I Dalarne
Inledning
Ingmarssönerna
i.
Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunde inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, tänkte för sig själv: "Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?"
Det var en lång, ganska bred dal, som var rutad av en massa gula och gulgröna sädesfält och dessutom av slagna klövervallar, av blommande potatisland och av små, blåblommiga linåkrar, som översvävades av en ofantlig mängd vita fjärilar. Och liksom för att göra allt fullkomligt reste sig mitt på dalbottnen en mäktig gammal bondgård med många grå uthus och ett stort, rödmålat boningshus. Den hade två höga, förvuxna päronträd stående vid gaveln, ett par ungbjörkar vid porten, stora vedstaplar på den gröna gårdsplanen och några väldiga halmstackar bakom lagårdslängan. Det var likaså vackert att se den resa sig mittibland de jämna åkrarna, som det är att se ett stort fartyg höja sig med master och segel över den breda havsytan.
"Och en sådan gård, som du har!" tänkte han, som plöjde. "Där finns många vältimrade hus och god boskap och raska hästar och tjänare, som är trogna som gull. Du är då åtminstone så rik som någon i häradet, och aldrig behöver du frukta för att bli utfattig."
– Ja, det är nu inte heller fattigdom jag är rädd för, sade han som svar på sin egen tanke. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl som min far och farfar.
Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna, fortfor han, för jag var så glad nyss. Men tänk nu bara på den här enda saken! I fars tid rättade sig alla grannarna efter honom i allt han gjorde: samma morgon han började slåttern, började de, och samma dag, som vi tog till med att plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i ett par timmar redan, utan att någon har börjat vässa en plogbill en gång.
Jag tror, att jag har styrt gården så väl som någon, som har hetat Ingmar Ingmarsson, sade han, Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag nöjer mig inte med de små gräsgångna dikena, som löpte genom åkern på hans tid. Och en sanning är det, att jag inte far så illa fram med skogen som far och bränner ner den till svedeland.
Det känns tungt mången gång, sade karlen, det är inte alltid jag tar det så lätt som i dag. När far och farfar levde, då hette det, att Ingemarerna hade levat så länge i världen, att de visste hur Vår Herre ville ha det, och folk rentav tiggde dem, att de skulle regera över socknen. De satte till både präst och klockare, de bestämde när älven skulle rensas och var det skulle byggas skolhus. Men mig frågar ingen till råds, och jag har ingenting att bestämma över.
I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kan kännas lätta att bära så här på morgonen. Nu skulle jag nästan kunna skratta åt alltsammans. Och ändå är jag rädd för att det blir värre för mig till hösten än någonsin. Om jag gör det, som jag nu tänker på, kommer varken prosten eller häradshövdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen om söndagen, och det har de ändå hållit i med ända till nu. Jag blir inte en gång invald i fattigvårdsstyrelsen, och aldrig kan jag tänka på att bli kyrkvärd.
Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där och följer efter plogen fåra upp och fåra ner. Ensam är man, och ingenting är det, som förströr, annat än kråkorna, som vandra fram över plöjslorna och plocka efter mask. Karlen tyckte, att tankarna tillkommo så lätt inne i hans huvud, som om någon hade viskat dem i hans öra. Och eftersom han sällan kunde tänka så redigt och snabbt som denna dag, blev han glad och upplivad av det. Han började tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer, han sade till sig själv, att ingen begärde av honom, att han skulle störta sig i olycka.
Han tänkte, att om hans far hade levat nu, skulle han ha frågat honom om detta, såsom han brukat fråga honom till råds i alla svåra saker. Han blev otålig över att inte fadern var till hands, så att han kunde få spörja honom.
– Visste jag bara vägen, sade han och började le och glädjas åt tanken, så skulle jag nog gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor, brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det här nere. När jag så kommer in i storstugan.
Plöjaren stannade med ens mittpå åkern. Han såg upp och skrattade. De här tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med honom, så att han knappt visste om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han helt hastigt hade kommit ända upp till sin gamla far i himlen.
