Anvin såg närmare på såren och granskade de små pilspetsarna som ännu satt kvar och resterna av trä, där bröderna brutit av skaften på hennes pilar. De hade brutit av dem intill spetsen, så att ingen skulle kunna se vad det egentligen var som fällt djuret. Men Anvin var inte vem som helst.
Kyra såg Anvin granska såren, såg hur hans ögon smalnade av, och insåg att han snabbt förstått hur allt låg till. Han böjde sig ned, tog av sig handsken och tryckte fingrarna i vildsvinsögat, och drog fram den ena pilspetsen. Han höll upp den blodiga spetsen och vände sig sedan med skeptisk min mot bröderna.
”En spjutspets, sa ni?”, frågade han ogillande.
En obekväm tystnad föll över gruppen och Brandon och Braxton såg nervösa ut för första gången och vred på sig.
Anvin vände sig mot Kyra.
”Eller kanske en pilspets?”, fortsatte han, och Kyra såg kuggarna gå runt i huvudet på honom när han drog sina egna slutsatser.
Anvin klev fram till Kyra och drog fram en pil ur hennes koger och höll upp den bredvid pilspetsen i handen. De hörde ihop, det kunde alla se. Han såg stolt och menande på Kyra, och plötsligt kände hon allas ögon på sig.
”Det var ditt skott, eller hur?”, sa han, mer som ett påstående än en fråga.
Hon nickade.
”Det var det”, svarade hon kort, och älskade honom för att han gav henne erkännandet som gav henne upprättelse.
”Och det var skottet som fällde”, avgjorde han. Det var en iakttagelse och inte en fråga, och sades med hård och beslutsam röst när han såg granskande på vildsvinet.
”Några andra sår än de här två ser jag inte”, fortsatte han och drog med handen genom pälsen – tills han stannade vid örat. Han såg granskande på det, och vände sig sedan med förakt mot Brandon och Braxton. ”Om ni nu inte vill kalla spjutspetssnudden här för ett sår, det vill säga.”
Han höll upp vildsvinets öra, och Brandon och Braxton rodnade när krigarna skrattade.
Ytterligare en av faderns män steg fram. Vidar. Han var en nära vän till Anvin, en kort och senig man i trettioårsåldern med ett tärt ansikte med ett ärr över näsan. Att döma av den tunna kroppen kunde man inte tro det, men Kyra visste bättre: Vidar var hård som sten och berömd för sin skicklighet i närstrid. Han var en av de hårdaste män hon träffat och känd för sin förmåga att vinna i brottning mot två män dubbelt så stora som honom själv. Alltför många män hade misstagit sig på hans ringa storlek och retat honom – bara för att lära sig läxan den hårda vägen. Även han hade tagit Kyra under sina vingar och var alltid beskyddande.
”Det ser ut som att de missade”, sammanfattade Vidar, ”och som att flickan räddade dem. Vem lärde er att kasta egentligen?”
Brandon och Braxton såg allt nervösare ut. Det var uppenbart att de tagits på bar gärning med lögn, och ingen av dem sa ett ord.
”Det är en allvarlig sak att ljuga om vad man dräpt”, sa Anvin hotfullt och vände sig mot bröderna. Ut med det nu. Er far skulle vilja att ni sa sanningen.”
Brandon och Braxton blev stående och skruvade på sig, uppenbarligen obekväma. De såg på varandra som om de tvekade om vad de skulle säga. Det var första gången Kyra kunde påminna sig att hon sett dem med tunghäfta.
Just som de skulle till att säga något skar plötsligt en främmande röst genom trängseln.
”Det spelar ingen roll vem som hade ihjäl svinet”, hördes rösten. ”Nu är det vårt.”
Kyra vände sig om med de andra, häpen över den grova och obekanta rösten – och fick en klump i magen när hon såg en grupp av Lordens män, lätt igenkännliga i sina scharlakansröda rustningar, som klev fram genom folkmassan, där byborna gick ur vägen för dem. De närmade sig vildsvinet och kastade giriga ögon mot det, och Kyra insåg hur mycket de ville ha trofén – inte för att de behövde den, utan för att förödmjuka hennes folk genom att ta detta lilla skäl till stolthet ifrån dem. Leo morrade vid hennes sida och hon lade en lugnande hand på hans nacke för att hålla honom tillbaka.
