Det verkade inte påverka Gabriel. Han nickade och lät henne spela förvirrad. Hur är det med Ivy? frågade han henne. Det väckte Nicholas nyfikenhet. Vem fanken var Ivy?
Ehh Holly tittade på allt omkring henne utom på Gabriel. Det är bra med henne. Bara bra. Du behöver inte oroa dig. Hon stoppade ner handen i fickan och tog fram sin telefon. Ursäkta mig, men jag måste vidare. När ni nu är i stan borde ni vara med på chokladrundan. Det blir trevligt. Med de orden rusade hon iväg och smet in i vad som såg ut att vara en blomsterbutik. Den hade också ett konstigt namn: Blooms of Destiny. Ödets blommor vad var det för fel på företagen i den här hålan?
Chokladrundan? Nicholas lyfte ett ögonbryn.
Vi behöver inte göra det om du inte vill. Man köper en tomtemugg i en av butikerna och sedan kan vi provsmaka alla varianterna av varm choklad i de olika butikerna. Gabriel ryckte nonchalant på axlarna. Överskottet går till en lokal organisation för välgörande ändamål som hjälper behövande familjer här i området. Familjen Strange har drivit organisationen nästan sedan staden grundades. Det är en tradition.
Familjen Strange? Om han hade lyft ögonbrynet ännu mer hade det lossnat från pannan. Är det ett namn? Är de lika konstiga som namnet? Är det på riktigt?
Jag skulle aldrig hitta på något sådant. Gabriel klappade honom lätt på axeln. Strange-familjen styr i stort sett hela staden, från borgmästaren och hela vägen nedåt Han sneglade på blomsterbutiken som Holly hade gått in i. Holly är en av dem.
Och den här mystiska Ivy också? Nicholas kunde inte hålla tillbaka sin nyfikenhet. Hans vän brukade inte vara intresserad av kvinnorna som fanns omkring honom om det inte var för någon tillfällig affär under en natt, och även dessa var sällsynta.
Gabriel suckade. Ja, och jag förstår att du har frågor. Men du är mer intresserad av Holly. Om du vill lära dig mer om familjen Strange så kan vi vara med på chokladrundan. Lita på mig, de kommer att vara där allihop på ett eller annat sätt. Han vinkade med sig honom. Kom så går vi in i en butik och köper var sin tomtemugg. De finns överallt.
Nicholas gick med på Gabriels förslag. Vad annat fanns det att göra i den här hålan?
KAPITEL TRE
Holly bar in julstjärnorna till Serendipity Lane och placerade dem på disken. Ivy var nog inne i det bakre rummet, för hon stod inte i kassan. Det fanns inga kunder och dörrklockan hade plingat så hon måste ha hört att Holly kom. Hon borde komma vilken sekund som helst för att se om det var någon kund som behövde hjälp. Holly stirrade på dörren och bet sin underläpp. Hennes syster skulle inte bli glad över att hennes expojkvän var tillbaka i Kismet Bay.
Gabriel hade varit hennes stora kärlek, men han hade övergivit henne för att försöka bli rik och berömd. Nu var han skadad och kanske aldrig mer skulle kunna spela professionell fotboll. Hon hade inte velat ta upp det med Gabriel, det var säkert en känslig fråga. Hon borde ha frågat varför han hade återvänt och hur länge han planerade att stanna. Om inte hans vän hade gjort henne helt förvirrad hade hon nog frågat. Hon hade inte ens brytt sig om att fråga efter vännens namn. Så förvirrad hade han gjort henne. Holly rös vid minnet av hur hon spillde allt sitt kaffe över honom. Vad ska han väl tänka om henne?
Jaså, sa Ivy när hon kom fram bakom disken, det är bara du. Har rundan börjat?
Ja, svarade hon. Är det där tomtemuggarna? Varje butik hade en begränsad upplaga att sälja till de som ville delta. Genom att köpa en mugg fick man smaka varm choklad som serverades i varje butik. Alla fick dricka hur mycket de ville. Varför har du inte ställt fram dem? Jag trodde du skulle göra det när jag var iväg. Hon borde ha stannat kvar och struntat i kaffet. Seså, jag hjälper till.
