Men var det bra eller dåligt?
”Vad är det med Fryes ögon?” frågade hon och pekade på ett foto. ”Det där blåa ser inte naturligt ut.”
”Linser” svarade Bill.
Rysningen i Rileys ryggrad blev starkare. Eileen Rogers lik hade inte haft kontaktlinser. Det var en viktig skillnad.
”Och det där… glansiga? På hennes hud?” frågade hon.
”Vaselin” sade Bill.
En annan viktig skillnad. Med ens började allt falla på plats i rasande fart.
”Vad har kriminalteknikerna hittat angående peruken?” frågade hon Bill.
”Ingenting än, förutom att den var ihopsydd av bitar från billiga peruker.”
Riley kände spänningen växa. Vid det sista mordet så hade mördaren använt en enkel, hel peruk, inte något han hade lappat ihop. Även rosen hade det varit så billigt att rättsmedicin inte kunde spåra den. Riley kände hur delar av pusslet föll på plats – inte hela pusslet, men en stor del av det.
”Vad planerar de att göra med peruken?” frågade hon.
”Samma som förra gången – köra en sökning på fibrer och försöka använda det till att spåra butiken som sålde den.”
Överraskad av den starka säkerheten i sin egen röst sa Riley: ”Slöseri med tid.”
Bill tittade på henne, tydligt förvirrad.
”Varför då?”
Hon kände en bekant otålighet hos Bill, en hon alltid kände när hon fann sig själv liggandes ett steg eller två framför honom.
”Titta på bilden som han försöker visa oss. Blå linser för att få ögonen att se ut som om de inte är riktiga. Ögonlocken sys så att ögonen är öppna. Kroppen lutar upp, benen hemskt särade. Vaselin för att få huden att se ut som plast. En peruk ihopsydd av bitar av små peruker – inte mänskliga peruker – dockperuker. Han ville att båda offren skulle se ut som dockor – som nakna dockor på en hylla.”
”Åh fan,” sa Bill och noterade febrilt. ”Varför märkte vi inte det förra gången, i Daggett?”
Svaret verkade så uppenbart för Riley att hon tvingade tillbaka en otålig grymtning.
”Han var inte tillräckligt bra ännu” sa hon. ”Han försökte fortfarande räkna ut hur han skulle skicka meddelandet. Han lär sig med tiden.”
Bill tittade upp från sitt anteckningsblock och skakade sakta på huvudet i beundran.
”Jag har saknat dig.”
Hur mycket hon än uppskattade komplimangen så visste Riley att en ännu större insikt var på väg. Och hon visste från många års erfarenhet att det inte fanns något annat sätt. Hon var bara tvungen att slappna av och låta den komma till henne. Hon hukade sig tyst på stenen och väntade på att det skulle hända. Medan hon väntade plockade hon barren från sina byxor.
Vilket elände, tänkte hon.
Plötsligt föll hennes ögon på stenytan under hennes fötter. Andra barr, några av dem hela, andra brutna i delar, låg mitt bland de hon plockade av nu.
”Bill” sa hon, hennes röst kvävd av spänning, ”Var de här barren här när du hittade kroppen?”
Bill ryckte på axlarna. ”Jag vet inte.”
Hennes händer skakade och svettades mer än någonsin när hon tog bilderna och letade igenom dem tills hon hittade en bild av liket tagen framifrån. Där, mellan hennes särade ben precis runt rosen, var en grupp av små fläckar. Det var barren – samma barr som hon just hittat. Men ingen trodde att de var viktiga. Ingen hade orkat ta en mer skärpt och fokuserad bild av dem. Och ingen hade ens orkat sopa bort dem när brottsplatsen städades.
Riley blundade och lät hennes fantasi flöda fritt. Hon kände sig virrig och yr. Det var en känsla hon kände igen alltför väl – en känsla av att falla ner i en avgrund, i ett hemsk svart tomrum, i mördarens onda sinne. Hon satte sig i deras skor, i deras erfarenhet. Det var en farlig och skrämmande plats att befinna sig på. Men det var där hon hörde hemma, åtminstone just nu. Hon omfamnade den återvändande känslan.
Hon kände mördarens övertygelse när han bar kroppen längs vägen till bäcken, helt säker på att han inte skulle bli upptäckt, och helt lugnt utan att stressa. Han kanske nynnade eller visslade. Hon kände hans tålamod, hans hantverk och skicklighet, medan han satte liket på stenen.
