– Sista gången jag såg Brita, fortfor Kajsa, var det mitt i vintern, då var det hög snö. Jag kom på en smal väg långt inne i vilda skogen, och där var tungt att gå, för det hade börjat töa, och snösörjan gled undan för fötterna. Så fick jag se en, som satt på snön och vilade, och när jag kom närmare, så kände jag igen Brita. "Går du ensam här oppe i skogen?" sa jag till henne. – "Ja, jag är ute och går." Så blev jag stående och såg på henne, jag kunde inte begripa vad hon hade där att göra. – "Jag är ute och ser om här finns några branta berg", sa då Brita. – "Kära hjärtandes, är det för att kasta dig själv utför?" sa jag, för hon såg ut, som ville hon inte leva.
"Ja", sa hon, "jag skulle nog kasta mig ut för ett berg, om jag bara funne ett, som var högt och brant." – "Du skulle allt skämmas, du, som du har det ställt för dig." – "Ja, ser du, jag är elak, jag, Kajsa." – "Ja, jag tror det." – "Jag kommer allt att göra något ont, så det vore bättre jag finge dö." – "Det är bara joller, barn." – "Jo, jag blev elak, när jag flyttade dit ner. "Så kom hon nära mig och var alldeles vild i ögonen. "De bara tänker ut hur de ska pina mig, och jag tänker bara på hur jag ska pina dem igen." – "Å nej, Brita, det är gott folk." – "Nej, de bara tänker på hur jag ska få skam." – "Har du sagt det till dem?" – "Jag talar aldrig med dem. Jag bara tänker på hur jag ska göra dem ont."
"Jag tänker på om jag ska sätta eld på gården. Jag vet han tycker om den. Jag tänker också på att jag vill ge gift åt korna. De är så fula och gamla och vita kring ögonen, som om de vore släkt med honom." – "Den hunden, som skäller, biter inte", sa jag. – "Något ska jag göra honom", sa hon, "annars får jag ingen själaro." – "Du vet inte vad du säger", sa jag, "du ämnar visst göra ända på din själaro i stället."
Då slog hon om med ens och började gråta. Hon blev mild och sa, att hon hade det så svårt med de onda tankarna, som kom över henne. Så följde jag henne hem, och när vi skildes åt, lovade hon att inget ont göra, om jag bara teg.
Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle tala med, sade Kajsa, jag tyckte det var svårt att gå till storfolk som ni.
Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det var slut på middagsrasten. Mor Märta fick bråttom att avbryta Kajsa.
– Hör ni, Kajsa, tror ni, att det någonsin kan bli bra mellan Ingmar och Brita?
– Hur? sade gumman häpen.
– Jag menar, om hon nu inte skulle till Amerika, tror ni hon vill ta honom?
– Inte tror jag något. Nej, det tror jag väl inte.
– Hon gåve honom nog nej.
– Ja, det gjorde hon.
Ingmar satt inne på sängen med benen över sängkanten.
– Nu fick du visst vad du behövde, du Ingmar, nu tror jag du reser i morgon, sade han och slog knutnäven mot sängkanten. Nej män, att mor kan tro, att hon får mig att stanna hemma med det, att hon visar mig, att Brita inte tycker om mig!
Han dunkade gång på gång mot sängkanten, som om han i tankarna slog ner något hårt, som gjorde motstånd.
– Nu vill jag dock pröva på den här saken än en gång, jag. Vi Ingemarer börjar om på nytt, vi, då något har gått galet. Ingen riktig karl kan låta sig nöjas med att ett kvinnfolk går och blir tokig av agg till honom.
Aldrig hade han känt så djupt vilket nederlag han hade lidit, och han brände av längtan efter någon sorts upprättelse.
– Det vore väl tusan, om jag inte skulle lära Brita att trivas på Ingmarsgården, sade han.
Han gav sängkanten ett sista slag, innan han reste sig för att gå ut till arbetet.
– Så säker som jag är, att det är Stor Ingmar, som har skickat hit Kajsa, för att jag skulle komma att göra den här stadsresan!
iv.
Ingmar Ingmarsson hade kommit in till staden och gick sakta upp mot det stora länsfängelset, som reste sig i ett präktigt läge på en liten kulle ovan stadsplanteringen. Han såg sig inte omkring, utan gick med de tunga ögonlocken nerfällda och släpade sig fram så mödosamt, som om han hade varit en urgammal man. Han hade lagt av den vackra sockendräkten för dagen och kom i svarta klädeskläder och stärkskjorta, som han redan hade knycklat till. Han var mycket högtidligt stämd, men alltjämt ängslig och motsträvig.