”I er herre ståthållarens namn”, sa en av Lordens män – en fetlagd soldat med låg panna, tjocka ögonbryn, stor buk och en nuna som liksom fastnat i en min av dumhet – ”tillvaratar vi detta vildsvin. Ståthållaren tackar er för er gåva på denna helgdag.”
Han gjorde ett tecken åt sina män, och de gick fram mot vildsvinet som för att ta det.
När de gjorde det klev Anvin, med Vidar vid sidan, plötsligt fram och ställde sig i vägen för dem.
En häpen tystnad sänkte sig över folksamlingen – ingen satte sig upp mot Lordens män, det var en oskriven lag. Ingen ville väcka Pandesiens vrede.
”Ingen har vad jag vet erbjudit er någon present”, sa Anvin med stål i rösten, ”eller till er herre ståthållaren.”
Folksamlingen tätnade och hundratals bybor trängde sig fram för att bevittna den spända situationen. Samtidigt backade andra undan, för att ge plats åt de två männen när spänningen i luften blev allt tätare.
Kyra kände hjärtat bulta i bröstet. Utan att hon tänkte på det kramade hon hårdare om bågen, väl medveten om att situationen kunde förvärras. Lika mycket som hon ville slåss och få sin frihet så visste hon att folket här inte hade råd att väcka ståthållarens ilska. Även om de på något mirakulöst sätt skulle lyckas besegra de pandesier som var här så hade de hela Pandesiens armé bakom sig. De kunde kalla på mängder av män, talrika som alla droppar i havet.
Men samtidigt var Kyra så stolt över Anvin för att han stod upp mot dem. Förr eller senare var någon tvungen att göra det.
Soldaten blängde bistert på Anvin.
”Vågar du trotsa din herre ståthållaren?”, frågade han.
Anvin rörde sig inte.
”Det där vildsvinet är vårt – ingen har gett det till er”, sa Anvin.
”Det var ert”, rättade soldaten. ”Men nu hör det till oss.” Han vände sig mot sina män. ”Ta med det där vildsvinet”, befallde han.
Lordens män närmade sig, men när de gjorde det klev mängder av hennes fars män fram till stöd för Anvin och Vidar, i vägen för Lordens män och med händerna på vapnen.
Stämningen var så tät att Kyra kramade om bågen tills knogarna vitnade. Och det kändes hemskt alltsammans, som om det på något vis var hon som var ansvarig för alltihop eftersom det var hon som dräpt vildsvinet. Hon anade att något hemskt höll på att hända och förbannade sina bröder för att de fört det illavarslande djuret tillbaks till byn, och särskilt till Vintermånen. Det hände alltid underliga saker den helgen. Det var märkliga tider, när de döda sades gå mellan världarna. Varför hade hennes bröder nödvändigtvis behövt provocera andemakterna så där?
Männen stod ansikte mot ansikte på randen till ett blodbad, redo att dra sina svärd, när plötsligt en befallande stämma hördes i luften, dånande genom tystnaden.
”Det är flickans byte!”, sa rösten.
Det var en hög röst, full av självförtroende. Det var en röst som krävde uppmärksamhet, och en röst som Kyra beundrade och respekterade mer än alla andra – hennes fars röst, kommendör Duncans.
Allas ögon vände mot hennes far när han kom gående, och folkmassan vek respektfullt undan för att ge honom plats. Där stod han, som rena berget till karl – längre än de andra och med bredare axlar, yvigt brunt skägg och halvlångt, gråsprängt, brunt hår. Han hade pälsverk över axlarna, två långsvärd i bältet och ett spjut över ryggen. Hans rustning, Volis svarta, hade en drake – symbolen för deras ätt – inristad i bröstplåten. Hans vapen var nötta och slitna efter mängder av strider och han utstrålade erfarenhet. Han var en man att frukta, en man att beundra, och en man som alla visste var rättvis. Han var en man som var älskad, men ännu mer respekterad.
