Kendrick armé svällde till nästan dubbla sin storlek, och tusentals av dem jagade efter Imperiets soldater, red upp och ner för bergen alltefter som de närmade sig dem. O'Connor och övriga bågskyttar lyckades plocka några av dem, kroppar föll här och där.
Jakten gick vidare, Kendrick undrade vart de var på väg, när han och hans män nådde toppen av en kulle, en särskilt hög kulle och han tittade ner för att se en av de största MacGil städerna öster om Silesia—Vinesia—inbäddad mellan två berg, som låg i dalen. Det var en stor stad, mycket större än Lucia, med tjocka stenväggar, och förstärkta portar av järn. Det var här, insåg Kendrick, att resterna av Imperiets bataljoner flydde, när staden stod under skyddet av Andronicus tiotusentals män.
Kendrick tog en paus med sina män på toppen av kullen och tog in situationen. Vinesia var en större stad, och de var vida underlägsna. Han visste att det skulle vara dumdristigt att försöka, det skulle vara det säkraste att sätta kurs för att återvända till Silesia och vara tacksam för deras seger här i dag.
Men Kendrick var inte på humör för säkra val—och inte var hans män det heller. De ville se blod. De ville hämnas. Och på en dag som denna, betydde inte längre oddsen något. Det var dags att låta Imperiets män få veta vad MacGils var gjorda av.
"ANFALL!" skrek Kendrick.
Ett jubel framträdde, och tusentals män rusade fram, anföll hänsynslöst ner för backen, mot den stora staden och den större motståndaren, beredda att ge upp sina liv, att riskera allt för ära och tapperhet.
KAPITEL FYRA
Gareth hostade och rosslade när han snubblade fram över det ödsliga landskapet, hans läppar var nariga av brist på vatten, hans ögon ihåliga med mörka ringar under dem. Det hade varit några skakande dagar, och han trodde själv att han skulle dö mer än en gång.
Gareth hade rymt med nöd och näppe från Andronicus män i Silesia, gömt sig i en hemlig passageväg djupt inne i bergväggen och bidat sin tid. Han hade väntat, hopkrupen som en råtta inne i mörkret och avvaktat ett lämpligt tillfälle. Han kände att han hade varit där i flera dagar. Han hade bevittnat allt, hade sett med misstro när Thor hade kommit på ryggen av denna drake, och hade dödat alla dessa män från Imperiet. I förvirringen och kaoset som följde, hade Gareth sett sin chans.
Gareth hade smitit ut genom den bakre porten i Silesia då ingen såg, och hade tagit vägen söderut, valt vägen längs kanten av klyftan, oftast hållit sig till skogen för att inte bli upptäckt. Det spelade ingen roll—vägarna var ändå öde. Alla hade dragit österut, stridande i den stora kampen om Ringen. Under tiden han gick, noterade Gareth de förkolnade kroppar som kantade denna väg efter Andronicus män, och visste att striderna här, söderut, redan hade utkämpats.
Gareth tog sig allt längre söderut, hans instinkt drev honom tillbaka mot Kungsgården—eller vad som återstod av det. Han visste att det hade härjats av Andronicus män, att det sannolikt låg i ruiner, men ändå ville han gå dit. Han ville komma långt bort från Silesia och gå till ett ställe där han visste att han kunde kunna hitta en säker hamn. Till ett ställe som alla andra hade övergivit. Den enda plats där han, Gareth, en gång härskade.
Efter dagar av vandring, svag och yrande av hunger, hade Gareth äntligen kommit fram till utkanten av skogen och skymtade Kungsgården i fjärran. Där var det, dess väggar var fortfarande intakta, åtminstone delvis, men förkolnade och söndersmulade. Runt omkring låg liken av Andronicus män, ett bevis för att Thor hade varit där. Annars var det tomt, med ingenting annat kvar än den susande vinden.
Det passade Gareth fint. Han planerade inte att komma till staden ändå. Han hade kommit hit för en liten, dold struktur strax utanför stadsmuren. Det var en plats som han hade besökt som barn, en cirkulär, struktur av marmor, som syntes bara någon halvmeter ovan marken och prydd med konstfullt snidade statyer på dess tak. Det hade alltid sett ut att vara från forna tider, liggande där så lågt, som om det hade vuxit upp ur jorden. Och det hade det. Det var MacGils krypta. Den plats där hans fader hade begravts—och hans fader före honom.