Ingmar kom upp på grusplanen framför fängelset, såg en vaktkonstapel och frågade honom om det var i dag, som Brita Eriksdotter skulle bli fri.
– Jag tror visst att det är en, som kommer lös i dag, sade konstapeln.
– Det är en, som suttit inne för barnamord, upplyste Ingmar.
– Ja visst, ja! Jo, hon slipper ut nu på förmiddagen.
Ingmar gick inte vidare, utan tog stöd mot ett träd och ställde sig att vänta. Inte en minut tog han ögonen från ingången. "Det är väl en och annan, som har gått in där, som inte har haft det för roligt", tänkte han.
– Jag vill inte bruka överord, sade han vidare, men kanske mången, som har gått in där, haft mindre svårt än jag, som står härutanför.
Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig hit till att hämta bruden ur fängelset sade han så. Men inte kan jag säga, att Lill Ingmar är nöjd. Han ville allt, att hon skulle träda ut under en äreport och modern hennes skulle stå bredvid och lämna henne till brudgummen. Och så skulle de ha åkt till kyrkan med stort följe. Och hon skulle ha suttit grann och brudklädd bredvid honom och smålett under kronan.
Porten öppnades flera gånger: det var en präst, och det var fängelsedirektörens fru och jungfrur, som gingo neråt staden. Äntligen var det Brita, som kom. När porten gick upp, kände Ingmar en ryckning i hjärtat. "Nu är det hon", tänkte han. Ögonen föllo igen på honom, han blev som förlamad och gjorde inte en rörelse. När han tog mod till sig och såg upp, stod hon på trappsteget utanför porten.
Han såg henne stå stilla där ett ögonblick. Hon sköt tillbaka huvudduken, och med klara, obetäckta ögon såg hon ut över landskapet. Fängelset låg högt, och hon kunde över stad och skogshöjder se ända bort mot hemlandsbergen.
Sedan såg Ingmar henne skakas och böjas av någon osynlig makt. Hon slog händerna för ansiktet och satte sig ner på stentrappan. Ända fram till platsen, där han stod, hörde han hur hon snyftade.
Han gick nu fram över sandplanen, ställde sig nära henne och väntade. Hon grät så häftigt, att hon ingenting hörde. Han fick stå där länge.
– Gråt inte så, Brita! sade han till sist.
Hon såg upp.
– Å, Gud i himlen är du här! sade hon. I ögonblicket stod det för henne, allt hon hade gjort mot honom, och vad det måtte ha kostat på honom att komma. Hon gav till ett högt rop av glädje, kom och kastade sig om hans hals och snyftade på nytt.
– Tänk, som jag har längtat, att du skulle vara här! sade hon.
Ingmars hjärta började klappa, därför att hon hade blivit så glad åt honom.
– Vad säger du Brita, har du längtat? sade han och var rörd.
– Jag ville väl be dig om förlåtelse.
Ingmar rätade upp sig till hela sin längd och blev kall som en stenbild.
– Det blir väl tids nog med det, sade han, nu tycker jag inte vi ska stå här längre.
– Nej, det är ju inte något ställe att stanna på, sade hon ödmjukt.
– Jag har tagit in hos köpman Lövberg, sade Ingmar, när de vandrade vägen fram.
– Ja, det är där jag har min kista.
– Jag har sett den där, sade Ingmar, den är för stor att ställa bakpå kärran, vi får låta den stå kvar, tills det blir något annat bud.
Brita stannade och såg upp på Ingmar. Det var första gången han nämnde, att han ville föra hem henne.
– Jag har fått brev från far idag. Han sa, att du var med om att jag skulle resa till Amerika.
– Jag tänkte det kunde inte skada, att du hade något att välja på. Det var ju inte så visst, att du ville fara med mig.
Hon märkte väl, att han inte sade, att han önskade det, men det kunde väl också komma sig av att han inte på nytt ville tvinga sig på henne. Hon blev mycket tvehågsen. Det var väl inte något önskvärt att föra hem en sådan som hon till Ingmarsgården. "Säg till honom, att du far till Amerika! Det är den enda tjänst du kan göra honom", sade hon till sig själv. "Säg honom det, säg honom det!" eggade hon sig. Medan hon tänkte så, hörde hon någon säga:
– Jag är rädd, att jag inte är stark nog för att fara till Amerika. De säger, att man får arbeta hårt där. Hon tyckte alldeles, att det var en annan, som hade svarat, och inte hon själv.