Och hon kunde se den hemska scenen genom hans ögon. Hon kände hans djupa tillfredsställelse efter ett väl utfört jobb – samma varma känsla som hon alltid kände när hon hade löst ett fall. Han hade hukat sig på stenen och avvaktade i några sekunder – lagom länge för att beundra det egna hantverket. Ett konstverk.
Och under tiden han satt där och beundrade så hade han plockat barren från sina byxor. Han tog sin tid med det. Han brydde sig inte om att vänta tills han hade tagit sig därifrån, och hon kunde nästan höra honom säga precis vad hon själv nyss hade sagt.
”Vilket elände.”
Ja, han hade till och med tagit sig tid för att plocka bort barren.
Riley flämtade och öppnade ögonen. När hon kände på barren i sin hand noterade hon hur klibbiga de var och att deras spetsar var skarpa nog att orsaka ytliga sår.
”Samla barren” beordrade hon. ”Vi kanske kan få fram lite DNA.”
Bills ögon vidgades och han tog omedelbart fram en påse och pincett. Medan han arbetade rusade hennes tankar för fullt – hon var inte klar än.
”Vi har haft fel hela tiden” sa hon. ”Det här är inte hans andra mord. Det är hans tredje.”
Bill stannade och tittade upp med ett bedövat uttryck..
”Hur vet du det?” frågade Bill.
Hela Rileys kropp spände sig när hon försökte få skakningarna under kontroll.
”Han har blivit för bra. Hans träning är över. Han är ett proffs nu. Och han gör bara framsteg. Han älskar sitt arbete. Nej, det här är hans tredje gång, minst.”
Rileys hals drog ihop sig och hon svalde hårt.
”Och det kommer inte dröja länge tills det är dags för nästa.”
Kapitel 7
Bill befann sig i ett hav av blå ögon, inga av dem var verkliga. Han hade vanligtvis inte mardrömmar om sina fall och han hade det inte nu heller – men det kändes som en. Här, i mitten av dockaffären, fanns små blå ögon överallt och alla var öppna och glänsande.
Dockornas små rubinröda läppar, de flesta med ett leende, oroade honom också. Likaså gjorde allt det noggrant kammade konstgjorda håret, så styvt och orörligt. Med alla dessa detaljer undrade Bill hur han kunde ha missat mördarens avsikt att få sina offer att se ut som dockor. Han hade behövt Riley för att kunna göra den kopplingen.
Tur att hon är tillbaka, tänkte han.
Ändå kunde Bill inte låta bli att oroa sig för henne. Han hade blivit hänförd av hennes strålande arbete vid Mosby Park. Men när han körde hem henne efteråt hade hon verkat utmattad och dyster. Hon hade knappt sagt ett ord till honom under hela resan. Kanske hade det varit för mycket för henne.
Ändå önskade Bill att Riley var här just nu. Hon hade bestämt att det skulle vara bäst för dem att dela upp sig för att täcka mer yta snabbare. Han kunde inte annat än hålla med om det. Hon hade bett honom att kolla dockbutiker i området medan hon återvände till brottsplatsen för det sex månader gamla brottet.
Bill såg sig omkring och kände att han kanske hade tagit sig vatten över huvudet, och undrade vad Riley skulle ha tyckt om den här affären. Det var den mest eleganta av de han hade besökt idag. Här vid sidan av Capital Beltway fick affären antagligen många kunder från det rika norra Virginia.
Han gick runt och tittade. En liten flickdocka fångade hans blick. Med sitt uppåtvända leende och bleka hud påminde den honom lite extra mycket om det senaste offret. Även om den var helt klädd i en rosa klänning med massor av spets på kragen, manschetterna och benen, så satt den också i en störande lik position.
Plötsligt hörde Bill en röst till höger.
”Jag tror att du tittar i fel avdelning.”
Bill vände sig om och såg en tuff liten kvinna med ett varmt leende. Det syntes lång väg att det var hon som hade ansvaret i butiken.
”Varför tror du det?” frågade Bill.
Kvinnan skrattade.
”Eftersom du inte har döttrar. Jag kan se om en man har en dotter från en mil bort. Fråga mig inte hur, det är bara en slags instinkt, antar jag.”
