Gwen svängde runt ännu ett hörn, och där låg den, Godfreys favoritkrog: en dålig ursäkt till krog, sned och vind och med dörren på glänt och fyllon strömmande ut på gatan. Hon hade ingen tid att förlora, och skyndade in genom dörren.
Det tog ögonen en stund att anpassa sig till dunklet i baren, som stank av avslagen öl och svett. Tystnaden föll när hon steg in. De var mer än tjugo karlar hopträngda där inne, och alla vände sig om och såg på henne förvånat. Här var hon, medlem av kungafamiljen och klädd därefter, på språng rätt in i ett rum som förmodligen inte städats på åratal.
Hon klev fram till en lång karl med stor mage, en som hon kände igen. Det var Akorth, en av Godfreys dryckesbröder.
”Var är min bror?”, fordrade hon.
Akorth, vanligen var på gott humör och redo att slänga ur sig ett eller annat billigt skämt, förvånade henne: han bara skakade på huvudet.
”Det bådar inte väl, min fru”, sa han bistert.
”Vad menar du?”, frågade hon, med hjärtat bultande i bröstet.
”Han fick en dålig öl”, sa en lång, mager man som hon kände igen som Godfreys andre kompanjon, Fulton. ”Han föll ihop igår och har inte rört på sig därefter.”
”Lever han?”, frågade hon desperat och grep Akorth om handleden.
”Knappt”, svarade han och såg ned. ”Det har gått hårt åt honom. Han slutade prata för en timma sedan.”
”Var är han?”, krävde hon.
”Där bak, fröken”, sa bartendern och lutade sig fram över disken samtidigt som han torkade ur ett krus och såg bister ut. ”Och jag hoppas att du har någon plan för vad du skall göra med honom. För jag har då ingen lust att ha ett lik liggande här på min inrättning.”
Gwen, helt överväldigad av vad hon hört, förvånade sig själv genom att dra fram en liten dolk, luta sig fram och trycka den mot halsen på bartendern.
Han svalde och såg chockat tillbaks på henne. Det blev dödstyst i rummet.
”Först och främst”, sa hon, ”så är det här stället ingen inrättning – utan en sorglig ursäkt för en sylta, och en som jag får kungsvakten att jämna med marken och du tilltalar mig på det sättet igen. Du kan börja med att tala till mig som min fru.”
Gwen kände sig som någon annan, överraskad av den styrka som kommit över henne. Hon hade ingen aning om var den kom ifrån.
Bartendern svalde hårt.
”Min fru”, upprepade han.
Gwen höll dolken kvar i ett stadigt grepp.
”För det andra, så skall min bror inte dö – och helt säkert inte här inne. Hans lik skulle vara en större ära för din inrättning än alla levande som kilar förbi här. Och om han dör så kan du vara säker på att skulden faller på dig.”
”Men min fru, jag har inte gjort något fel!”, bönade han. ”Det var samma öl som jag serverat alla andra!”
”Någon måste ha förgiftat det”, tillade Akorth.
Gwen sänkte långsamt dolken.
”För mig till honom, genast!”, befallde hon.
Den här gången sänkte bartendern ödmjukt huvudet, vände om och skyndade ut genom en dörr vid sidan av disken. Gwen följde honom i hälarna, och Akorth och Fulton kom med de också.
Gwen steg in i en liten kammare på krogens baksida och hörde sig själv flämta när hon såg sin bror, Godfrey, utlagd på golvet på rygg. Han var blekare än vad hon någonsin sett honom. Han såg inte ut att vara mer än ett steg från döden. Alltsammans var sant.
Gwen rusade till hans sida och höll om hans hand. Den var kall och fuktig. Han svarade inte. Huvudet låg på golvet, han var orakad och det flottiga håret låg klistrat mot pannan. Men hon kände hans puls. Den var svag, men fortfarande där. Och hon såg hans bröst resa sig vid varje andetag. Han levde.
Hon kände sig plötsligt rasande.
”Hur kunde du lämna honom så här?”, skrek hon och snodde runt mot bartendern. ”Min bror, en medlem av kungafamiljen, lämnad att dö som en hund på golvet?”
Bartendern svalde och tittade ned.
