Han klev ut och Caitlin följde.
De klev ut på en stor stenterrass, inramad av ett utsmyckat räcke av kalksten. De gick tillsammans upp till kanten och tittade ut.
Härifrån hade de en befallande utsikt över hela landskapet, över havet. Caitlin kunde höra slaget av vågorna och lukten av havet låg tungt i luften på de rullande vindar. Hon kände sig som att hon var i himlen.
Om Caitlin någonsin hade föreställt sig ett drömhus, skulle det definitivt vara detta. Det var dammigt, och det behövdes en kvinnas uppsyn, men Caitlin visste att de kunde fixa det, kunde få det till det skick som det en gång varit. Hon ansåg att detta verkligen var en plats de kunde kalla hem tillsammans.
"Jag tänkte på vad du sa," sade han, "hela flygturen hit. Om att skapa ett liv tillsammans. Jag skulle vilja det väldigt mycket."
Han lade armen om henne.
"Jag skulle vilja att du bor här med mig. Så att vi kan börja våra liv igen. Precis här. Det är tyst här, och säkert, och skyddat. Ingen vet om denna plats. Ingen kommer någonsin att hitta oss här. Jag ser ingen anledning till att vi inte kan leva våra liv på ett säkert sätt, som vanliga människor", sade han. "Naturligtvis kommer det att behövas en hel del arbete för att fixa det. Men jag är redo, om du är det."
Han vände sig om och log mot henne.
Hon log tillbaka. Hon hade aldrig varit mer redo i hennes liv.
Mer än så, kände hon sig djupt rörd att han hade bjudit in henne för att bo med honom. Ingenting hade någonsin betytt mer för henne. Sanningen var att hon skulle ha levt med honom varsomhelst, även om det bara var en hydda i skogen.
"Jag skulle älska det," svarade hon. "Jag vill bara vara med dig."
Hennes hjärta bultade när de möttes i en kyss, ljudet av vågorna i bakgrunden, havets vindar rullade över dem.
Äntligen var allt perfekt i hennes värld igen.
*
Caitlin hade aldrig varit så glad som när hon spatserade genom huset, från rum till rum, och bar en trasa. Caleb hade lämnat huset, och gått ut på jakt, spänd på att få hem dem både middag. Hon var glad, eftersom det gav henne lite tid ensam att gå igenom huset, att ta in allt, själv, och att titta på det, med en kvinnas ögon, för att se hur hon kunde fixa det och göra det till ett hem för dem båda.
Hon gick genom rummen, öppnade fönster, släppte in havsluften. Hon hade hittat en hink och trasa och hade gått ner till bäcken hon hade sett löpa genom trädgården, och hade återvänt med en överfull hink med vatten. Hon skulle köra trasan genom strömmen tills den var så ren som den skulle kunna vara. Hon hade hittat en stor låda att stå på, och när hon öppnade var och en av de stora, medeltida fönstrena, ställde hon sig på lådan, och torkade varje ruta. Det fanns några fönster som helt enkelt var för höga för henne att nå, och för dessa tog hon till sina vingar, fladdrade högt upp i luften, och svävade framför fönstren medan hon rengjorde dem.
Hon var chockad över den omedelbara skillnaden det gjorde. Rummet förvandlades från att vara mörkt till att bli helt översvämmat med ljus. Det måste ha varit hundratals år av lagrad smuts och salt på båda sidorna av panelen. I själva verket, var bara att öppna varje fönster en bedrift i sig, då det tog all hennes kraft att rycka dem fria från rost och skräp.
Caitlin tittade noga och var mållös av hantverket av varje fönster. Varje fönsterruta var flera centimeter tjockt, och hade den mest vackra designen. Några av glasen var färgade, några var genomskinliga, och några hade den minsta nyansen av färg. När hon torkade varje fönster, kunde hon nästan känna husets tacksamhet, då det långsamt, bit för bit, kom tillbaka till livet.
Caitlin var äntligen klar och tittade över det igen. Hon var chockad. Vad som tidigare hade varit ett mörkt, oinbjudande rum, var nu ett otroligt soligt rum, med utsikt över havet.
Caitlin vände sig till golvet härnäst, gick ner på sina händer och knän och skrubbade det bit för bit. Hon såg med tillfredsställelse medan lager av smuts lossnade, och de vackra, stora stenarna började lysa igenom.
