Hennes blick drogs till ett par lackade, svarta oxfordskor. Hon slängde sig över dem.
”De här,” sa hon och släppte dem på disken framför affärsbiträdet.
Kvinnan frågade inte ens om Lacey ville prova dem den här gången utan knappade direkt in dem i kassan och hostade till mot knytnäven åt det fyrsiffriga priset som syntes på kassaskärmen.
Lacey tog fram sitt kort, betalade, drog på sig sina nya skor, tackade kvinnan och skuttade ut ur affären mot den tomma lokalen bredvid. Hopp blomstrade till liv i hennes bröstkorg nu när hon var några få ögonblick från att ta emot nycklarna från Stephen och bli granne med den onöjda affärskvinnan hon precis hade köpt en helt ny identitet från.
När hon kom in såg Stephen ut att inte känna igen henne.
”Jag trodde du sa att hon var lite knasig?” mumlade kvinnan bredvid honom ur mungipan, som måste ha varit hans fru, Martha. Om det var ett försök att vara diskret, misslyckades hon totalt. Lacey hörde vartenda ord.
Lacey gestikulerade mot sina kläder. ”Ta-da. Sa ju att jag visste vad jag höll på med,” retades hon.
Martha gav Stephen en blick. ”Vad oroade du dig för, din tok? Hon är svaret på våra böner! Ge henne kontraktet direkt!”
Lacey kunde inte tro det. Vilken tur. Ödet hade definitivt lagt sig i.
Stephen drog stressat fram några dokument ur sin väska och lade dem på kassadisken framför Lacey. Till skillnad från skilsmässopapperna hon hade stirrat på med misstro i en stund av overklig sorg, tycktes dessa papper lysa av löften – av möjligheter. Hon tog fram sin penna, samma som hon hade signerat skilsmässopapperna med, och skrev under med sitt namn.
Lacey Bishop. Affärsägare.
Hennes nya liv var slutet.
KAPITEL SEX
Med kvast i handen satte Lacey igång att sopa golvet i butiken hon nu var stolt ägare av och kände hur hjärtat nästan sprängdes i bröstet.
Hon hade aldrig känt så här förut. Som om hon hade kontroll över hela sitt liv, hela sitt öde, och att framtiden var hennes att fånga. Hennes tankar rusade i full fart och sammansatte redan stora planer. Hon ville förvandla det stora bakre rummet till en auktionssal för att ära drömmen hennes pappa aldrig hade fullföljt. Hon hade varit på tusentals auktioner medan hon arbetade för Saskia (om än på den säljande sidan snarare än den köpande) men hon var säker på att hon kunde lära sig det som krävdes för att själv hålla i en. Hon hade aldrig skött en affär förut heller, men här var hon. Och, oavsett, så var ju ingenting som var lätt att få värt att ha.
Precis då såg hon en figur som var på väg förbi fönstret stanna upp och stirra på henne genom glaset. Lacey såg upp från sopandet och hoppades att det skulle vara Tom men insåg att figuren som stod still som en sten framför henne var en kvinna. Och inte vilken kvinna som helst, en som hon kände igen. Spinkig som en kvast, svart klänning och samma långa, mörka, vågiga hår som Lacey. Det var hennes onda tvilling – butiksbiträdet i lokalen bredvid.
Kvinnan stormade in i affären genom den olåsta ytterdörren.
”Vad gör du här inne?” skällde hon.
Lacey vilade kvasten mot disken och höll självsäkert ut handen mot kvinnan. ”Jag är Lacey Bishop. Din nya granne.”
Kvinnan stirrade på hennes hand som om den var full med baciller. ”Va?”
”Jag är din nya granne,” upprepade Lacey med samma självsäkra ton. ”Jag skrev precis på kontraktet för det här stället.”
Kvinnan såg ut som att hon precis hade blivit slagen över ansiktet. ”Men…” mumlade hon.
”Äger du butiken eller jobbar du bara där?” uppmanade Lacey i ett försök att styra tillbaka den chockerade kvinnan till sitt förnuft.
