Det var första gången på länge som Gwen tänkt på Luanda. Hon och storasystern hade alltid varit bittra rivaler och Gwen hade inte alls blivit förvånad när Luanda tagit första möjliga chans att ge sig av från Kungsgård och gifta den där McCloud. Gwendolyn hade älskat henne och sett upp till henne när hon var liten. Men Luanda hade alltid bara tävlat och inte återgäldat kärleken. Och efter ett tag hade Gwen slutat att ens försöka.
Men ändå undrade hon nu och oroade sig. Vad hade det blivit av henne, nu när McClouds invaderats av Andronicus? Skulle hon dödas? Gwen ryste vid tanken. De var kanske rivaler, men de var trots allt också systrar, och hon ville inte se henne död i förtid.
Gwen tänkte också på sin mor, som var den enda av familjen som nu var kvar där i Kungsgård med Gareth, och fortfarande i samma skick. Tanken fick henne att bli kall. Vad skulle hända om Kungsgård blev intaget? Skulle hennes mor slaktas?
Gwen kunde inte annat än känna hur det liv som genom åren byggts upp omkring henne nu höll på att kollapsa. Det kändes som bara igår, när det var högsommar och Luandas bröllop. Det hade varit en otrolig fest, Kungsgård hade varit fullt av överflöd och hon och hennes familj hade firat tillsammans – och Ringen hade varit ointaglig. Det hade känts som att det skulle vara för evigt.
Men nu hade allt fallit i bitar. Inget var som det en gång varit.
En kall höstvind friskade i och Gwen drog den blå ylletröjan närmare runt axlarna. Hösten hade varit kort det här året. Vintern var redan på väg. Hon kände de iskalla vindarna som blev allt tyngre av fukt när de rörde sig norrut längs Klyftan. Himlen mörknade tidigare på kvällen och vinden bar på ett nytt läte: vinterfåglarnas skrin, ljudet av de röda och svarta gamar som cirklade lågt över marken i kylan. De kraxade oupphörligt och ibland gick lätet henne på nerverna. Det var ljudet av annalkande död.
Efter avskedet till Thor hade de fortsatt utefter Klyftan på väg norrut, en väg som de visste ledde till västra Ringens västligaste stad – Silesia. Klyftans kusliga dimma vältrade sig in över vägen och slingrade sig runt Gwens fotleder.
”Det är inte långt nu min fru”, hördes en röst.
Gwen tittade dit och såg Srog stå där vid hennes sida, klädd i Silesias typiska röda rustning och omgiven av åtskilliga krigare, som också de bar röda ringbrynjor och stövlar. Gwen var rörd över Srogs vänlighet mot henne, och över hans lojalitet mot minnet av hennes far, som fått honom att erbjuda Silesia som tillflyktsort. Hon visste inte vad hon och alla dessa människor annars skulle ha gjort. De skulle fortfarande ha varit fast i Kungsgård och i Gareths förrädiska händer.
Srog var en av de mest hedervärda herremän hon träffat. Han hade tusentals soldater till sitt förfogande, och kontrollerade Västerrikets starkaste fäste. Srog hade inte behövt svära trohet till någon. Men ändå hade han svurit trohet till hennes far. Maktbalansen hade alltid varit hårfin. På hennes farfars tid hade Silesia verkligen behövt Kungsgård. Det stämde mindre bra på hennes fars tid. Och nu, i hennes tid, så stämde det inte alls. Faktum var att nu, med skölden nere och Kungsgård i kaos, så var det de som behövde Silesia.
Visst hade hon Silverlegionen, de bästa krigare som fanns att få, och tusentals soldater – hälften av Kungens armé – hade hon också med sig. Men Srog kunde likväl ha gjort som de flesta andra herrar, och helt enkelt stängt sina portar och skött sitt och de sina.
Istället hade han varit den som sökt upp Gwen och svurit henne sin trohet, och han hade insisterat på att de skulle komma till honom som gäster. Det var en vänlighet som hon var fast besluten att en dag betala tillbaks. Om de överlevde.
”Oroa dig inte”, svarade hon vänligt och lade en hand på han handled. ”Vi skulle gå till jordens slut om det var nödvändigt för att nå fram till din stad. Vi har tur som får del av din godhet i denna svåra tid.”
