g r a n n e n
(en chloe fine psykologisk spänningsroman - bok 1)
b l a k e p i e r c e
Blake Pierce
Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAGE, som består av tretton böcker (det kommer fler). Blake Pierce har också skrivit rysarserien MACKENZIE WHITE, som består av nio böcker (det kommer fler); rysarserien AVERY BLACK, som består av sex böcker; rysarserien KERI LOCKE, som består av fem böcker; rysarserien MAKING OF RILEY PAIGE, som består av två böcker (det kommer fler); rysarserien KATE WISE, som består av två böcker (det kommer fler); och de två psykologiska spänningsromanerna om CHLOE FINE (det är fler på väg).
Blake är en filtig läsare och hon har älskat rysare och thrillers hela sitt liv. Hon blir glad när ni hör av er, så gå gärna in på www.blakepierceauthor.com för mer information och kontaktuppgifter.
Copyright © 2018 by Blake Pierce. Alla rättigheter förbehålles. Med undantag tillåtna i enlighet med U.S. Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation återskapas, distribueras eller vidarebefordras på något vis, eller förvaras på en databas eller informationssökningssystem, utan författarens medgivande. Denna e-bok är endast ämnad för personlig njutning. Denna e-bok får inte vidaresäljas eller vidarebefordras till andra personer. Om du skulle vilja dela boken med någon, var snäll och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. OM du läser denna bok och inte har köpt den, eller om den inte var inköpt till dig, var vänlig och återlämna den och köp en egen kopia. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete. Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter, är antingen en produkt av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Varje likhet med faktiska personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet. Omslagsbild Copyright Jan Faukner, använd med licens från Shutterstock.com.
BÖCKER AV BLAKE PIERCE
RILEY PAIGE-RYSARE
BORTA (Bok #1)
TAGEN (Bok #2)
ÅTRÅDD (Bok #3)
CHLOE FINE PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSROMANER
GRANNEN (Bok #1)
GRANNENS LÖGN (Bok #2)
KATE WISE RYSARSERIE
OM HON VISSTE (Bok #1)
DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE
INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)
KAPITEL
PROLOG
KAPITEL ETT
KAPITEL TVÅ
KAPITEL TRE
KAPITEL FYRA
KAPITEL FEM
KAPITEL SEX
KAPITEL SJU
KAPITEL ÅTTA
KAPITEL NIO
KAPITEL TIO
KAPITEL ELVA
KAPITEL TOLV
KAPITEL TRETTON
KAPITEL FJORTON
KAPITEL FEMTON
KAPITEL SEXTON
KAPITEL SJUTTON
KAPITEL ARTON
KAPITEL NITTON
KAPITEL TJUGO
KAPITEL TJUGOETT
KAPITEL TJUGOTVÅ
KAPITEL TJUGOTRE
KAPITEL TJUGOFYRA
KAPITEL TJUGOFEM
KAPITEL TJUGOSEX
KAPITEL TJUGOSJU
KAPITEL TJUGOÅTTA
KAPITEL TJUGONIO
KAPITEL TRETTIO
KAPITEL TRETTIOETT
KAPITEL TRETTIOTVÅ
KAPITEL TRETTIOTRE
KAPITEL TRETTIOFYRA
KAPITEL TRETTIOFEM
KAPITEL TRETTIOSEX
KAPITEL TRETTIOSJU
EPILOG
PROLOG
Chloe satt på yttertrappan framför sitt hyreshus bredvid sin tvillingsyster, Danielle, och såg på när polisen ledde deras far ner för trappstegen och ut på gatan i handbojor.
En storvuxen polis med rund mage stod framför Chloe och Danielle. Hans svarta hud glänste av svett i den heta sommarnatten.
“Ni tjejer behöver inte se det här”, sa han.
Chloe tyckte att det var löjligt av honom att säga så. Trots att hon bara var tio år gammal förstod hon att han försökte blockera sikten så att de inte skulle se när deras pappa leddes in i baksätet av en polisbil.
Det var det minsta av hennes problem. Hon hade redan sett blodet längst ner på trappan. Hon hade sett blodstänket på det sista trappsteget och blodfläckarna på mattan som ledde in i vardagsrummet. Hon hade också sett kroppen. Den låg med ansiktet mot golvet. Hennes far hade verkligen försökt skymma sikten så att hon inte skulle se kroppen. Men det var för sent, synen av allt blod hade etsat sig fast på hornhinnorna.
