Direktör Johnson som tycker att du är så bra på att hantera människorna som bor i de här välbärgade grannskapen skulle bara veta hur du sitter och tänker nu, tänkte hon för sig själv.
För att vara artig smuttade hon lite på lemonaden. Trots sina negativa fördomar var det faktiskt väldigt gott.
“Jag antar att ni redan har pratat med polisen?” frågade Chloe.
“Ja”, sa Tabby. “Och även om jag förstår att de gör sitt bästa, var det ganska uppenbart att de inte hade någon aning om vad de höll på med.”
“De är också skrämda”, sa Kaitlin.
“Skrämda av vadå?” frågade Moulton.
“Av att mordet kan ha en politisk koppling. Jag antar att ni vet att Laurens pappa är god vän med försvarsministern. Jag är säker på att den lokala polisen helst vill undvika en mediacirkus, så länge det är möjligt.”
“Så, har det en politisk koppling?” frågade Tabby.
“Det är alldeles för tidigt för att veta det”, sa Chloe. Hon började redan få en obehaglig vibb av de två kvinnorna. Hon tvekade inte på att de sörjde Laurens bortgång; det var uppenbart och Kaitlin hade också gråtit när de kom. Men hon kunde också se framför sig hur de två kvinnorna satt och skvallrade om alla i stan – kanske tillsammans med Lauren Hilyard och Claire Lovingston. Hon undrade om de kunde hålla någonting för sig själva, eller om allting de pratade om nu skulle spridas ryktesvägen så fort de hade åkt därifrån.