”Och vad skulle jag annars ha gjort, min fru?”, frågade han osäkert. ”Det här är inget sjukhus. Alla sa att han redan var mer eller mindre död och—”
”Han är inte död!”, skrek hon. ”Och ni två”, sa hon vänd mot Akorth och Fulton, ”vad är ni för slags vänner? Skulle han ha lämnat er så här?”
Akorth och Fulton såg fåraktigt på varandra.
”Förlåt mig”, sa Akorth. ”Doktorn kom igår kväll och tittade på honom och sa att han var döende – att det bara var en tidsfråga. Jag trodde inte att det fanns något att göra.”
”Vi satt uppe hos honom större delen av natten, min fru”, fortsatte Fulton. ”Vid hans sida. Vi tog bara en liten paus och ett glas för att dränka sorgen, och så kom ni in och—”
Gwen sträckte sig fram och slog rasande krusen från båda deras händer så att de föll i golvet, med ölstänk åt alla håll. De såg chockade upp på henne.
”Båda två, ta tag i var sin sida av honom”, befallde hon strängt och reste sig och kände en ny stryka inom sig. ”Ni skall bära honom härifrån. Ni kommer med mig hela vägen till den kunglige läkaren. Min bror skall få en verklig chans att klara sig och inte lämnas att dö efter en snabbinspektion av någon halvidiot till doktor.
”Och vad gäller dig”, fortsatte hon och vände sig mot bartendern. ”Om min bror överlever, och någonsin återvänder till det här stället, och du går med på att servera honom, då skall jag personligen se till att du kastas i fängelsehålan och aldrig kommer ut igen.”
Bartendern flyttade osäkert runt på fötterna och sänkte huvudet.
”Rör på er nu!”, skrek hon.
”Akorth och Fulton ryckte till och satte sig i rörelse. Gwen skyndade ut genom rummet, med de två bakom sig, bärande hennes bror genom baren och ut i dagsljuset.
De skyndade bort längs Kungsgårds trånga bakgator, på väg mot helaren, och Gwen kunde bara be att det inte var för sent.
Kapitel tre
Thor galopperade fram över de dammiga fälten utanför Kungsgård, med Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna vid sidan, Krohn springande bredvid, och Kendrick, Kolk, Brom och mängder av män ur Legionen och Silvergardet tillsammans med dem – en väldig armé på väg för att möta McClouds. De red som en man, beredda att befria staden, och dånet av hovarna var öronbedövande, mullrande som åska. De hade ridit hela dagen, och den andra solen stod redan i nedan. Thor kunde knappt begripa att han själv nu red bland alla dessa fantastiska krigare, på sitt första militära uppdrag. Han var nu accepterad som en av dem, och han hade sina vapenbröder omkring sig. Legionen nästan försvann i den tusenhövdade massan av kungens armé, och Thor kände sig för första gången i livet som en del av något större än sig själv.
Och han hade en känsla av mål och mening. Han kände sig behövd. Hans landsmän belägrades av McClouds, och det var upp till armén att befria dem och rädda folket från ett fruktansvärt öde. Vikten av deras uppdrag satt som en levande tyngd på hans axlar, och den fick honom att känna sig levande.
Han kände sig säker omgiven av alla dessa män, men han kände också en viss oro: det här var en armé av riktiga män, men det betydde att de också skulle ha en armé av riktiga män mot sig. Riktiga, härdade krigare. Nu var det på liv och död, och mer stod på spel än han någonsin varit med om. På ren instinkt kände han efter runt bältet och blev lugnare när han nuddade sin trogna slunga och det nya svärd han fått. Han undrade om det vid dagens slut skulle vara fläckat av blod. Eller var det han själv som skulle ligga sårad?
Plötsligt stämde hären upp ett rop, högre till och med än dånet av hästarnas hovar, när de kom runt en krök och för första gången såg den belägrade staden vid horisonten. Svart rök steg i tjocka moln från den, och MacGils här sporrade hästarna och sprängde fram. Thor sparkade också till och försökte hålla takten med de andra, som nu dragit sina svärd, höll dem högt och rusade med strid i sinnet mot staden.
