Kommer jag någonsin att återgå till den jag var? Existerar ens den personen fortfarande?
Hon skakade av sig tanken omedelbart och tvingade sin självömkan åt sidan, åtminstone för en liten stund.
Hon hade för mycket att göra för att ägna sig åt den nu.
Just nu behövde hon göra sig redo för sin fysioterapisession, mötet med lägenhetsmäklaren, boka tid med psykiatrikern och även med mottagningen för obstetrik och gynekologi. Det skulle bli en fullspäckad dag av att låtsas vara en fungerande normal människa.
*
Lägenhetsmäklaren, en snabbpratande liten kvinna i byxdress vid namn Bridget, visade den tredje lägenheten för morgonen, samtidigt som Jessie började få lust att hoppa från en balkong.
Till en början hade allt gått bra. Hon hade känt sig upplyft efter den sista fysioterapin, som hade avslutats med förkunnandet att hon var "i det stora hela kapabel att självständigt klara av vardagsrutinerna." Bridget hade hållit igång snacket under de två första lägenhetsvisningarna, och fokuserat på detaljer, pris och artighetsfraser. Men när de kom till den tredje lägenheten hade de personliga frågorna kommit.
"Är du säker på att du bara är intresserad av ettor?" frågade Bridget. "Jag kan se att du gillar den här. Men det finns en tvårummare en våning upp med i princip samma planlösning. Den kostar bara trettiotusen dollar mer och skulle ge mer pengar tillbaka vid vidareförsäljning. Dessutom vet du ju aldrig hur din situation kan komma att se ut om ett par år."
"Det är sant", erkände Jessie, och påminde sig om att för bara två månader sedan hade hon faktiskt varit gift, gravid och bott i en stor villa i Orange County. Nu var hon skild från en mördare, hade förlorat sitt ofödda barn och delade lya med en kompis från skolan.
"Men jag är nöjd med en etta."
"Självklart", sa Bridget med en ton som avslöjade att hon inte tänkte nöja sig med det svaret. "Får jag fråga dig hur din situation ser ut? Det skulle kunna vara till hjälp för mig när jag letar försöker hitta ett hem efter just dina preferenser. Jag kan inte undgå att se att huden på ditt finger är vitare där en äktenskapsring kanske nyligen suttit. Jag skulle kunna välja andra områden baserat på var du vill få en total nystart eller... gömma dig."
"Vi är i rätt område", sa Jessie med en röst som avslöjade att det började tjockna i halsen. "Jag vill bara kolla på ettor häromkring. Du behöver ingen annan information just nu, Bridget."
"Självklart. Jag ber om ursäkt", sa Bridget häpet.
"Jag behöver låna badrummet en stund", sa Jessie. Klumpen i halsen hade nu växt och kändes även i bröstet. Hon visste inte vad som höll på att hända med henne. "Är det okej?"
"Inga problem", sa Bridget. "Du minns var det ligger? En bit ner i hallen?"
Jessie nickade och gick dit så snabbt hon kunde utan att springa. När hon kom in i badrummet och låste dörren trodde hon att hon skulle svimma. Det kändes som att en panikattack var på väg.
Vad fan händer med mig?
Hon skvätte kallt vatten i ansiktet och lade sedan handflatorna på tvättstället, samtidigt som hon tvingade sig själv att ta långsamma, djupa andetag.
Bilder från hennes förflutna for i ett virrvarr i huvudet på henne: soffmys med Kyle, huttrande i en enslig stuga i Ozarkbergen, ultraljudsbilder av det ofödda barnet som aldrig heller kom att födas, sagostund i en gungstol med sin adoptivpappa, Kyle som dumpar ett lik från en yacht i vattnet utanför kusten, ljudet av hur hennes pappa viskar "skalbaggen" i hennes öra.
Varför Bridgets harmlösa fråga om hennes nuvarande situation och referenser till att gömma sig hade fått henne att drabbas av panik visste inte Jessie. Men så var det, och nu kallsvettades hon och skakade okontrollerat, samtidigt som hon stirrade på sin egen spegelbild som hon knappt kände igen.
