Kyras ögon smalnade av när hon såg sina storebröder, och hon kände den gamla, välbekanta ilskan välla upp. Den fick henne att omedvetet krama hårdare om bågen. Där kom de med Aidan mellan sig, båda mer än huvudet högre än honom. De höll honom om armarna och släpade bort honom från fortet. Aidan var liten, smal och känslig – inte mer än tio år – och han såg särskilt sårbar ut sådär inklämd mellan sina bröder, båda förvuxna odjur på sjutton och arton år. Alla tre liknade de varandra, med kraftiga käkar, markerade hakor, mörkbruna ögon och vågigt, brunt hår – men Brandon och Braxton var kortklippta medan Aidans hår ännu föll ostyrigt ned över ögonen. De liknade alla varandra – men ingen liknade henne, med hennes ljusblonda hår och ljusgrå ögon. Kyra gick klädd i vävda tights, ylletunika och kappa, och hon var lång och smal och folk sa att hon var alltför blek. Hon hade begåvats med bred panna och liten näsa, slående drag som fick många män att lyfta blicken. Särskilt nu när hon närmade sig femtonårsåldern hade hon märkt hur hon fick allt fler blickar.
Det gjorde henne obekväm. Hon gillade inte uppmärksamheten och uppfattade sig inte som vacker. Hon brydde sig inte om sitt utseende, utan om träning, ära och mod. Hellre än de nätta dragen skulle hon precis som bröderna ha liknat sin far, som hon beundrade och älskade mer än allt annat. Hon såg sig ständigt i spegeln, i hopp om att få se några av hans drag i sina ögon. Men hur hon än ansträngde sig såg hon det inte.
”Släpp mig sa jag!”, skrek Aidan, med en röst som hördes hela vägen upp till henne.
När Kyra hörde sin lillebrors nödrop – från pojken hon tyckte så mycket om – så stod hon rak som en fura, som en lejoninna som vakade över sin unge. Även Leo stelnade till så att raggen reste sig i nacken på honom. Deras mor var borta sedan länge, och Kyra såg det som sitt ansvar att ta hand om Aidan, i stället för den mamma han aldrig haft.
Brandon och Braxton drog bryskt iväg med honom från fortet, bort på den ensliga landsvägen mot skogen. Hon såg att de försökte få honom att hålla ett spjut som var alldeles för stort för honom. Aidan hade blivit deras hackkyckling. Brandon och Braxton var översittartyper. De var starka och inte utan mod, men det var mer skryt än verklig skicklighet med dem, och de tycktes jämt och ständigt hamna i svårigheter som de inte själva kunde ta sig ur. Det gjorde henne galen.
Kyra förstod precis vad som höll på att hända. Brandon och Braxton skulle släpa med sig Aidan på en av sina jaktturer. Hon lade märke till vinläglarna i deras händer och insåg att de druckit, och hon kokade inombords. Det räckte inte med att de skulle ha ihjäl något stackars djur. De skulle dessutom tvinga med sig lillebror på äventyret, trots hans protester.
Kyras instinkter tog över och hon satte sig i rörelse och sprang nedför kullen, rätt mot dem och med Leo springande intill sig.
”Du är tillräckligt gammal nu”, sa Brandon till Aidan.
”Det är hög tid att det blir karl av dig”, sa Braxton.
Kyra kastade sig utför den välbekanta backen, och det dröjde inte länge förrän hon hunnit ikapp dem. Hon sprang ut på vägen och stannade till, mitt i deras väg. Hon stod där med Leo och drog efter andan, och bröderna stannade till och såg häpet på henne.
Aidan, märkte hon, såg lättad ut.
”Har du gått vilse?”, hånade Braxton.
”Du står i vägen”, sa Brandon. ”Gå tillbaks till dina pilar och pinnar du.”
Båda skrattade hånfullt, men hon såg bistert och oförskräckt på dem, och Leo morrade vid hennes sida.
”Ta bort det där odjuret”, sa Braxton. Han försökte låta modig, men rädslan var tydlig i rösten och hans grepp om spjutet i handen hårdnade.
”Och vart tror ni att ni ska med Aidan?”, frågade hon, med dödligt allvar i rösten och med en blick som inte vek undan.
De blev tysta, men med allt beslutsammare miner.
”Vi tar honom vart vi vill”, sa Brandon.
”Han ska på jakt och lära sig att bli en riktig man”, sa Braxton, med betoning på det sista ordet för att reta henne.
Men hon gav sig inte.
”Han är för liten”, sa hon bestämt.
Brandon blängde på henne.