”Det är Kyras byte”, upprepade han, med en ogillande blick mot bröderna, och vände sig sedan och såg på Kyra, utan att bevärdiga Lordens män med en blick. ”Det är upp till henne at besluta om vad som ska ske med det.”
Kyra chockades över sin fars ord. Hon hade inte väntat sig det här. Hon hade aldrig väntat sig att han skulle lägga ett sådant ansvar i hennes händer och få henne att fatta ett så viktigt beslut. Båda visste de att det var ett beslut som inte bara gällde vildsvinet, utan ett som gällde hela folkets framtid.
Soldater på helspänn stod redo på båda sidor, alla med händerna på svärden. Hon såg hur alla ansikten vändes mot henne och väntade på hennes svar, och hon visste att hennes nästa val och hennes nästa ord skulle bli hennes viktigaste någonsin.
KAPITEL FYRA
Merk vandrade långsamt fram på stigen, sicksackade sin väg genom Vitskogen och tänkte på sitt liv. Hans fyrtio år hade varit hårda år. Aldrig förr hade han tagit sig tiden att vandra genom en skog och beundra skönheten omkring sig. Han tittade ned på vita löv som frasade under hans fötter till taktfasta ljud av hans trästav mot den mjuka marken, och han såg upp och tog in skönheten av Aesopträden, med deras blanka vita löv och glödröda grenar som blänkte i morgonsolen. Löv föll till marken omkring honom som snö, och för första gången i livet kände han verklig frid.
Medellång och medelbygd, med svart hår och ständigt orakat ansikte, breda käkar, långa, höga kindknotor och stora svarta ögon med mörka ringar inunder – Merk såg ständigt utvakad ut, som om han inte sovit på dagar. Och det var så han alltid känt sig. Men nu. Nu äntligen kände han sig utvilad. Här i Ur, i den nordöstligaste delen av Escalon, kom ingen snö. Den milda brisen från havet som bara låg en dagsritt bort gav varmare väder och tillät blad av alla färger att frodas. Så Merk kunde resa utan annat än en kappa, eftersom det inte behövdes något skydd mot de isande vindar som i det övriga av Escalon. Han höll fortfarande på att vänja sig vid tanken på att bära en kåpa istället för rustning, en stav istället för svärd, och på att sätta staven i löven på marken istället för en dolk i sina fiender. Det var en ny känsla. Han försökte känna efter hur det var att vara den nya människa som han längtade efter att bli. Det kändes fridfullt – men underligt. Som om han låtsades vara någon han inte var.
Merk var nämligen ingen resande, ingen munk – och inte heller någon fridens man. I blodet var han ännu en krigare. Och inte vilken krigare som helst, utan en man som kämpade efter egna regler, och som aldrig förlorat en strid. Han var en man som inte tvekat att ta kampen från torneringarnas rännarbanor till de bakgator och krogar som han älskade. Han var vad somliga kallade en legosoldat. En lönnmördare. Ett hyrsvärd. Och det fanns andra namn för honom, och vissa var till och med ännu mindre smickrande. Men Merk brydde sig lite om sådana stämplar, eller om vad människor tänkte. Det enda som spelade roll var att han var en av de bästa.
För att passa sina roller hade Merk haft många namn, och ändrat dem när andan fallit på. Han gillade inte det namn han fått av sin far – faktum var att han inte gillade sin far heller – och han hade ingen tanke på att gå genom livet med ett namn som någon annan klistrat på honom. Merk var det vanligaste av alla de namn som kom och gick, och för tillfället trivdes han med det. Han brydde sig inte om vad han blev kallad, utan bara om två ting i livet: att hans dolkspets fann den rätta platsen, och att hans uppdragsgivare betalade i nyslaget guld – och mängder av det.
Redan som ung hade Merk upptäckt sin särskilda gåva, där han var bättre än alla andra. Hans bröder, far och alla hans berömda förfäder var stolta, ädla riddare som svängde sina banér och sitt lockiga hår och vann tävlingar medan damer slängde blommor vid deras fötter. De kunde inte gärna ha varit stoltare över sig själva än vad de var.