Det var bra att nästa möte för dagen var hos psykiatrikern. Den tanken lugnade Jessie lite, och hon tog några fler djupa andetag innan hon öppnade badrumsdörren och fortsatte ner för hallen mot ytterdörren.
"Jag hör av mig", ropade hon till Bridget innan hon stängde dörren bakom sig. Men hon var inte säker på att hon skulle göra det. Just nu var hon inte säker på någonting.
KAPITEL TRE
Doktor Janice Lemmons mottagning låg bara några kvarter från det lägenhetskomplex som Jessie lämnade, och hon var glad över att få en stund åt att promenera och rensa huvudet. Hon nästan välkomnande den friska vinden som slog mot henne och fick ögonen att tåras, där hon gick längs Figueroa. Den bitande kylan tvingade bort de flesta tankarna förutom de som handlade om att röra sig så snabbt som möjligt.
Hon drog upp dragkedjan på jackan upp till halsen och höll huvudet lågt, medan hon passerade ett café, och sedan en lunchrestaurang som var fylld till bristningsgränsen. Det var mitten av december i Los Angeles och de lokala verksamhetsägarna gjorde sitt bästa för att få sina butiker och restauranger att se mysigt julpyntade ut, i en stad där snö var närmast ett abstrakt koncept.
Men i vindtunnlarna som skapades av skyskraporna i centrum gjorde sig kylan ständigt påmind. Klockan var nästan elva på förmiddagen, men himlen var grå och temperaturen var strax under tio plusgrader. Senare på kvällen skulle det inte vara mer än runt fyra grader. För att vara i Los Angeles var det fruktansvärt kallt. Men Jessie hade förstås genomlidit betydligt tuffare väder.
Som barn i lantliga Missouri, innan allt gick åt helvete, brukade hon leka på framsidan utanför sin mammas mobila hem på husvagnscampingen. Med stelfrusna fingrar byggde hon fula men glada snögubbar medan hennes mamma tittade med ett vakande öga från fönstret. Jessie undrade alltid varför hennes mamma aldrig släppte hennes med blicken. Så här i efterhand förstod hon varför.
Några år senare i förorten Las Cruces i New Mexico, där hon bodde med sin adoptivfamilj efter att hon hade fått vittnesskydd, brukade hon åka skidor i barnbacken i de närliggande bergen med sin andra pappa, en FBI-agent som utstrålade professionalism oavsett vad han befann sig i för situation. Han var alltid där för att hjälpa henne upp när hon ramlade. Och hon kunde vanligtvis räkna med varm choklad när de lämnade de karga, vindpinade backarna och återvände till stugan.
De där kalla minnena värmde henne där hon tog sig an det sista kvarteret mot doktor Lemmons mottagning. Hon var noggrann med att inte ge utrymme för de mindre trevliga minnena som oundvikligen flätades samman med de trevliga.
Hon anmälde sig i receptionen och hängde av sig den varma jackan medan hon väntade på att bli inkallad till doktorn. Det tog inte lång tid. Prick klockan elva öppnade hennes psykiatriker dörren och välkomnade henne in.
Doktor Janice Lemmon var i sextiofemårsåldern men såg betydligt yngre ut. Hon var i utomordentlig form och hennes ögon bakom de tjocka glasögonen var skarpa och fokuserade. Hennes blonda lockar guppade när hon gick, och det fanns något intensivt med henne som inte gick att värja sig från.
De satte sig ner i plyschstolarna mitt emot varandra. Doktor Lemmon gav henne en stund för att komma till rätta innan hon började prata.
"Hur mår du?" frågade hon på det där öppna sättet som alltid fick Jessie att genuint fundera på frågan med större allvar än hon gjorde till vardags.
"Jag har mått bättre", erkände hon.
"Hur kommer det sig?"
Jessie berättade om panikattacken i lägenheten och de efterföljande minnesbilderna.
"Jag vet inte vad det var som orsakade det", sa hon avslutningsvis.
"Det tror jag att du vet", sa doktor Lemmon utmanande.
"Vill du ge mig en ledtråd?" kontrade Jessie.