”Enligt vem då?”, frågade han.
”Enligt mig.”
”Och du är hans morsa eller?”, frågade Braxton.
Kyra rodnade, kokande av ilska och önskade mer än någonsin att deras mor verkligen varit där.
”Lika mycket som du är hans pappa”, svarade hon.
Tystnaden låg tät och de stod kvar, och Kyra såg på Aidan, som tittade tillbaks med skrämda ögon.
”Aidan”, frågade hon, ”är det här något du verkligen vill?”
Aidan tittade skamset i marken. Han stod tyst och undvek hennes blickar, och Kyra visste att han var rädd för att säga något som kunde reta storebröderna.
”Nå, där ser du”, sa Brandon. ”Han har inget emot det.”
Kyra stod och kokade av frustration. Hon önskade att Aidan skulle tala för sig, men hon kunde inte tvinga honom.
”Det är oklokt av er att ta honom på jakt”, sa hon. ”Det blåser upp till storm, och snart är det mörkt. Skogen är full av faror. Om ni vill lära honom jaga får ni väl ta med honom när han blivit äldre, en annan dag.”
De blängde på henne, tydligt irriterade.
”Och vad vet du om att jaga?”, frågade Braxton. ”Vad har du jagat egentligen, annat än alla dina träd?”
”Har något av dem bitit ifrån på sistone?”, tillade Brandon.
Båda skrattade och Kyra glödde om kinderna, osäker på vad hon skulle ta sig till. Om Aidan inte sa något så var det inte mycket hon kunde göra.
”Du oroar dig för mycket, syster”, sa Brandon till sist. ”Inget kommer att hända Aidan när vi är med. Vi vill härda honom lite – inte ta död på honom. Tror du verkligen att du är ensam om att bry sig om honom?”
”Dessutom har far ögonen på oss”, sa Braxton. ”Vill du göra honom besviken?”
Kyra såg genast upp ovanför deras axlar, och högt upp i tornet såg hon deras far stå i en välvd fönsteröppning och se på dem. Hon kände sig otroligt besviken, att han inte satte stop för alltsammans!
De försökte tränga sig förbi, men Kyra stod envist kvar i vägen. De såg ut som att de skulle till att knuffa henne åt sidan, men Leo steg emellan och morrade, vilket fick dem på andra tankar.
”Aidan”, sa hon till honom. ”Det är inte försent. Du behöver inte göra det här. Vill du följa med mig tillbaks till fortet istället?”
Hon såg forskande på honom och märkte att han fick tårar i ögonen, men hon såg också hur han plågades. Det blev tyst en lång stund och det enda som hördes var vindens ylande över snöfallet.
Till sist vred han på sig.
”Jag vill jaga”, muttrade han halvhjärtat.
Och plötsligt trängdes bröderna sig förbi med en knuff i hennes axel och med Aidan på släp. De skyndade bort längs vägen, och Kyra vände sig om och såg efter dem med en olustig känsla i magen.
Hon vände sig mot fortet igen och blickade upp mot tornet, men fadern var redan försvunnen.
Kyra såg de tre bröderna försvinna ur sikte, bort i den tilltagande stormen, på väg mot Törneskogen. Hon fick en klump i magen. Hon funderade på att gripa tag i Aidan och ta med honom hem – men hon ville inte skämma ut honom.
Hon visste att hon borde strunta i det – men det kunde hon inte. Det var någonting i henne som inte gick med på det. Hon anade fara, särskilt som det nu var Vintermånsafton. Hon litade inte på sina bröder. Hon visste att de aldrig skulle skada Aidan, men de var oförsiktiga och alldeles för hårdhänta. Och det värsta var att de var överdrivet säkra på sina egna förmågor. Det var en dålig kombination.
Kyra stod inte ut längre. Om hennes far inte tänkte göra något åt det så skulle hon. Hon var gammal nog nu – hon behövde inte lyssna på någon annan än sig själv.
Hon gav sig småspringande av med Leo, på väg längs den ensliga stigen mot Törnskogen.
KAPITEL TVÅ
Kyra klev in i den dystra Törnskogen. Skogen låg väster om fortet och växte så tät att man knappt kunde se mellan träden. Hon gick långsamt fram med Leo, snö och is krasade under deras fötter, och hon tittade upp. Hon var inte mer än en pyssling bland törneträden, som växte åt alla håll, till synes i all oändlighet. De var urgamla, svarta träd med knotiga grenar som liknade törntaggar och tjocka, svarta löv. Det vilade en förbannelse över det här stället, det kände hon. Inget gott kom någonsin härifrån. Hennes fars män skadades ofta när de var här på jakt, och mer än en gång hade troll som brutit sig in genom Flammorna gömt sig här och tagit platsen till bas för angrepp mot byborna.