Efter det, vände hon sig till den enorma spiselkransen i marmor, torkade bort år av damm. Sedan vände hon sig till den stora, utsmyckade spegeln ovanför den, torkade den tills den lyste. Hon var ledsen att hon fortfarande inte kunde se sin spegelbild – men hon visste att det inte fanns något hon kunde göra åt det.
Hon vände sig mot ljuskronan härnästa, torkade var och en av dess kristalltäckta ljusstakar. Efter det ställde hon siktet på himmelssängen. Hon torkade alla dess inlägg, och sedan dess ram, förde långsamt tillbaka det antika träet till liv. Hon tog de åldrande filtarna och gick till terrassen och skakade dem hårt, dammoln flög överallt.
Caitlin återvände till rummet, vad som skulle bli sovrummet, och tittade över det. Det var nu magnifikt. Det lyste lika starkt som ett rum i vilket annat slott som helst. Det var fortfarande medeltida, men åtminstone var det nu fräscht och inbjudande. Hennes hjärta skjöt i höjden vid tanken på att bo här.
Hon tittade ner och insåg att vattnet i hinken hade blivit helt svart, och gick ner för trappan och ut genom dörren, ivrig att fylla den i bäcken.
Caitlin log när hon tänkte på vad Calebs reaktion skulle vara när han kom tillbaka. Han skulle vara så förvånad, trodde hon. Hon skulle rensa ut matsalen härnäst. Hon skulle försöka skapa en intim miljö där de kunde få sin första måltid tillsammans i ett nytt hem – den första, hoppades hon, av många.
När Caitlin anlände till vattenkanten sjönk hon ner på knä i det mjuka gräset, tömde och fyllde på hinken, då hon plötsligt kände hennes sinnen i högsta beredskap. Hon hörde ett prasslande ljud i närheten och anade ett djur närma sig henne.
Hon snurrade snabbt runt, och var förvånad över vad hon såg.
Närmande sig henne långsamt, bara på meters avstånd, var en vargvalp. Dess päls var helt vit, med undantag för en enda strimma av grått i pannan. Vad som slog Caitlin mest var ögonen. De stirrade tillbaka på Caitlin som om den kände henne. Inte nog med det, hon hade samma ögon som Rose.
Caleb kände hennes hjärta bulta. Det kändes som om Rose hade kommit tillbaka från de döda, hade återfötts som något annat djur. Det uttrycket, det ansiktet. Pälsens färg var annorlunda, men annars, kunde det ha varit Rose pånyttfödd.
Vargenvalpen verkade också chockad av att se Caitlin. Den stannade och stirrade på henne, sedan långsamt, försiktigt, tog den några trevande steg mot henne. Caitlin tittade över skogen, för att se om andra valpar var i närheten, eller dess mor. Hon ville inte hamna i ett slagsmål.
Men det fanns inget annat djur i sikte.
När Caitlin undersökte valpen närmare såg hon varför. Den haltade illa, blod kom från dess tass. Den verkade skadad. Den hade förmodligen övergivits av sin mamma, insåg Caitlin – lämnad att dö.
Vargen sänkte sitt huvud och gick långsamt, ända fram till Caitlin. Sedan, till Caitlins överraskning, sänkte den huvudet och vilade det i hennes knä, gnällande mjukt medan det stängde sina ögon.
Caitlins hjärta hoppade. Hon hade saknat Rose så mycket, och nu kände hon sig som om hon skulle komma tillbaka till henne.
Caitlin ställde ner hinken, sträckte ut händerna och tog valpen i famnen. Hon höll den nära bröstet, grät när hon gjorde, och kom ihåg all tid som hon hade tillbringat med Rose. Trots att hon försökte, rullade tårarna ner för hennes kinder. Valpen, som om den kännde av det såg plötsligt upp på henne, lutade sig tillbaka och slickade tårarna från ansiktet.
Caitlin böjde sig ner och kysste den i pannan. Hon höll den hårt, kelade med den mot bröstet. Det fanns inget sätt hon kunde låta den gå. Hon skulle göra vad hon var tvungen för att hjälpa den att läka och föra den tillbaka till livet. Och om vargen ville, behålla henne som sällskapsdjur.
"Vad ska jag kalla dig?" Frågade Caitlin. "Vi kan inte ha Rose igen… Vad sägs om… Ruth?"