"Ja, jag undrar om du tappade fattningen i närheten av en främling för att du inte känner att du har någon annan plats där du kan få utlopp för din ångest. Låt mig fråga dig detta – har du några stressiga händelser eller beslut som du behöver ta framför dig?"
"Du menar förutom besöket på obstetrik och gynekologi om två timmar där det ska undersökas om jag återhämtat mig från missfallet, slutförandet av skilsmässan från mannen som försökte mörda mig, försäljningen av huset som vi delade, bearbetningen av informationen om att min seriemördarpappa letar efter mig, beslutet som måste tas ifall jag ska åka till Virginia i två och en halv månad för att bli utskrattad av FBI-instruktörer, och faktumet att jag måste flytta ut från min väninnas lägenhet så att hon kan få en god natts sömn? Förutom de sakerna, så är det rätt lugnt."
"Det låter som att du har en hel del att hantera", svarade doktor Lemmon och ignorerade helt Jessies sarkasm. "Vi kan väl börja med de mest akuta bekymren och jobba oss utåt, okej?"
"Du bestämmer", muttrade Jessie.
"Det gör jag faktiskt inte. Men berätta för mig om det bokade besöket senare i dag. Varför bekymrar det dig?"
"Det bekymrar mig inte direkt", sa Jessie. "Doktorn har redan sagt att det inte ser ut som att det är några bestående skador och att jag kommer att kunna föda barn i framtiden. Det handlar mer om att jag vet att när jag kommer dit så kommer det påminna mig om vad jag förlorade och hur jag förlorade det."
"Du pratar om att din make drogade dig så att han skulle kunna sätta dit dig för mordet på Natalia Urgova? Och att drogerna han använde sig av ledde till ditt missfall?"
"Ja", sa Jessie bekymrat. "Det är vad jag pratar om."
"Tja, det skulle förvåna mig om någon där skulle ta upp det", sa doktor Lemmon och log milt.
"Så du menar att jag stressar upp mig över en situation som inte behöver vara stressig?"
"Jag menar att om du hanterar känslorna i god tid innan så behöver det inte bli så överväldigande när du sedan kommer till kliniken."
"Lättare sagt än gjort", sa Jessie.
"Allt är lättare sagt än gjort", svarade doktor Lemmon. "Låt oss lägga det åt sidan och istället prata om skilsmässan. Hur går det med den saken?"
"Huset är sålt så jag väntar bara på att allt ska slutföras. Och förhoppningsvis sker det utan komplikationer. Min advokat säger att min ansökan om skilsmässa har godkänts och att det bör vara klart innan året är slut. Och med det kommer något positivt – eftersom Kaliforniens lagar gäller så får jag hälften av min mördare till makes tillgångar. Han får hälften av mina också, trots att han kommer att stå inför rätta för nio grova brott tidigt nästa år. Men eftersom jag var student fram till för ett par veckor sen, så blir det inte mycket."
"Okej, så hur känner du kring det?"
"Det känns bra att få pengarna. Jag skulle säga att jag har gjort mig mer än förtjänt av det. Vet du att jag använde sjukförsäkringspengar från hans jobb för att betala för skadorna som han orsakade när han högg mig med en eldgaffel? Det är nästan något poetiskt över det. För övrigt kommer det kännas riktigt bra när allt är över. Jag ville egentligen bara fortsätta framåt och glömma att jag tillbringade nästan ett årtionde av mitt liv med en sociopat utan att fatta det."
"Tänker du att du borde ha förstått det?" frågade doktor Lemmon.
"Jag försöker bli en professionell kriminalprofilerare, doktorn. Hur bra är jag egentligen om jag inte ens märker kriminella beteenden från min egen man?"
"Vi har pratat om det här, Jessie. Det är ofta svårt även för de bästa profilerarna att upptäcka den typen av beteende bland de som står närmast. En professionell distans krävs ofta för att man ska kunna se vad som egentligen försiggår."
"Jag gissar att du pratar utifrån egna erfarenheter?" frågade Jessie.
Jannice Lemmon var förutom psykiatriker, en väl ansedd kriminalkonsult som tidigare hade jobbat heltid på LAPD. Hon erbjöd fortfarande sina tjänster då och då.