– När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och är så lika far, som ett bär är likt ett annat. När jag får se, att det är så mycket folk där, så blir jag blyg och stannar nere vid dörren. Men far sitter högst oppe vid bordet, och så fort han får se mig, säger han: "Välkommen du, Lill Ingmar Ingmarsson!" Och så kommer far ner till mig. – "Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far", säger jag, "men här är så många främmande." – "Å, det är bara släkten", säger far, "de här karlarna har alla bott på Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös." – "Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er ensam."
Så ser far sig om och tänker på om han ska gå in i lillkammaren, men eftersom det bara är jag, så går han ut i köket. Där sätter far sig på spishällen och jag på huggkubben. "Det är en bra gård, som ni har här, far", säger jag. – "Den är bra nog", säger far. "Hur står det till hemma på Ingmarsgården?" – "Där går det bra", säger jag, "förra året fick vi tolv riksdaler för ett skeppund hö." – "Är det möjligt?" säger far. "Du är väl inte kommen hit för att göra narr av mig, Lill Ingmar."
"Men med mig går det dåligt", säger jag. "Ständigt får jag höra, att ni, far, var vis som Vår Herre själv, men mig frågar ingen efter." – "Har du inte kommit in i kommunalnämnden?" frågar nu gubben. – "Varken i skolrådet eller i kyrkorådet eller i nämnden." – "Vad har du då gjort för ont, Lill Ingmar?" – "Å, de säger, att den, som ska ställa för andra, han ska först visa, att han kan ställa bra för sig själv."
Så tänker jag, att gubben slår ner ögonen och sitter tyst och funderar. "Du ska laga, att du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru", säger han nog om en stund. – "Men det är just det jag inte kan bli, far", svarar jag. "Det finns inte en så fattig bonde i socken att han vill ge mig sin dotter." – "Tala nu om ordentligt, Lill Ingmar, hur det hänger ihop allt det här!" säger far, och han blir så mild i rösten.
"Jo, se ni, far, för fyra år sen, samma år jag kom till gården, friade jag till Brita i Bergskog." – "Låt mig se", säger far, "bor det någon av vår släkt i Bergskog?" Han har liksom förlorat minnet av hur det är här nere. – "Nej, men det är välbergat folk, och ni minns väl, far, att Britas far är riksdagsman." – "Jaja, jaja, men du skulle ha gift dig med någon av vår egen släkt, så att du hade fått en, som känner till de gamla bruken." – "Det är allt sant, det, far, det fick jag nog märka också."
Nu sitter både far och jag tysta en stund, men så börjar far: "Det var väl en, som såg bra ut?" – "Ja", säger jag, "hon har mörkt hår och klara ögon och rosor på kinderna. Men hon var duglig också, så mor var nöjd med att jag skulle ta henne. Det hade nog blivit bra, men, ser ni, felet var, att hon inte ville ha mig." – "Det går väl detsamma vad en sådan där tösunge vill." – "Det var nog föräldrarna, som tvingade henne att säga ja." – "Hur vet du, att hon blev tvingad? Jag tänker hon var glad att få en man, som är så rik som du, Lill Ingmar Ingmarsson."
"Å nej, glad var hon nog inte, men i alla fall blev det lyst för oss, och bröllopsdagen blev utsatt, och Brita flyttade ner till Ingmarsgården redan före bröllopet för att hjälpa mor. Mor börjar bli gammal och trött, ska jag säga." – "Jag ser inte något ont i allt det där, Lill Ingmar", säger far och vill liksom muntra opp mig.
"Men det ville inte växa något på åkern det där året, potatisen slog alldeles fel, och korna blev sjuka, så att mor och jag tyckte, att vi måste skjuta upp bröllopet ett år. Se, jag tänkte inte det var så noga med vigseln, sedan det var lyst, men det var väl gammaldags att tänka på." – "Hade du tagit någon av vår släkt, så hade hon nog givit sig till tåls", säger far. -"Å, ja", svarar jag, "jag märkte nog, att Brita inte tyckte om det där dröjsmålet, men , ser ni, jag tyckte inte jag hade råd. Vi hade ju haft begravning på våren, och inte ville vi ta ut pengar på banken." – "Ja, det var nog rätt, att du väntade", säger far. – "Men jag var allt rädd, att Brita skulle bli missnöjd med att hon skulle få fira dopöl före bröllopet." – "Först och främst får man väl se till att man har råd."