Merk, å andra sidan, avskydde pompan och rampljuset. I hans ögon var alla de där riddarna klumpiga och ineffektiva i sitt dödande. Han hade ingen respekt för dem. Och han hade heller inget behov av all den erkänsla, alla utmärkelser, banér och vapensköldar som riddarna längtade efter. Allt det där var för folk som saknade det enda som egentligen betydde något: förmågan att ta en mans liv, snabbt, tyst och effektivt. Det var det enda, i hans ögon, som var värt att tala om.
När han var ung och hans kamrater för små för att försvara sig själva när de blev hackade på, då hade de kommit till honom. Redan då var han känd för sin oförlikneliga skicklighet med svärdet, och han hade tagit betalt för att försvara dem. Plågoandarna hade aldrig plågat igen, eftersom Merk tagit saken till sin spets. Ryktet om hans skicklighet hade snabbt spritt sig och Merk tog mer och mer betalt, samtidigt som hans skicklighet att döda förbättrades.
Merk kunde ha blivit en riddare, en firad krigare som sina bröder. Men istället hade han valt att verka i skuggorna. Att vinna hade varit det enda som intresserat honom, den dödliga effektiviteten. Och snart hade han förstått att riddare, trots alla vackra vapen och skrymmande rustningar, inte dödade ens hälften så snabbt och effektivt som vad han gjorde själv, en ensam man med läderskjorta och vass dolk.
Minnet av en natt på en krog med sina bröder kom nu där han vandrade och stötte staven i löven. Svärd hade dragits mot andra riddare. Hans bröder hade varit omringade och i underläge, och när de flådiga riddarna hållit på ceremonin så hade Merk inte tvekat. Han hade kastat sig genom gränden med dolken och skurit halsen av männen, innan de ens hunnit dra sina svärd.
Bröderna borde ha tackat honom för sina liv – men istället hade de tagit avstånd från honom. Han skrämde dem, och de såg ner på honom. Det var tacken han fick, och det var ett svek som sved mer än Merk kunde erkänna. Det fick klyftan mellan dem att vidgas. All ridderlighet, all ädelhet – allt var självrättfärdigt hyckleri i hans ögon. De kunde gå därifrån i sina skinande rustningar och se ner på honom. Men om det inte varit för hans dolk så hade de alla legat döda kvar i gränden.
Merk vandrade vidare, suckade och försökte släppa taget om det förflutna. När han tänkte på det förstod han inte själv var hans talanger kom ifrån. Kanske var det hans snabbhet och smidighet, att han hade så kvicka händer och handleder, att han hade en särskild talang för att hitta människokroppens dödliga punkter, kanske att han aldrig tvekade inför att ta saken till sin spets och sätta det där sista hugget som andra män fruktade, kanske att han aldrig behövde två hugg, eller att han kunde improvisera och döda med vilket föremål som helst – en gåspenna, en hammare, ett gammalt vedträ. Han var smartare än andra, mer anpassningsbar och snabbare på fötterna. Det var en dödlig kombination.
Under hans uppväxt hade alla stolta riddare tagit avstånd från honom och till och med hånat honom i viskningar (för ingen vågade håna honom rätt upp i ansiktet). Men nu, när de åldrats och tappat sina krafter samtidigt som hans eget rykte spridits, så var det han som fick uppdrag av kungarna, medan de föll i glömska. För vad hans bröder aldrig förstått var att det inte var ridderligheten som gjorde kungarna till kungar. Det var snarare det grymma, nakna våldet, fruktan, förintelsen av fienderna, en i taget. Det där ohyggliga mördandet som ingen annan ville åta sig – det var det som skapade kungar. Och det var honom de vände sig till när de ville ha de där verkliga kungagärningarna utförda.
För varje stöt med staven i marken mindes han ett av sina offer. Kungens svåraste motståndare hade han dräpt. Inte med gift – för det hyrde man enklare lönnmördare, apotekare och förförerskor. Dråpet på de svåraste fienderna måste framstå som tydliga markeringar, och för det behövde de honom. Det skulle gärna vara något fruktansvärt, och något för alla att se: en dolk i ögat eller en kropp i stycken på ett torg eller hängande från ett fönster. Något som alla själva kunde se när solen gick upp på morgonen, så att alla fick häpna över att någon satt sig upp mot kungen.