”Herre”, började han med sin urgamla stämma. ”Kungsgård befinner sig i ett tillstånd av stor oreda. Jag vet inte vilka av nyheterna som ännu har nått er. Skölden är nere, och Gwendolyn har lämnat Kungsgård, och med henne gick Kolk, Brom, Kendrick, Atme, Silvergardet – och hälften av er armé. De som är kvar här vänder sig till er för vägledning och för att få veta vad vi ska göra nu. Folket vill ha svar min herre.”
”Därtill”, sa en annan rådsmedlem som Gareth vagt kände igen, ”så har nyheten nått oss att Klyftan redan överkorsats. Enligt ryktet så har Andronicus invaderat McClouds sida av ringen med sin miljonhövdade här.”
En upprörd flämtning spred sig genom salen. Mängder av modiga krigare viskade till varandra. Skräck och panikkänslor spred sig som en löpeld.
”Det kan inte vara sant!”, ropade en av soldaterna.
”Men det är sant!”, vidhöll rådmannen.
”Då är allt hopp förbi!”, ropade en annan soldat. ”Om McClouds har besegrats så kommer Imperiet snart till Kungsgård. Det finns inga möjligheter att hålla dem stångna.”
”Vi blir tvungna att diskutera olika villkor för kapitulation, herre”, sa Aberthol till Gareth.
”Kapitulation!?”, ropade en annan. ”Vi kapitulerar aldrig!”
”Om vi inte gör det”, ropade ännu en soldat, ”blir vi krossade. Hur ska vi kunna hålla stånd mot en miljon man?”
Upprört mummel bröt ut i salen och soldater och rådmän grälade med varandra i kaoset.
Rådets ordförande smällde sin järnstav i stengolvet och skrek:
”TILL SAKEN!”
Långsamt blev det tyst i salen. Alla vände sig och såg på honom.
”Det här är saker för kungen att besluta, inte för oss”, sa en av rådmännen. ”Gareth är vår lagliga kung, och det är inte upp till oss att diskutera villkor för kapitulation – eller om vi överhuvudtaget ska kapitulera.”
Alla vände sig mot Gareth.
”Herre”, sa Aberthol med matthet i rösten. ”Hur anser ni att vi ska hantera imperiearmén?”
Det blev dödstyst i salen.
Gareth blev sittande och stirrade ned mot männen. Han ville svara. Men det blev allt svårare för honom att tänka klart. Han bara hörde sin fars röst i huvudet som skrek åt honom som när han var barn. Det gjorde honom tokig och rösten ville inte försvinna.
Gareth sträckte en arm och skrapade om och om igen på tronens armstöd av trä. Det skrapande ljudet av fingernaglarna var det enda som hördes i salen.
Rådmännen utväxlade oroliga blickar.
”Herre”, fordrade en annan rådman, ”om ni väljer att inte kapitulera så måste vi omgående börja förstärka Kungsgårds befästningar. Vi måste säkra alla ingångar, alla vägar och portar. Vi måste inkalla alla soldater, förbereda försvaret. Vi måste bereda oss på en belägring, ransonera maten och skydda invånarna. Det är mycket att göra. Jag ber er, herre, ge oss er befallning. Säg vad vi ska göra.”
Återigen föll tystnaden i salen och allas ögon vändes mot Gareth.
Till sist lyfte han hakan och blickade ut i salen.
”Vi ska inte kämpa mot Imperiet”, förklarade han. ”Och inte heller ska vi kapitulera.”
Alla i salen såg förvirrat på varandra.
”Så vad är det i ska göra, herre?”, frågade Aberthol.
Gareth klarade strupen.
”Vi ska döda Gwendolyn!”, förkunnade han. ”Det är det enda som betyder något nu.”
En bedövande tystnad följde.
”Gwendolyn?”, ropade sedan en av rådmännen förvånat, samtidigt som ett förvånat mummel spred sig.
”Vi ska sända alla styrkor efter henne och slakta både henne och alla som följt henne innan de nått fram till Silesia”, tillkännagav Gareth.
”Men herre, hur kan det hjälpa oss?”, ropade en annan rådman. ”Om vi ger oss av för att angripa henne så innebär det att våra styrkor ligger oskyddade. De kommer att omringas och slaktas av Imperiet.”
”Det skulle också lämna Kungsgård utan försvarare!”, ropade en annan. ”Om vi inte kapitulerar så måste vi genast förstärka Kungsgård!”
