Jag tror inte vi orkar hålla på så här när du börjar jobba på kontoret och jag börjar min nya termin.
Jag har i alla fall inget emot att prova, svarade han med en djup suck. Hon kunde känna hela hans avslappnade kropp vid sin.
Är du inte ett dugg nervös? frågade hon.
Nervös för vad?
Alltihop—högre lön, ny stad, nytt hus, ny livsstil, nya människor, nytt allting
Allt är inte nytt påminde han henne. Du känner redan Teddy och Melaine.
Jag har träffat Teddy tre gånger och Melanie en. Jag känner honom inte och kan knappt känna igen henne. Bara att dina bästa vänner från gymnasiet bor ett par kvarter bort innebär inte att jag finner vårt nya liv enkelt.
Hon visste att hon var på väg att starta ett gräl, men hon kunde inte stoppa sig. Kyle tog inte upp striden, I stället rullade han över till sin sida och drog sakta ett finger längs med hennes högra skuldra till det rosaröda och månformade ärret som löpte från hennes överarm till hennes nacke.
Jag vet att du är orolig, sade han ömt och du har all anledning att vara det. Allt är nytt. Och jag vet att det kan vara skrämmande. Jag kan inte säga hur mycket jag uppskattar din uppoffring i det du gör. Jag vet att det blir bra till slut svarade hon uppoffrande, men det är bara så mycket på en gång.
Det är därför det kommer att bli så bra att träffa Teddy och Mel i morgon.
Han gäspade ljudligt och Jessie visste att han snart skulle somna Det där ljudliga gäspet betydde normalt att han somnade inom en minut eller mindre.
Jag vet att du har rätt svarade hon, fast besluten om att avsluta kvällen på ett bra sätt. Jag är säker på att det kommer bli bra.
Det gör det, svarade Kyle sömnigt, jag älskar dig.
Jag älskar dig också svarade Jessie, osäker på om han hört innan han somnade.
Hon lyssnade på hans djupa andhämtning och försökte att komma i takt med den för att själv kunna somna. Hon var van vid ljuden från centrala LA. Hon saknade bilarnas tutande, skrålandet från finansfolket som lämnade barerna, ljudet från lastbilar som backade.
Allt hade fungerat som hennes vita brus under flera år. Nu var allt hon hade att byta ut det mot bruset från luftfiltret i hörnet av sovrummet.
Då och då tyckte hon att hon hörde ett avlägset knirkande ljud. Huset var mer än trettio år gammalt så man kunde förvänta sig enstaka sättningar. Hon försökte ta en serie djupa avkopplande andetag, både för att dränka bort andra ljud och för att koppla av. Men en tanke fortsatte att gnaga.
Är du säker på att det kommer att bli bra här?
Hon tillbringade nästa timme med att vända och vrida på sitt tvivel och försöka fördriva det på ett felaktigt sätt innan hon äntligen gav efter för sin trötthet och somnade.
KAPITEL TVÅ
Trots de oändliga skriken försökte Jessie kämpa mot huvudvärken som höll på att spränga hennes huvud i bitar. Daughton, den söta men chockerande högljudda treåriga sonen till Edward och Melanie Carlisle, hade tillbringat de senaste tjugo minuterna med att spela ett spel som hette Explosion och som till stor del bestod av att han skrek "boom”!
Varken Melanie, kalla mig Mel, eller Edward, Teddy bland sina vänner, verkade bry sig om de ständigt återkommande skriken, så Jessie och Kyle försökte också nonchalera oljudet. De satt i Carlisles vardagsrum och inväntade en tänkt promenad ner till hamnen för brunch. Carlisles bodde bara tre kvarter från dem.
Kyle och Teddy hade den senaste halvtimman stått utomhus och pratat medan Jessie bekantade sig själv med Mel i köket. Hon kom bara vagt ihåg henne från deras tidigare möte, men efter bara några minuter kände de sig bekväma med varandra.
Jag tänkte först be Teddy att grilla men jag vill inte att ni ska bli sjuka er första vecka här nere, sade Mel sarkastiskt. Mycket säkrare att gå till hamnen och äta.