Det var det hon såg framför sig - inte den feta polisen som egentligen stod där. Det var allt hon kunde se.
Chloe hörde polisdörren smälla igen. Hon visste att ljudet innebar att hennes pappa hade lämnat dem – det kändes som att han hade övergivit dem för evigt.
“Hur mår ni, tjejer?” frågade polisen.
Ingen av dem svarade. Chloe kunde fortfarande se allt blod längst ner på trappan framför sig, och hur det sjönk in i den blå mattan. Hon tittade snabbt på Danielle och såg att hennes syster stirrade på sina fötter. Hon blinkade inte. Chloe var ganska säker på att det var någonting som var fel på henne. Chloe tänkte på att Danielle hade sett mer av kroppen, kanske till och med det mörka stället allt blod verkade ha kommit ifrån.
Den feta polisen vände sig plötsligt mot yttertrappan. Han flämtade till och väste: “Herregud, kan ni inte vänta? Flickorna sitter här nere... “
Bakom polisen kom de fram med det plasttäckta liket på en bår och gick ner för trappan. Det var kroppen. Den som hade läckt allt det mörka röda blodet ut på mattan.
Deras mamma.
“Tjejer?” sa polisen frågande. “Är det någon av er som vill prata med mig?”
Men Chloe ville inte prata.
En stund senare dök det upp en välbekant bil bakom en av de återstående polisbilarna. Den feta polisen hade slutat försöka få dem att prata och Chloe kände på sig att han bara var där för att de inte skulle känna sig ensamma.
Där hon satt vid sidan av Chloe, sa Danielle sitt första ord sedan de hade blivit utforslade till yttertrappan.
“Mormor”, sade Danielle.
Den välbekanta bilen tillhörde deras mormor. Hon kastade sig ut ur bilen. Chloe såg att hon grät.
Hon kände en tår glida ner för ansiktet, men det kändes inte som att hon grät. Det kändes mer som att någonting hade gått sönder inuti.
“Er mormor är här”, sa polisen. Han lät lättad, glad att bli av med dem.
“Flickor”, var det enda ordet hennes mormor fick ur sig när hon kom upp för trappan. Sedan brast hon i gråt och omfamnade tafatt sina barnbarn.
Konstigt nog var kramen det enda som Chloe skulle komma ihåg.
Synen av blodet skulle nästan glömmas bort. Minnet av den feta polismannen bleknade redan efter ett par veckor, liksom den surrealistiska synen av handbojorna.
Men för resten av sitt liv skulle Chloe komma ihåg den tafatta kramen.
Och känslan av att någonting djupt inom henne brast, och sedan gick sönder helt. Hade hennes pappa verkligen dödat hennes mamma?
KAPITEL ETT
17 År Senare
Chloe Fine gick upp för trapporna i sitt nya hem – hemmet som hon och hennes fästman hade letat efter i månader – och hon höll på att spricka av glädje.
“Är kartongen för tung?”
Steven skyndade sig upp för trapporna bredvid henne, med en kartong märkt KUDDAR.
“Inte alls”, sa hon och kämpade med sin kartong, som det stod PORSLIN på.
Steven ställde ner sin kartong och tog hennes istället.
“Vi byter”, sa han med ett leende.
Han hade lett mycket den senaste tiden. Det verkade egentligen som att det hade fastnat ett permanent leende i ansiktet på honom den dagen hon hade låtit honom trä en förlovningsring på hennes finger, för åtta månader sedan.
De gick tillsammans upp på trottoaren. Medan de gick sneglade Chloe på trädgården. Det var inte den stora trädgården hon alltid hade föreställt sig. I sitt sinne hade hon fantiserat att hennes hus skulle ha en stor öppen trädgård med träd utspridda längs tomtgränsen. Hon och Steven hade valt att bosätta sig i ett lugnt bostadsområde istället. Men hon var bara tjugosju; hon hade gott om tid. Både hon och Steven visste att det här inte var huset de skulle åldras i. Det var någonting med det som fick det här huset att kännas ännu mer speciellt. Det här var deras första hem, platsen där de skulle lära sig allt om sitt äktenskap - och kanske var det även platsen där de skulle försöka få ett barn eller två.