Många av männen ropade till bifall.
Gareth vände sig och gav rådmannen en kall blick.
”Varenda man ska användas till att dräpa min syster!”, sa han hotfullt. ”Vi ska inte undvara en enda!”
Det blev tyst i salen och en rådman sköt tillbaks sin stol så att den skrapade mot stengolvet och reste sig upp.
”Jag tänker inte stå vid sidan av och se på när ni driver Kungsgård i fördärvet bara för att tillfredsställa era tvångstankar. Jag, för min del, står inte på er sida.”
”Och inte heller jag!”, upprepade hälften av männen i salen.
Gareth kände hur han kokade av ilska, och han skulle just ställa sig upp när plötsligt dörrarna till salen slogs upp och befälhavaren över den kvarvarande armén rusade in. Alla ögon vändes mot honom. I armarna släpade han en man, en orakad buse med flottigt hår och bundna händer. Han släpade mannen ända till mitten av salen och stannade framför kungen.
”Herre”, sa befälhavaren bistert. ”Sex tjuvar avrättades för stölden av Ödessvärdet. Den här mannen är den sjunde, han som kom undan. Han berättar den mest ofattbara historia om vad som hände.”
”Tala!”, uppmanade befälhavaren och skakade skurken.
Busen såg sig nervöst åt alla håll och det flottiga håret klistrade sig mot kinderna. Till sist skrek han ut:
”Vi befalldes att stjäla svärdet!”
Ett upprört mummel gick genom salen.
”Vi var nitton från början!”, fortsatte busen. ”Ett dussin av oss skulle ta det med, i skydd av mörkret och över bron vid Klyftan och bort i Vildlanden. De gömde det i en vagn och eskorterade det över bron så att inga av soldaterna som stod vakt skulle förstå vad det var. Vi sju som var kvar hade order om att stanna kvar efter stölden. Vi fick höra att vi skulle fängslas, men bara på låtsas, och att vi sedan skulle släppas fria. Istället avrättades alla mina kamrater, och det skulle jag också ha blivit om jag inte lyckats fly.”
Upprörda röste höjdes runtom i salen.
”Och vart skulle de föra svärdet?”, fordrade befälhavaren.
”Jag vet inte. Till någonstans långt inne i Imperiet.”
”Och vem befallde något sådant?”
”Han!”, sa busen och pekade plötsligt ett benigt finger mot Gareth. ”Vår kung! Han befallde oss att göra det!”
Ett våldsamt, förfärat mummel spred sig i salen och folk ropade, tills en rådman till slut slog flera gånger med sin järnstav och skrek åt folk att vara tysta.
Det blev något tystare, men inte helt.
Gareth som redan skakade av skräck och ilska reste sig nu långsamt från tronen. Alla tystnade och såg mot honom.
Han gick ett steg i taget nedför elfenbenstrappan. Fotstegen ekade i tystnaden som låg så tät att man kunnat skära den med kniv.
Han gick genom salen tills han till sist kom fram till busen. Han gav honom en kall blick, på bara en halvmeters avstånd och mannen vred sig i befälhavarens grepp och såg sig vilt omkring.
”Tjuvar och lögnare vet vi hur man tar hand om i mitt rike”, sa Gareth lent.
Plötsligt drog han en dolk från höften och stack den i skurkens hjärta.
Mannen skrek av smärtan så att ögonen stod ut ur hålorna, och sedan föll han död till golvet.
Befälhavaren såg bistert på Gareth.
”Ni har just mördat en som vittnade mot er”, sa befälhavaren. ”Inser ni inte att det bara förstärker misstanken om att ni är skyldig?”
”Vilket vittne?”, frågade Gareth med ett leende. ”Döda män talar inte.”
Befälhavaren blev röd i ansiktet.
”Om ni kanske har glömt det så för jag befäl över hälften av armén. Jag tänker inte hållas för en fåne. Från era handlingar kan jag inte annat än anta att ni verkligen är skyldig till det brott som han anklagade er för. Därför är varken jag eller min här längre i er tjänst. Faktum är att jag tar er i förvar, för förräderi mot Ringen!”
Befälhavaren nickade till sina män, och flera drog på en gång sina svärd och steg fram för att arrestera Gareth.
Men Lord Kultin klev fram med dubbelt så många av sina egna män, alla med dragna svärd bakom Gareth.
Där blev de stående, mitt emot befälhavarens soldater och bakom Gareth.