Inte världens bästa kock alltså, sade Jessie med ett leende.
Låt mig bara säga så här. Om han någonsin erbjuder sig att laga mat, låtsas som att du har en nödsituation att ta hand om. För om du äter någonting som han har lagat till kommer du verkligen att ha en nödsituation att ta hand om.
Vad är det, raring? frågade Teddy när han och Kyle kom in. Han var en lite fet, degig men snygg kille med påbörjad flint i sitt blonda hår och blek hud som såg ut som om den skulle bli bränd efter fem minuter i solen. Jessie kände också att hans personlighet var ungefär densamma - degig och formbar. Någon djup instinkt som hon inte kunde förklara men hade lärt sig lita på under åren sade henne att Teddy Carlisle var en svag man.
Inget älskling, svarade hon glatt samtidigt som hon blinkade till Jessie. Jag ger bara Jessie lite viktig information om hur man klarar livet i Westport Beach.
Bra, svarade han. Se till att varna henne för trafiken på Jamboree Road och Pacific Coast Highway. Den kan vara en mardröm.
Det stod som nästa punkt på min lista, svarade Mel oskyldigt samtidigt som hon reste sig från kökets barstol.
När hon gick bort till vardagsrummet för att samla ihop Daughtons leksaker på golvet, kunde Jessie inte låta bli att notera att hon i sina shorts och sin polotröja och med en liten och nätt kropp bestod enbart av seniga muskler. Hennes kraftiga muskler och hennes biceps rörde sig imponerande när hon svepte upp ungefär ett dussin Matchbox-bilar i en snabb rörelse.
Hela hon, inklusive hennes korta svarta hår, hennes gränslösa energi och hennes ta-ingen skit-röst var helt tvärtemot det meningslösa chic från New York, som var exakt vad hon hade varit innan hon flyttade västerut.
Jessie gillade henne genast, även om hon inte kunde förstå vad som fått henne att falla för en tölp som Teddy. Det störde något Jessies stolthet över att kunna läsa av människor och kändes lite oroande.
Är vi klara att gå, frågade Teddy. Han också snyggt klädd i skjorta och byxor.
Hämta bara din son så kan vi ge oss av, svarade Mel i en skarp ton.
Teddy, tydligt van vid tonläget, gick i väg och hämtade explosionsmaskinen. Något senare hörde de skrik och han kom tillbaka hållandes Daughton upp och ner i ett kraftigt tag om vristerna. Pappa sluta skrek pojken. Edward, sätt ner honom väste Mel.
Han tjatade emot sade Teddy samtidigt som han sänkte sin son mot golvet. Jag behövde påminna honom om att sådant inte är ok.
Men om han glidit ur händerna på dig och slagit i huvudet frågade Mel krävande.
Då hade han fått sig en nyttig läxa svarade Teddy, uppenbarligen omedveten om risken det medfört.
Kyle skrattade uppskattande tills han såg Jessies kyliga blick och försökte dölja skrattet i en hostning, men det var för sent och hon nonchalerade hans försök.
När de gick mot hamnen, på den väl underhållna gatan som gick parallellt med huvudvägen, tittade Jessie på hur hon och Kyle var klädda jämfört med det andra paret. Till och med Daughton, som hade sin fars bleka hud men sin mors mörka hår, hade nystrukna shorts och skjorta. Kyle var klädd i korta shorts och en T-shirt, själv hade hon kastat på sig en luftig, lantlig klänning i sista minuten.
Är du säker på att vi är klädda lämpligt för att äta brunch på er klubb? frågade hon Mel oroligt.
Åh, oroa dig inte för det. Ni är våra gäster. Klädkodspolicyn gäller inte för er. Endast medlemmar får påpekande för olämplig klädsel och eftersom Daughton är ett barn, skulle han bara få känna på en het spiskrok. Mel måste ha sett utseendet i Jessies ögon eftersom hon omedelbart lade handen på hennes handled och lade till, Jag skojar bara.
Jessie log åt sin oförmåga att slappna av. Just då sprang Daughton förbi henne med ett imponerande boom-skrik som fick henne att hoppa högt.
