"Har du satt di själv i en dålig situation?" hörde hon en gammal mans raspiga röst säga.
Emily gned sina armar, kände gåshuden under skjortan och försökte hindra sig själv från att skaka - men blev lättade över att det var en gammal man.
"Ja, jag vet inte vad som hände," sa hon. "Den började ge ifrån sig konstiga ljud och sen slutade den bara."
Mannen gick närmare, hans ansikte avslöjades slutligen av lastbilens lyktor. Han var väldigt gammal, med tovigt vitt hår på sitt rynkiga ansikte. Hans ögon var mörka men gnistrande med nyfikenhet när han tog in synen av Emily och sedan bilen.
"Vet inte hur det hände?" frågade han och skrattade lågt. "Jag ska berätta hur det hände. Den bilen är inget annat än skrot. Jag är förvånad över att du ens lyckades köra den någonstans i första hand! Det ser inte ut som om du har brytt dig om den och sedan bestämmer du dig för att ta ut den i snön? "
Emily var inte i humör för att bli utskälld, särskilt eftersom hon visste att den gamla mannen hade rätt.
"Jag har faktiskt kommit hela vägen från New York. Den har klarat sig bra i åtta timmar," svarade hon och misslyckades med att inte hålla en torr ton.
Den gamle mannen visslade till. ”New York? Jag har aldrig ... Vad tog dig hela vägen hit?"
Emily kände inte för att avslöja hela sin historia, så hon svarade helt enkelt, "Jag är på väg till Sunset Harbour."
Mannen frågade henne inte mer än så. Emily stod där och tittade på honom, hennes fingrar blev snabbt avdomnade när hon väntade på att han skulle erbjuda någon form av hjälp. Men han verkade mer intresserad av att gå runt hennes rostiga gamla bil, sparka på däcken med sin känga, smacka till och skaka på huvudet. Han öppnade huven och undersökte motorn under en lång, lång tid, medan han muttrade till då och då.
"Så?” Sa Emily tillslut, förskräckt av hans långsamhet. "Vad är det för fel?"
Han tittade upp från huven, nästan förvånad, som om han hade glömt att hon var ens där och kliade sig på huvudet. "Den är skrot."
"Jag vet det," sa Emily irriterat. "Men kan du göra något för att fixa det?"
"Åh nej," svarade mannen skrockande. ”Inte det minsta”.
Emily kände för att skrika. Bristen på mat och tröttheten som orsakats av den långa körningen började påverka henne, vilket gjorde att hon var nära tårar. Allt hon ville var att komma fram till huset så att hon kunde sova.
"Vad ska jag göra?" sa hon och kände sig desperat.
"Jo, du har ett par alternativ," svarade den gamla mannen. "Gå till mekanikern, vilket är en mil eller så åt det hållet." Han pekade åt hållet hon kom från med en av hans knubbiga, rynkiga fingrar. "Eller så kan jag bogsera dit du ska."
"Kan du verkligen det?" sa Emily, förvånad över hans vänlighet, något hon inte brukade uppleva efter att ha bott i New York så länge.
"Naturligtvis," svarade mannen. "Jag ska inte lämna dig här vid midnatt i en snöstorm. Hörde att det skulle bli värre om en timme. Vart är du på väg?"
Emily blev överväldigad av tacksamhet. "West Street. Nummer femton.”
Mannen vred huvudet åt sidan av nyfikenhet. "Fifteen West Street? Det gamla huset?"
"Ja," svarade Emily. "Det tillhör min familj. Jag behöver spendera lite ensamtid för mig själv."
Den gamle mannen skakade på huvudet. "Jag kan inte lämna dig på den platsen. Huset faller isär. Jag tvivlar på att det ens är vattentätt. Varför hänger du inte med till mitt? Vi bor mitt emot närbutiken, jag och min fru, Bertha. Vi skulle gärna ha en gäst."
"Det är väldigt snällt av dig," sa Emily. "Men egentligen vill jag bara vara för mig själv just nu. Så om du skulle kunna bogsera mig till West Street skulle jag verkligen uppskatta det."
Den gamla mannen betraktade henne en stund och svarade till slut. "Okej, miss. Om du insisterar."
Emily kände sig lättnad när han satte sig i hans lastbil och körde in den framför hennes. Hon såg när han tog fram ett tjockt rep från sitt bagage och kopplade ihop de två fordonen.
