När gamle kung Tarnis hade kapitulerat så hade riket lagts öppet för Pandesien, och för första gången i sitt liv hade Merk tappat lusten. Utan en kung att tjäna hade han känt att han flöt fritt utan mening. Något som länge rört sig inom honom hade kommit upp till ytan, och av skäl som han inte själv förstod så började han tänka över sitt liv. Hela sitt liv hade han bara tänkt på döden, och på att ta liv. Det hade blivit lätt – för lätt. Men nu höll något inom honom på att ändras, som om han knappt kände marken under fötterna längre. Han hade alltid vetat, av egen erfarenhet, hur känsligt livet var och hur lätt det kunde ryckas bort, men nu hade han börjat fundera över hur man bevarade det. Livet var så känsligt. Var det inte en större utmaning att bevara det än att ta det?
Och mot sin egen vilja hade han börjat undra: vad var det för något egentligen, det som han tog ifrån andra?
Merk visste inte vad det var som satt igång alla tankar. Men det fick honom att känna sig obekväm. Något hade kommit upp till ytan inom honom, ett illamående, ett äckel inför allt dödande – han hade utvecklat en lika stor avsky inför det som han en gång glatt sig åt. Han önskade att han kunde peka ut vad det var som satt igång alltsammans – till exempel mordet på någon viss person – men det var inget sådant. Det hade bara kommit över honom, utan orsak. Och det var det allra mest störande.
Till skillnad från andra legosoldater så hade Merk bara åtagit sig uppdrag han trott på. Det var först senare i livet, när han hade blivit alltför skicklig och summorna han erbjudits alltför stora, som han börjat arbeta i gråzonen och tagit betalt för att dräpa även de som inte nödvändigtvis gjort något ont, och de som kanske inte gjort något alls. Och det var det som störde honom.
Merk hade fått en lika stark vilja att göra allt ogjort, att bevisa för andra att han kunde förändras. Han ville sudda ut sitt förflutna, ta tillbaks allt han gjort och göra bot. Han hade svurit en ed för sig själv att aldrig mer dräpa, att aldrig igen lyfta ett finger mot en levande varelse, att bli en bättre människa. Och det var det som fört honom till den skogsstig där han nu gick och satte sin stav i marken.
Merk såg stigen klättra framför sig och sedan gå ned i en sänka som lyste av vita löv, och han blickade mot horisonten igen på spaning efter Urs torn. Fortfarande ingen skymt av det. Han visste att stigen förr eller senare skulle föra honom dit, till målet för den pilgrimsvandring som pockat på honom i månader. Redan som barn hade han fångats av berättelserna om Väktarna, den hemlighetsfulla orden av riddarmunkar, delvis män men delvis också något annat, vars plikt det var att bo i de två tornen – Urs torn i nordväst och Kos torn i sydöst – och där vaka över rikets heligaste relik: Eldssvärdet. Enligt legenden var det Eldssvärdet som höll Flammorna vid liv. Ingen visste med säkerhet i vilket av tornen som svärdet bevarades. Det var en hemlighet för alla utom de allra äldsta av Väktarna. Om det någonsin skulle flyttas eller stjälas så skulle Flammorna förgås för alltid – och det skulle lämna Escalon öppet för anfall.
Att vakta tornen uppfattades som ett kall, en helig och ärofull plikt – om man väl accepterats av Väktarna. Merk hade alltid drömt om Väktarna som pojke. Han hade gått till sängs om kvällarna och undrat hur det skulle vara att bli en av dem. Han ville förlora sig själv i ensamheten, i tjänsten, i självreflektion, och han visste att det inte fanns någon bättre möjlighet än att bli en av Väktarna. Merk kände sig redo för det. Han hade ersatt ringbrynjan med läder, svärdet med en stav, och för första gången hade han levt ett helt månvarv utan att dräpa eller skada en enda själ. Han började må bra.
Merk kom upp till toppen av en liten kulle och blickade hoppfullt ut, som han redan gjort i flera dagar, med tanken att han just härifrån skulle få se Urs torn i horisonten. Men det fanns inget att se – bara mer skog, så långt ögat nådde. Men ändå visste han att han närmade sig – efter så många dagars vandring kunde tornet inte vara långt borta nu.