Kyra kände kylan så snart hon kom dit. Det var mörkare här, och kallare, och fuktigare i luften. Doften av törneträden låg tung, som multnande jord, och de väldiga stammarna skymde det lilla som återstod av dagsljuset. Kyra var på sin vakt, och rasande på sina bröder. Det var farligt att vara här om man inte kom i sällskap med en hel trupp krigare – och särskilt i skymningen. Hon ryckte till vid varje ljud. Långt på avstånd hörde hon skriet av ett djur, och hon hajade till och vände sig om och såg efter det. Men skogen var för tät och hon såg ingenting.
Men Leo morrade intill henne, och plötsligt hade han tagit upp jakten på djuret och gett sig av.
”Leo!”, ropade hon.
Men han var redan försvunnen.
Hon suckade irriterat. Så där var det jämt när något djur kom i närheten. Han skulle komma tillbaks, det visste hon – förr eller senare.
Kyra gick vidare nu på egen hand. Skogen blev allt mörkare och hon kämpade för att följa brödernas spår – när hon hörde ett skratt. Hon vaknade till, vände om i riktningen mot ljudet och sicksackade sig fram förbi de tjocka stammarna tills hon fått syn på bröderna där framme.
Kyra höll sig i bakgrunden, på ordentligt avstånd och utan att vilja bli sedd. Hon visste att Aidan skulle bli generad och bara skicka bort henne. Hon beslöt sig för att bara se på från skuggorna och se till att de inte råkade ut för något trubbel. Det var bäst för Aidan att inte bli utskämd, utan få känna sig som en karl.
En kvist bröts under fötterna på henne, och Kyra duckade, rädd för att bli avslöjad av ljudet – men hennes fulla bröder var i sin egen värld där de gick fram med snabba steg, knappt trettio meter framför henne. Ljudet dränktes av deras skratt. Hon såg på kroppsspråket att Aidan var alldeles spänd, nästan som om han skulle till att gråta. Han höll hårt i sitt spjut, som för att övertyga sig själv att han var en man. Men spjutet var alldeles för stort och han höll det i ett klumpigt grepp och kämpade under tyngden.
”Kom hit upp!”, ropade Braxton och vände sig mot Aidan som kom några meter på efterkälken.
”Vad är du så rädd för?”, sa Brendan till honom.
”Jag är inte rädd–”, envisades Aidan.
”Tyst!”, sa Brandon plötsligt, och stannade till med en hand mot Aidans bröst, för första gången med allvarlig min. Braxton stannade också, och de stod tillsammans på helspänn.
Kyra tog skydd bakom ett träd och kikade på sina bröder. De stod i kanten av en glänta och tittade rakt fram, som om de fått syn på något.
Hon kröp långsamt närmare och försökte få en bättre överblick, och när hon genat mellan två grova stammar stannade hon till, häpen efter att ha fått en glimt av vad de sett. Där, ensam i gläntan, rotade den runt efter ekollon. Ett vildsvin. Men inget vanligt vildsvin, utan ett fullkomligt monstruöst, svarthornat vildsvin – det största hon sett – med långa, böjda vita betar och tre långa, vassa svarta horn, ett från trynet och två från skallen. Det var nästan stort som en björn och ett sällsynt djur, känt för sin vildsinthet och för att vara snabbt som blixten. Det var ett djur man fruktade, och ett som ingen jägare hade lust att möta.
Det betydde trubbel.
Håren reste sig på Kyras armar. Hon önskade att Leo varit där, men samtidigt var hon tacksam över att han inte var det. Han skulle ha gett sig i kast med odjuret, och det var en strid hon inte visste om han kunde vinna. Hon tog ett steg fram, tog långsamt bågen från axeln samtidigt som hon instinktivt sträckte sig efter en pil. Hon försökte räkna ut hur långt vildsvinet var från pojkarna, och avståndet till henne själv – och hon insåg att resultatet av den uträkningen inte bådade gott. Det stod alltför många träd i vägen för en enkel träff – och när det gällde ett djur i den här storleken så fanns inga utrymmen för misstag. Hon visste inte om det ens var möjligt att fälla det med en pil.
Kyra såg rädslan blixtra till i sina bröders ansikten, och sedan hur Brandon och Braxton snabbt dolde den bakom masker av övermod som hon var säker på hade med drickat att göra. Båda höjde sina spjut och klev framåt. Braxton märkte att Aidan stod som fastfrusen och vände sig och grep tag i pojkens axlar och tvingade honom att gå fram han också.