Srog log. Han var en medelålders krigare med ett ansikte som fått alltför många fåror av strider, med rödbrunt hår, markerad haka och inget skägg. Srog var en man bland män, en verklig krigare och inte bara en herreman.
”För din far skulle jag gå genom eld”, svarade han. ”Det finns inget att tacka för. Det är en stor ära att få återbetala vad jag är skyldig honom genom att tjäna hans dotter. Det var trots allt hans önskan att du skulle styra. Så när jag lyder dig, så lyder jag honom.”
Även Kolk och Brom marscherade i närheten av Gwen, och bakom dem hördes det eviga slamret av tusentals sporrar, svärd som svängde i skidorna och sköldar som skrapade mot pansar. Det var en kakafoni av oväsen, på väg längre och längre norrut längs Klyftans kant.
”Min fru”, sa Kolk. ”Samvetet plågar mig. Vi borde inte ha låtit Thor, Reece och de andra ge sig av själva mot Imperiet. Fler av oss borde ha anmält sig att gå med dem. Skulden är min om det händer dem något.”
”Det var ett uppdrag de valde”, svarade Gwen. ”Det var ett ärofullt uppdrag, och de som var menade att gå har gått. Skuldkänslor tjänar inget till.”
”Och vad händer om de inte återvänder i tid med svärdet?”, frågade Srog. ”Det lär inte dröja länge innan Andronicus här står inför våra portar.”
”Då blir det strid”, sa Gwen självsäkert, med så mycket mod i rösten som hon kunde och i hopp om att det skulle lugna de andra. Hon märkte att generalerna vände sig och såg mot henne.
”Vi försvarar oss till siste man”, fortsatte hon. ”Det blir ingen reträtt och ingen kapitulation.”
Hon anade att generalerna imponerats. Hon blev själv imponerad av sin egen röst och förvånad över styrkan som vällde upp inom sig. Det var styrkan från hennes far, från sju generationer kungar av huset MacGil.
De fortsatte marschen. Vägen böjde snart av skarpt till vänster, och när Gwen kom runt kröken blev hon stående mitt i steget, andlös inför synen.
Silesia.
Gwen mindes att hennes far tagit med henne hit på resa när hon var en liten flicka. Staden hade funnits med henne sedan dess i drömmarna, nästan som en magisk plats. När hon nu såg den igen, som vuxen kvinna, så fick den henne fortfarande att tappa andan.
Silesia var den märkligaste stad hon sett. Alla byggnader, alla befästningsverk, all sten i staden var samma urgamla, glänsande röda. Silesias övre del reste sig hög, lodrät och full av bröstvärn och spiror på fastlandet, medan stadens lägre del var huggen in i sidan av Klyftan. Klyftans virvlande dimmor gled in och ut ur staden och fick den röda stenen att glittra i ljuset – och staden att se ut som om den var byggd bland molnen.
Yttermurarna reste sig trettio meter, krönta av bröstvärn och med rader av inre murar i ryggen. Hela staden var en fästning. Även om en här på något sätt lyckades bryta igenom murarna så skulle den fortfarande behöva ta sig ned till stadens nedre delar, rätt nedför klippväggarna, och kämpa på randen till själva Klyftan. Det var en typ av strid som ingen invasionsarmé önskade utkämpa. Och det var skälet till att staden stått i tusen år.
Hennes män stannade och gapade, och Gwen insåg att även de häpnade.
För första gången på länge kände Gwen ett visst hopp. På den här platsen var de utom räckhåll för Gareth. Det här var en plats de kunde försvara. Det var en plats där hon kunde styra. Och kanske – bara kanske – fanns det hopp om att MacGils rike kunde resa sig ur askan igen.
Srog stod där med händerna i höfterna och såg på sin stad som om han såg den för första gången, med ögon strålande av stolthet.
”Välkommen till Silesia.”
KAPITEL SEX
Thor öppnade ögonen i gryningen och blickade ut över havets mjukt rullande vågor som sjönk och steg till höga kullar, täckta av den första solens lena ljus. Tartuviska havets ljusgula vatten blänkte i morgondimmorna. Båten guppade tyst i vattnet och det enda som hördes var vågornas kluckande mot skrovet.
