Längtan - Морган Райс 5 стр.


Men en person stannade bakom, helt klart en av de kungliga. Hon såg ut att vara omkring 17, och var klädd i en kungsblå, sammetskappa, från topp till tå. Hon hade den vackraste hud som Sam någonsin hade sett, och långt, lockigt blont hår, och genomborrande marinblå ögon. Hon fäste dem direkt på Sam, låste dem i hans.

Han kände sig hjälplös i hennes blick, oförmögen att titta någon annanstans.

Hon var den vackraste flickan han någonsin hade sett.

Efter några sekunder, tog hon ett steg framåt, och stirrade ännu närmare in i hans ögon. Hon sträckte ut handen, handflatan nedåt, förväntade sig helt klart honom att kyssa den. Hon rörde sig långsamt, ståtligt.

Sam tog hennes hand, och elektrifierades vid känslan av hennes hud. Han drog hennes fingertoppar nära, och kysste dem.

"Polly?" Sade flickan. "Ska du inte presentera oss?"

Det var inte en fråga. Det var ett kommando.

Polly harklade sig, motvilligt.

"Kendra, Sam", sade hon. "Sam, Kendra."

Kendra, tänkte Sam och stirrade in i hennes ögon, förbluffad av hur aggressivt hon stirrade tillbaka på honom, som om han redan var hennes egendom.

"Sam", sa hon ekade, leende. "Lite enkelt. Men jag gillar det."

KAPITEL SEX

Kyle krossade stensarkofagen med ett enda slag. Det krossades i en miljon bitar, och han gick rätt ut ur den stående kistan, på sina fötter, och redo för handling.

Han såg sig omkring, redo att slåss om någon närmade sig. I själva verket hoppades han att någon närmade sig honom för en kamp. Den här resan hade varit särskilt irriterande, och han var redo att släppa ut sin ilska på någon.

Men när han såg sig omkring, till sin besvikelse, såg han att kammaren var tom. Det var bara han.

Långsamt började hans ilska svalna. Åtminstone hade han landat på rätt plats, och han kunde redan känna, att det var rätt tid. Han visste att han var mer av en veteran av tidsresor än Caitlin, och han kunde rikta in sig mer specifikt. Han såg sig omkring, och till hans belåtenhet, såg att han landade precis där han ville vara – Les Invalides.

Les Invalides var en plats som han alltid hade älskat, en som hade varit viktig för de mer onda av hans slag. Ett mausoleum, djupt under marken, gjort av marmor, vackert prydda sarkofager täckte dess väggar. Byggnaden hade en cylindrisk form, med ett stigande tak i flera meter, som kulminerade i en kupol. Det var en dyster plats, den perfekta viloplatsen för alla Frankrikes elitsoldater. Det var också den plats där Kyle visste att Napoleon en dag skulle bli begravd.

Men inte än. Det var bara 1789 och Napoleon, den lilla jäveln, var fortfarande vid liv. En av Kyles favoriter av hans egna sort. Han skulle vara ungefär 20 år gammal nu, insåg Kyle, fortfarande på uppstart med sin karriär. Han skulle inte bli begravd på denna plats för en tid framöver. Naturligtvis, då han var av Kyles ras, var Napoleons begravning bara ett knep, bara ett sätt att låta människomassorna tro att han var en av deras.

Kyle log vid tanken på det. Här var han, i Napoleons sista viloplats, innan Napoleon ens hade "dött." Han såg fram emot att träffa honom igen, och tänkte tillbaka på gamla tider. Han var, trots allt, en av få människor av hans sort som Kyle halvt respekterade. Men han var också en arrogant liten jävel. Kyle var tvungen att få honom i form.

Kyle gick långsamt över marmorgolvet, fotspåren ekade, och hejdade sig. Han hade sett bättre dagar. Han hade förlorat ena ögat från det hemska lilla barnet, Calebs son, och hans ansikte var fortfarande vanställt från vad Rexius hade gjort mot honom tillbaka i New York. Om inte det vore nog, hade han nu  ett stort sår i kinden från spjutet som Sam hade slungat mot honom i Colosseum. Han var ett vrak, visste han.

Men han gillade det ändå. Han var en överlevare. Han levde, och ingen hade kunnat stoppa honom. Och han var galnare än någonsin. Inte bara var han fast besluten att stoppa Caitlin och Caleb från att hitta skölden, men nu var han fast besluten att de både skulle få betala. För att få dem att lida, precis som han hade lidit. Sam var på hans lista nu också. Alla tre av dem, han skulle inte stanna vid någonting förrän han torterat varenda en av dem långsamt.

Med några språng, fortsatte Kyle upp för marmortrappa och in i den övre våningen av graven. Han cirkulelrade, gick ner till slutet av kapellet, under den stora kupolen, och nådde bakom altaret. Han kände dess kalkstensvägg, och sökte.

Till slut fann han vad han var ute efter. Han tryckte ner en dold spärr, och ett hemligt fack öppnades. Han nådde in och drog ut ett långt silver svärd, dess fäste täckt med juveler. Han höll upp det mot ljuset, och studerade det med tillfredsställelse. Precis som han mindes det.