Kryptan var den ena strukturen Gareth visste skulle lämnas intakt. Trots allt, vem skulle bry sig om att attackera en grav? Det var den enda platsen han visste att ingen någonsin skulle bry sig om att leta efter honom, där han kunde söka skydd. Det var en plats där han kunde gömma sig, och vara i ensamhet. Och en plats där han kunde vara med sina förfäder. Konstigt nog, så mycket som Gareth hatade sin fader, fann han sig själv vilja vara närmare honom dessa dagar.
Gareth skyndade över det öppna fältet, en kall vindpust gav honom rysningar och han svepte sin trasiga kappa tätt runt sina axlar. Han hörde ett gällt skrik från en vinterfågel, och tittade upp för att se en enorm, hemsk, svart varelse cirklande högt uppe i skyn, säkert, med varje rop, förutsade hans kollaps, att bli nästa måltid. Gareth kunde knappast klandra den. Han kände att hans själv sjöng på sista versen, och han var säker på att han skulle bli en utmärkt måltid för den hungriga fågeln.
Gareth nådde slutligen byggnaden, grabbade tag i det massiva dörrhandtaget av järn och med två händer, slet han med all sin kraft, världen runt omkring honom snurrade, nästan svimfärdig av utmattningen. Det knarrade och knakade och tog all hans styrka att bända upp dörren.
Gareth skyndade in i mörkret, smällde igen järndörren. Det ekade bakom honom.
Han tog tag i en otänd fackla på väggen, där han visste att den var monterad, slog sin flinta och tände den, gav sig själv bara tillräckligt med ljus för att se ättlingarnas steg, djupare och djupare in i mörkret. Det blev kallare och dragigare ju djupare in han gick, vinden letade sig ner, tjöt genom små sprickor. Han kunde inte låta bli att känna som om hans förfäder ylade efter honom, bannande honom.
“LÄMNA MIG IFRED!” skrek han tillbaka.
Han röst ekade om och om igen i kryptans väggar.
“NI KOMMER ATT FÅ ERT PRIS SNART NOG!”
Ändå kvarstod vinden.
Gareth, rasande, steg ned djupare, tills han slutligen nådde den stora marmorkammaren, utgrävd med sina tio meter i takhöjd, där alla hans förfäder låg begravda i sarkofager av marmor. Gareth marscherade högtidligt ner i hallen, hans steg ekade på marmorn, mot slutet av hallen, där hans fader låg.
Den gamla Gareth skulle ha krossat sin faders sarkofag. Men nu, av någon anledning, började han känna ett själsfrändskap med honom. Han kunde knappt förstå det. Kanske började opiumet avta; eller kanske var det för att han visste att han själv inom kort skulle vara död också.
Gareth nådde den höga sarkofagen och böjde sig över den, lutade huvudet nedåt. Han överraskade sig själv när han började gråta.
"Jag saknar dig fader," Gareth klagade, och hans röst ekade i tomheten.
Han grät och grät, tårarna strömmade nerför hans ansikte, tills slutligen hans knän gav vika och han sjönk ned av utmattning vid sidan av marmorn, sittande på golvet, lutad mot graven. Vinden tjöt som om den svarade, och Gareth lade ner facklan, som lyste svagare och svagare, en liten flamma nedgående i mörkret. Gareth visste att snart skulle allt bli svart och att snart skulle han vara tillsammans med alla dem han älskade mest.
KAPITEL 5
Steffen vandrade dyster på den ensliga skogsvägen, i sakta mak på sin väg från Tillflyktens torn. Det krossade hans hjärta att lämna Gwendolyn kvar så där, kvinnan som han hade svurit att skydda. Utan henne, var han ingenting. Efter han träffat henne, hade han känt att han äntligen hade hittat ett syfte med livet: att vaka över henne, för att ägna sitt liv åt att betala tillbaka henne för att låta honom, en enkel tjänare,stiga i graderna; och mest av allt, för att vara den första personen i hans liv som inte avskydde och underskattade honom utifrån hans utseende.