Hon kunde se grannens hus ganska tydligt. Gräsmattorna var bara åtskilda av en rad med höga buskar. Den vita pittoreska verandan var nästan exakt likadan deras egen.
“Jag vet att jag till stor del växte upp här”, sa Chloe. “Men det känns inte som förut. Det känns som en annan stad.”
“Jag lovar dig, det är exakt detsamma”, sa Steven. “Tja, kanske förutom ett par nya bostadsområden i stil med vårt. Kära gamla Pinecrest, Maryland. Litet nog för att man alltid ska springa på folk man inte har lust att träffa, men stort nog för att man ska behöva köra en hel timme för att komma till en mataffär. “
“Jag saknar Philly redan.”
“Inte jag”, sa Steven. “Inga fler Eagles-fans, inga fler Rocky-skämt, ingen mer trafik.”
“Ja, det har du rätt i”, sa Chloe. “Men ändå…”
“Ge det lite tid”, sa Steven. “Det här kommer snart att kännas som hemma.”
Chloe önskade att hennes mormor var där med henne i just det ögonblicket och att hon hade fått se det nya huset. Chloe var ganska säker på att hennes mormor hade varit stolt. Hon hade säkert skyndat sig att slå på den splitternya ugnen i köket och bakat en festlig dessert de kunde fira med.
Men hon hade dött för två år sedan, bara tio månader efter att Chloes morfar hade dött i en bilolycka. Det hade var poetiskt att säga att hon dog av ett brustet hjärta, men det var inte så det gick till; det var en hjärtattack som hade tagit livet av hennes mormor.
Chloe tänkte också på Danielle. Precis efter gymnasiet, hade Danielle flyttat till Boston där hon skulle bo i några år. Där blev hon nästan gravid med fel person, anhållen en eller ett par gånger, och fick sparken från flera jobb. Till slut hade hon flyttat tillbaka till Pinecrest, det var för några år sedan.
Själv hade Chloe gått på högskolan i Philadelphia, träffat Steven, och nu studerade hon till att bli en FBI-agent. Hon hade några klasser kvar, men det hade varit en smidig övergång. Baltimore låg bara en halvtimme bort västerut med bil och krediterna hade överförts utan några problem.
Det var som en skänk från ovan när Steven hade lyckats hitta ett jobb i Pinecrest. Trots att Chloe skämtade om att hon inte ville återvända till dit, så var det som om hon innerst inne alltid hade vetat att hon skulle komma tillbaka hit förr eller senare, även om hon kanske bara skulle stanna i några år. Det var lite löjligt, men hon kände att hon var skyldig sina morföräldrar det. När hon var yngre hade hon haft så bråttom att lämna Pinecrest, och det hade känts som att hennes morföräldrar hade tagit det lite personligt.
Sedan hade det perfekta huset dykt upp och då blev Chloe alltmer förtjust i tanken på att bo i en mindre stad igen. Pinecrest var inte pyttelitet – det var ungefär trettiofem tusen invånare, vilket Chloe tyckte var en bra storlek.
Dessutom skulle det bli spännande att träffa Danielle också.
Men, först skulle de bli klara med flytten. Det lilla de ägde hade packats in i flyttbilen, som just nu stod parkerad på deras lilla uppfart. De hade kämpat med att tömma flyttbilen i två timmar nu, in och ut, fram och tillbaka, och kunde äntligen se väggen skymta bakom den sista raden av kartonger och sopsäckar.
När Steven kom in med de sista kartongerna, började Chloe att packa upp. Det var surrealistiskt att tänka på att det här var saker från deras separata lägenheter, som nu skulle packas upp i deras nya gemensamma hem. Det var en härlig känsla. Hon tittade på sitt finger där förlovningsringen satt med ett belåtet leende.
Hon var mitt uppe i uppackningen när det knackade på ytterdörren – den första dörrknacken i deras nya hem. Efter knacket kom det en ljus kvinnlig röst som sa: “Hallå?”
Med förbryllad min, pausade Chloe det hon gjorde och gick fram till ytterdörren. Hon visste inte vad hon förväntade sig att se, men det var definitivt inte en person från det förflutna. Men det var precis vad som väntade på andra sidan dörren.
“Chloe Fine?” frågade kvinnan.