Kvinnan nickade som om hon vore hypnotiserad. ”Jag äger den. Jag heter Taryn. Taryn Maguire.” Sedan, plötsligt, skakade hon på huvudet som om hon äntligen kommit över överraskningen och tvingade fram ett vänligt leende. ”Tja, så fint att ha en ny granne. Det är ett vackert ställe, eller hur? Jag är säker på att det dunkla ljuset kan vara till din fördel, det döljer hur sjaskigt det ser ut.”
Lacey hindrade sig själv från att höja ena ögonbrynet. Efter åratal av att hantera sin mammas passivaggressivitet hade Lacey övats på att inte beröras av det.
Taryn skrattade högt, kanske i ett försök att kväva sitt tvärtomsmicker. ”Så, säg mig, hur fick du egentligen hyrestillstånd? Det senaste jag hörde var att Stephen skulle sälja det helt.”
Lacey ryckte bara på axlarna. ”Han skulle det, men det blev ändrade planer.”
Taryn såg ut att ha sugit på en citron. Hennes ögon flackade runt i lokalen och den uppåtvända näsan som Lacey redan hade fått riktad mot sig tidigare under dagen verkade nå ännu längre upp mot himlen desto mer Taryns avsky syntes.
”Och du tänker sälja antikviteter?” tillade hon.
”Det stämmer. Min pappa höll på med sånt när jag var liten, så jag följer i hans fotspår för att ära honom.”
”Antikviteter,” upprepade Taryn. Uppenbarligen stördes hon av tanken att en antikaffär skulle öppnas alldeles bredvid hennes trendiga butik. Hennes blick höll fast Laceys som en höks. ”Och du har tillåtelse till det, alltså? Skutta över Atlanten och öppna affär?”
”Med rätt visum,” förklarade Lacey lugnt.
”Det var… intressant,” svarade Taryn. Hon verkade välja sina ord varsamt. ”Jag menar, när en utlänning vill ha ett jobb i det här landet måste företaget bevisa att det inte finns någon som är född i England att fylla positionen. Jag är bara förvånad att inte samma regler gäller för att driva företag…” Föraktet blev tydligare och tydligare i hennes röst. ”Och Stephen bara hyrde ut det hux flux till en främling? Efter att butiken blev tom för, vad då, två dagar sen?” Artigheten hon hade tvingat fram förut tynade snabbt bort.
Lacey valde att inte provoceras av det.
”Det var ren tur bara. Stephen råkade vara i butiken när jag började snoka runt. Han var uppriven av att den förra hyresgästen bara övergav allt och lämnade honom med en massa räkningar och jag antar att stjärnorna helt enkelt stod rätt. Jag hjälper honom, han hjälper mig. Det måste vara ödet.”
Lacey såg hur Taryns ansikte hade blivit rött.
”ÖDET?” skrek hon. Passivaggressiviteten blev till vanlig aggressivitet. ”ÖDET? Jag har haft ett avtal med Stephen i flera månader att om lokalen blev ledig så skulle han sälja den till mig! Jag skulle utöka min affär genom att ta på mig grannlokalen!”
Lacey ryckte på axlarna. ”Tja, jag köpte den inte. Jag hyr den. Han har nog fortfarande den planen i åtanke, att sälja till dig när tiden är rätt. Tiden är väl inte rätt just nu.”
”Jag kan inte tro det!” tjöt Taryn. ”Du svansar in här och tvingar in honom i ett nytt hyreskontrakt? Och han skriver på inom ett par dagar? Hotade du honom? Körde du med någon slags voodoo?”
Lacey lät sig inte rubbas. ”Du får fråga honom varför han hyrde ut till mig i stället för att sälja till dig,” sa hon, men tänkte i hemlighet, Kanske för att jag är en trevlig person?
”Du stal min affär,” avslutade Taryn.
Sedan stormade hon iväg och drämde igen dörren efter sig med sitt långa, mörka hår viftande bakom henne.