Valpen slickade plötsligt Caitlins kind, som om att svara på namnet. Det var ett så definitivt svar som Caitlin kunde ha bett om.
Ruth var det.
*
Caitlin, med Ruth vid sin sida, hade precis städat klart i matsalen, när hon såg något intressant längs väggen. Där vid den öppna spisen, var två långa silver svärd. Hon plockade upp ett av dem, dammade av det och beundrade fästet, täckt med juveler. Det var ett vackert vapen. Hon satte ned trasan och hinken, och kunde inte motstå att ge det en chans. Hon svängde svärdet vilt, vänster och höger i cirklar, bytte hand, genom hela det mullrande rummet. Det kändes bra.
Hon undrade hur många andra vapen Caleb hade här. Hon kunde ha en utflyktsdag och träna med dem.
"Jag ser att du hittat vapen" sade Caleb plötsligt och promenerade genom dörren. Caitlin la genast ner svärdet.
"Förlåt, jag menade inte att snoka i dina grejer."
Caleb skrattade. "Mitt hus är ditt", sade han när han gick in i rummet bärandes två stora rådjur slängda över axeln. "Vad jag har är du välkommen att använda. Dessutom är du en flicka efter mitt eget hjärta. Jag skulle ha gått efter svärdet direkt, jag också ", sa han med en blinkning.
Han gick genom rummet, bärandes hjorten, sedan plötsligt stannade och vände han, och tittade över rummet igen.
"Wow", sade han, i chock. "Det ser ut som ett nytt ställe!"
Han stod där och stirrade, storögd. Caitlin kunde se hur imponerad han var, och hon kände sig lycklig. Hon såg på rummet själv, och såg att det verkligen förvandlats. De hade nu en vacker matsal, fyllt med bord och stolar för sin första måltid.
Ruth gnällde plötsligt, och Caleb tittade ner och såg henne för första gången. Han såg ännu mer förvånad ut.
Caitlin blev plötsligt orolig om vad han skulle tänka om att ha valpen här.
Men hon var lättad över att se att hans ögon var vidöppna i glädje.
"Jag kan inte tro det," sa Caleb och stirrade, "dessa ögon… hon ser ut precis som Rose."
"Kan vi behålla henne?" frågade Caitlin tvekande.
"Jag skulle älska det" svarade han. "Jag skulle ge henne en kram, men mina händer är fulla."
Caleb fortsatte med rådjuret, genom rummet, och ned i korridoren. Caitlin och Ruth följde honom, och såg honom sätta ner rådjuret i ett litet rum, ovanpå en stor platta av sten.
"Eftersom vi inte riktigt lagar mat", sade han, "Tänkte jag att jag skulle dränera blodet åt oss. Då kan vi dricka tillsammans, till middag. Jag tänkte att jag kunde ta hand om det röriga arbetet här, så vi kunde sitta vid den öppna spisen och dricka med stil."
"Jag skulle gilla det", sa Caitlin.
Ruth satt vid Calebs hälar, tittade upp och gnällde medan han karvade. Han skrattade, skar en liten bit åt henne, och sträckte sig ner och matade den till henne. Hon hoppade upp och gnällde för mer.
Caitlin gick tillbaka till matsalen, och började torka av pokaler hon hade sett. Framför brasan satt en hög med pälsar, och hon samlade ihop dem och tog dem ut till terrassen, och skakade ur dem.
Medan Caitlin väntade på att Caleb skulle bli klar tittade hon ut mot solnedgången, som bröts mot horisonten. Hon kunde höra ljudet av vågorna, andades in den salta luften, och hade aldrig känt sig mer avslappnad. Hon stod där och blundade, och hon var inte ens medveten om hur mycket tid som hade passerat.
När Caitlin öppnade ögonen igen, var det nästan mörkt.
"Caitlin?" hördes rösten, ropandes åt henne.
Hon vände sig om och skyndade tillbaka in. Caleb var redan där, och bar två stora silverbägare av hjort blod. Han var i färd med att tända ljus, alla i hela det dunkla rummet. Hon kom över och gick med honom, och lade tillbaka pälsarna.
Inom kort var rummet helt upplyst, glödande med levande ljus i alla riktningar. De två satt tillsammans på pälsarna, framför den öppna spisen, och Ruth sprang upp bredvid dem. Fönstrena var öppna och en bris drog igenom, och det började faktiskt bli kallt där inne.