Vad är det med dig? Ivy rynkade ögonbrynen. Du är konstig.
Det är inget med mig. Hon började tyst arbeta och satte upp muggarna i prydliga rader på hyllan bakom disken. Det mesta av deras varma choklad fanns i en stor gryta i det bakre rummet, men en del fanns i en behållare på ett bord i närheten. Kunder som redan hade köpt en mugg kunde servera sig själva. De som behövde en tomtemugg kunde gå till kassan och köpa en.
Du var borta en bra stund. Vad var det som tog tid? Ivy plockade upp julstjärnorna och bar bort dem till skyltfönstret. Hon arrangerade dem kring en tavla som målats av en lokal konstnär. De brukade ofta visa upp verk av lokala förmågor och hjälpa konstnären sälja dem. Serendipity Lane fick en liten kommission på försäljningen.
Jag hade en liten olyckshändelse utanför Witchs Brew. Holly mötte inte Ivys blick. Hon var fortfarande generad över att hon spillt ut sin kaffe över den stilige mannen hon krockade med. Hon hade aldrig någonsin sett en stiligare karl. Hans hår var mörkt som natten, och ögonen mörkblå faktiskt var så mörka att de nästan också var svarta. Hans bistra uppsyn hade fått dem att se ännu mörkare ut. Han spelade inte i Runaways; hon kunde inte låta bli att fråga sig hur Gabriel kände honom.
Jaså? Är det allt du tänker säga?
Holly räddades av gonggongen, eller snarare av butikens dörrklocka, när deltagare i chokladrundan klev in. De hade alla sina egna tomtemuggar, så hon visade dem var de kunde hitta Serendipity Lanes hemlagade variant av varm choklad. Förhoppningsvis tyckte de om den
Vad tittar du på? frågade en man henne. Hon hoppade till hur i hela fridens namn hade han lyckats smyga upp så nära? Men med alla personer som nu gick in och ut ur butiken var det såklart enkelt. Särskilt som hon hade sjunkit ner i sina egna tankar.
Holly vände sig om för att möta hans blick. Hej, igen. Var var Gabriel? Borde inte han gå chokladrundan tillsammans med sin vän? Hon såg sig runt i butiken efter Ivy, men hon fanns ingenstans. Vart hade hon tagit vägen? Om hon upptäckte att Gabriel hade kommit till stan skulle hon gå i taket. Hon älskade honom fortfarande, det var Holly övertygad om. Men det var också en hårfin gräns mellan kärlek och hat. Gabriel hade sårat henne djupt och Ivys känslomässiga ärr var tydliga.
Jag tror inte vi har blivit presenterade ordentligt. Han sträckte fram sin hand. Det är jag som är Nicholas Bell.
Eh. Trevligt att träffas. Hur kom det sig att hon plötsligt hade så svårt att prata? Är du på långvarigt besök?
Det hoppas jag inte, svarade han. Gabbe ville spendera några dagar med sin familj innan vi åker någonstans varmt under resten av jul och nyår.
Jaså? Han måste tycka att hon är den mest korkade kvinna han någonsin mött. Jag förstår. Hon nickade mot tomtemuggen i hans hand. Har du kommit för att smaka chokladen?
Han tittade på muggen med avsmak. Jag har redan druckit flera koppar. Om jag dricker fler förvandlas jag till en chokladkaka.
Hon tänkte att det hade varit en läcker chokladkaka. Det var nära att Holly slickade sig om läpparna vid tanken på att få ta en tugga. Inte bokstavligen, såklart, men definitivt ett mer intimt smakprov. Men!? Vad var väl det för tankar? Han var inte något för henne. Nicholas hatade Kismet Bay och hon kommer aldrig att lämna den stad som var hennes liv. Det var synd. Serendipity Lane har stans bästa choklad.