Steffen hade känt en känsla av stolthet med att hjälpa henne nå tornet säkert. Men att lämna henne där hade givit honom med en känsla av att vara ihålig inuti. Vart skulle han gå nu? Vad skulle han göra?
Utan henne att skydda, kände hans liv planlöst. Han kunde inte gå tillbaka till Kungsgården eller till Silesia: Andronicus hade besegrat dem båda, och han påmindes om förstörelsen han sett då han flytt från Silesia. Hela hans folk var antingen fångar eller slavar, det var det sista han mindes. Det skulle inte finnas någon fördel med att återvända. Dessutom ville Steffen inte korsa Ringen igen och vara så långt borta från Gwendolyn.
Steffen gick planlöst i timmar, genom slingrande skogsstigar, ihopsamlande sin intelligens, tills det hade fallit honom in vart han skulle gå. Han följde landsvägen norrut, upp till en kulles högsta punkt, och från denna utsikts skymtade han en liten stad uppe på en annan kulle i fjärran. Han gick mot staden, och när han nådde dit, vände han sig om och såg att denna stad hade vad han behövde: en perfekt utsikt över Tillflyktens torn. Om Gwendolyn någonsin försökte lämna det, ville han vara nära för att se till att han fanns där för att göra henne sällskap, för att skydda henne. När allt kom omkring, var hans lojalitet tillägnad henne nu. Inte till en armé eller en stad, utan för henne. Hon var hans nation.
När Steffen kom till den lilla, enkla byn, bestämde han sig för att han skulle stanna där, på denna plats, där han alltid kunde bevaka tornet, och hålla utkik efter henne. När han passerade dess portar, såg han att det var en obeskrivlig, fattig stad, ytterligare en liten by vid yttersta utkanten av Ringen, så undangömd i Södra Skogen och att Andronicus män säkerligen inte ens hade brytt sig att komma denna väg.
Steffen kom till ett dussintal gapande och stirrande bybor, ansikten etsade med okunskap och brist på medkänsla, såg på honom med vidöppna munnar och det välbekanta spott och hån han fått sedan han blivit född. De alla granskade hans utseende, han kunde känna deras hånfulla ögon.
Steffen ville vända och springa därifrån, men han tvingade sig att stanna. Han behövde vara nära tornet och för Gwendolyn skull, skulle han stå ut med vad som helst.
En bybo, en bastant man i fyrtioårsåldern, klädd i trasor som de andra, vände och gick med elak uppsyn emot honom.
“Vad har vi här då, någon slags missbildad man?”
De andra skrattade, vände om och kom närmare.
Steffen behöll sitt lugn, förväntade sig denna sorts hälsning, som han hade erfarit under hela sitt liv. Han visste att ju mera trångsynta småstadsborna var, ju mera roade de sig med att göra narr av honom.
Steffen lutade sig bakåt och försäkrade sig själv om att hans båge över hans skuldra var klar att använda, ifall dessa bybor inte bara var grymma, utan våldsamma också. Han visste, om han måste, kunde han fälla flera av dem på ett ögonblick. Men han var inte där för att utföra våld. Han var där för att finna skydd.
“Han kanske är mer än bara en vanlig dåre, är han det?” frågade en annan, då en stor och växande skara av hotande bybor började att omringa honom.
“Med hans markering skulle jag säga att han är, sade en annan. “Det där ser ut som kungligt pansar.”
“Och den där bågen—det är ett fint läder.”
“För att inte tala om pilarna. Har de guld-spets?”
De stannade men några meter bort från honom, och blängde hotfullt. De påminde honom om mobbarna som plågade honom som barn.
"Så, vem är du, missfoster?" sade en av dem till honom.
Steffen andades djupt, fast besluten att hålla sig lugn.
"Jag vill dig inget illa", började han.
Gruppen bröt ut i skratt.
"Illa? Du? Vilken skada kan du göra mot oss? "
"Du skulle inte ens kunna skada våra kycklingar!" skrattade en annan.
Steffen rodnade medan skratten växte; men han tänkte inte låta sig provoceras.
