Omvänd
(bok #1 in The Vampire Journals)
Morgan Rice
NÅGRA ORD OM ”TURNED”
”OMVÄND är en idealisk berättelse för unga läsare. Morgan Rice har gjort ett bra jobb med att hitta en intressant vändning på vad som kunde ha varit en vanlig vampyrsaga. Uppfriskande och unik, TURNED har de klassiska ingredienserna som hos de flesta paranormala historien för unga läsare. Bok #1 i Vampire Journals serien fokuserar på en flicka … en extraordinär flicka! TURNED är lättläst men har ett väldigt högt tempo … Rekommenderas till de som tycker om att läsa härliga paranormala kärlekshistorier. Innehåller en del våldsscener.”
--The Romance Reviews
”OMVÄND tog ett fast grepp om mig från första början och släppte inte … Denna berättelse är ett fantastiskt äventyr som berättas i rask takt med massor av action från första början. Det finns inte en tråkig stund. Morgan Rice har gjort ett fantastiskt jobb med att få med sig läsaren. Hon gjorde det också enkelt att heja på Caitlin och få en att desperat vilja se henne lyckas i sin jakt på sanningen … Jag ser fram emot del två i serien.”
--Paranormal Romance Guild
”OMVÄND är tilltalande, enkel, mörk läsning som du kan läsa mellan andraböcker, då den är så kort … Du kommer att bli underhållen!”
--books-forlife.blogspot.com
”OMVÄND är en bok som konkurrerar med TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES, och den kommer att få dig att vilja fortsätta läsa fram till sista sidan! Om du tycker om äventyr, kärlek och vampyrer är detta boken för dig!”
--Vampirebooksite.com
”Rice gör ett remarkabelt jobb med att suga in dig i berättelsen från allra första början, och utnyttjar en fantastisk skildrande förmåga som överskrider den att måla fram en bild … Väl skriven och en extremt snabb läsning, TURNED är en bra början på en ny vampyrserie som med allra största säkerhet kommer att bli en succé hos läsare som söker en lättsam, men ändå underhållande berättelse.”
--Black Lagoon Reviews
Om Morgan Rice
Morgan är författaren till den storsäljande episka fantasyserien THE SOURCERER´S RING som innefattar tio böcker tilldags dato.
Morgan Rice är författare till bästsäljaren THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna innehållande tio böcker, som översatts till tio språk, och som inleds med OMVÄND (Bok #1)
Morgan har också skrivit böckerna ARENA ONE och ARENA TWO, etta på topplistan, de två första böckerna i THE SURVIVAL TRILOGY, en post-apokalyptisk actionthriller som utspelar sig i framtiden.
Morgan älskar att höra från sina läsare, så besök gärna hennes hemsida www.morganricebooks.com och lämna en hälsning där!
Böcker av Morgan Rice
THE SORCERER’S RING
A QUEST OF HEROES (Book #1)
A MARCH OF KINGS (Book #2)
A FATE OF DRAGONS (Book #3)
A CRY OF HONOR (Book #4)
A VOW OF GLORY (Book #5)
A CHARGE OF VALOR (Book #6)
A RITE OF SWORDS (Book #7)
A GRANT OF ARMS (Book #8)
A SKY OF SPELLS (Book #9)
A SEA OF SHIELDS (Book #10)
A REIGN OF STEEL (Book #11)
A LAND OF FIRE (Book #12)
A RULE OF QUEENS (Book #13)
THE SURVIVAL TRILOGY
ARENA ONE: SLAVERSUNNERS (Book #1)
ARENA TWO (Book #2)
THE VAMPIRE JOURNALS
OMVÄND (Book #1)
ÄLSKAD (Book #2)
FÖRRÅDD Book #3)
FÖRUTSBESTÄMD (Book #4)
LÄNGTAN (Book #5)
TROLOVAD (Book #6)
LOVAD (Book #7)
FUNNEN (Book #8)
ÅTERUPPSTÅNDEN (Book #9)
BEGÄR (Book #10)
ÖDESBESTÄMD (Book #11)
Höra
Amazon
Audible
iTunes
“Är det hälsosamt
Att vandra halvklädd och andas in
Den fuktiga morgonen? Vad, är Brutus sjuk,
kommer han att stjäla sig ur sin hälsosamma säng
För att utmana nattens rysliga smitta?”
