att hitta och man fastnade desto fler steg man tog. Han började undra om det inte var bättra att stanna med Flammorna.
“Denna vägen!” väste en röst.
Marco tog tag i hans axel medans han svängde höger, mellan två gigantiska träd, och duckade under de knotiga trädgrenarna. Alec följde efter, halkande i snön, och såg hur dimman i den täta skogen började att klarnas upp, månljuset sken igenom och visade deras väg.
De båda stannade, böjde sig ner, med händerna på höfterna, och kippade efter andan. De utbytte en snabb blick, och Alec kollade bakom sin axel igen mot skogen. Han andades tungt, hans lungor värkte från kylan, hans revben gjorde ont, och han undrade.
“Varför följer de inte efter oss?” frågade Alec.
Marco skakade på sina axlar.
“Kanske visste de att skogen skulle göra jobbet åt dem.”
Alec lyssnade efter ljudet av Pandesians soldater, väntade sig att de skulle jaga efter dem – men där kom inga. Istället, trodde Alec att han hörde ett annat ljud – typ som ett lågt, argt morrande.
“Hörde du det där?” frågade Alec, samtidigt som håret i nacken reste sig.
Marco skakade på huvudet.
Alec stod där, och väntade, undrade om hans hjärna spelade honom ett spel. Sedan, hörde han det igen. Det var ett avlägset ljud, ett svagt brummande, det lät hotfullt, olikt något annat som Alec någonsin hade hört. Medans han lyssnade, började ljudet att låta högre, som om det kom närmre.
Marco kollade nu på han med oro.
“Det var därför de inte följde efter,” sa Marco, med en skakig röst.
Alec var förvirrad.
“Vad menar du?” frågade han.
“Wilvox,” svarade han, med ögon fyllda av rädsla. “De har släppt dem för att jaga oss.”
Ordet Wilvox skapade terror inuti Alec; han hade hört talas om de som barn, och han visste att ryktet sa att de bodde i Törnarnas skog, men han hade alltid antagit att det var en legend. Myten säger att de var de dödligaste varelserna av alla nattens djur – som gjord för mardrömmar.
Brummandets ljud ökade, och det lät som om det var flera stycken.
“SPRING!” skrek Marco.
Marco vände och Alec också när de två rusade tillbaka in i skogen igen. Adrenalinet pumpade in i ådrorna när Alec sprang, och han hörde sitt eget hjärtslag i bröstet, ljudet av snön och isen som krossades under hans kängor dränkte allt annat ljud. Snart, dock, hörde han ljudet av varelserna som närmade sig, och han visste att de var jagade av bestar som de inte kunde springa ifrån.
Alec snubblade över en rött och föll rätt in i et träd; han skrek av smärta, tappade luften, och sen fortsatte han att springa. Han sökte i skogen efter någonstans att fly, och insåg att de hade ont om tid – men där fanns ingenstans att ta vägen.
Medans han sprang blev det brummande ljudet ännu högre, Alec kollade över sin axel igen – och han önskade genast att han inte hade det. I full fart mot dem sprang fyra av de mest vildsinta varelser han någonsin sentt. Vargliknande, men Wilvoxarna var dubbelt så stora, med smala vassa horn som stack upp på baksidan av huvudet, och ett stort, rött öga mellan hornen. Deras tassar var lika stora som en björns, med långa, vassa klor, och deras pälsar var som polerade och svarta som natten.
När han såg varelserna på så nära håll, så visste Alec att han var en död man.
Alec rusade fram med sina sista krafter, han svettades om sina handflator trots kylan, hans andedräkt frös i kylan före honom. Wilvoxarna var knappast fem meter bort och han visste från deras desperata blick, från dräglet som hängde från deras munnar, att de kommer slita honom i bitar. Han såg ingen mening med att fly. Han kollade på Marco, hoppades på någon slags plan – men Marco hade samma förtvivlan i sin blick. Han hade tydligen inte heller någon idé.
Alec stängde sina ögon och gjorde något han aldrig gjort förut: han bad en bön. Han såg sitt liv passera i revy framför hans ögon, på något sätt förändrade det honom, fick honom att inse hur mycket han värdesatte sitt liv, och det gjorde honom mer desperat än vad han någonsin varit för att få behålla det.
Snälla Gud, ta mig ut ur detta. Efter vad jag gjorde för min bror, låt mig inte dö här. Inte på detta stället, och inte av dessa varelserna. Jag gör vad som helst.