"Jag behöver en plats att bo och mat att äta. Jag har valkiga händer och en stark rygg för arbete. Ge mig en uppgift, och ni kommer inte att bli störda av mig. Jag behöver inte mycket. Lika lite som någon annan. "
Steffen ville inte förlora sig själv med simpelt arbete igen, eftersom han redan erfarit detta med alla dessa år i källaren med att tjäna kung McGill. Det skulle ta bort hans sinne för viktigare saker. Han kunde utföra hårt arbete och leva ett liv i anonymitet, eftersom han hade varit förberedd att göra dettta innan han träffat Gwendolyn.
“Kallar du dig själv för en man?”sade någon med hög röst, skrattande.
“Kanske vi kan hitta någon användning för honom,” uttalade en annan.
Steffen såg förhoppningsfullt på honom.
“Det skulle vara, att slåss mot våra hundar eller kycklingar!”
Alla skrattade.
“Jag skulle betala ett storslaget belopp för att se det!”
“Det pågår ett krig därute, ifall ni inte har märkt det,” svarade Steffen kyligt tillbaka. “Jag är säker, att till och med i en lantlig och outvecklad by som denna, kan ni ha användning för en hjälpande hand med att upprätthålla bestämmelser.”
Byborna såg förbryllade på varandra.
“Naturligtvis känner vi till kriget,” sade en, “men våran by är för liten. Arméerna bryr sig inte om att komma hit.”
“Jag tycker inte om sättet du pratar på,” sade en annan. “Så överlägset – låter som du har haft någon skolbildning. Så du anser dig vara bättre än oss?”
“Jag är inte bättre än någon annan,”svarade Steffen.
“Det är helt uppenbart,” skrattade en annan.
“Nog med skämtandet!”skrek en av byborna med en allvarlig ton.
Han gick framåt och knuffade de andra åt sidan med en stark handflata. Han var äldre än de andra och såg ut att vara en seriös man. Folkmassan tystnade i hans närvaro.
“Om du menar vad du säger,” sade mannen med en djup, brysk röst, så har jag användning för ett par extra händer i min kvarn. Betalningen är en säck av sädeskorn per dag och en kanna vatten. Du får sova i ladan, med resten av bypojkarna. Om detta är acceptabelt för dig, så är du inne.”
Steffen nickade tillbaka, nöjd med att äntligen träffa en seriös man.
“Jag begär inget mer,”sade han.
“Den här vägen, sade mannen, åtskiljande sin väg genom folkmassan.
Steffen följde efter honom, och blev hänvisad till en stor, mjölkvarn runt vilken var tonåringar och män. Varenda en av dem, var svettiga och övertäckta av smuts, stod i det leriga spåret och knuffade ett massivt trähjul, alla grabbade tag i en eker och gick framåt med det. Steffen stod där, övervägde arbetet, och förstod att detta skulle bli en ryggbrytande vedermöda. Det skulle ordna sig.
Steffen vände sig mot mannen för att tala om för honom att han accepterade arbetet, men mannen hade redan gått, förutsatte att han skulle acceptera. Byborna, med undantag för några få häcklare, hade återvänt tillbaka till sina sysslor när Steffen tittade på hjulet, på det nya liv som låg framför honom.
Under ett ögonblick, hade han varit svag, hade tillåtit sig att drömma. Han hade föreställt ett liv i slott och kungligheter och rang. Hade sett sig själv som en viktig person, drottningens högra hand. Han borde ha vetat bättre än att tänka så stort. Han, naturligtvis, var inte var avsedd för detta. Det hade hade han aldrig varit. Vad hade hänt med honom, mötet med Gwendolyn, hade varit en lyckträff. Nu skulle hans liv förvisas till detta. Men detta, åtminstone, var ett liv han kände till. Ett liv han förstod. Ett liv i umbäranden. Och utan Gwendolyn i hans liv, skulle detta vara lika bra för honom.
KAPITEL SEX
Thor manade på Mycoples att snabba på när de flög genom molnen, de närmade sig allt mer Tillflyktens torn. Thor kände med varje uns i sitt väsen att Gwen befann sig i fara. Han kände de vibrationer som löpte genom hans fingertoppar, i hela hans kropp, med information till honom, varningarna till honom. Kom fort, viskade det till honom.