Han slängde det över ryggen, vände sig om och gick ner för korridoren, nådde ytterdörren. Han lutade sig tillbaka, och med en enorm spark, flög den stora ek dörren av från dess gångjärn, kraschen av det ekade i hela den tomma byggnaden. Kyle kände sig övertygad om att han hade sin fulla styrka redan.

Kyle såg att det fortfarande var natt, och han slappnade av. Om han ville, kunde han flyga genom natten, rakt mot hans mål, men han ville njuta av sin tid. Paris 1789 var en speciell plats. Det var fortfarande, mindes han, utbrett med prostituerade, alkoholister, spelmän, kriminella. Trots dess fina fanor och arkitektur, fanns här en mörkare del som bredde ut sig. Han älskade det. Staden var hans för att ta.

Kyle lyfte hakan, lyssnande, kände, slöt ögonen. Han kunde känna Caitlins närvaro starkt i den här staden. Och Caleb. Sam, var han inte så säker på, men han visste att åtminstone två av dem var här. Det var bra. Nu var allt han behövde göra att hitta dem. Han skulle överraska dem och, föreställde han sig, döda dem båda ganska enkelt. Paris var en mycket enklare plats. Det fanns inget stort vampyrråd, som i Rom, som han var tvungen att svara till. Ännu bättre, det fanns en stark ond klan här, under ledning av Napoleon. Och Napoleon var skyldig honom.

Kyle bestämde att hans första plan var att leta upp den lilla filuren och få honom att betala tillbaka. Han skulle värva alla Napoleons män att göra vad de kunde för att spåra Caitlin och Caleb. Han visste att Napoleons män kunde vara användbara om han skulle stöta på motstånd. Han skulle inte lämna något åt slumpen den här gången.

Men han hade fortfarande tid. Han kunde äta först och få båda fötterna stadigt på marken. Plus, hans plan här hade redan satts i rörelse. Innan han lämnade Rom, hade han spårat sin gamla sidekick, Sergei, och hade sänt honom tillbaka hit före honom. Om allt hade gått som planerat, var Sergei redan här, och arbete hårt med att utföra sitt uppdrag – att infiltrera Aidens klan. Kyle log brett. Det var inget han älskade mer än en förrädare, än en liten vessla som Sergei. Han hade blivit en mycket användbar leksak.

Kyle gick ner för trappan som en skolpojke, fylld med glädje, redo att kasta sig rakt in i staden, att ta vad han ville.

Medan Kyle gick ner på gatan, närmade sig en gatukonstnär honom, och höll ut en duk och pensel, gestikulerade för Kyle att tillåta honom att måla hans bild. Om det fanns något Kyle hatade, var det någon som ville måla hans bild. Men han var på så bra humör att han bestämde sig för att låta mannen leva.

Men när mannen fortsatte aggressivt och stack sin duk mot honom, tog han det för långt. Kyle nådde över, tog tag i hans pensel, och stack den rätt mellan mannens ögon. En sekund senare, föll mannen ner död.

Kyle tog duken och slet sönder den över hans lik.

Kyle fortsatte, ganska nöjd med sig själv. Detta var redan en bra kväll.

När han vände ned en kullerstensgränd, på väg in i stadsdelen han mindes, började allt kännas familiärt igen. Flera prostituerade kantade gatorna, vinkade åt honom. Samtidigt snubblade två stora män ut ur en bar, tydligt berusade, och stötte hårt in i Kyle, då de inte såg vart de skulle.

"Hej, din tölp!" skrek en av dem åt honom.

Den andra vände sig till Kyle. "Hej! En-öga" skrek han. "Se dig för!"

Den stora mannen sträckte sig för att ge Kyle en hård knuff på bröstet.

Men ögonen var vidöppna i förvåning när hans knuff inte fungerade. Kyle rubbades inte alls. Det hade varit som att trycka på en stenmur.

Kyle skakade långsamt på huvudet, förvånad över dumheten av dessa män. Innan de hann reagera, nådde han över axeln, drog sitt svärd med ett klirr, och i en rörelse, svingade han det, och högg av båda deras huvuden i en bråkdel av en sekund.

Han såg med tillfredsställelse när deras huvuden rullade, och båda deras kroppar började sjunka till marken. Han lade tillbaka sitt svärd, och sträckte ut handen och drog ett huvudlöst lik till honom. Han sänkte sina långa huggtänder rakt in i den öppna halsen, och drack medan blodet sprutade.

Kyle kunde höra skrik av prostituerade runt omkring honom, eftersom de såg vad som hade hänt. Detta följdes av ljudet av dörrar som knarrade och fönsterluckor som stängdes.

Hela staden var redan rädd för honom, insåg han.

Bra, tänkte han. Detta var den sortens välkomnande han älskade.

KAPITEL SJU

Caitlin och Caleb flög iväg från Paris, över den franska landsbygden tidigt på morgonen, hon höll hårt om ryggen när han skar genom luften. Hon kände sig starkare nu, och kände att om hon ville flyga, kunde hon. Men hon ville inte släppa honom. Hon älskade känslan av hans kropp. Hon ville bara hålla honom, känna hur det var att vara tillsammans igen. Hon visste att det var galet, men efter att ha varit isär så länge, hade hon en rädsla för att om hon lät honom gå, kunde han flyga bort för evigt.