Lacey insåg att hennes nya liv inte skulle bli så idylliskt som hon hade trott. Och att hennes skämt om att Taryn var hennes onda tvilling faktiskt var sant. Det fanns dock en sak hon kunde göra åt saken.
Lacey låste butiken och stegade bestämt ner för vägen mot frisören, där hon marscherade in. Frisören – en rödtopp – satt sysslolöst och bläddrade igenom en tidning, förmodligen mellan bokningar.
”Kan jag hjälpa dig?” frågade hon och såg upp på Lacey.
”Det är dags,” sa Lacey med beslutsamhet. ”Dags att klippa kort.”
Det var ännu en dröm hon aldrig hade varit modig nog att uppfylla. David hade älskat henne i långt hår. Men det fanns inte en chans att hon skulle likna sin onda tvilling en sekund till. Tiden var kommen. Dags för avklippningen. Dags att göra sig av med allt som fanns kvar av den Lacey hade varit. Det här var hennes nya liv och hon skulle följa sina egna regler.
”Är du säker på att du vill ha det kort?” frågade kvinnan. ”Jag menar, du verkar bestämd, men jag måste fråga. Jag vill inte att du ångrar dig.”
”Åh, jag är säker,” sa Lacey. ”När jag väl har gjort det här har jag uppfyllt alla mina tre drömmar på lika många dagar.”
Kvinnan flinade och greppade sin sax. ”Men då så. Nu kör vi hattricket!”
KAPITEL SJU
“Så där,” sa Ivan och sköt fram sig från under köksdiskhon. ”Det där läckande röret kommer inte att störa dig mer.”
Han tog sig upp på fötter igen och drog obekvämt i nederkanten på sin rynkiga, gråa t-shirt, som hade glidit upp över hans liljevita krukmage. Lacey låtsades artigt att hon inte hade sett.
”Tack för att du lagade det så fort,” sa Lacey, tacksam över att han var en sådan omtänksam hyresvärd och fixade alla problem som dök upp i huset – det hade varit många – på sådan kort tid. Men hon började också känns skuldkänslor över alla gånger hon hade dragit ut honom till Crag Cottage; klippuppgången var ingen barnlek och han var inte precis ung.
”Vill du ha något att dricka?” frågade hon. ”Te? Öl?”
Hon visste redan att svaret skulle bli nej. Ivan var blyg och gav henne intrycket av att han såg sig själv som en börda. Ändå frågade hon alltid.
Han skrockade. ”Nej då, det är okej, Lacey. Jag har en del administrativa affärer att ta hand om i kväll. Ingen vila för de ogudaktiga, som det sägs.”
”Ja, jag säger då det,” svarade hon. ”Jag var i butiken vid fem i morse och kom inte hem förrän åtta.”
Ivan rynkade pannan. ”Butiken?”
”Åh,” sa Lacey, förvånad. ”Jag trodde jag nämnde det den där gången du rensade avloppet. Jag ska öppna en antikaffär i stan. Jag hyr en tom lokal från Stephen och Martha, den som var en trädgårdsaffär förut.”
Ivan såg chockerad ut. ”Jag trodde att du bara var här på semester!”
”Det var jag. Men jag bestämde mig för att stanna. Inte just i det här huset, förstås. Jag hittar någon annanstans att bo så fort du behöver stugan.”
”Nej då, jag är glad,” sa Ivan och såg fullständigt överlycklig ut. ”Om du trivs här, trivs jag med att ha dig här. Är det inte irriterande att jag måste fixa så många saker?”
”Jag gillar det,” svarade Lacey med ett leende. ”Jag blir lite ensam annars.”
Det var det svåraste med att lämna New York; det var inte platsen, inte lägenheten, inte de bekanta gatorna, utan folket som hon lämnade.
”Jag borde kanske skaffa en hund,” tillade hon med ett skratt.
”Du har inte mött din granne än, antar jag?” sa Ivan. ”Härlig kvinna. Excentrisk. Hon har en hund, en collie som vallar fåren.”
”Jag har mött fåren,” berättade Lacey. ”De kommer in i trädgården hela tiden.”