Gareth log segervisst mot befälhavaren. Han visste att befälhavarens styrka var underlägsen hans egen.
”Jag ska inte sättas i något förvar”, snäste Gareth. ”Och allra minst av din hand. Ta dina män och lämna mitt hov – eller känn på min egen vaktstyrkas vrede.”
Efter flera spända sekunder vände befälhavaren om med en gest till sina mannar, och de backade vaksamt ut ur salen med dragna vapen.
”Låt det bli känt”, dundrade befälhavaren, ”att från den här dagen är vi inte längre i din tjänst! Du får möta imperiearmén på egen hand. Jag hoppas att de kommer att behandla dig väl. Bättre än du behandlade din far!”
Soldaterna stormade ut ur salen med skrällande rustningar.
Ett dussintal rådmän, tjänare och adelsmän stod kvar i tystnad och viskade till varandra.
”Lämna mig!”, skrek Gareth. ”ALLESAMMANS UT!”
Alla, inklusive Gareths vaktstyrka stegade ut ur salen.
Bara en var kvar, dröjande en stund efter de andra.
Lord Kultin.
Det var bara han och Gareth, ensamma i salen. Han steg fram till Gareth och stannade någon meter bort och såg granskande honom, som om han vägde honom med blicken. Som vanligt röjde hans ansikte inga känslor. Det var en legosoldats ansikte.
”Jag bryr mig inte om vad du gjort eller varför”, började han med sin dova, hesa stämma. ”Jag bryr mig inte om politik. Jag är en kämpe. Det enda jag bryr mig om är de pengar du ger till mig och mina män.”
Han väntade.
”Men jag vill ändå veta, bara för att stilla min personliga nyfikenhet: befallde du verkligen de där männen att bära iväg med svärdet?”
Gareth såg tillbaks på mannen. Det var något i de där ögonen han kände igen i sig själv. Också de var kalla, utan ånger och redo att dra nytta av ett tillfälle.
”Och om jag gjorde det?”, frågade Gareth till svar.
Lord Kultin stirrade tillbaks en lång stund.
”Men varför?”, frågade han.
Gareth såg på honom i tystnad.
Kultins ögon spärrades upp när han förstod.
”Eftersom du inte kunde lyfta svärdet så skulle ingen annan göra det heller?”, frågade Kultin. ”Är det så det är?” Han funderade över vad det betydde. ”Men trots det”, tillade Kultin, ”så var du naturligtvis medveten om att om att skölden skulle försvinna och att vi skulle bli sårbara för ett anfall om svärdet försvann.”
Kultin gjorde ännu större ögon.
”Du ville att vi skulle bli angripna, gjorde du inte? Det är något i dig som vill att Kungsgård ska förstöras”, sa han och insåg plötsligt alltsammans.
Gareth log till svar.
”Det är inte alla platser”, sa Gareth långsamt, ”som är tänkta att vara för evigt.”
KAPITEL FEM
Gwendolyn marscherade omgiven av ett stort följe soldater, rådgivare, tjänare och rådmän. Hela Silvergardet och Legionen och halva Kungsgård var med på färden – en hel stad på marsch – på väg bort från Kungsgård. Gwen var överväldigad av alla känslor. Å ena sidan var hon lättad över att äntligen vara fri från sin bror Gareth, utom hans räckhåll och omgiven av pålitliga krigare som kunde skydda henne. Hon behövde inte frukta förräderi eller att giftas bort mot sin vilja. Framförallt behövde hon inte ägna varje vaken minut åt att se sig över axeln av rädsla för lönnmördare.
Och hon kände sig både ärad och ödmjuk för att ha valts till att leda alla dessa människor. Alla följde henne, på väg på den långa marschen mot Silesia, som om hon var någon sorts profet. De såg henne som härskare och de lade sina förhoppningar på henne – det syntes i varje ögonkast hon fick. Hon kände sig skyldig eftersom hon föredragit att äran skulle ha gått till någon av hennes bröder – vem som helst, bara inte till henne. Men hon såg också hur det gav folket hopp att ha en rättvis ledare, och det gladde henne. Om hon nu kunde leva upp till den rollen, då skulle hon också göra det, särskilt i dessa svåra tider.
