Men jag kan inte få far att säga något.
"Men jag har tänkt så här också, att det är besynnerligt, att vi Ingemarer har blivit behållna vid gården i många hundra år, medan alla andra gårdar har bytt om ägare. Och så tänker jag, att det är därför, att Ingemarerna har sökt att gå Guds vägar. Vi Ingemarer behöver inte frukta människor, vi ska bara gå Guds vägar."
Då lyfter gubben på ögonen, och så säger han: "Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag tror, att jag ska gå in och fråga de andra Ingmarssönerna." Och så går far in i storstugan, och jag blir sittande. Och där får jag sitta och vänta och vänta, och far kommer inte tillbaka. Så, när jag har väntat i många timmar, blir jag led och går in till far. – "Ge dig till tåls där ute, Lill Ingmar!" säger far. "Det här är en svår fråga." Och jag ser alla de gamla, hur de sitter med slutna ögon och funderar. Och jag väntar och väntar och väntar väl än.
*
Han följde småleende efter plogen, som nu skred fram helt sakta, som om hästarna behövde vila. När han kom fram till dikeskanten, drog han in tömmarna och höll stilla. Han hade blivit alldeles allvarsam.
– Det är märkvärdigt, när man frågar någon till råds, så märker man själv vad som är rätt, ännu medan man frågar, då ser man på en gång vad man inte har kunnat finna ut på hela tre år. Nu ska det få bli, som Gud vill.
Han kände, att han måste göra det, och på samma gång syntes det honom så tungt, att allt mod förgick honom, när han tänkte därpå.
– Må gud stå mig bi! sade han.
Emellertid var inte Ingmar Ingmarsson den ende, som var ute i den tidiga morgonstunden. Nere på en stig, som slingrade fram mellan åkrarna, kom en gammal man gående. Det var inte svårt att se vad han hade för yrke, ty han hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nedstänkt av färgfläckar alltifrån mössan och ända ut på skospetsen. Han såg sig ofta omkring, såsom vandrande rödfärgare bruka, för att finna en gård, som var omålad, eller en, där färgen var urblekt och avregnad. Han tyckte sig se än en, än en annan, som passade honom, men hade svårt att bestämma sig. Äntligen kom han upp på en liten kulle och fick syn p Ingmarsgården, som låg stor och väldig nere på platta dalbottnen.
– Å, herregud! sade han högt och tvärstannade i sin glädje. Boningshuset har inte varit målat på hundra år, det är ju svart av ålder, och uthusen har aldrig sett färg. Och en sådan mängd byggnader! utbrast han. Här har jag arbete ända till hösten.
Han hade inte gått långt, så varseblev han en karl, som gick och plöjde. "Se där en bonde, som är bosatt här och känner till trakten", tänkte rödfärgaren, "av honom kan jag få veta vad jag behöver veta om gården där borta." Han vek av från vägen, gick in på trädet och frågade Ingmar vad det var för en stor gård och om han trodde, att de skulle vilja låta rödfärga där.
Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på karlen, som hade han varit en gast. "Jag menar, att det är en rödfärgare", tänkte han, "och han kommer just nu!" Han blev alldeles förbluffad och kunde inte komma sig för med att svara.
Han kom så tydligt ihåg, att var gång någon hade sagt till fadern: "Ni skulle allt låta rödfärga det där stora, stygga huset ert, fader Ingmar", hade alltid gubben svarat, att det skulle han göra, det året, då Lill Ingmar gifte sig.
Rödfärgaren frågade än en gång och än en gång, men Ingmar stod tyst, som om han inte hade förstått.
"Har du nu blivit färdig med svaret där oppe i himmelen?" undrade han. "Är det här bud från far, att han vill, att jag ska gifta mig i år?"
Han var så slagen av tanken, att han utan vidare lovade karlen, att han skulle få arbete hos honom.
Sedan gick han vid plogen mycket rörd och nästan lycklig,
– Du ska få se, att det inte blir så tungt att göra det nu, sedan du så säkert vet, att far vill det, sade han.
ii.
Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade en sele. Han såg ut att vara i dåligt lynne, och arbetet gick trögt för honom. "Om jag vore Vår Herre", tänkte han, gned ett par tag och började på nytt. "Om jag vore Vår Herre, skulle jag laga, att en sak blev gjord i samma stund, som man hade fattat beslut om att göra den. Jag skulle inte ge folk så lång tid att tänka och tänka omigen och grubbla över allt, som står i vägen. Jag skulle inte bry mig om att dem tid att blanka seldonen och måla åkkärran, jag skulle ta dem direkt från plogen."
Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut och kände genast igen hästen och åkdonet.
– Riksdagsman från Bergskog kommer hit! ropade han inåt köket, där hans mor gick och sysslade. Strax hörde han, att hon lade ved i spisen och att kaffekvarnen kom i gång.
Riksdagsmannen körde in på gården. Där blev han sittande utan att stiga ur.
– Nej, jag ska inte gå in, sade han, jag vill bara tala ett par ord med dig Ingmar. Jag har ont om tid, ska ner till sockenstugan på stämma.
– Mor ville nog bjuda på kaffe, sade Ingmar.
– Tack, men jag får passa på tiden.
– Det var längesedan riksdagsman var här nu, sade Ingmar och trugade. Hans mor kom också ut på dörrtröskeln och hjälpte till.
Inte ska väl riksdagsman resa, utan komma in och få en tår kaffe?
Ingmar knäppte upp fotsacken, och riksdagsmannen började röra på sig.
– Ja, när mor Märta själv bjuder, får jag väl vara lydig, sade han.
Han var en stor, grann karl, rörde sig lätt och var som av en helt annan människoätt än Ingmar och hans mor, som voro fula, med sömniga ansikten och tunga kroppar. Men han hade stor vördnad för gammalfolket i Ingmarsgården och skulle gärna ha bytt bort sitt vackra utseende för att se ut som Ingmar och vara en av Ingmarssönerna. Han hade alltid tagit Ingmars parti mot sin dotter och blev lätt om hjärtat vid att bli så väl mottagen.
Om en stund, då mor Märta kom in med kaffet, började han framföra sitt ärende.
– Jag tänkte, sade han och harskade sig, jag tänkte tala om hur vi ämnade ställa för Brita.
Koppen, som mor Märta höll i handen, darrade en smula, så att teskeden skramlade på fatet. Sedan blev det ängslande tyst.
– Vi har tänkt, att det blir bäst, att hon far över till Amerika.
Han höll upp en än en gång. Det var samma tystnad. Han suckade över de här svåråtkomliga människorna.
– Det är redan biljett köpt åt henne.
– Hon kommer väl hem först? sade Ingmar.
– Nej, vad skulle hon hemma att göra?
Ingmar blev tyst på nytt. Han satt med ögonlocken nästan slutna och var så stilla som en sovande. I hans ställe började nu mor Märta göra frågor.
– Hon ska väl ha kläder?
– Det är allt i ordning, det står en kista packad hos köpman Lövberg, där vi tar in, när vi är i staden.
– Och riksdagsmansmoran far inte in och möter henne?
– Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att det är bättre att slippa råkas.
– Det kan så vara, det.
– Det ligger biljett och pengar och väntar henne hos Lövbergs, så hon får allt, vad hon behöver.
– Jag tyckte Ingmar skulle veta't, så att han inte mer behöver lägga sig den här saken på hjärtat, sade riksdagsmannen.
Nu teg mor Märta också, hon satt med huvudduken nergliden i nacken och såg ner på förklädet.
– Nu ska Ingmar börja tänka på ett nytt gifte.
Det tego båda två lika tappert.
– Mor Märta behöver hjälp i det stora hushållet. Ingmar ska se till, att hon får en lugn ålderdom.
Riksdagsmannen höll upp och undrade om de hörde vad han sade.
– Jag och min hustru ville ju göra allt gott igen, sade han till sist.
Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas av en stor glädje. Brita skulle till Amerika, och han behövde inte gifta sig med henne. Ingen mörderska skulle bli husmor i den gamla Ingmarsgården. Han satt tyst, därför att han inte fann det anständigt att genast visa hur nöjd han var, men nu började han tycka, att det var passande att yttra sig.