"Vill du åka med mig?" frågade han. "Jag har i alla fall värme."
Emily log tunt men skakade på huvudet. "Jag föredrar att-"
"Vara ensam," avbröt den gamle mannen henne. "Jag förstår. Jag förstår.”
Emily gick tillbaka till sin bil och undrade vilken typ av intryck hon hade gjort på den gamla mannen. Han måste tro att hon var galen, att dyka upp oförberedd och underklädd vid midnatt när en snöstorm var på väg och krävde att han skulle ta henne till ett slitet, övergivet hus så att hon kunde vara helt ensam.
Lastbilen framför henne kom till liv och hon kände draget när hennes bil började bogseras. Hon lutade sig tillbaka och tittade ut genom fönstret när de åkte iväg.
Vägen som bar henne de sista kilometrarna gick bredvid nationalparken på ena sidan och havet på den andra. Genom mörkret och en gardin av fallande snö kunde Emily se havet och vågorna krascha mot klipporna. Sedan försvann havet utom synhåll när de kom in i staden, förbi hotell och motell, båtturism och golfbanor, genom de mer uppbyggda områdena, men för Emily var det knappast mycket byggnader i jämförelse med New York.
Sedan svängde de in mot West Street och Emilys hjärta hoppade till när de passerade huset i rött tegel täckt av murgröna. Det såg ut exakt som senaste gången hon var här, för tjugo år sedan. Hon passerade det blå huset, det gula huset, det vita huset, och sedan bet hon sin läpp och visste att nästa hus skulle vara hennes, det grå stenhuset.
När det dök upp framför henne fick Emily en överväldigande känsla av nostalgi. Förra gången hon var här var hon femton år gammal, hennes kropp raserades av hormoner vid tankarna om en sommarromans. Hon hade aldrig haft en, men när hon kom ihåg att möjligheterna fanns, sköljde det över henne som en våg.
Lastbilen stannade och det gjorde även Emilys bil.
Innan hjulen ens hade hunnit sluta snurra var Emily ute och stod andfådd framför huset som en gång var hennes pappas. Hennes ben skakade och hon kunde inte avgöra om det var av lättnad över att äntligen ha kommit fram eller om det var känslan av att vara tillbaka efter så många år. Men där de andra husen på gatan verkade oförändrade var hennes pappas hus en skugga av sin tidigare härlighet. De en gång vita fönsterluckorna var nu randiga med smuts. Där de en gång var öppna, var alla stängda, vilket gjorde att huset såg betydligt mindre inbjudande ut än det brukade. Gräset på den böljande gräsmattan där Emily hade spenderat oändliga sommardagar med att läsa romaner var överraskande välbevarat och de små buskarna på vardera sida av ytterdörren var trimmade. Men själva huset; hon förstod den gamla mannens förvirrade uttryck när hon hade sagt att det var dit hon var på väg. Det såg så otrevligt ut, så oälskat, där det förföll. Det gjorde Emily ledsen att se hur mycket det vackra gamla huset hade förfallit genom åren.
"Trevligt hus", sa den gamla mannen som kom upp bredvid henne.
"Tack," sade Emily, nästan som i trans, med ögonen limmade på den gamla byggnaden. Snön yrade runt henne. "Och tack för att du tog mig hit hel," tillade hon.
"Inga problem" svarade den gamla mannen. "Är du verkligen säker på att du vill stanna här ikväll?"
"Jag är säker," svarade Emily, men hon började verkligen oroa sig för att det här hade varit ett stort misstag.
"Låt mig hjälpa dig med dina väskor," sade mannen.
"Nej nej," svarade Emily. "Ärligt talat, du har gjort tillräckligt. Jag kan ta det härifrån." Hon grävde i fickan och fann en skrynklig sedel. "Här, bensinpengar."
Mannen tittade på sedeln och sedan på henne. "Jag tar inte den," sade han med ett vänligt leende. "Behåll du dina pengar. Om du verkligen vill betala tillbaka, varför kommer du inte ner till mitt och Berthas hus under din vistelse och tar en kaffe och lite paj? "
Emily kände en klump formas i halsen när hon stoppade tillbaka sedeln i fickan. Denna mans vänlighet var en chock för systemet efter fientligheten i New York.