Merk fortsatte nedför slänten på stigen. Skogen blev allt tätare i dalgången, tills han kom till botten där ett stort träd hade fällts och låg och blockerade stigen. Han stannade till och såg beundrande på den grova stammen och överlade hur han på bästa sätt skulle ta sig runt.
”Längre än så kommer du inte”, hördes en illasinnad röst.
Merk kände genast igen det hotfulla tonfallet i rösten. Han visste allt om den, och han behövde inte ens vända sig om för att veta vad som skulle komma därnäst. Överallt omkring sig hörde han löv som prasslade på marken, och fram ur skogen trädde ansikten som passade till rösten: banditer, den ene råare än den andre. Det var ansikten till män som dödade utan skäl. Tjuvars och mördares ansikten, män som livnärde sig på att utpressa de svaga med slumpmässigt, meningslöst våld. I Merks ögon var det män som hörde till den allra lägsta sorten.
Merk såg att han var omringad och att han gått i en fälla. Han såg sig snabbt omkring utan att visa det – hans gamla instinkter gick igång – och han räknade till åtta män. Alla höll de i dolkar och var klädda i trasor, med skitiga ansikten, händer och naglar. De var orakade, med något desperat i blicken som visade att de inte ätit på dagar. Och de var uttråkade.
Merk kände spänningen när skurkarnas ledare närmade sig. Men inte för att han var rädd för honom. Merk kunde dräpa honom – han kunde dräpa dem allesammans – utan att ens blinka, om han så önskade. Anspänningen kom snarare av möjligheten att han skulle tvingas till våld. Han var fast besluten att hålla sin ed, oavsett vad det skulle kosta.
”Och vad har vi här då?”, frågade en av dem, som cirklade runt Merk och kom närmare.
”Ser ut som en munk”, sa en annan med hånfull röst. ”Men de där stövlarna passar inte till det.”
”Kanske är det en munk som tror att han är en soldat”, skrattade en.
Alla bröt ut i skratt, och en av dem, en tölpaktig karl i fyrtioårsåldern som saknade en framtand, böjde sig fram med dålig andedräkt och petade Merk på axeln. Den gamle Merk skulle ha dräpt den man som kom ens hälften så nära.
Men den nye Merk hade bestämt sig för att bli en bättre människa och höja sig över allt våld – även när det tycktes följa honom. Han blundade och andades djupt och tvingade sig att behålla lugnet.
Hänfall inte till våld, sa han om och om igen till sig själv.
”Vad håller munken på med?”, undrade en av dem. ”Ber han?”
Alla gapskrattade igen.
”Din gud kommer inte att hjälpa dig, gosse!”, ropade en annan.
Merk öppnade ögonen igen och såg tillbaks på idioten.
”Jag har ingen önskan att skada er”, sa han lugnt.
Alla flabbade igen, och ännu högre än förr, och Merk insåg att hålla sig lugn och inte reagera med våld, var det svåraste han någonsin gjort.
”Det var tur för oss det!”, svarade en av dem.
Alla skrattade, och så tystnade de när ledaren klev fram och ställde sig ansikte mot ansikte med Merk.
”Men tänk om”, sa denne med allvar i rösten, och så nära att Merk kunde känna hans dåliga andedräkt, ”tänk om det är vi som vill skada dig?”
En man klev upp bakom Merk och slog en kraftig arm runt hans hals och kramade åt. Merk flämtade till och kände hur han höll på att kvävas. Greppet var hårt nog för att vara smärtsamt, men inte tillräckligt för att hindra all luft. Hans omedelbara reflex var att sträcka sig och dräpa mannen. Det skulle vara lätt. Han kände till den nervpunkt i underarmen som han kunde trycka på för att få mannen att släppa. Men han tvingade sig att låta bli.
Låt dem gå, sa han till sig själv. Vägen till ödmjukhet måste börja någonstans.
Merk vände sig mot ledaren.
”Ta vad ni vill av mina tillhörigheter”, sa han flämtande. ”Ta det och ge er av.”