Bill blev tagen av hennes insikt och var djupt imponerad.
Hon erbjöd Bill sin hand.
”Ruth Behnke” sa hon.
Bill skakade hennes hand.
”Bill Jeffreys. Jag antar att du äger den här butiken.”
Hon skrattade igen.
”Jag ser att du också har en slags instinkt” sa hon. ”Trevligt att träffas. Men du har söner, eller hur? Tre av dem skulle jag gissa.”
Bill log. Hennes instinkter var ganska skarpa. Bill anade att hon och Riley skulle njuta av varandras sällskap.
”Två” svarade han. ”Men ganska nära.”
Hon skrattade.
”Hur gamla?” frågade hon.
”Åtta och tio.”
Hon tittade runt på stället.
”Jag vet inte om jag har mycket för dem här. Åh, faktiskt så har jag några ganska pittoreska leksakssoldater i nästa gång. Men det är inte den typ av saker som killar gillar längre, va? Det är bara TV-spel nu för tiden. Och våldsamma sådana. ”
”Jag är rädd för det.”
Hon såg fundersamt på honom.
”Du är inte här för att köpa en docka, eller hur?” frågade hon.
Bill log och skakade på huvudet.
”Du är bra på det här” svarade han.
”Är du polis, kanske?” frågade hon.
Bill skrattade tyst och tog ut sin bricka.
”Inte riktigt, men en bra gissning.”
”Åh, gud!” sa hon med oro. ”Vad vill FBI med min lilla butik? Är jag på någon slags lista?”
”På sätt och vis”, sade Bill. ”Men det är inget att oroa sig för. Din butik kom upp på vår sökning av butiker i detta område som säljer antika dockor och samlarexemplar.”
Faktum var att Bill inte visste exakt vad han letade efter. Riley hade föreslagit att han skulle kolla upp några av dessa butiker, i hopp om att mördaren kanske hade besökt dem – åtminstone vid något tillfälle. Vad hon väntade sig att han skulle hitta visste han inte. Förväntade hon sig att mördaren själv skulle vara där? Eller att en av anställda hade träffat mördaren?
Tvivelaktigt att de hade det. Även om de hade gjort det så var det föga troligt att de skulle kunna peka ut honom som mördaren. Förmodligen så var alla män som kom in här, om det nu var några, skrämmande.
Mer sannolikt var det nog att Riley försökte ge honom mer insikt i mördarens tankesätt och hans sätt att se på världen. Om så var fallet så räknade Bill med att hon skulle bli besviken. Han hade helt enkelt inte hjärnan hon hade, eller förmågan att helt enkelt sätta sig in i mördarnas sätt att tänka.
Det verkade nästan som om hon fiskade efter något. Det fanns dussintals dockaffärer inom den radie som de hade sökt igenom. Det var bättre, tyckte han, att låta rättsmedicinska fortsätta sitt jobb med att spåra dockans tillverkare. Men hittills hade det inte givit något resultat.
”Jag skulle vilja fråga vilken typ av fall det här är” sa Ruth, ”men jag borde inte det.”
”Nej” sade Bill, ”det borde du nog inte.”
Fallet var inte direkt hemligt längre – inte efter att Senator Newbroughs gäng hade gett ut sitt pressmeddelande. TV och tidningar var nu fulla av nyheter kring fallet. Som vanligt var byrån nedringd med felaktiga telefontips, och internet var irriterande fullt av bisarra teorier. Hela situationen hade blivit en riktig cirkus.
Men varför berätta om allt det för kvinnan? Hon verkade så rar, och hennes butik var så fin och oskyldig att Bill inte ville uppröra henne med något så grymt och chockerande som en seriemördare besatt av dockor.
Ändå var det en sak han ville veta.
”Du kanske kan hjälpa mig” sa Bill. ”Hur många köp görs av vuxna—jag menar vuxna utan barn?”
”Åh, det är nog där jag säljer mest, helt klart. Till samlare.”
Bill var fascinerad. Han hade aldrig kunnat gissa det.
”Varför tror du det är så?” frågade han.
Kvinnan log ett udda, avlägset leende och pratade med en mild ton.
”Eftersom människor dör, Bill Jeffreys.”
Nu var Bill verkligen förvånad.
”Ursäkta?” sa han.