Thor satte sig upp och såg sig omkring. Ögonen var tunga av sömn – faktum var att han aldrig känt sig så trött. De hade seglat i dagar och allt på den här sidan världen kändes annorlunda. Luften var så tjock av fukt, och det var så mycket varmare, det var som att andas in en ständig ström av vatten. Det fick honom att känna sig slö, med tunga armar och ben. Det var som om han kommit rätt in i sommarhettan.
Thor såg sig omkring och märkte att vännerna, som vanligtvis var uppe före gryningen, alla låg utslagna och sov på däck. Till och med Krohn, som alltid var vaken, låg och sov intill honom. Det täta, tropiska vädret hade påverkat dem allesammans. Ingen brydde sig ens längre om att sköta rodret – det hade de gett upp redan två dagar tidigare. Det var inte lönt: seglen stod i toppen av masten och pressades på av västanvinden, och havets märkliga tidvatten drog skeppet i en och samma riktning. Det var som om de drogs mot en viss plats. Flera gånger hade de försökt att styra undan och byta kurs – men det var meningslöst. De hade gett upp, beredda att låta Tartuviska havet föra dem dit det ville.
De hade ju ändå ingen aning om vart i Imperiet de skulle, tänkte Thor. Så länge tidvattnen förde dem till torra land så fick det duga.
Krohn vaknade till, gnällde lite och lutade sig fram och slickade Thor i ansiktet. Thor sträckte sig efter säcken, som nu nästan var tom, och gav Krohn en av de få bitar torkat kött som var kvar. Men till Thors förvåning så snappade Krohn inte åt sig biten som vanligt. Istället tittade han mot den tomma säcken och sedan på Thor med en menande blick. Han tvekade inför att ta maten, och Thor insåg att Krohn inte ville ta hans sista bit.
Thor blev rörd av gesten, men han envisades och tryckte in biten i kamratens mun. Han visste att de snart skulle ha slut på mat och bad att de nu var nära land. Han hade ingen aning om hur mycket längre resan skulle vara. Tänk om det tog månader? Hur skulle de få mat?
Solen steg upp snabbt här och blev bländande stark alldeles för tidigt, och Thor reste sig samtidigt som dimman drevs bort av hettan och gick fram mot fören.
Han stod där på det gungande däcket och blickade ut över dimman som upplöstes. Han blinkade till och undrade om han såg i syne, men långt där borta vid horisonten syntes verkligen konturerna av avlägset land. Pulsen slog snabbare i kroppen. Det var land. Land på riktigt!
Landet antog en märklig form när dimman lättade: två långsmala halvöar stack rätt ut i havet, som spetsarna på en högaffel. Thor tittade till vänster och häpnade över att se två landtungor, en på var sida om båten och inte mer än femtio meter bort. De sögs rätt in i en lång, smal vik.
Thor visslade till och vapenbröderna från Legionen vaknade. De kom på fötter och skyndade fram till hans sida där han stod i fören och såg ut.
De tappade andan inför synen och blev stående: kuststräckan var den mest exotiska de någonsin sett, tätt bevuxen av djungel och med höga träd som klamrade sig fast vid stranden, så täta att det var omöjligt att se något bortom dem. Thor fick syn på väldiga ormbunkar som lutade sig över vattnet, säkert tio meter höga, och träd i gult och purpur som sträckte sig mot himlen. Från alla håll hördes främmande och påträngande läten av djur, fåglar och insekter, morranden, skrin och sång som han inte kunde placera.
Thor svalde. Det kändes som om de var på väg in i ett ogenomträngligt djurrike. Allt här kändes annorlunda. Luften luktade annorlunda, främmande. Inget påminde överhuvudtaget om något i Ringen. De andra legionärerna vände sig om och såg på varandra, och Thor såg tveksamheten i deras ögon. Alla undrade de vilka odjur som låg och väntade på dem inne i den där djungeln.
Men de hade knappast något val. Strömmen bar dem åt det här hållet, och uppenbarligen var det här de var tvungna att stiga iland för att nå Imperiet.
”Här borta!”, ropade O’Connor.