Det hade gått åtta år, men Chloe kände igen Kathleen Saunders utan några problem. De hade gått på gymnasiet tillsammans. Det var overkligt att se henne stå där utanför ytterdörren. Även om de inte hade varit bästa vänner på gymnasiet, hade de varit lite mer än ytliga bekanta. Det var så oväntat för Chloe att se en karaktär från det förflutna stå på tröskeln till vad som nu var hennes framtid, att det svajade till. För en sekund kände Chloe sig lite yr.
“Kathleen?” sa hon frågande. “Vad fan gör du här?”
“Bor här”, sa Kathleen med ett leende. Hon hade gått upp en hel del i vikt sedan gymnasiet, men hennes leende var exakt likadant.
“Här?” frågade Chloe. “I det här området?”
“Ja. Två hus bort, på höger sida. Jag kom precis tillbaka från min promenad med hunden och tänkte att det måste vara du. Eller ja, du eller din syster. Så jag gick fram till mannen som stod vid flyttbilen och han sa att jag skulle knacka på och hälsa. Är det din make?”
“Fästman”, sa Chloe.
“Jaha, hur liten är världen egentligen?” frågade hon. “Eller… snarare, hur liten är den här staden.”
“Väldigt liten, antar jag”, sa Chloe.
“Jag skulle gärna stanna och snacka lite, men jag måste faktiskt gå på ett kundmöte om en timme ungefär”, sa Kathleen. “Dessutom vill jag inte störa dig i uppackningen. Men du…. vi har kvartersfest på lördag. Jag ville vara den första att bjuda in dig personligen.”
“Ok, tack. Det uppskattar jag.”
“Förresten, lite snabbt bara… hur är det med Danielle? Jag vet att hon gick igenom lite grejer efter gymnasiet. Hörde ett rykte om att hon bor i Boston.”
“Hon bodde i Boston”, sa Chloe. “Men hon kom faktiskt tillbaka hit till Pinecrest för några år sedan.”
“Vad coolt”, sa Kathleen. “Du kanske kan bjuda in henne till kvartersfesten också, då? Det vore verkligen kul att snacka med er båda två igen!”
“Detsamma”, sa Chloe.
Hon tittade lite snabbt förbi Kathleen ner mot uppfarten och såg Steven bak i flyttbilen. Han ryckte på axlarna och grimaserade som för att säga: Förlåt!
“Hursomhelst, det var jättekul att se dig”, sa Kathleen. “Hoppas vi ses på kvartersfesten. Om inte så vet du vart jag bor!”
“Japp! Två hus bort, på höger sida.”
Kathleen nickade och överraskade Chloe med en kram. Chloe besvarade kramen, men kände sig ganska säker på att Kathleen inte hade varit så generös med kramarna under gymnasietiden. Hon följde sin gamla (och nya, verkade det som) vän med blicken, som vinkade mot Steven och gick vidare ner på trottoaren.
Steven kom tillbaka upp på trappstegen till verandan med de två sista kartongerna. Chloe tog tag i den översta kartongen och så fortsatte de in till vardagsrummet. Stället var en labyrint av kartonger, säckar och bagage.
“Ledsen för det där”, sa Steven. “Jag visste inte om hon bara ville hälsa dig välkommen eller vad.”
“Nej, det är lugnt. Det var skumt, men helt ok.”
“Hon sa att hon var en kompis från gymnasiet?”
“Ja. Och här bor vi nu, på samma gata med bara två hus emellan oss. Hon verkade väldigt rar, i alla fall. Hon bjöd in oss till en kvartersfest i helgen.”
“Vad trevligt.”
“Hon kände också Danielle under gymnasietiden. Jag tror att jag ska bjuda in henne till festen också.”
Steven suckade och började öppnade en av kartongerna. “Chloe, vi har inte ens varit här i ett dygn. Kan vi inte vänta lite innan vi blandar in henne i vårt liv?”
“Det ska vi också”, sa hon. “Festen är om tre dagar. Så, vi väntar i tre dagar.”
“Du vet vad jag menar. Danielle har en tendens att komplicera saker i onödan.”
Ja, Chloe visste vad han menade. Steven hade träffat Danielle fyra gånger och vid varje tillfälle hade det blivit fel – och ingen av dem drog sig för att påpeka det heller. Danielle hade en rad problem, och det gjorde det svårare att involvera henne i sociala situationer med människor de inte kände. Så hon antog att Steven hade rätt. Varför bjuda in henne till en kvartersfest där hon inte kände någon?