”Här är din chans att bli en man”, sa Braxton. ”Om du tar död på det där vildsvinet så kommer man sjunga ditt namn i åratal.”
”Ta med huvudet hem så blir du berömd i resten av livet”, sa Brandon.
”Jag… jag är rädd”, sa Aidan.
Brandon och Braxton fnyste till och hånskrattade sedan.
”Rädd?”, sa Brandon. ”Och vad tror du att far skulle säga om det?”
Vildsvinet vaknade till och lyfte huvudet och glodde mot dem med lysande, gula ögon och drog ihop trynet i ett ilsket morrande. Det öppnade käftarna och visade upp sina huggtänder och dreglade, samtidigt som det utstötte ett vilt knorrande ända från djupet av buken. Kyra kände hur skräcken grep tag i henne, även på avstånd – och hon kunde bara gissa sig till vad Aidans måste känna.
Kyra kastade försiktigheten åt sidan och rusade fram, fast besluten att hinna fram innan det var för sent. När hon var bara några meter bakom bröderna ropade hon:
”Låt den vara!”
Skärpan i hennes röst skar genom tystnaden och hennes bröder snodde runt, uppenbart överraskade.
”Ni har haft ert lilla roliga”, fortsatte hon. ”Det räcker nu.”
Aidan såg lättad ut, men Brandon och Braxton blängde mot henne.
”Och vad har du med det att göra?”, väste Brandon som svar på tal. ”Sluta lägga dig i vad som är mansgöra.”
Vildsvinets närmade sig med allt dovare morrande, och Kyra var både rädd och arg när hon klev fram.
”Om ni är dumma nog att reta den där besten, så varsågoda”, sa hon. ”Men Aidan skickar ni hit till mig.”
Brandon såg ogillande på henne.
”Aidan klarar sig fint här”, svarade han. ”Han ska just till att lära sig slåss. Eller hur Aidan?”
Aidan stod tyst, bedövad av skräck.
Kyra skulle just ta ännu ett steg och ta tag i Aidans arm när det rasslade till i gläntan. Hon såg vildsvinet närma sig långsamt och hotfullt, en klöv i taget.
”Det anfaller inte om det inte provoceras”, manade hon sina bröder. ”Låt det vara.”
Men bröderna struntade i henne och vände om och höjde sina spjut. De gick framåt i gläntan, som för att visa hur modiga de var.
”Jag siktar mot huvudet”, sa Brandon.
”Och jag mot halsen”, sa Braxton.
Vildsvinet grymtade högre, öppnade sina dreglande käftar och tog ännu ett hotfullt steg.
”Kom tillbaks!”, ropade Kyra desperat.
Men Brandon och Braxton klev fram, höjde sina spjut, och kastade plötsligt.
Kyra såg spänt hur spjuten flög genom luften och beredde sig på det värsta. Till sin förtvivlan såg hon Brandons spjut snudda ett öra, tillräckligt för att dra blod – och för att reta – medan Braxtons spjut bara seglade förbi, en halvmeter ovanför huvudet.
För första gången såg Brandon och Braxton nu rädda ut. De stod kvar med gapande munnar och fåniga miner. Kinderna som varit rosiga av vinet hade nu blivit bleka av skräck.
Vildsvinet var uppretat nu, och sänkte huvudet, grymtade fruktansvärt, och anföll plötsligt.
Kyra såg med fasa hur det kastade sig efter hennes bröder. Hon hade aldrig sett något så stort röra sig så snabbt, med språng som en hjort genom gräset.
Brandon och Braxton sprang för sina liv när den närmade sig, bort i motsatt riktning från varandra.
Medan Aidan stod ensam kvar, som rotad i marken och fastfrusen av skräck. Han stod med öppen mun och tappade långsamt greppet om spjutet som föll till marken. Kyra visste att det inte spelade någon större roll. Aidan skulle inte ha kunnat försvara sig ens om han försökt. En fullvuxen man skulle inte ha klarat det. Och vildsvinet, som om det känt det på sig, siktade in sig på Aidan.
Kyra satte sig i rörelse med bultande hjärta. Hon visste att hon bara skulle få en chans. Utan att tänka sig för rusade hon fram, med bågen framför sig och duckade mellan träden, väl medveten om att hennes enda skott måste vara perfekt. Det hade varit svårt även om vildsvinet inte rört sig, panikslagen som hon var – och nu krävdes det en perfekt träff om de överhuvudtaget skulle överleva.