De sprang fram till O’Connors sida av relingen där han lutade sig fram och pekade ned i vattnet. Där nere såg de, simmande bredvid båten, en väldig insekt, tre meter lång och i glänsande purpur, med hundratals ben. Den glänste under vågorna, men sedan kom den upp och kilade en bit på ytan, och när den gjorde det så började tusentals små vingar surra och den lyfte precis över vattenytan. Därefter gled den fram på vattenytan igen, och så dök den under. Processen upprepades om och om igen.
När de tittade på den så steg den plötsligt högre upp i luften, ända till ögonhöjd med pojkarna, och hovrade där och stirrade på dem med fyra stora gröna ögon. Den väste till och de hoppade bakåt på ren reflex och drog efter svärden.
Elden klev fram och högg till. Men innan han fått upp svärdet i luften var den redan i vattnet igen.
Thor och de andra föll plötsligt handlöst på däcket. Båten hade gått på grund och stannat till med ett ryck.
Thors hjärta slog snabbare när han såg ut över kanten: där nere sträckte sig en smal strandremsa som bestod av tusentals små skarpa, klart purpurfärgade stenar.
Land. De hade nått fram.
Elden gick fram till ankaret och de hjälptes åt att lyfta det och kasta det över relingen. Var och en klättrade ned längs kedjan och hoppade i land, och Thor räckte Krohn till Elden på vägen.
Thor drog en suck av lättnad när han satte fötterna i marken. Det kändes fantastiskt att ha land – torrt och stadigt land – under fötterna igen. Han skulle gärna slippa sätta sig i en båt igen.
De tog alla tag i linorna och drog båten så långt upp på land som möjligt.
”Tror ni att tidvattnet driver iväg med den?”, frågade Reece och tittade upp mot båten.
Thor såg på den. Den såg ut att ligga säkert i sanden.
”Inte med det där ankaret”, sa Elden.
”Tidvattnet kommer inte att ta den”, sa O’Connor. ”Frågan är väl om någon annan kommer att göra det.”
Thor såg en sista gång på båten och insåg att hans kamrat hade rätt. Även om de hittade svärdet så skulle de mycket väl kunna komma tillbaks till en tom strand.
”Och hur skulle vi då ta oss tillbaks?”, frågade Conval.
Thor kunde inte hjälpa det. Det kändes som att de brände alla broar bakom sig.
”Vi kommer på något”, sa Thor. ”Trots allt måste det väl finnas andra skepp i Imperiet, eller hur?”
Han försökte låta säker för att uppmuntra sina vänner. Men innerst inne var han inte så säker. Hela resan kändes allt mer olycksbådande.
Tillsammans vände de om och såg mot djungeln. Allt man såg var blad, och bakom dem var det svart. Lätena av olika djur steg i en sådan kakafoni därbakom att han knappt kunde höra vad han själv tänkte. Det var som om alla djur i hela Imperiet kommit dit för att för att hälsa dem välkomna med skrik.
Eller för att varna dem.
*
Thor och de andra gick sida vid sida genom den täta, tropiska djungeln, försiktigt och på sin vakt. Thor hade svårt att höra sig själv tänka för alla skrin och oljud som kom från djur och insekter runtomkring. Men märkligt nog såg han inte ett enda av dem när han spanade in i lövverkets mörker.
Krohn gick i hälarna på honom och morrade med rest ragg. Thor hade aldrig sett honom så vaksam. Han tittade bort mot sina vapenbröder och såg att alla gick med händerna på svärdsfästet, på helspänn de också.
De hade redan vandrat i timmar, allt djupare in i djungeln. Luften blev allt hetare och tjockare, fuktigare och tyngre att andas. De hade följt vad som såg ut att en gång ha varit en stig, och några brutna kvistar antydde att en grupp män kommit den här vägen. Thor kunde bara hoppas att det var spåren efter de män som stulit svärdet.
Thor tittade upp, häpen inför naturen. Allt här hade växt till väldig storlek, varje blad var stort som honom själv. Han kände sig som en insekt i ett land för jättar. Han såg något prassla till bakom några blad men kunde inte se vad det var. Han fick den obehagliga känslan av att de var iakttagna.