Alec öppnade sina ögon, kollade framför sig, och precis när han gjorde det, såg han ett träd som skiljde sig svagt från alla andra. Dess grenar var mer krokiga, och hände närmare marken, precis lagom högt så att kan kunde få tag i en gren om han hoppade. Han hade ingen idé om Wilvoxarna kunde klättra, men han hade inget annat val.
“Den grenen!” skrek Alec till Marco, samtidigt som han pekade.
De sprang mot trädet tillsammans, och Wilvoxarna närmade sig, med någon meter kvar, utan paus, hoppade de och tog tag i grenen, och drog upp sig själva.
Alecs hand halkade på den hala grenen, men han klarade av att hänga sig kvar, och han drog sig själv upp och tog tag i nästa gren som hängde någon meter över marken. Han hoppade omedelbart upp på nästa gren, 1 meter högre, med Marco bredvid honom. Han hade aldrig klättrat så snabbt i hela sitt liv.
Wilvoxarna kom fram, flocken morrade argsint, hoppade och klöste deras fötter. Alec kände deras varma andedräkt mot baksidan av hans häl stunden innan han drog upp sin fot, huggtänderna missade honom med bara några centimeter. De fortsatte att klättra, fyllda med adrenalin, tills de var nästan fem meter från marken, och säkrare än vad de behövde bara.
Alec stannade, höll sig fast i grenen med all sin kraft, försökte komma ikapp med andningen, medans svetten stack i hans ögon. Han kollade ner, hoppades att Wilvoxarna de inte kunde klättra.
Till hans starka lättnad, var de fortfarande nere på marken, morrande och huggande, hoppandes upp mot trädet, men de kunde inte klättra. De klöste argsint på trädet, men det tjänade inget till.
De satt kvar på grenen, och medans verkligheten sjönk in, att de var säkra, suckade de båda av lättnad. Marco började skratta, till Alecs förvåning. Det var en galnings skratt, ett skratt av lättnad, skrattet av en man som hade klarat sig undan från döden på det mest osannolika sättet.
När Alec insåg hur nära de hade varit, kunde han inte låta bli att skratta han också. Han visste att de fortfarande var långt ifrån säkra; han visste att det inte kunde lämna detta trädet och att de antagligen skulle dö här. Men just nu var de i alla fall säkra.
“Ser ut som att jag är skyldig dig en tjänst” sa Marco.
Alec skakade på sitt huvud.
“Tacka mig inte än,” sa Alec.
Wilvoxarna morrade argsint, reste ragg, och Alec kollade upp för trädet, med skakande händer, och ville ta sig ännu längre ifrån, och han undrade hur högt de kunde klättra, och om de någonsin skulle kunna ta sig härifrån.
Plötsligt stelnade Alec till. När han kollade upp, ryggade han tillbaka, slagen av en rädsla han aldrig haft innan. Grenarna ovan honom, som såg ner, var den mest otäcka varelsen han någonsin sett 2.5 meter hög, med en kropp som liknade en orm, fast med 6 ben, alla utrustade med långa klor, och ett huvud format som en ål, den hade smala springor som ögon, svagt gula, och de var fokuserade på Alec. Bara en meter ifrån, reste den sig, väste, och öppnade sin mun. Alec, som var i chock, kunde inte tro hur stort gap den hade – stort nog för att svälja honom hel. Och han visste, från dess skakande svans, att den skulle attackera – och döda båda två.
Dess mun flög rätt mot Alecs hals, och han reagerade ofrivilligt. Han skrek och hoppade bakåt samtidigt som han förlorade greppet, med Marco bredvid honom, tänkande att han bara behövde undkomma de dödliga huggtänderna, det stora gapet, och en säker död.
Han tänkte inte alls på vad som var under honom. När han flög bakåt i luften, mot marken, fäktandes med armarna, insåg han alldeles för sent, att han flög från ett par huggtänder till ett annat. Han kollade bak och såg Wilvoxarna dregla, öppna sina käftar, och det fanns inget han kunde göra förutom att acceptera sitt fall.
Han hade bytt ut en död för en annan.
KAPITEL TRE
Kyra gick sakta tillbaka genom portarna mot Argos, med allas blickar på henne, och hon brann av skam. Hon hade missuppfattat sin relation med Theos. Hon trodde, dumt nog att hon kunde kontrollera honom – och istället, hade hon skämt ut sig framför alla dessa män. För alla att se, var hon maktlös, hon hade ingen dominans över draken. Hon var bara en vanlig krigare – inte ens en krigare, utan en flicka i tonåren som hade lett sitt folk in till ett krig, gjort av en drake, som de inte längre kunde vinna.