Innehållsförteckning
Kapitel ett
Kapitel två
Kapitel tre
Kapitel fyra
Kapitel fem
Kapitel sex
Kapitel sju
Kapitel åtta
Kapitel nio
Kapitel tio
Kapitel elva
Kapitel tolv
Kapitel tretton
Kapitel fjorton
Kapitel femton
Kapitel sexton
Kapitel sjutton
Copyright © 2011 av Morgan Rice
Alla rättigheter förbehålls. Föruton vad som tillåts enligt the U.S. Copyright Act of 1976, ingen del av denna publication får reproduceras, distribueras eller överlåtas i någon form eller på något sätt, eller förvaras i någon databas eller informationssökningssystem, utan författarens medgivande.
Denna e-bok är endast ämnad för personlig njutning. Denna e-bok får inte vidaresäljas eller vidarebefordras till andra personer. Om du skulle vilja dela boken med någon, var snäll och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. OM du laser denna bok och inte har köpt den, eller om den inte var inköpt till dig, var vänlig och returnera den och köp en egen kopia. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete.
Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter, är antingen en produkt av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Varje likhet med faktiska personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet..
Kapitel ett
Caitlin Paine fasade alltid första dagen på en ny skola. Det var de stora sakerna, som att träffa nya vänner, de nya lärarna, lära sig att hitta. Och det var de små sakerna, som att få ett nytt skåp, lukten av ett nytt ställe, ljuden som fanns där. Mer än allt, fruktade hon blickarna. På ett nytt ställe tyckte hon att alla stirrade på henne. Allt hon önskade var att få vara anonym. Men det verkade aldrig hända.
Caitlin kunde inte förstå vad det var som gjorde att hon utmärkte sig. Med sina 165 centimeter var hon inte särskilt lång, och med sitt bruna hår och bruna ögon (och normalvikt) kände hon sig medelmåttig. Speciellt inte vacker, som några av de andra flickorna. Hon var något äldre än de andra, 18 år, men inte så mycket att det särskilde henne från mängden.
Det var något annat. Det var något med henne som fick människor att titta två gånger. Djupt inom sig visste hon att hon var annorlunda. Men var inte riktigt säker hur.
Om det fanns något värre än första dagen på en ny skola, var det att börja mitt i terminen, efter att alla hade funnit sin plats i gruppen. Idag, denna första dag, i mitten av mars, skulle bli en av de värsta. Hon kände det redan.
I sin vildaste fantasi kunde hon dock inte föreställa sig, att det skulle bli så här illa. Inget hon tidigare hade sett – och hon hade sett mycket – kunde ha förberett henne på detta.
Caitlin stod utanför sin nya skola, en enorm kommunal skola i New Yorks innerstad, en kall marsmorgon, och undrade, Varför mig? Hon hade alldeles för tunna kläder, iförd endast en tröja och leggings, och inte någonstans i närheten förberedd för det högljudda kaoset som välkomnade henne. Hundratals ungdomar skrek, tjöt och knuffade på varandra. Det såg mest ut som en rastgård på ett fängelse.
Allt var för mycket. De här ungarna skrattade för högt, svor för mycket, knuffade varande för hårt. Hon skulle ha trott att det var ett bråk om hon inte kunnat urskilja några leenden och hånfulla skratt. De hade för mycket energi och hon kunde inte förstå var den kom ifrån, så utmattad, frusen och sömndepraverad som hon var. Hon blundade och önskade att allt skulle försvinna.
Hon stack händerna i fickan och kände något: iPoden. Ja. Hon stoppade hörlurarna i öronen och höjde ljudet. Hon behövde dränka alla ljud.
Men det var tyst. Hon tittade ned och såg att batteriet var dött. Perfekt.
Hon kollade mobilen, i hopp om att den skulle erbjuda förströelse, vad som helst. Inga nya meddelanden.
Hon tittade upp. När hon såg ut över havet av nya ansikten kände hon sig ensam. Inte för att hon var den enda vita tjejen – hon föredrog faktiskt det. På de andra skolorna hade några av hennes bästa vänner varit svarta, spansktalande, asiatiska, indier – och de elakaste av hennes så kallade ”vänner” hade varit vita. Nej, det var inte det. Hon kände sig ensam för att det var i väldigt urban miljö. Hon stod på betong. En stark signal från ringklockan hade kallat in henne till detta ”rastutrymme” och hon hade tvingats passera stora metallgrindar. Nu var hon inburad – fängslad av ett massivt metallstängsel, med taggtråd överst. Det kändes som om hon befann sig i ett fängelse.