Han har en väldig massa energi sade hon och försökte låta beundrande.
Ja tillstod Mel, han kan vara jobbig, men jag älskar honom. Det är konstigt hur saker som kan irritera andra är charmigt när det handlar om ens egna barn. Du kommer att förstå när du får egna. Jag antar att det är vad du vill.
Jo svarade Jessie, vi har pratat om det ett tag , men det har uppstått en del förseningar under resans gång, men vi hoppas på att den här förändringen i våra liv skall ändra på det.
Jag måste varna dig. Ämnet kommer troligen att komma upp ofta bland de kvinnor du möter idag. De älskar att prata om barn och allt som är barnrelaterat. Du kommer förmodligen att få frågan om dina planer. Men försök att stå ut. Det är typ av standardkonversation här.
Tack för informationen sade Jessie samtidigt som de kom till slutet av gatan.
Hon stannade upp en stund för att ta in utsikten. De var vid kanten av en klippa och kunde se ut över Balboa Island och Promontory Bay. Efter det kom Balboahalvön, den sista biten av land före Stilla Havet. Det mörkblå vattnet fortsatte så långt hon kunde se för att slutligen, i horisonten, smälta samman med den ljusare, klarare skyn här och där beströdd med ett par lätta moln. Synen var betagande.
Närmare såg hon den väl frekventerade marinan med båtar på väg ut eller in, följande, ett för henne, oförklarligt system som verkade både mycket mer fritt och organiserat än landstrafiken. Människor, små som myror från där hon stod, vandrade runt i hamnområdet och bland dess många affärer och restauranger. Det såg ut som det kanske pågick en Bondens marknad eller något liknande.
Gatan övergick till en enorm stentrappa som ledde ner till komplexet. Trots träräcken på vardera sidan var den milt skrämmande.
Det övergår till väg igen 50 meter ner och den vinglar sig ner till hamnen sade Mel som kände Jessies motvilja. Vi kan gå den vägen istället för trappan, hon pekade, men den tar 20 minuter längre och har inte lika fin utsikt.
Nej, det här blir bra försäkrade Jessie henne. Jag har bara inte följt upp min trappträningsrutin och nu ångrar jag det.
Dina ben kommer bara att göra ont till en början sade Daughton samtidigt som han sprang in framför henne och tog ledningen.
Det finns inget som går upp mot att behöva skämmas för sina handlingar inför ett litet barn, sa Jessie och försökte skratta.
De startade den långa färden nerför trappan med Daughton först, därefter Mel och Jessie och sedan Kyle, medan Teddy kom släntrande sist. Efter någon minut var Daughton långt före dem och Mel rusade iväg för att fånga upp honom. Jessie kunde höra männen prata bakom henne, men hon kunde inte riktigt uppfatta vad de talade om och med tanke på de svåra trappstegen ville hon inte heller vända sig om för att höra bättre.
Knappt halvvägs ner mötte hon en tjej i övre tonåren, iklädd enbart bikini och flip-flops och med en strandväska hängande över axeln. Hennes hår var fortfarande vått efter badet. Hennes kurviga kropp var imponerande och droppar från hennes våta hår rann ner på hennes exponerade och finlemmade kropp som knappt skyldes av hennes bikini. Hon såg ut som om bikinin skulle kunna brista var som vilken sekund som. Jessie försökte att inte stirra när de passerade varandra och undrade om Kyle gjorde samma sak.
Jäkla fin rumpa på den, hörde hon Teddy säga några sekunder senare.
Jessie stelnade ofrivilligt till, inte bara av grovheten utan för att flickan nästan säkert skulle ha varit nära nog för att höra vad han sa. Hon var frestad att vända sig och ge honom en bister blick när hon hörde Kyles röst. Sant lade han till och fnissade som en skolpojke.
Hon stannade och när Kyle han ifatt tog hon tag i hans underarm och stoppade honom. Teddy stannade också med ett förvånat uttryck.
Fortsätt Teddy sade hon med ett påklistrat leende, jag behöver bara prata med min man en stund.