Hon tänkte att det hade varit en läcker chokladkaka. Det var nära att Holly slickade sig om läpparna vid tanken på att få ta en tugga. Inte bokstavligen, såklart, men definitivt ett mer intimt smakprov. Men!? Vad var väl det för tankar? Han var inte något för henne. Nicholas hatade Kismet Bay och hon kommer aldrig att lämna den stad som var hennes liv. Det var synd. Serendipity Lane har stans bästa choklad.
Åh, det är du säker på? Hans mungipor böjdes uppåt till ett sensuellt leende. Måste du stanna kvar här, eller kan vi ta en promenad? Var finns ägaren? Han såg sig om i butiken. Be om en paus, eller om att få gå tidigare.
Hon ville säga ja, men kunde inte lämna Ivy ensam. Det irriterade henne också att han förutsatte att hon inte ägde butiken. Hon var bara tjugotre år, men det betydde inte att hon inte kunde vara en ansvarstagande företagsägare. Han var förmodligen fyra eller fem år äldre än hon. Ungefär lika gammal som Gabriel.
Dessvärre. Holly skakade på huvudet. Hon är något av en slavdrivare.
Så synd. Vi hade kunnat ha trevligt. Hans leende förvandlades till ett streck. Om du visar var hon finns så kan jag kanske charma henne att ge dig ledigt.
Det går inte, konstaterade hon. Annars hade jag redan sagt ja.
Eeh va? Han stirrade förvirrat på henne och skakade sedan på huvudet. Jag förstår. Det är du som äger stället.
Hon nickade. Jag och min syster. Hon pekade tvärs över rummet. Ivy hade äntligen återvänt och såg inte överlycklig ut. Ivy.
Kanske en annan gång, då. Han stirrade på Ivy och det irriterade henne att han redan verkade mer intresserad av henne. Var han så ombytlig? Nåja, hon behövde ändå inte honom Hon lämnade honom ensam och började arbeta bakom disken. Holly hade bättre saker för sig än att dagdrömma om en man hon inte kunde få.
KAPITEL FYRA
Nicholas hade verkligen gjort bort sig med Holly. Han ville spendera tid med henne och beslutade sig för att vänta tills de stängde Serendipity Lane för dagen. Öppettiderna hade funnits i skyltfönstret, och de höll inte öppet efter klockan fem. Han hade alltså några timmar att spendera, och han använde dem väl. Han gick in i den lokala blomsterbutiken och frågade om de kände Holly och självklart gjorde de det. Gabriel hade rätt, här fanns massor av Strange-släktingar. Eftersom de var Hollys anhöriga var det enkelt att få reda på vilken blomma hon tyckte bäst om och köpa en stor bukett. Sedan gick han in på Grape Flavors och köpte en flaska vin. Turen höll i sig, och han fick med sig en av hennes favoriter därifrån också. Han fortsatte till Witchs Brew och gjorde en överenskommelse med Tristan Scott, som ägde kaféet tillsammans med Hollys kusin Esmeralda. Witchs Brew stängde en timme innan Serendipity Lane, och han kunde få hyra kaféet. Nicholas organiserade allt för att överraska henne. Allt han behövde nu var att någon fick henne att komma till kaféet. Hjälpen kom från ett oväntat håll.
Jag kilar över till Serendipity och säger att Esmeralda behöver hjälp här inne. Tristan blinkade till Nicholas. När det handlar om kvinnorna i Strange-familjen behöver du all hjälp du kan få. Esme har redan gått hem, hon ska också gå på date senare.
Stör det dig? frågade Nicholas.
Nej, sa han och skakade på huvudet. Vi är bara vänner. Det är en annan Strange som har stulit mitt hjärta. En dag så återvänder hon. De gör de alltid.
Nicholas blev konfunderad. Hur kan du veta det?