"Hur länge planerar du att stanna här förresten?" tillade han när han gav henne en liten papperslapp med telefonnummer och adress nedskrivet på den.
"Bara för helgen" svarade Emily och tog papperslappen från honom.
"Tja, om du behöver något, bara ring. Eller kom till bensinstationen där jag jobbar. Det är vid närbutiken, det går inte att missa."
"Tack," sa Emily igen, med så mycket hjärtlig tacksamhet som hon kunde.
Så snart ljudet från högljudda motorn bleknade, kom stillheten över henne igen och Emily kände en plötslig känsla av frid. Snön faller ännu mer nu och världen är så tyst som den kan vara.
Emily återvände till sin bil, tog sina saker och gick sedan längs vägen med sin tunga resväska i sina armar och kände känslor stia upp i bröstet. När hon nådde ytterdörren stannade hon och undersökte det välbekanta slitna dörrhandtaget och kom ihåg alla hundratals gånger hennes hand vridit om det. Kanske hade det varit en bra idé att komma hit trots allt. Konstigt nog kunde hon inte låta bli att känna att hon var exakt där hon behövde vara.
*
Emily stod i sin pappas gamla hus i den svarta korridoren med damm virvlande runt henne och hoppades dumt nog på värme men axlarna skakade av kyla. Hon visste inte vad hon hade tänkt. Hade hon verkligen förväntat sig att detta gamla hus, försummat i tjugo år, skulle vänta på henne uppvärmt?
Hon provade lampknappen och inget hände.
Naturligtvis insåg hon. Hur dum får man vara? Förväntade hon sig att elen skulle vara igång?
Det hade inte ens slagit henne att hon skulle tagit med en ficklampa. Hon klandrade sig själv. Som vanligt hade hon varit förhastad och inte tagit sig tid för att planera framåt.
Hon lade ner sin resväska och fortsatte framåt på de knakande golvbrädorna; hon drog sina fingertoppar längs den svarta tapeten precis som hon hade gjort som liten flicka. Hon kunde till och med se de fläckar hon hade gjort under åren på grund av just den rörelsen. Hon passerade trappan, en lång, bred uppsättning steg i mörkt trä. Det saknade en del av räcket men hon kunde inte bry sig mindre. Att vara tillbaka i huset kändes bortom återställande.
Hon provade en annan lampknapp av ren vana, men fortfarande ingen tur. Hon nådde dörren i slutet av korridoren som ledde in i köket och öppnade.
Hon flämtade till när en vindpust av iskallt luft slogs mot henne. Hon skyndade sig in på det kalla marmorgolvet som kylde ner hennes bara fötter.
Emily försökte sätta på kranarna i diskbänken men inget hände. Hon bet sin läpp i bestörtning. Ingen värme, ingen el, inget vatten. Vad mer har huset för överraskningar?
Hon gick runt i huset och letade efter några knappar eller spakar som skulle kunna styra vattnet, gasen och elen. I skåpet under trappan hittade hon en säkringslåda, men det gick inte att slå på spakarna. Hon kom ihåg att värmepannan låg nere i källaren - men tanken på att gå ner dit utan något ljus fyllde henne med ångest. Hon behövde en ficklampa eller ett ljus, men visste att det inte skulle finnas något av det i det övergivna huset. Ändå kontrollerade hon kökslådorna bara i fall att - men de var bara fulla av bestick.
Paniken började fladdra i Emilys bröst och hon tvingade sig själv att tänka. Hon tänkte tillbaka till de tider hon och hennes familj spenderade i huset. Hon kom ihåg hur pappa brukade se till att olja levererades för att värma huset under vintermånaderna. Det drev hennes mamma galen eftersom det var så dyrt och hon tyckte att uppvärmning av ett tomt hus var slöseri med pengar. Men Emilys pappa hade insisterat på att huset behövde hållas varmt för att skydda rören.
Emily insåg att hon behövde få lite olja levererad om hon ville att huset skulle vara varmt. Men utan täckning på sin mobiltelefon hade hon ingen aning om hur hon skulle få det att hända.
Plötsligt knackade det på dörren. Det var en tung, stadig knackning, en som ekade hela vägen genom de tomma korridorerna.