Kyra gick igenom portarna av Argos, och kände blickarna på henne bland den pinsamma tystnaden. Vad tänkte de om henne nu? Undrade hon. Hon visste inte ens vad hon skulle tycka om sig själv. Hade Theos inte kommit för hennes skull? Hade han bara bekämpat detta krig för sina egna anledningar? Hade hon ens några speciella krafter?
Kyra var lättad över att männen kollade bort och återgick till sitt rotande, alla upptagna av att samla vapen och förbereda för krig. De rusade fram och tillbaka, samlade ihop allt som hade lämnats av kungens män, fyllde vagnar, ledde iväg hästarna och ljudet av stål som användes för sköldar och rustningar kastades i högar. Eftersom mer och mer snö kom, och det började skymma, så hade de ingen tid att förlora.
“Kyra,” sa en familjär röst.
Hon vände sig om och var lättad att se Anvins leende ansikte när han gick mot henne. Han kollade på henne med respekt, med en försäkrad vänlighet och värme som den fadersfigur han alltid varit. Han la en arm runt om hennes axlar och log brett under sitt skägg. Han sträckte sig för att ta ett svärd, med ett blad etsat med Pandesians symbol.
“Det finaste stålet jag har hållt i på flera år,” sa han med ett brett flin. “Tack vare dig, har vi tillräckligt med vapen här för att starta ett krig. Du har gjort oss mer skräckinjagande.”
Kyra sökte tröst i hans ord, som hon alltid gjorde; men hon kunde ändå inte trycka undan känslorna av depression och förvirring, av att vara lämnad av draken. Hon ryste.
“Jag gjorde inte allt detta,” svarade hon. “Theos gjorde.”
“Ändå återvände Theos för din skull,” svarade han.
Kyra kollade upp mot de gråa skyarna, som nu var tomma, och hon undrade.
“Jag är inte så säker på det.”
De båda studerade himlen under en lång tystnad, som endast bröts av vinden som svepte förbi.
“Din far väntar på dig,” sa Anvin, med en allvarlig röst.
Kyra gick med Anvin, med snö och is som knastrade under deras kängor, slingrande sig fram genom gårdsplanen genom all uppståndelse. De passerade dussin av hennes fars män medans de gick genom det spretiga fortet av Argos, män överallt insåg att de vunnit, för första gången på flera år. Hon såg de skratta, dricka, de trängdes med varandra medans de samlade vapen och proviant. De var som barn på julafton.
Ett dussin mer av henne fars män stod på rad och skickade säckar med Pandesians vete, skickade till varandra som de sedan staplades på vagnarna; en annan vagn som åkte förbi, var fylld med sköldar som klingade när den åkte förbi. Den var så full, så att några trillade ner för sidorna och soldaterna var tvungna att gå bredvid och samla ihop de igen. Runt om henne var där fullt med vagnar påväg ut ur fortet, några på väg tillbaka till Volis, andra tog olika vägar till platser som hennes far valt ut, alla fyllda till kanten. Kyra tog en tröst av synen, hon kände sig inte lika skyldig till vad hon gjort.
De vände runt hörnet och Kyra såg sin far, omringad av sina män, upptagen med att inspektera ett dussin med svärd och spjut, medans hans män höll fram dem för ett godkännande. Han vände sig om när hon kom fram och gjorde en gest till sina män som försvann, och lämnade de ensamma.
Hennes far vände sig om och kollade på Anvin, och Anvin stod kvar en stund, osäker, och förvånad över hennes fars blick, som tydligt vill att han också ska gå. Till slut gick Anvin tillsammans med de andra och lämnade Kyra tillsammans med sin far. Hon var överraskad också – han hade aldrig tidigare bett Anvin att gå.
Kyra kollade på honom, hans ansiktsuttryck hemlighetsfullt som vanligt, han bar det avlägsna, offentliga ansiktet som en ledare bland sina män, inte den intima blicken, som hon kände och älskade. Han såg ner på henne, och hon kände sig nervös, många tankar rusade igenom henne samtidigt: var han stolt över henne? Var han arg över att hon ledde de in i detta krig? Var han besviken över att Theos hade lämnat henne och hans armé?