Den här staden har en lockelse på Strange-släkten, och det är de som gör Kismet Bay till vad den är. Jag kan inte riktigt förklara det. Han var tyst en stund och fortsatte sedan. Det är nästan något magiskt. Allt kan hända, ibland när du minst förväntar dig det. Jag vet inte hur många gånger människor har blivit förälskade när de kommit hit. Det är nästan som att den här lilla staden har skapats för att föra samman kärlekspar. Han skakade på huvudet. Men det kanske bara är önsketänkande från mitt håll. Jag måste tro på det, annars har jag förlorat den jag älskar för evigt.
Vem är det? Han trodde inte det var Holly, för i så fall hade Tristan aldrig hjälpt honom. Nicholas hade träffat flera medlemmar av Strange-släkten de senaste få timmarna, men ingen av dem hade kunnat vara Tristans kärlek heller. De ägde allesammans lokala företag. Att döma av vad Tristan sa om sin kärlek så hade hon flyttat härifrån utan att se sig om.
Hollys tvillingsyster, Sage.
Det var någonting med det som störde. Kommer han att lägga an på Holly om han inte kan få Sage? Om de var tvillingar Vad hände med henne?
Hon är i storstan och driver ett eventföretag. Det går riktigt bra för henne där. Sage är den enda i Strange-familjen som inte vill göra något avtryck i Kismet Bay. Det enda hon har gemensamt med dem är hårfärgen, förutom det passar hon inte in.
Är hon och Holly inte lika?
Tristan skakade på huvudet. Nej, de är tvåäggstvillingar.
Av någon anledning kände sig Nicholas lättad. Han ville ha Holly helt för sig själv och tyckte inte om tanken på att hon liknade någon annan. Hon var han tyckte inte om den riktning som hans tankar tog, men där och då fanns det bara ett ord som beskrev hur han kände för Holly. Min.
Tack för hjälpen. Jag uppskattar det verkligen.
Ingen fara. Tristan stängde kassan och ställde allt i ordning. Han räckte en uppsättning nycklar till Nicholas. Se till att du låser när du är klar. Ge nycklarna till Holly så hämtar jag dem från henne inne på Serendipity Lane. Esmeralda öppnar imorgon, så jag behöver inte få dem med en gång.
Nicholas hade aldrig mött en så tillitsfull grupp människor. Det kanske fanns en poäng med det här småstadslivet Tristan kände honom knappt och ändå fick han nycklarna till hans företag. Hur vågar han det, en total främling? Du kan lita på mig.
Jag vet, sa Tristan kryptiskt. Annars hade jag kastat ut dig så snart du bad om min hjälp. Som jag sa, Kismet är magiskt. Du kommer att förstå.
Med de orden lämnade Tristan Witchs Brew och Nicholas blev ensam i väntan på Holly. Han hoppades att hon skulle tycka om överraskningen och förlåta honom för hans tidigare fadäs. Det var sällan som Nicholas agerade impulsivt, men Holly fick honom att vilja ha saker, att vilja ha henne
KAPITEL FEM
Tristan hade bett henne titta in på Witchs Brew. Vad behövde Esmeralda hjälp av henne med? Holly tyckte inte om att hon kände sig så tjurig, men allt hon ville var att gå hem och krypa upp i soffan. Chokladrundan hade blivit en succé. Senare i veckan skulle de få veta vilken butik som fått flest röster för bästa choklad. Kanske Esmeralda vill äta middag med henne. Holly borde inte ha varit så avvisande mot Nicholas. Om hon hade varit vänligare kanske han hade bjudit henne på middag. Hon kanske inte hade kunnat lämna Serendipity Lane innan de stängde, men kvällen var obokad.
Holly suckade och öppnade dörren till Witchs Brew. Små vita ljus prydde hela kaféet. Hade Tristan och Esmeralda äntligen bestämt sig för att julpynta? Holly hade pikat dem en hel vecka för att få dem att göra det mer juligt. Lamporna var släckta och det var bara stearinljusen som lyste upp rummet. Esme? ropade hon. Inget svar. Hon gick längre in i kaféet och pep till när en stor skugga föll framför henne.