Den väldiga hären bröts upp i mindre grupper, och i Thors grupp red tio soldater samt legionärer, både hans vänner och andra som han inte kände. Främst red en av kungens armés högre befäl, Forg, en lång, smal och senig man med koppärrig hy, snaggat grått hår och insjunkna ögon. Armén delades in i allt mindre grupper och spred sig åt alla håll.
”Den här gruppen följer med mig!”, befallde han och vinkade med staven åt Thor och de andra att följa efter.
Thors grupp följde Forgs order och red bort från härens huvudstyrka. Thor såg sig över axeln och märkte att hans grupp kommit mer avsides än de flesta andra och att hären blev allt mer avlägsen, och just som han undrade vart de var på väg ropade Forg:
”Vi skall ställa upp mot McClouds flank!”
Thor och de andra utväxlade nervösa och uppspelta blickar där de red allt längre bort, snart utom synhåll för hären.
Snart var de i helt ny terräng, och kunde inte längre se hären. Thor var på helspänn, men det syntes inga tecken på McClouds här i närheten.
Till sist höll Forg in hästen till halt framför en liten kulle med en dunge. De andra gjorde halt efter honom.
Thor och de andra såg på Forg och undrade varför han stannat.
”Vårt uppdrag är att hålla det här fästet”, förklarade Forg. ”Ni är unga krigare ännu, och vi föredrar att bespara er stridens värsta hetta. Ni håller den här positionen samtidigt som härens huvudstyrka sveper in i staden och anfaller McClouds armé. Det är tveksamt om några av McClouds män kommer att komma förbi här, så ni är förmodligen trygga. Upprätta positioner runtom och håll er här tills ni blir tillsagda om annat. Sätt igång!”
Forg sporrade hästen och red uppför kullen, och Thor och de andra gjorde samma sak och följde efter. Den lilla truppen red och rev upp damm över fältet, och så långt Thor kunde se fanns ingen i närheten. Han var besviken över att ha flyttats bort från den verkliga striden. Varför skulle de skyddas plötsligt?
Ju längre de red, desto mer var det något i Thors medvetande som pockade på uppmärksamhet. Han visste inte vad det var, men hans sjätte sinne talade om att något var fel.
När de närmade sig kullens topp syntes ett litet, gammalt fort – ett smalt och till synes övergivet torn – och det var något som fick Thor att se sig om över axeln. Där var Forg. Thor överraskades av att se att han kommit allt längre efter, längre och längre från gruppen, och när Thor tittade på honom vände han om, sporrade hästen och galopperade bort åt motsatt håll, utan ett ord.
Thor förstod inte vad som hände. Varför gav sig Forg av så plötsligt? Krohn började gnälla vid hans sida.
Just som Thor börjat ta in vad som hänt nådde de upp till kullens krön och till det gamla fortet. De förväntade sig att inte se annat än ödemark på andra sidan.
Men plötsligt höll den lilla gruppen legionärer hårt in hästarna till halt. De blev sittande, chockade av den syn som bredde ut sig framför dem.
Där, redo och väntande, låg hela McClouds armé.
De hade förts rakt in i en fälla.
Kapitel fyra
Gwendolyn skyndade genom Kungsgårds vindlande gator och beredde väg genom massan av folk, med Akorth och Fulton bärande på Godfrey efter henne. Hon var fast besluten att hinna till helaren så snabbt som möjligt. Godfrey fick inte dö, inte efter allt de varit med om, och absolut inte på det här sättet. Hon kunde nästan se för sitt inre hur Gareths ansikte skulle lysa upp i ett belåtet leende om han fick nyheten om Godfreys död – och hon bestämde sig för att förhindra det. Hon önskade bara att hon funnit honom tidigare.
Gwen vände runt ett hörn och klev in på stadstorget, där folkmassorna blev ännu tätare, och hon tittade upp och såg att Firth fortfarande hängde där och dinglade från galgen, med en tät snara om halsen, inför allas gapande åsyn. Hon vände sig bort av ren reflex. Det var en fruktansvärd syn, och en påminnelse om hennes brors ondska. Det kändes som att hon inte kunde ta sig ur hans grepp, oavsett vart hon vände sig. Det var märkligt att tänka att hon bara dagen innan hade talat med Firth – och nu hängde han där. Hon kände dödens snara dras åt, också runt sig själv.