Teddy gav Kyle en medkännande blick och gick sedan vidare utan någon kommentar. När hon var säker på att han var utom hörhåll vände hon sig mot sin man och viskade jag vet att ni är vänner sedan gymnasietiden, men tror du att ni kan uppföra er likadant nu?
Vad? frågade han avvaktande.
Den där flickan hörde säkert vad Teddy sade med en sliskig röst och så uppmuntrar du honom, barnsligt.
Det var väl ingen stor sak Jess, insisterade han. Han fällde bara en kommentar, kanske hon blev smickrad… och kanske hon blev förskräckt avbröt Jessie. Oavsett vilket, föredrar jag om min man inte förstärker kvinnan som sexobjekt. Är det en rimlig begäran?
Jösses är det så här du kommer att reagera varje gång vi möter en flicka i baddräkt?
Kyle, är det så här du kommer att reagera?
Kommer ni, ropade Teddy upp mot dem. Paret befann sig säkert femtio trappsteg längre ner.
Kommer, ropade Kyle tillbaka, varefter han med sänkt röst fortsatte, det är om du fortfarande känner för det vill säga. Därefter gick han iväg och tog trappan med två steg i taket.
Jessie tvingade sig själv till ett djupt andetag, hoppades att den frustration hon kände skulle rensas bort med utandningen, därefter följde hon efter.
Vi har inte ens hunnit färdigt med inflyttningen och han börjar bli som de skitstövlar jag har försökt undvika hela livet.
Jessie försökte säga till sig själv att en liten kommentar under påverkan av en gymnasiekompis inte innebar att hennes man plötsligt blivit en bracka, men hon kunde inte skaka av sig känslan att det här bara var början.
KAPITEL TRE
Fem minuter senare och med Jessie fortfarande ilsket tyst, gick de in i lobbyn på Club Deseo, som gav en efterlängtad svalka från utsidans värme tack vare luftkonditioneringen. Jessie såg sig omkring, försökte känna in platsen. Hon kunde inte hjälpa att hon tyckte att namnet var lite väl storslaget. Enligt Teddy betydde det Önskeklubben, speciellt när hon såg vad hon hade framför sig verkade namnet väl storslaget.
Hon hade nästan missat entrén, en stor omarkerad men väderbiten ekdörr i en anspråkslös byggnad i den lugnare delen av hamnen. Lobbyn i sig själv var karaktärslös med en enkel pulpet, just nu bemannad av en underbart vacker brunett straxt över tjugoårsåldern. Hon såg flitig ut.
Teddy lutade sig fram och talade tyst med henne. Hon nickade och hänvisade gruppen till en smal korridor. Det var först när en annan, lika vacker och ung kvinna, men nu blondin, bad henne att lägga sin handväska i en korg som hon förstod att korridoren också fungerade som en dold metalldetektor.
När hon kommit igenom hallen fick hon tillbaka sin väska och den unga kvinnan visade att hon skulle följa efter de andra i sällskapet genom en panelklädd dörr som smälte in i väggen runt den. Hade hon varit ensam hade hon antagligen missat dörren helt.
När de kommit in genom dörren försvann också det karaktärslösa. Det grottliknande cirkulära rummet hon såg framför sig hade två plan, det övre där hon stod, var fyllt av bord, medan det nedre hade en liten dansbana med bord runtomkring. En bred trappa ledde mellan de två planen.
Hela lokalen var beklädd med, vad som verkade vara återvunna plank från gamla segelskutor. De var av olika kvalité och hade olika färger. Den hopplockade designen borde inte ha fungerat men gjorde det ändå på något sätt och gav stället en nautisk känsla, respektfull, inte obehaglig eller ful.
Det mest imponerande i lokalen var dock den bortre väggen som låg mot havssidan. Hela väggen bestod av tjockt glas. I övre halvan kunde man se havsytan och horisonten och i undre halvan såg man havet under ytan med fiskstim komma simmande. Det var en helt otrolig syn.
De leddes ner till ett stort bord på nedre planet där en grupp på runt 15 personer satt och väntade på dem. Teddy och Mel gick runt och presenterade dem, men Jessie försökte inte ens att komma ihåg namnen. Hon förstod dock att det var fyra par, med tillsammans sju barn.