En av dem klev fram och rotade runt midjan på Merk med giriga händer, på jakt efter de få ägodelar han hade kvar i livet. Till sist drog de fram hans välanvända silverdolk, hans favoritvapen. Men hur smärtsamt det än var så reagerade Merk inte på det.
Låt den fara, sa han till sig själv.
”Men vad har vi här?”, undrade en av rövarna. ”En dolk?”
Han såg bistert på Merk.
”Vad ska en sprätt till munk som du med en dolk?”, frågade en.
”Vad har du för dig egentligen gosse, ristar i trän?”, undrade en annan.
Alla skrattade rått och Merk gnisslade tänder och undrade hur mycket mer han kunde stå ut med.
Mannen som tagit dolken stannade till, såg ner på Merks handled och ryckte upp hans ärm. Merk stålsatte sig, medveten om att de sett den.
”Vad är det här?”, frågade tjuven och grep tag i hans handled och höll upp den för granskning.
”Det ser ut som en räv”, sa en.
”Varför har munken en rävtatuering?”, undrade en annan.
Ytterligare en man klev fram – en lång, mager, rödhårig karl – och tog tag i handleden och såg forskande på den. Han släppte den och såg med vaksamma ögon på Merk.
”Det där är ingen räv din idiot”, sa han till sina män. ”Det är en varg. Det är Kungsmännens märke – en legosoldats.”
Merk kände hur han rodnade och insåg att alla stirrade på hans tatuering. Han ville inte bli avslöjad. Tjuvarna stod tysta och stirrade, och för första gången skymtade Merk tveksamhet i deras ansikten.
”Det där är dråparnas orden”, sa en av dem och såg på honom. ”Hur fick du det där märket, gosse?”
”Förmodligen gav han det till sig själv”, svarade en annan. ”Vägarna blir säkrare så.”
Ledaren nickade till sin man, som lossade greppet om Merks hals, och han drog in några djupa, lättade andetag. Men ledaren drog fram en kniv och höll den mot Merks hals, och han undrade om han skulle dö där, på den där dagen och platsen. Han undrade om det var straffet för allt hans eget dödande. Han undrade om han var redo att dö.
”Svara honom”, morrade ledaren. ”Gav du dig själv den där tatueringen, gosse? Det sägs att man måste ha dräpt hundra män för att få det där märket.”
Merk andades och i tystnaden som följde tänkte han på vad han skulle säga. Till sist suckade han.
”Tusen”, sa han.
Ledaren blinkade förvirrat.
”Vaddå?”, frågade han.
”Tusen män”, förklarade Merk. ”Det är vad som ska till för att få den där tatueringen. Och jag fick den av kung Tarnis själv.”
Alla stirrade chockat på honom, och en djup tystnad föll över skogen, så tät att Merk kunde höra insekternas knarranden. Han undrade vad som skulle ske därnäst.
En av dem började skratta hysteriskt – och de andra stämde in. De skrattade så att de skrek och tyckte uppenbarligen att det var det roligaste de hört.
”Den var bra du gosse”, sa en av dem. ”Du är en lika god lögnare som munk du.”
Ledaren tryckte dolken hårdare mot halsen på honom, tillräckligt för att börja dra blod.
”Jag sa att du skulle ge mig ett svar”, upprepade han. ”Ett riktigt svar. Eller vill du dö här och nu gosse?”
Merk stod kvar och kände på smärtan och tänkte på frågan – han tänkte verkligen på den. Ville han dö? Det var en bra fråga, och en som var svårare än skurken själv förstod. När han tänkte efter, när han verkligen tänkte på det, så insåg han att en del av honom verkligen önskade dö. Han var trött på livet. Dödstrött.
Men när han tänkte mer på saken så insåg han att han när allt kom omkring inte var redo att dö. Inte nu. Inte när han var redo att börja om på nytt. Inte när han just börjat njuta av livet. Han ville få en chans att förändras. Han ville få en chans att tjäna i tornet, att bli en av Väktarna.
”Nej, det vill jag faktiskt inte”, svarade han.
Till sist såg han sin tillfångatagare rätt i ögonen, samtidigt som beslutsamheten växte i honom.
”Och därför”, fortsatte han, ”så ger jag er en chans att låta mig gå, innan jag dräper er alla.”