Hur mycket hon än önskade vända om och ta en annan väg, så visste hon att det gick snabbast att fortsätta fram över torget, och att hon inte fick vika sig för sina rädslor. Hon tvingade sig att marschera fram förbi galgen, rätt förbi den döda kropp som hängde i vägen. När hon gjorde det överraskades hon av att den kunglige bödeln, klädd i svart, ställde sig i hennes väg.
Först trodde hon att han skulle ta död även på henne – tills han bugade.
”Min fru”, sa han ödmjukt och böjde respektfullt på huvudet. ”Jag har inte fått några kungliga order om vad som skall ske med kroppen. Jag har inga bud om huruvida jag skall ge honom en ordentlig begravning eller slänga honom i en fattigmansgrav.”
Gwen stannade till, irriterad över att det skulle bli upp till henne att bestämma det. Akorth och Fulton stannade intill. Hon tittade upp, kisande mot solen och såg kroppen dingla där, bara någon meter bort, och tänkte först gå vidare och strunta i bödeln. Men så var det något som slog henne. Hon ville ha rättvisa för sin far.
”Släng honom i massgraven”, sa hon. ”Utan gravsten. Ge honom inga särskilda riter. Jag vill att hans namn skall rensas ur historien.”
Han böjde sitt huvud till svar, och hon fick en liten känsla av hämnd. Firth var trots allt den som dödat hennes far. Och fastän hon avskydde uppvisningar av våld så skulle hon inte spilla några tårar efter honom. Hon kände att hennes fars ande var med henne nu, starkare än någonsin, och kände att det gav honom någon liten ro.
”Och en sak till”, fortsatte hon, vänd mot bödeln. ”Ta ned kroppen nu.”
”Nu, min fru?”, frågade bödeln. ”Men kungen gav order om att låta den hänga.”
Gwen skakade på huvudet.
”Nu”, upprepade hon. ”Det är hans nya order”, ljög hon.
Bödeln bugade och skyndade bort för att ta ned kroppen.
Det gav henne ytterligare en liten känsla av upprättelse. Hon tvivlade inte på att Gareth tittade ned från sitt fönster för att se på kroppen under dagen – han skulle bli arg över att den flyttats, och det skulle tjäna som påminnelse om att saker inte alltid gick som han planerat.
Gwen skulle just till att gå när hon hörde ett högt skriande i skyn. Hon stannade till och vände sig och tittade upp, och där uppe på galgen satt falken, Estopheles. Hon lyfta handen till skydd mot solen för att försäkra sig om att det inte bara var ögonen som spelade henne ett spratt. Estopheles skriade igen, slog upp vingarna och sänkte dem igen.
Gwen kände att den fågeln bar hennes fars ande. Han själ, som varit så rastlös, var nu ett litet steg närmare frid.
Gwen fick plötsligt en idé. Hon visslade och höll ut armen, och Estopheles svepte ned från galgen och landade på hennes handled. Fågeln var tung, och klorna grävde in i hennes handled.
”Flyg till Thor”, viskade hon till fågeln. ”Finn honom där på slagfältet. Skydda honom. FLYG!”, ropade hon och lyfte armen.
Hon såg Estopheles flaxa med vingarna och lyfta, högre och högre upp i skyn. Hon bad att det skulle fungera. Det var något mystiskt med den där fågeln, och särskilt med dess koppling till Thor, och hon visste att allt var möjligt.
Gwen fortsatte framåt och skyndade längs gatorna mot helarens stuga. De passerade under ett av de många valv som ledde ut ur staden och rörde sig så fort som möjligt, och hon bad att Godfrey skulle hålla ut tills de fick hjälp.
Den andra solen hade sjunkit lågt på himlen innan de hunnit upp för den lilla kullen utanför Kungsgård och fått syn på helarens stuga. Det var en enkel enrumsstuga, med väggar av vitmenad lera och två små fönster på var sida om en ekdörr.
Från taket hängde växter av alla former och färger som en ram runt huset, som också omgavs av en prunkande örtagård, med blomster i alla storlekar och färger som fick det att se ut som om stugan låg i ett växthus.
Gwen sprang fram till dörren och smällde flera gånger med portklappen. Dörren öppnades och ut kom helarens häpna ansikte.