Emily frös till och kände en stöt av förväntan i sitt bröst. Vem ville något vid den här tiden, i den här snön?
Hon lämnade köket och gick tyst över hallens golvbrädor med sina nakna fötter. Hennes hand tog tag i dörrhandtaget, och efter en sekunds tvekan lyckades hon ta sig samman och öppna dörren.
Ståendes framför henne, i en rutig jacka och mörkt hår ner till käken, fullt med snöflingor, var en man som Emily inte kunde låta bli att jämföra med en skogshuggare eller jägaren i Rödluvan. Inte hennes vanliga typ, men det fanns verkligen skönhet i hans kalla, blå ögon, i stubben på hans väldefinierade haka, och Emily blev chockad över kraften i hennes attraktion till honom.
”Kan jag hjälpa dig?” frågade hon.
Mannen kisade mot henne, som om han synade henne. "Jag heter Daniel," sa han. Han höll ut handen för att hon skulle skaka den. Hon tog hans hand och märkte känslan av dess hårda hud.
“Vem är du?”
"Emily," svarade hon, plötsligt medveten om känslan av sina egna hjärtslag. "Min pappa äger detta hus. Jag är här för helgen."
Daniels kisande intensifierades. "Hyresvärden har inte varit här på tjugo år. Fick du tillåtelse att bara komma förbi?"
Hans ton var grov, lite fientlig, och Emily ryggade tillbaka.
"Nej", sade hon obekvämt. Det var lite obekvämt att påminnas om hennes livs mest smärtsamma upplevelse - hennes pappas försvinnande - medan hon blev överraskad av Daniels barskhet. "Men jag har hans välsignelse att komma och gå som jag vill. Vad har det med dig att göra?" Hon matchade hans hårda ton med sin egen.
"Jag är vaktmästaren här," svarade han. "Jag bor i vagnshuset på markerna."
"Du bor här?" ropade Emily medan hennes bild av en fredlig helg i hennes pappas gamla hem krossades framför hennes ögon. "Men jag ville vara ensam i helgen."
"Ja, du och jag båda," svarade Daniel. "Jag är inte van vid att människor dyker upp oanmälda." Han tittade misstänksamt över hennes axel. "Och kladdar på fastigheten."
Emily korsade armarna. "Vad får dig att tro att jag har kladdat på fastigheten?"
Daniel lyfte på ena ögonbrynet som svar. "Nåväl, om du inte planerar att sitta här i mörkret och kylan hela helgen, så förväntar jag mig att ha kladdat. Fått igång värmepannan. Tömt rören. Typ det.”
Emilys barskhet gav plats för pinsamhet. Hon rodnade.
"Du har inte lyckats få pannan att fungera, eller hur?" svarade Daniel. Det fanns ett litet leende på hans läppar som berättade för Emily att han var lite road av hennes problem.
"Jag har bara inte haft chansen att göra det än," svarade hon högdraget och försökte rädda sig själv.
"Vill du att jag ska visa dig?" frågade han, nästan slött, som om det inte skulle vara något bekymmer för honom.
"Skulle du kunna det?" Frågade Emily, lite chockad och förvirrad över hans erbjudande att hjälpa till.
Han gick in på välkomstmattan. Snöflingorna trillade av hans jacka och skapade en liten snöstorm i korridoren.
"Jag föredrar att göra det själv, än att du tar sönder något," sade han förklarande, åtföljt av en nonchalant axelskakning.
Emily märkte att den fallande snön utanför sin öppna ytterdörr hade förvandlats till något av en snöstorm. Så mycket som hon inte ville erkänna det, var hon mer än tacksam över att Daniel hade dykt upp när han gjorde det. Om inte, skulle hon troligen ha frusit ihjäl över natten.
Hon stängde ytterdörren och båda två gick längs korridoren till dörren som leder ner till källaren. Daniel hade kommit förberedd. Han drog fram en ficklampa och lyste upp trappan som ledde ner till källaren. Emily följde honom ner, lite skrämd av mörkret och all spindelväv när hon kom ner i dimman. Hon hade varit rädd för den gamla källaren som barn och hade sällan vågat gå ner där. Platsen var fylld med alla gammaldags maskiner och mekanismer som höll huset igång. Synen av dem överväldigade henne och fick henne att återigen undra om det hade varit ett misstag att komma hit.