"För var dag blev Brita alltmer tyst och besynnerlig, och jag undrade nog ofta på vad som gick åt henne. Jag tänkte, att hon längtade hem till sitt, hon hade alltid varit kär i hemmet och föräldrarna. Det går nog över, tänkte jag, då hon har fått vänja sig. Hon ska nog komma att tycka om sig på Ingmarsgården. Jag gav mig till tåls en tid mes så frågade jag mor varför Brita hade blivit så blek och såg så vild ut i ögonen. Mor sa, att det var därför, att hon skulle ha ett barn och att hon nog bleve sig lik igen, bara det var över. Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick och ruvade på det, att jag hade skjutit upp bröllopet, men jag var rädd för att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade alltid sagt, att det året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas. Och den där rödfärgningen hade jag rakt inte råd med det året. Alltihop blir bra nästa år, tänkte jag."
Plöjaren gick och rörde läpparna. Han var så borta i sina tankar, att han alldeles tyckte sig se faderns ansikte framför sig. "Jag får lov att lägga fram alltihop riktigt tydligt och klart för far", tänkte han, "så att han kan ge mig ett gott råd."
– "Så gick hela vintern, och jag tänkte ofta, att om Brita skulle hålla i med att vara så olycklig, så hade jag hellre velat avstå från henne och sända hem henne till Bergskog, men nu var det för sen det också. Och så kom vi fram ända till maj. Då märkte vi en kväll, att hon hade smugit sig bort. Vi sökte henne hela natten, och på morgonen fann en av pigorna reda på henne."
Nu har jag svårt att säga något mer, utan jag tystnar, och då frågar far: "Hon var då väl aldrig död i Guds namn?" – "Nej, inte hon", säger jag, och far hör hur jag skälver på rösten. – "Var barnet fött?" säger far. – "Ja", säger jag, "och hon hade strypt det. Det låg dött bredvid henne." – "Men hon var väl aldrig rätt klok?" – "Jo, klok var hon nog", säger jag. "Hon gjorde det för att ta hämnd på mig, därför att jag hade tvingat mig till henne. Hon skulle ändå inte ha gjort det, om jag hade gift mig med henne, sa hon, men då jag inte gjorde det, hade hon tänkt, att när jag inte ville ha mitt barn med ära, skulle jag inget barn ha." Far blir alldeles tyst av bedrövelse. – "Hade du glatt dig åt barnet, Lill Ingmar?" frågar han till sist. – "Ja", svarar jag. – "Det var synd om dig, om du skulle råka ut för ett dåligt kvinnfolk."
"Hon sitter väl fängslad nu?" säger far. – "Ja, hon blev dömd till tre år." – "Och det är för detta, som ingen vill ge dig sin dotter?" – "Ja, men jag har heller ingen frågat." – "Och det är därför, som du igen makt har i socken?" – "De tycker, att det inte borde ha gått så för Brita. De säger, att om jag hade varit en klok karl som ni, så skulle jag ha talat vid henne och fått veta vad hon grämde sig över." – "Det är inte så gott, det är inte så gott för en karl att förstå sig på ett dåligt kvinnfolk."
"Nej, far", säger jag, "Brita var inte dålig, men hon var en stolt en." – "Det kan komma på ett ut", svarar far.