Att titta upp på den enorma byggnaden, med galler för alla fönster, fick henne inte att må bättre. Hon anpassade sig fort till nya skolor, små och stora – men de hade alla legat i idylliska förorter. Det hade funnits gräs, träd, himmel. Här fanns inget annat än stad. Hon kände att hon inte kunde andas. Det skrämde henne.
Ännu en stark ringsignal ljöd och hon släpade sig i väg, med hundratals ungdomar, mot ingången. Hon knuffades hårt av en stor tjej, och tappade sin dagbok. Hon plockade upp den (förstörde frisyren), och tittade upp för att se om tjejen skulle be om ursäkt. Men hon syntes inte till någonstans, hade redan försvunnit in i svärmen. Hon hörde skratt, men kunde inte avgöra om var henne de skrattade åt.
Hon kramade dagboken, det enda som gav henne trygghet. Den hade varit med henne överallt. Hon skrev och ritade i den var hon än befann sig. Det var en karta över hennes barndom.
Till slut nådde hon entrén, och tvingades pressa sig in genom dörrhålet. Det var som att försöka kliva på ett tunnelbanetåg i rusningstrafik. Hon hade hoppats att det skulle kännas varmare när hon väl kommit in, men genom de öppna dörrarna bakom henne blåste en kylig vind nerför hennes rygg, och förvärrade bara kylan.
Två stora säkerhetsvakter stod i entrén, flankerade av två New York poliser, i full mundering, vapen väl synliga vid deras sida.
”FORTSÄTT FRAMÅT!” kommenderade den ena av dem.
Hon kunde inte förstå varför två beväpnade poliser behövde vakta en high school entré. Känslan av fruktan växte. Ännu värre blev den när hon såg att hon skulle tvingas gå igenom en metalldetektor med samma nivå av säkerhet som på en flygplats.
Ytterligare fyra beväpnade poliser stod på vardera sidan av metalldetektorn tillsammans med två säkerhetsvakter till.
”TÖM ERA FICKOR!” snäste en vakt.
Caitlin såg att alla andra lade grejer från sina fickor i små plastbehållare. Snabbt gjorde hon likadant och lade i iPoden, plånboken, nycklarna.
Hon släpade sig igenom metalldetektorn, och larmet tjöt.
”DU” fräste en av vakterna. ”Kliv åt sidan!”
Självklart.
Alla stirrade medan hon tvingades höja sina armar, och vakten förde scannern upp och ner längs hennes kropp.
”Har du några smycken på dig?”
Hon kände på sina handleder, sedan kring halsen, och mindes plötsligt. Korset.
”Ta av dig det!” beordrade säkerhetsvakten.
Hon hade fått halsbandet av sin farmor innan hon dog, ett litet silverkors med gravyr på latin som hon aldrig översatt. Hennes farmor hade fått det av sin mormor. Caitlin var inte på något sätt religiös, och visste inte riktigt vad det betydde, men hon visste att det var flera hundra år gammalt, och var överlägset det dyrbaraste hon ägde.
Caitlin lyfte fram det ur tröjan, höll fram det, men tog inte av sig det.
”Helst inte”, svarade hon.
Vakten stirrade kallt på henne.
Plötsligt utbröt ett tumult. Det hördes högljudda skrik samtidigt som en polis grep tag i en lång smal kille och knuffade honom mot väggen, och tog fram en kniv ur hans ficka.
Vakten gick för att hjälpa till, och Caitlin utnyttjade tillfället att smita in i klungan som rörde sig framåt i korridoren.
Välkommen till den kommunala skolan i New York, tänkte Caitlin. Toppen!
Hon räknade redan ner till studenten.
*
Hon hade aldrig tidigare sett så breda korridorer. Hon kunde inte föreställa sig att de någonsin kunde fyllas, ändå var de på något sätt fullständigt packade, ungarna klämda axel mot axel. Det måste ha varit tusentals ungdomar i dessa korridorer, havet av ansikten sträckte sig oändligt. Ljudet härinne var än värre, studsade mot väggarna, förtätat. Hon ville hålla för öronen. Men hon hade inte tillräckligt med utrymme för att kunna lyfta sina armar. Hon kände sig klaustrofobisk.