Riksdagsmannen satt nu tyst, han också. Han visste, att han fick lov att ge gammelfolket tid att betänka sig. Så sade då Ingmars mor:
– Ja, nu har Brita tjänat ut sitt straff, nu kommer turen till oss andra.
Gumman ville med detta säga, att om riksdagsmannen önskade någon hjälp av Ingmarssönerna som lön för att han hade jämnat vägen för dem, så ville de inte undandra sig, men Ingmar fattade orden annorlunda. Han ryckte till och var som vaknad ur sömnen. "Vad skulle far säga om det här?" tänkte han. "Om jag nu lägger fram den här saken för honom, vad skulle han då säga? 'Du ska inte tro, att du kan göra narr av Guds rättvisa', säger då far. 'Du ska inte tro, att han låter det ske ostraffat, om du låter Brita ensam bära all skuld. Om hennes far vill förkasta henne för att göra sig behaglig för dig och få låna pengar av dig, så ska du ändå gå Guds vägar, du, Lill Ingmar Ingmarsson.'
"Jag tror nog, att farsgubben vakar över mig i den här frågan", tänkte han, "han har visst skickat hit Britas far för att visa mig hur styggt det är att vilja lägga allt på henne, stackare. Jag menar han har sett, att jag inte har haft stor lust att resa de här sista dagarna."
Ingmar reste sig. slog konjak i kaffet och lyfte koppen.
– Nu tackar jag riksdagsman för att han har kommit hit i dag, sade han och skålade med honom.
iii.
Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med björkarna vid porten. Han hade först satt upp en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna och böjt dem mot varandra, så att de bildade ett valv. Träden lämpade sig motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka.
– Vad ska det där bli till? sade mor Märta.
– Jag tycker de kan växa så här nu en tid, sade Ingmar.
Det blev middagsvila, och när man hade slutat måltiden, gick arbetsfolket ut p gårdsplanen och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson sov också, men han låg på en bred sång i lillkammaren innanför storstugan. Den enda, som höll sig vaken, var husmodern. Hon satt och stickade i det stora rummet.
Dörren till förstugan öppnades sakta, och in kom en gumma som bar två stora korgar hängande i ett ok över nacken. Hon hälsade mycket stilla, satte sig på en stol vid dörren och lyfte utan att säga något locket av korgarna. Den ena var full av torkade skorpor och kringlor, den andra av färska, glänsande limpor. Husmodern kom genast och började göra affärer. Hon kunde nog annars hålla på styvern, men hon var svag för något gott att doppa till kaffet.
Medan hon valde bland limporna, gav hon sig i samspråk med gumman, som hade lätt för att tala liksom de flesta, som gå från gård till gård och känna många människor.
– Ni, Kajsa, är en klok människa, som man kan lita på, sade Ingmarsmoran.
– Å ja, sade den andra, som jag inte hade vett att tiga med somt jag hör, skulle många komma i luven på varandra.
– Men ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa.
Gumman såg upp och förstod vad hon menade.
– Gud nåde mig så visst! sade hon och fick tårar i ögonen. Jag talade med riksdagsmansmor i Bergskog, men jag skulle ha gått till er.
– Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det var ett oändligt förakt i tonfallet, varmed hon uttalade det långa ordet.
Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren blev stående på glänt. Han visste inte om den hade gått upp av sig själv eller om någon hade öppnat den. Sömnig som han var, blev han liggande stilla och hörde då, att det talades i det yttre rummet.
– Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att Brita inte tyckte om Ingmar! sade modern.
– Det hörde man ju strax från början, att folk sa, att föräldrarna tvingade henne, sade gumman undvikande.
– Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöver ni inte krusa för att säga sanningen. Jag tänker jag tål att höra vad ni kan säga.