”Ah,” sa Ivan. ”Det är nog ett hål i stängslet. Jag kan fixa det. Men i alla fall, kvinnan här bredvid går alltid med på tebjudning. Eller öl.” Han blinkade med ena ögat. Det var som på ett faderligt sätt; det påminde henne om sin pappa.
”Verkligen? Hon har ingenting emot att en okänd amerikanska dyker upp vid hennes dörr?”
”Gina? Inte alls. Hon skulle älska det! Gå och knacka på. Jag lovar att du inte kommer ångra dig.”
Han gick och Lacey gjorde precis som han hade föreslagit: begav sig till grannens hus. Dock var ”granne” en lös beskrivning. Huset låg åtminstone fem minuters gångväg bort längs klipporna.
Hon nådde fram till stugan, en envåningsversion av hennes egen, och knackade på. Från andra sidan hörde hon direkt ett ståhej, en hund som käbblade och en kvinnlig röst som sa åt den att vara tyst. Sedan öppnades dörren flera decimeter. En kvinna med långt, lockigt, grått hår och exceptionellt unga ansiktsdrag för en sextio-någonting-åring kikade ut. Hon hade på sig en laxfärgad bomullscardigan över en lång, blommig kjol. Nosen tillhörande en svartvit border collie försökte tränga sig förbi henne.
”Boudicca,” sa kvinnan ner till hunden. ”Håll sniffen ur vägen.”
”Boudicca?” frågade Lacey. ”Vilket intressant namn på en hund.”
”Jag döpte henne efter den hämndlystna, hedniska krigardrottningen som gick bärsärkagång mot romarna och brände London till marken. Nå, vad kan jag hjälpa dig med, gullet?”
Lacey kände omedelbart hur hon slappnade av i kvinnans närvaro. ”Jag heter Lacey. Jag bor här bredvid och jag tänkte att jag skulle presentera mig nu när jag ska bo här permanent.”
”Bredvid? Crag Cottage?”
”Det stämmer.”
Kvinnan sken upp. Hon slängde upp dörren och armarna samtidigt. ”Åh!” utbrast hon med ren och skär glädje innan hon drog in Lacey i sin famn. Hunden Boudicca blev vild, hoppade och skällde. ”Jag är Georgina Vickers. Min familj kallar mig George och mina vänner kallar mig Gina.”
”Och dina grannar?” skojade Lacey när hon till slut släpptes från kvinnans benkrossande kram.
”Vi kör nog på Gina.” Kvinnan fick tag i hennes hand och drog i den. ”Kom in nu! Kom in, kom in! Jag sätter på te.”
Lacey hade inget val annat än att följa med in i stugan. Hon hade inte insett det än men ”Jag sätter på te” skulle bli ett uttryck hon hörde ofta.
”Kan du tro det, Boo?” sa kvinnan när hon skyndade genom den låga korridoren. ”En granne, äntligen!”
Lacey följde henne in i ett kök. Det var ungefär hälften så stort som hennes eget, med mörkrött kakelgolv och en stor köksö som tog upp det mesta av utrymmet. På sidan av köket där diskhon fanns, såg hon ett stort fönster som blickade ut mot en trädgård full med blommor och havsvågorna som slog emot stranden i bakgrunden.
”Planterar du?” frågade Lacey.
”Jajamän. Det är min stolthet och glädje. I trädgården har jag alla möjliga sorters blommor och örter för hälsan. Som en häxdoktor.” Hon kacklade åt sin egen självbeskrivning. ”Skulle du vilja prova nånting?” Hon gestikulerade mot en rad bärnstensfärgade glasflaskor som stod tätt ihop på en provisorisk, ostadig trähylla. ”Jag har läkemedel mot huvudvärk, kramp, tandvärk, reumatism…”
”Åh… Jag tror att jag nöjer mig med te,” svarade Lacey.
”Te får det bli!” utbrast den excentriska kvinnan. Hon skramlade runt på andra sidan köket och rotade fram två muggar från ett skåp. ”Vilken sort? English Breakfast? Assam? Earl Grey? Lady Grey?”