Det ringde, och energin ökade.
Redan försenad.
Hon tittade på schemat och såg till slut sitt klassrum i fjärran. Hon försökte korsa havet av kroppar, men kom ingenstans. Till slut insåg hon, efter flera försök, att hon var tvungen att vara aggressivare. Hon armbågade och knuffade sig fram. En kropp i taget, skar hon sig fram genom skaran av ungdomar, genom korridoren, och knuffade upp den tunga klassrumsdörren.
Hon samlade sig inför blickarna som hon, den nya tjejen, skulle få när hon klev in försent. Hon föreställde sig en utskällning för att hon störde ett tyst klassrum. Men chockad upptäckte hon att så inte alls var fallet. Rummet som var avsett för trettio personer var fullpackat och det minst femtio personer befann sig där inne. Några elever satt på sina platser, andra gick omkring och skrek och ropade till varandra. Det var fullständigt kaos.
Klockan hade ringt för fem minuter sedan, och läraren, ovårdad och klädd i en rynkig kostym, hade ännu inte börjat lektionen. Nej, han satt tillbakalutad med fötterna på katedern och läste tidningen totalt ointresserad av vad som hände runt honom.
Caitlin gick fram till honom och lade sitt nya id-kort på katedern framför honom. Hon stod kvar och väntade på att han skulle titta upp, men det gjorde han inte.
Till slut harklade hon sig.
”Ursäkta mig!”
Motvilligt sänkte han sin tidning.
”Jag heter Caitlin Paine. Jag är ny. Jag tror det är meningen att du ska ha den här.”
”Jag är bara vikarie”, svarade han och lyfte tidningen igen, utestängde henne.
Förvånad stod hon kvar.
”Så”, frågade hon, ”… du ska inte rapportera närvaro?”
”Din lärare kommer tillbaka på måndag”, fräste han. ”Han sköter det.”
När hon förstod att samtalet var slut, tog Caitlin tillbaka sitt id.
Hon vände sig om mot de övriga eleverna. Klassrummet var fortfarande i fullt kaos. Om det fanns något positivt med detta var det att ingen lade märke till henne. Ingen verkade bry sig om henne, eller ens märka att hon fanns där.
Å andra sidan var det fruktansvärt nervöst att blicka ut över klassrummet; det verkade inte finnas någonstans att sitta.
Hon stålsatte sig, klamrade fast vid sin dagbok, och gick långsamt nerför en av gångarna, ryckte till ett par gånger när några bråkiga elever skrek åt varandra. När hon nådde slutet kunde hon äntligen se hela rummet.
Inte en enda ledig stol.
Hon blev stående och kände sig som en idiot och kände att de andra började lägga märke till henne. Hon visste inte vad hon skulle göra, eller vart hon skulle ta vägen. En sak var säker hon skulle inte stå kvar där hela lektionen, och vikarien verkade inte bry sig ett dugg. Hon vände sig om och tittade igen, scannade rummet hjälplöst.
Hon hörde skratt längre bort och var övertygad om att de skrattade åt henne. Hon klädde sig inte som de andra och hon såg inte ut som dem. Kinderna hettade och hon började känna sig väldigt uttittad.
Just som hon gjorde sig redo att lämna klassrummet och kanske till och med byggnaden, hörde hon en röst.
”Här.”
Hon vände sig om.
I sista raden, närmast fönstret, ställde sig en kille upp vid sin bänk.
”Sitt”, sa han. ”Var så god!”
Ljudnivån sjönk i rummet då de övriga ville se hur hon skulle reagera.
Hon gick fram till honom. Hon försökte att undvika att se honom i ögonen – stora, glittrande gröna ögon – men hon kunde inte motstå.
Han var ursnygg. Han hade len olivfärgad hud – hon kunde inte avgöra om han var svart, spansktalande, vit eller någon kombination av det – men hon hade aldrig tidigare sett en lika mjuk och len hud, som förstärkte den markerade käken. Hans hår var kort och brunt, och han var smal. Det var något hos honom, något som inte passade in här. Han verkad skör. En konstnär, kanske.
Det var olikt henne att falla så för någon. Han hade haft vänner som varit förälskade, men hon hade aldrig riktigt förstått. Förrän nu.
”Var ska du sitta?” frågade hon.
Hon försökte kontrollera sin röst men det lät föga trovärdigt. Hon hoppades att han inte hörde hur nervös hon var.