– Ja, de säger så, sade Ingmar helt stilla.
Hon skämdes över sig själv, tänkte på att hon hade sagt till prästen denna morgon, att hon skulle gå ut i världen som en ny, bättre människa. Hon var mycket missnöjd, gick en lång stund tyst och undrade över hur hon skulle kunna ta sitt ord tillbaka. Men så snart hon ville yttra något i den vägen, hölls hon tillbaka av tanken, att om han ännu tyckte om henne, så vore det svart otacksamhet att åter visa av honom. "Kunde jag bara läsa hans tankar!" tänkte hon.
Så såg Ingmar, att hon stannade och stödde sig mot väggen.
– Jag blir yr av allt detta bullret och av att se så mycket människor.
Han räckte fram sin hand, och hon tog den, och de gingo hand i hand framåt gatan. "Nu ser vi ut som fästfolk", tänkte Ingmar, men hela tiden gick han och undrade på hur det skulle bli, då han komme hem, hur han skulle gå igenom det med sin mor och alla de andra.
När de kommo in på den Lövbergska gården, sade Ingmar, att hans häst var utvilad, så att, om hon inte hade något emot det, kunde de fara de första skjutshållen redan samma dag. Då tänkte hon: "Nu är det tid att säga, att du inte vill. Tacka honom nu och säg, att du inte vill!" Hon stod och bad till Gud, att hon skulle få veta om han hade kommit bara av barmhärtighet. Under tiden drog Ingmar fram kärran ur vagnsskjulet. Den var nymålad, fotsacken sken, och kuddarna hade nytt överdrag. Framme på skärmen satt en liten halvvissnad bukett av landsvägsblommor. Hon blev stående och betänkte sig, när hon såg den, och under tiden gick Ingmar in i stallet, lade selen på hästen och ledde ut honom. Hon såg då en likadan halvvissnad bukett mellan bogträna, börjad på nytt tro, att han verkligen var glad åt henne, och tänkte, att det var bäst att tiga. Annars skulle han törhända tycka, att hon var otacksam och inte förstod hur stort det var, det, som han bjöd henne.
De åkte framåt vägen, och för att få slut på tystnaden började hon fråga om ett och annat därhemifrån. För varje fråga hon gjorde påminde hon honom om någon, vars omdöme han fruktade. "Vad ska den undra", tänkte han, "vad ska den undra", tänkte han, "vad den ska göra narr!" Han gav henne endast enstaviga svar, och åter och åter kom det för henne, att hon skulle be honom vända. "Han vill inte ha mig, han är inte glad åt mig. Han gör detta bara av barmhärtighet."
Snart slutade hon att fråga, de åkte fram mil efter mil under djup tystnad. Men när de kommo till en gästgivargård, stod kaffe med färskt bröd i ordning för dem, och det var åter blommor på brickan. Hon förstod, att han hade beställt det så, då han hade rest förbi dagen förut. Var det också bara godhet och barmhärtighet? Var han glad i går? Var det först i dag han hade blivit ledsen, sedan han hade sett henne komma ut från fängelset? Nästa dag, då han hade hunnit glömma detta, bleve nog allt bra.
Brita var bliven mycket mild av ånger och ödmjukhet. Hon ville inte vålla honom ny sorg. Kanske han ändå verkligen.
De sovo över natten på en gästgivargård, men gåvo sig av i god tid och voro så långt komna, att de sågo hemsocknens kyrka vid tiotiden. När de foro förbi, var kyrkvägen full av folk och klockorna ringde.
– Herregud, det är Söndag! sade Brita och knäppte ovillkorligen samman händerna. Hon glömde allt annat för tanken, att hon ville fara upp till kyrkan och tacka Gud. Hon ville inviga det nya liv, som hon nu skulle leva, med en gudstjänst i den gamla kyrkan.
– Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan, sade hon till Ingmar. I detta ögonblick tänkte hon inte alls på att det kunde vara svårt för honom att visa sig där med henne, hon var bara full av andakt och tacksamhet. Ingmar höll på att säga tvärt nej, han tyckte sig inte ha mod att möta de vassa blickarna och de nyfikna tungorna. "Men det ska ändå en gång ske", tänkte han och vek av uppåt kyrkvägen. "Det blir lika illa, när det blir."
När de körde in på kyrkbacken, sutto en mängd människor, som väntade på gudstjänsten, uppe på stengärdesgården och beskådade alla, som kommo. Då de kände igen Ingmar och Brita, började de viska, knuffa på varandra och peka. Ingmar såg på Brita. Hon satt med händerna knäppta och såg ut, som om hon inte visste var hon var. Hon såg inge människor, men Ingmar såg dem desto bättre. Somliga kommo springande efter kärran. Han undrade inte på att de sprungo och att de tittade. De visste väl inte om de hade sett rätt. De kunde väl inte tro, att han kom åkande upp till Guds hus med henne, som strypte barnet. "Det är för mycket", tänkte han. "Jag står rakt inte ut."
– Jag tänker det är bäst du går in i kyrkan strax, Brita, sade han, då han hjälpte henne ur kärran.
– Ja visst, sade hon. Det var till kyrkan hon ville, hon var inte kommen för att träffa människor.
Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att sela av hästen och ge honom foder. Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen tilltalade honom. När han var färdig att gå in i kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, och man hade börjat sjunga ingångspsalmen. Ingmar såg över åt kvinnfolkssidan, när han gick framåt stora gången. Alla bänkar voro fullsatta utom en, och i denna satt bara en enda människa. Han såg genast, att det var Brita, och förstod, att ingen hade velat sitta bredvid henne. Ingmar gick ännu ett par steg, så svängde han av åt kvinnfolkssidan, gick in i bänken och satte sig bredvid Brita. När han kom in till henne, såg hon upp och gjorde stora ögon. Hon hade inte märkt något förut, nu förstod hon varför hon satt ensam i bänken. Då försvann den stora helgdagskänslan, som hon nyss hade erfarit, för en djup bedrövelse. Vad skulle detta bli av, vad skulle det bli av? Hon borde ju aldrig ha följt med honom.
Hon fick tårarna i ögonen, och för att inte börja gråta tog hon en gammal psalmbok, som låg framför henne på bänkhyllan, och började läsa i den. Hon bläddrade igenom både evangelier och epistlar utan att se ett ord för tårarna, som hon inte kunde hämma. Då lyste plötsligt något starkt rött emot henne. Det var ett bokmärket med ett rött hjärta som låg mellan bladen. Hon tog det och sköt det över till Ingmar.
Hon såg hur han gömde det i sin stora hand och förstulet såg på det. Strax efteråt låg det på golvet. "Vad ska det bli av oss, vad ska det bli av oss?" tänkte Brita och grät över psalmboken.
De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade stigit ner från predikstolen. Ingmar spände för i all hast, och Brita hjälpte honom. Då välsignelsen var läst och psalmerna voro sjungna och kyrkfolket började komma ut, voro de redan borta. Båda tänkte ungefär samma tanke. Den, som har begått ett sådant brott, kan inte leva bland andra människor. Båda kände, att de hade suttit på skampallen i kyrkan. "Ingen av oss står ut med detta", tänkte de.
Mitt i sin bedrövelse fick Brita se Ingmarsgården och kände knappt igen den, så lysande röd som den låg där. Hon kom ihåg, att det alltid hade sagts, att gården skulle rödfärgas, när Ingmar gifte sig. Sist hade bröllopet blivit uppskjutet, därför att han inte velat bekosta målningen. Hon förstod, att han hade velat göra allt riktigt gott, men så hade det blivit honom för tungt.
När de körde in på Ingmarsgården, satt folket vid middagsbordet.
– Nu har vi husbonden här, sade en av drängarna och såg ut. Mor Märta lyfte knappast på de sömniga ögonlocken, då hon reste sig.
– Nu stannar ni alla här inne! sade hon. Ingen behöver stiga opp från bordet.
Gumman gick tungt över golvet, folket, som såg efter henne, lade märket till att hon liksom för att föröka sin myndighet var högtidsklädd med silkesschal över skuldrorna och silkeskläde på huvudet. Hon stod redan i förstudörren, när hästen stannade.
Ingmar hoppade genast ur, men Brita blev sittande. Han kom över till hennes sida och knäppte upp fotsacken.