Lemmon hade ryckt i en del trådar i sitt betydelsefulla kontaktnät för att Jessie skulle få möjlighet att besöka det mentalsjukhus i Norwalk där hon intervjuat seriemördaren Bolton Crutchfield som en del av sitt examensarbete. Och Jessie misstänkte att doktorn även hade haft ett finger med i spelet för att Jessie skulle komma in på programmet i FBI:s aktade nationella akademie, där vanligtvis bara rutinerade kriminalpoliser kom in, inte nyexaminerade som knappt hade någon praktisk erfarenhet.
"Det gör jag", sa doktor Lemmon. "Men det kan vi spara till ett senare tillfälle. Skulle du vilja prata om hur du känner kring att ha blivit lurad av din man?"
"Jag skulle inte säga att jag blev totalt lurad. Det är ju trots allt på grund av mig som han sitter i fängelse, och tre människor som skulle varit döda, inklusive jag själv, vandrar fortfarande omkring på jorden. Det borde jag väl få beröm för? Jag kom ju på honom till slut. Det tror jag inte att polisen hade gjort."
"Det är en bra poäng. Du känner dig uppretad, så jag gissar att du vill prata om något annat. Ska vi prata om din pappa?"
"Verkligen?" frågade Jessie skeptiskt. "Måste vi utforska det nu? Kan vi inte bara prata om mina lägenhetsproblem?"
"Jag antar att de hör ihop. Det är väl trots allt så att din rumskamrat inte kan sova för att du har mardrömmar som får dig skrika i sömnen?"
"Det där är inte rent spel från dig, doktorn."
"Jag arbetar bara med information som du har berättat för mig, Jessie. Om du inte hade velat att jag skulle få veta, så hade du inte berättat det. Får jag anta att drömmarna är relaterade till mordet av din mamma som utfördes av din pappa?"
"Japp", svarade Jessie, med en överdrivet käck röst. "Bödeln från Ozarkbergen må ha gått underjord men han håller fortfarande ett offer i järngrepp."
"Har mardrömmarna blivit värre sen vi senast träffades?" frågade doktor Lemmon.
"Jag skulle inte säga att de har blivit värre", rättade Jessie. "De har väl mer eller mindre varit lika fruktansvärt skrämmande."
"Men de har dramatiskt ökat i frekvens och styrka sen du fick meddelandet, eller hur?"
"Jag antar att vi pratar om meddelandet som Bolton Crutchfield lämnade åt mig där de avslöjades att han hade varit i kontakt med min pappa, som hemskt gärna skulle vilja hitta mig."
"Det är det meddelandet vi pratar om, ja."
"I så fall ja, det var runt den tidpunkten som det började eskalera", svarade Jessie.
"Om vi lägger mardrömmarna åt sidan en stund", sa doktor Lemmon, "så skulle jag vilja påminna om det jag sagt till dig tidigare."
"Ja, doktorn, jag har inte glömt. I din roll som rådgivare åt departementet för statliga sjukhus och avdelningarna för icke-rehabiliterande tillstånd, så har du haft möte med säkerhetsteamet på sjukhuset för att säkerställa att Bolton Crutchfield inte har tillgång till någon icke-auktoriserad personal utanför sjukhuset. Det finns ingen möjlighet för honom att kommunicera med min pappa för att kunna röja min identitet."
"Hur många gånger har jag sagt det?" frågade doktor Lemmon. "Det måste ha varit för få gånger för att du ska ha kunnat memorera det."
"Vi kan väl säga att det är mer än en gång i alla fall. Dessutom har jag blivit vän med säkerhetschefen på mentalsjukhuset i Norwalk, Kat Gentry, och hon sa i princip samma sak till mig – de har uppdaterad sina rutiner för att säkerställa att Crutchfield inte har någon möjlighet att kommunicera med världen utanför."
"Och ändå låter du inte övertygad", påpekade doktor Lemmon.
"Skull du ha varit det?", kontrade Jessie. "Om din pappa var en seriemördare, känd som Bödeln från Ozarkbergen och om du dessutom personligen sett honom mörda utan att han åkte fast, skulle du få sinnesro av några lugnande plattityder?"