De två satt bredvid varandra, och såg in i varandras ögon framför elden.
Vätskan kändes så bra. Hon drack och drack, likaså gjorde han, och hon hade aldrig känt sig så levande. Det var ett otroligt rus.
Caleb såg föryngrad ut också, hans ögon och hud sken. De vände sig om och mötte varandra.
Han sträckte sig upp och rörde sakta vid hennes kind med baksidan av handen.
Caitlins hjärta började dunka, och hon insåg att hon var nervös. Det kändes som om det hade varit en evighet sedan hon senast hade varit med honom. Hon hade tänkt på en stund som denna så länge, men nu när det hände, kändes det som att det var hennes första gång med honom, igen. Hon kunde se att hans hand darrade, och hon insåg att han var nervös också.
Det var så många saker som hon ville säga, så många frågor som hon hade åt honom, och hon kunde se att han var fullmatad med frågor också. Men just nu litade hon inte på sig själv med att tala. Och tydligen gjorde inte han det heller.
De två av dem kysste passionerat. När hans läppar mötte hennes, kände hon sig överväldigad av känslor för honom.
Hon slöt ögonen när han kom närmare, och de möttes i en passionerad omfamning. De rullade på pälsarna, och hon kände hennes hjärta i uppsving med känslor.
Äntligen, var han hennes.
KAPITEL ÅTTA
Polly klev snabbt ned längs korridorerna i Versailles, klackarna ekade på marmorgolvet, och rusade ner den ändlösa korridoren med skyhögt tak, lister, eldstäder av marmor, enorma speglar och ljuskronor som hängde lågt. Allt lyste.
Men hon märkte det knappt. Det var vardag för henne. Efter att ha bott här i flera år, kunde hon knappast föreställa sig någon annan form av existens.
Vad hon däremot märkte – mycket – var Sam. En besökare som honom var inte alls en del av vardagen, och i själva verket var det mycket ovanligt. De hade nästan aldrig haft vampyr besökare, särskilt från en annan tid, och när de hade det verkade Aiden aldrig bry sig. Sam måste vara mycket viktigt, insåg hon. Han fascinerade henne. Han verkade lite ung, och han verkade tramsa runt lite.
Men det var något med honom, något hon inte riktigt kunde specificera. Hon kände som om de, på något sätt, hade någon anknytning till varandra, att hon hade träffat honom förut, eller att han var ansluten till någon som var viktig för henne.
Vilket var så konstigt, eftersom bara natten innan, hade hon haft den mest levande drömmen. Om en vampyr flicka som hette Caitlin. Hon kunde se hennes ansikte, hennes ögon, hennes hår, även nu. I drömmen, fick hon veta att den här tjejen hade varit hennes bästa vän för livet, och hela drömmen, verkade det som om de var vänner för alltid. Hon vaknade med känslan att det var så verkligt, att det var mer ett möte än en dröm. Hon kunde inte förstå det, men hon vaknade och mindes allt om den här tjejen, minndes alla de gånger de hade tillbringat tillsammans.
Det verkade inte logiskt, eftersom Polly visste att hon aldrig hade varit på någon av dessa platser. Hon undrade om kanske, på något sätt, hon hade sett in i framtiden? Hon visste att vampyrer besökt varandra i drömmar, och att de ibland hade kraften att se in i framtiden och det förflutna. Men dessa befogenheter var också oförutsägbara. Det kan vara en värld av illusioner. Man visste aldrig, såg man framtiden, det förflutna, eller drömde man bara?
Efter drömmen hade Polly vaknat och letat Caitlin, som om hon verkligen kände henne. Hon saknade henne när hon gick ner i korridoren. Det var galet. Sakna en tjej hon hade aldrig ens träffat.
Och sen dök denna pojken upp, Sam. Och av någon galen anledning, kände Polly hans energi vara ansluten till hennes. Hur, kunde hon inte veta. Föreställde sig hon bara detta också?
Bortsett från allt detta, kännde hon något för Sam. Hon skulle inte säga att hon hade fallit för honom. Men hon var inte oattraherad av honom heller. Det var något med honom. Det var inte känslan av att vara kär. Det var mer en känsla av att vara… nyfiken. Ville veta mer.