”När vi blir äldre förlorar vi människor. Våra nära och kära dör. Vi sörjer. Dockor stoppar tiden för oss. De får oss att glömma vår sorg. De tröstar oss. Se dig omkring. Jag har dockor som är över ett sekel gamla och några som nästan är nya. Åtminstone vad gäller några av dem kan du förmodligen inte se skillnaden. De är tidlösa.”
Bill såg sig omkring och kände sig skrämd av alla de hundraåriga gamla ögonen som stirrade på honom, och han undrade hur många människor dessa dockor hade överlevt. Han undrade vad de hade bevittnat – kärlek, ilska, hat, sorg, våld. Och ändå stirrade de tillbaka med samma tomma uttryck. De var helt ologiska för honom.
Folk borde åldras, tänkte han. De borde bli gamla, rynkiga och grå, så som han sakta men säkert började bli, med tanke på allt mörker och all fasa som finns i världen. Med tanke på allt som han hade sett skulle det vara synd, tänkte han, om han fortfarande såg likadan ut. Brottsplatserna hade sjunkit in i honom som ett levande väsen och de hade gjort att han inte ville förbli ung längre.
”De är—inte levande”sa Bill äntligen.
Hennes leende blev bittert, nästan ledsamt.
”Är det verkligen så, Bill? De flesta av mina kunder tycker inte så. Jag är inte säker på att jag tycker så heller.”
En märklig tystnad uppstod. Kvinnan avbröt den med ett skratt. Hon erbjöd Bill en färgstark liten broschyr med bilder av dockor överallt.
”Det råkar vara så att jag ska åka på en kommande tillställning i Washington Du kanske också vill gå? Kanske kommer det att ge dig några idéer om vad det är du söker.”
Bill tackade henne och lämnade affären, tacksam för tipset om konventet. Han hoppades att Riley skulle vilja följa med honom. Bill mindes att hon skulle intervjua senator Newbrough och hans fru i eftermiddag. Det var ett viktig möte – inte bara för att senatorn kunde ha viktig information, utan även av diplomatiska skäl. Newbrough gjorde verkligen det svårt för byrån. Rileys uppgift där var därför att övertyga honom om att de gjorde allt de kunde.
Men kommer hon verkligen att dyka upp? undrade Bill.
Det verkade synnerligen bisarrt att han skulle känna sig så osäker. Fram tills för sex månader sedan så hade Riley varit den enda pålitliga aspekten av hans liv. Han hade alltid litat på henne i alla lägen. Men hennes uppenbara problem bekymrade honom.
Och han saknade henne ännu mer. Även om hon var lite oberäknelig ibland, så behövde han henne på ett fall som detta. Under de senaste sex veckorna hade han också insett att han behövde hennes vänskap.
Eller var det, djupt där inne, mer än så?
Kapitel 8
Riley körde ner längs motorvägen och smuttade på sin energidryck. Det var en solig, varm morgon, fönstret var nere och den varma doften av färskt hö fyllde luften. På de omgivande blygsamma betesmarkerna syntes nötkreatur, och bergen kantade båda sidorna av dalen. Hon tyckte om det här.
Men hon påminde sig själv att hon inte hade kommit hit för att må bra. Hon hade ett jobb att utföra.
Riley svängde in på en sliten grusväg och efter en minut eller två så nådde hon en korsning. Hon svängde in mot nationalparken, körde en kort bit och stannade vid vägkanten.
Hon klev ut och gick över ett öppet fält till en hög, stadig ek som stod i nordöstra hörnet.
Detta var platsen. Det var här Eileen Rogers kropp hade hittats uppställd mot just detta träd. Hon och Bill hade varit här tillsammans för sex månader sedan. Riley började återskapa scenen i sina tankar.
Den största skillnaden var vädret. Då hade det varit i mitten av december och bitande kallt. Ett tunt snötäcke låg över marken.
Gå tillbaka, sa hon till sig själv. Gå tillbaka och känn det.
Hon andades djupt in och ut tills hon trodde att hon kunde känna en brännande kyla som passerade genom hennes luftrör. Hon kunde nästan se dimma formas med varje andetag.
Det nakna liket hade varit fastfruset. Det var inte lätt att avgöra vilket av de många skadorna som var knivsår och vilka var sprickor orsakade av kylan.