Då jag nu märker, att far liksom vill ta mig i försvar, så säger jag: "Det är många, som tycker, att jag hade bort kunna ställa så, att ingen hade fått veta något annat, än att barnet hade varit dödfött." – "Varför skulle hon inte stå sitt straff?" säger far. – "De säger, att om det hade varit i er tid, så hade ni fått pigan, som fann henne, att tiga, så att ingenting hade kommit ut." – "Och skulle du då ha gift dig med henne?" – "Nej, då hade jag väl inte behövt gifta mig med henne. Jag kunde ju ha skickat hem henne till föräldrarna om ett par veckor och fått lysningen upphävd, därför att hon vantrivdes." – "Det kan så vara, det, men de kan inte begära, att du, som är ung, ska vara så klok som en gammal."
"Hela socken tycker, att jag har handlat illa mot Brita." – "Hon har väl gjort värre, hon, som har bragt skam över hederligt folk." – "Ja, men det var jag, som tvingade mig till henne." – "Ja, det skulle hon väl bara vara glad åt", säger han.
"Tycker ni då inte, att det är min skull, far, att hon har kommit i fängelse?" – "Jag tänker, att hon har satt dit sig själv, jag." – Så reser jag mig opp och säger långsamt: "Ni menar då inte, far, att jag behöver göra något för henne, då hon kommer ut nu i höst?" – "Vad skulle du göra? Skulle du gifta dig med henne?" – "Ja, jag borde väl det." Far ser på mig ett tag och frågar: "Tycker du om henne?" – "Nej, hon slog allt ihjäl kärleken för mig." Så fäller far ner ögonlocken och säger ingenting, utan börjar fundera.
"Se, jag kan inte komma över det, far, att jag har vållat olycka", säger jag. Gubben sitter stilla och svarar inte. – "När jag såg henne sist, var det på tinget. Där var hon så mjuk, och hon grät så över att hon inte hade barnet. Inte ett ont ord sa hon mot mig, hon tog allt på sig. Det var många, som grät, far, och domarn höll också på att bli tårögd. Han gav henne inte heller mer än tre år."
Men far säger inte ett ord.
"Det blir svårt för henne nu i höst, då hon ska sitta hemma", säger jag. "De blir inte glada åt henne på Bergskog. De tycker, att hon har gjort dem vanheder, och inte kan man vara viss om att de inte låter henne höra det. Det blir för henne att vara hemma jämt, hon kan knappt våga röra sig till kyrkan. Det blir svårt för henne på alla sätt."
Men far svarar inte.
"Men det är inte så lätt för mig att gifta mig med henne", säger jag. "Det är inte roligt för den, som har en stor gård, att få en hustru, som drängar och pigor skulle se ner på. Mor skulle inte heller tycka om det. Inte tror jag, att vi skulle kunna bjuda herrskap till oss mer varken på bröllop eller begravning."
Alltjämt tiger far.
"Se, på tinget sökte jag hjälpa henne så gott jag kunde. Jag sa till domarn, att jag hade all skulden, därför att jag hade tvingat mig till henne. Jag sa också, att jag höll henne så oskyldig, att om hon bara bytte om håg mot mig, så skulle jag gifta mig med henne den dag som var. Jag sa så, för att hon skulle få en mildare dom. Men fast hon har skrivit två brev till mig, så är det ingenting, som tyder på att hon har bytt om håg. Så att ni förstår, far, att jag är inte bunden att gifta mig med henne för det talets skull."
Och far sitter och funderar och är alldeles tyst.
"Jag vet, att detta är att taga saken efter människosätt, och vi Ingemarer har alltid velat stå väl med Vår Herre. Men ibland tänker jag, att Vår Herre kanske inte är med om att en mörderska ska bli så upphöjd."
Och far bara tiger.
"Ni får komma igång, far", säger jag, "hur svårt den har det, som låter en annan pinas utan att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i socken ska tycka, att det är orätt, men jag har haft det för tungt de här åren för att inte försöka göra något, då hon blir fri."
Far, han sitter orörlig.
Då får jag nästan tårarna i ögonen och säger: "Ser ni, jag är en ung karl, och det är mycket, som jag förlorar, om jag tar henne. De har tyckt, att jag har ställt galet för mig förut, de ska tycka så än mera efter detta."