Alla såg chockat på honom, tills ledaren gjorde en bister min och satte sig i rörelse. Merk kände eggen skära in i sin hals, och samtidigt hur något inom honom tog över kontrollen. Det var den professionella delen av honom, den som han tränat hela livet. Den del som inte stod ut längre. Det innebar att han bröt sin ed – men han brydde sig inte längre.
Den gamle Merk kom rusande tillbaks, så snabbt som om han aldrig varit borta – och inom bara ett ögonblick var han en dråpare igen.
Merk fokuserade och såg motståndarnas alla rörelser, minsta ryckning och nervknut och alla känsliga punkter. Lusten att döda tog över. Den kom som en gammal vän, och Merk lät det ske.
Med en blixtsnabb rörelse grep han tag i ledarens handled och grävde in ett finger i en nervknut, ryckte till tills den brast. Dolken föll från handen, och han fångade den i fallet och skar med en enda lång rörelse halsen av mannen, från öra till öra.
Ledaren stirrade tillbaks med ett häpet uttryck och sjönk ihop till marken, död.
Merk vände sig mot de andra. De stirrade som bedövade på honom med munnarna öppna.
Nu var det Merks tur att le, och han såg på dem och njöt i fulla drag av vad som skulle hända.
”Ibland, gossar”, sa han, ”Ibland jävlas man helt enkelt med fel person.”
KAPITEL FEM
Kyra stod mitt i trängseln på bron och kände allas ögon på sig. Alla väntade på hennes beslut om vad som skulle göras med vildsvinet. Hon rodnade om kinderna och tyckte inte om att bli centrum för all uppmärksamhet. Men hon älskade sin far för att han gett henne den erkänslan, och hon var stolt över att han lagt beslutet i hennes händer.
Men samtidigt kände hon också vilket tungt ansvar det innebar. Hon visste att vad hon än beslöt sig för så skulle det påverka folkets framtid. Hur mycket hon än avskydde pandesierna så hade hon ingen lust att kasta in sitt folk i ett krig som de inte kunde vinna. Men hon ville inte heller ge med sig, göra Lordens män ännu djärvare och bringa vanära över sitt folk genom att få dem att framstå som svaga, särskilt som Anvin och de andra visat sådant mod och stått upp för saken.
Hon insåg hur klokt det var av hennes far. Att sätta beslutet i hennes händer innebar att flytta det från Lordens män, och det beslutet i sig räddade ansiktet på dem. Hon insåg också att han lagt beslutet i hennes händer av en anledning: han förstod att situationen krävde en utomstående röst för att alla sidor skulle kunna rädda ansiktet – och han hade valt henne för att det varit enklast, och för att han visste att hon skulle vara en medlande röst snarare än en dumdristig. Ju längre hon tänkte på det, desto mer insåg hon varför han valt henne: inte för att starta krig – för det hade han lika gärna kunnat välja Anvin – utan för att få sitt folk ut ur ett.
Hon fattade ett beslut.
”Det vilar en förbannelse över odjuret”, sa hon avvisande. ”Det dödade nästan mina bröder. Och det kom från Törnskogen och dräptes på Vintermånsafton, en dag då vi är förbjudna att jaga. Det var ett misstag att ens bära det till våra portar – bättre hade det varit att lämna det kvar att ruttna i skogen, där det hör hemma.”
Hon vände sig hånfullt mot Lordens män.
”Ta det ni till er herre ståthållaren”, sa hon med ett leende. ”Då gör ni oss en tjänst.”
Lordens män flackade med blickarna från henne till djuret, och minerna förvreds i deras ansikten. Nu såg de ut att ha bitit i någonting ruttet, något de inte längre ville ha.
Kyra såg Anvin och de andra se uppskattande och med tacksamhet på henne – och det gällde i ännu högre grad hennes far. Hon hade klarat det – hon hade räddat ansiktet på sitt folk, och räddat dem från ett krig – och samtidigt fått in ett litet stick mot Pandesien.
Hennes bröder släppte vildsvinet i marken, och det föll med en duns i snön. De tog några steg bakåt, ödmjukade och uppenbart med värk i axlarna.