Gwen tänkte på Thor, på deras sorgsna avsked vid Klyftan. Det krossade nästan hjärtat i henne. Hon såg honom framför sig, försvinna in i dimman över bron, mot en resa som med största säkerhet skulle kosta honom livet. Det var ett tappert och hedervärt försök – ett som hon inte kunde neka honom – och något som hon visste var nödvändigt för Ringen. Men hon kunde ändå inte låta bli att fråga sig varför det nödvändigtvis måste göras av just honom. Hon önskade att någon annan kunde ha gjort det, vem som helst. Nu mer än någonsin ville hon ha honom vid sin sida. I den här tiden av kaos och omvälvningar, när hon lämnats kvar med hans barn inom sig och ensam att styra – nu ville hon ha honom hos sig. Och mest av allt oroade hon sig. Hon kunde inte tänka sig ett liv utan honom. Tanken fick henne att vilja gråta.
Men Gwen tog ett djupt andetag och höll sig vid mod. Hon hade allas ögon på sig nu på marsch med den enorma karavanen på de dammiga vägarna norrut, på väg mot det fjärran Silesia.
Hon var också i ett tillstånd av chock, uppryckt från sitt hemland. Hon kunde knappt fatta att den urgamla skölden nu låg nere och att fienden tagit sig över Klyftan. Rykten från spioner långt bort surrade om att Andronicus redan landstigit på McClouds stränder. Hon visste inte säkert vad hon kunde lita på. Hon hade svårt att tro att det kunnat gå så fort – Andronicus var trots allt tvungen att skicka flottan hela vägen över havet. Om nu inte McCloud legat bakom svärdsstölden och ordnat med skölden. Men hur? Hur hade han lyckats stjäla det, och vart hade han fört det?
Gwen kände hur alla omkring henne var nedslagna, och hon kunde knappast klandra dem. Uppgivenheten låg som ett lock över gruppen, och det fanns goda skäl till det. Utan skölden var de försvarslösa. Det var bara en tidsfråga. Andronicus skulle invadera, om inte idag så i morgon, eller dagen efter det. Och när han väl gjorde det så fanns inga möjligheter att hålla stånd mot hans män. Snart skulle den här platsen, allt hon lärt sig älska och bry sig om – alltihop skulle erövras och alla hon älskade skulle dödas.
De marscherade, men det var som om de marscherade mot döden. Andronicus var inte här ännu, men det kändes som om de redan var fångna. Hon mindes några ord från sin far: besegra en härs hjärta och slaget är vunnet.
Gwen visste att det var upp till henne att inspirera dem alla och få dem att känna trygghet och säkerhet – kanske till och med optimism. Hon var fast besluten att göra det. Hon fick inte låta sin egen privata rädsla och pessimism ta över i en tid som den här. Och hon vägrade att tycka synd om sig själv. Det här handlade inte längre bara om henne, utan om alla dessa människor och deras liv och deras familjer. De behövde henne. De hade vänt sig till henne för att få hjälp.
Gwen tänkte på sin far och undrade vad han skulle ha gjort. Tanken på honom fick henne att le. Han skulle ha behållit en självsäker min alldeles oavsett läget. Han hade alltid sagt åt henne att hon kunde dölja sin rädsla bakom ilsket gormande, och när hon tänkte på honom slog det henne att han aldrig verkat rädd. Inte en enda gång. Kanske var det bara teater, men i sådana fall var det bra teater. Som ledare visste han att han alltid fanns i allas blickar och att det var just teater de behövde, kanske till och med mer än verkligt ledarskap. Han hade varit för osjälvisk för att ge vika för sina privata rädslor. Hon skulle lära sig av hans exempel. Hon skulle inte heller ge vika.
Gwen såg sig omkring och lade märke till Godfrey som gick bredvid henne, och att Illepra, helerskan, gick intill honom. De var mitt i ett samtal och Gwen hade märkt – det var tydligt – att de tyckte allt bättre om varandra sedan den dag Illepra räddat hans liv. Gwen längtade efter sina andra syskon och önskade att de också var där. Men Reece hade rest med Thor, Gareth hade hon naturligtvis förlorat för alltid och Kendrick var fortfarande någonstans österut där han hjälpte till att återuppbygga en fjärran stad. Hon hade skickat en budbärare efter honom – det var det första hon gjort – och hon bad att han skulle nås i tid och att han skulle komma till henne i Silesia och hjälpa till med försvaret. Åtminstone två av hennes syskon, Kendrick och Godfrey, kunde finna en tillflyktsort i Silesia. Då återstod bara hennes äldsta syster, Luanda.