– Jag ska säga, att var gång jag kom till Bergskog på den tiden, tyckte jag hon såg förgråten ut. En gång, då hon och jag var ensamma i köket på Bergskog, sa jag till henne: "Det är ett grant gifte du gör, du Brita." – Hon såg på mig, som om hon trodde att jag gjorde narr av henne. Och så sa hon: "Det må du säga, Kajsa. Grant är det." Hon sa det så, att jag tyckte jag såg framför mig Ingmar Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men det hade jag aldrig tänkt på förr, för jag har alltid haft en stor aktning för Ingmarssönerna. Men nu kunde jag inte hjälpa, att jag drog på munnen litet. Då såg Brita på mig och sa än en gång: "Ja, grant är det", och vände sig ifrån mig och rusade in i kammaren, och jag hörde, att hon gav sig till att gråta.
Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: "Det blir nog bra ändå, det där, allting blir bra för Ingmarssönerna." Jag undrade inte på föräldrarna; om jag hade haft en dotter och Ingmar Ingmarsson hade friat till henne, skulle jag inte ha givit mig någon ro, förrän hon hade sagt ja.
Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade. "Detta gör mor med flit", tänkte han. "Hon har blivit undrande över den här stadsresan, som jag ska göra i morgon. Mor tror, att jag tänker fara och hämta hem Brita, mor vet inte, att jag är en sådan stackare, att jag inte kan."
– Nästa gång jag såg Brita, fortsatte gumman, var hon redan nerflyttad hit till Ingmarsgården. Jag kunde inte fråga henne strax hur hon trivdes, för det var fullt med folk inne i stugan, men när jag hade gått en bit bortåt lövhagen, kom hon efter mig. "Kajsa", sa hon, "har du nyss varit hemma på Bergskog?" – "Jag var där i förrgår", sa jag. – "Å, herregud, var du där i förrgår, och jag, som tycker, att jag inte varit hemma på många år!" Det var inte lätt att veta vad jag skulle säga henne. Hon var, som skulle hon ingenting tåla, utan genast börja gråta, vad jag än sa. – "Du kan väl gå hem och hälsa på", sa jag. – "Nej, jag tror aldrig jag kommer hem mer." – "Å, gå du!" sa jag till henne. "Det är vackert där oppe, hela skogen är full av bär, det är rött av lingon på kolbottnarna." – "Kära då", sa hon, och ögonen blevo stora på henne, "är det redan lingon?" – "Ja, du kan väl komma ifrån en dag, så att du får gå hem och äta dig mätt på bär?" – "Nej, jag tror inte jag vill", sa hon. "Om jag går hem, blir det bara värre att gå tillbaka hit."
"Jag har allt hört, att det var bra att vara hos Ingmarssönerna", sa jag. "Det är ett präktigt folkslag." – "Ja", svarade hon, "det är bra folk." – "Det är det bästa folket i socken", sa jag. "De är rättrådiga." – "Ja, det räknas inte för orätt att tvinga till sig en hustru." – "Klokt folk är det också." – "Ja, men de tiger med vad de vet." – "Säger de aldrig något?" – "Det är aldrig någon, som säger mer, än vad som just är nödvändigt."
Nu skulle jag gå, men så kom det för mig att säga: "Ska det bli bröllop här eller hemma hos dig?" – "Vi ska fira det här på gården, här är bättre utrymme." – "Se då till, att de inte skjuter opp bröllopet för länge!" sa jag. – "Vi ska gifta oss om en månad", sa hon.
Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag på att Ingemarssönerna hade fått dålig skörd, och jag sa, att jag inte trodde att de skulle göra något bröllop det året. "Ja, då får jag gå i sjön", sa Brita.
Så om en månad fick jag höra, att bröllopet hade blivit uppskjutet, och det föll mig in, att det inte skulle gå väl, så jag gick opp i Bergskog och talade med riksdagsmansmoran. "De lagar nog till det galet där nere på Ingmarsgården", sa jag. – "Ja, vi får vara nöjda med hur de lagar", sa hon. "Vi tackar Gud var dag, som har fått vår dotter så väl försörjd."
"Mor behövde inte göra sig så mycket besvär", tänkte Ingmar Ingmarsson, "för det är ingen från den här gården, som far och möter Brita. Hon behövde inte ha blivit så rädd för äreporten, det är bara sådant, som en karl gör för att kunna säga till Vår Herre: jag vill nog. Du måtte väl se, att jag har ämnat att göra det. Men att verkligen göra det, det är en annan sak."