Under dem, var landskapet ständigt föränderligt. Ganska snabbt föll staden bort och landskapet byttes mot tät skog och böljande kullar. Närmare staden, fanns enstaka hus, gårdar. Men ju längre de flög, desto mer mark öppnades. De passerade fält efter fält, böljande ängar, en enstaka gård, får som betade. Rök steg från skorstenar, och hon gissade att folk lagade mat. Klädlino hängde utspridda över gräsmattorna, och lakan hängde från dem. Det var en idyllisk plats, och temperaturen i juli hade sjunkit precis tillräckligt så att den svala luften, särskilt här uppe, var uppfriskande.

Efter timmar av flygande, rundade de en krök, och den nya vyn tog Caitlins anda.  Där, vid horisonten, låg ett skimrande hav, vibrerande blått, dess vågor slående i en ändlös, orörd strandlinje. När de kom närmare, höjde sig marken och böljande kullar nådde ända fram till strandlinjen.

Inbäddade i de böljande kullarna, mitt i det höga gräset, såg hon en enda byggnad ställd mot horisonten. Det var ett härligt, medeltida slott, utformat av en antik kalksten, som omfattades av utsmyckade skulpturer och vattenkastare. Det var inbäddat högt på en kulle med utsikt över havet, och omgivet av fält av blommor så långt ögat kunde se. Det var mållöst vackert och Caitlin kände som om hon var i ett vykort.

Caitlins hjärta slog med spänning, då hon undrade, då hon hoppades att detta kunde vara Calebs plats. På något sätt kände hon att det var det.

"Ja", ropade han, över vinden, läsandes hennes tankar, som alltid. "Det är det."

Caitlins hjärta dunkade av förtjusning. Hon var så upphetsad, och kände sig så stark, hon var redo att flyga själv.

Hon hoppade plötsligt av Calebs rygg, och flög genom luften. För ett ögonblick var hon livrädd, undrade om hennes vingar skulle gro. En stund senare, gjorde de det och stöttade henne i luften.

När luften gick igenom dem, älskade hon känslan. Det kändes bra att ha dem igen, att vara oberoende. Hon reste sig och dök, flög upp nära till Caleb, som log tillbaka. De dök ner tillsammans, sedan upp, skruvade in och ut ur varandras flygvägar, med vingspetsarna ibland nuddandes.

I ett, dök de ner, närmare slottet. Det såg gammalt ut. Det kändes slitet, men inte på ett dåligt sätt. För Caitlin, kändes det redan som hemma.

När hon tog in allt, såg på landskapet, de böljande kullarna, det avlägsna havet, för första gången på så länge hon kunde minnas, kände hon en känsla av frid. Hon kände, äntligen, som om hon var hemma. Hon såg sitt liv tillsammans med Caleb här, leva tillsammans, till och med starta en familj tillsammans igen, om det var möjligt. Hon skulle gärna leva ut sina dagar här med honom, och till slut, äntligen, såg hon inte något som stod i deras väg.

*

Caitlin och Caleb landade tillsammans framför hans slott, och han tog hennes hand och ledde henne till ytterdörren. Ekdörren var täckt av ett tjockt lager av damm och havssalt, och hade uppenbarligen inte öppnats på år. Han försökte med handtaget. Det var låst.

"Det har varit flera hundra år", sade han. "Jag är glatt överraskad över att finna att det fortfarande är här, att det inte har vandaliserats, att det till och med fortfarande är låst. Det brukade finnas en nyckel…"

Han sträckte sig upp, långt ovanför dörrkarmen, och kände bakom stenvalvet. Han drog fingrarna upp och ner den, och stannade till slut och drog ut en lång, silver skelettnyckel.

Den gled in i låset, och den passar perfekt. Han vände den med ett klick.

Han vände sig om och log mot henne, och klev åt sidan. "Damerna först", sade han.

Caitlin sköt tungt upp den medeltida dörren, och den öppnades långsamt, knarrande, med havssalt fallande ned i klumpar då den gjorde det.

De gick in tillsammans. Entrén var mörk, och täcktes av spindelväv. Luften var stilla och fuktig, och det kändes som om det inte hade vistats i på århundraden. Hon tittade upp på de höga, välvda stenmurar, och på stengolvet. Det fanns lager av damm på allt, inklusive glasfönstren, som blockerade en hel del av ljuset, vilket gjorde att det verkade mörkare än det var.

"På så sätt", sa Caleb.

Han tog hennes hand och ledde henne längs en smal korridor, och det öppnade upp till en stor hall, med höga, välvda fönster på båda sidor. Det var mycket ljusare här, även med dammet. Det fanns vissa möbler kvar även här. Ett långt, medeltida ekbord, omgivet av utsmyckade, skogsklädda stolar. Vid dess centrum satt en enorm, marmorbrasa, en av de största eldstäder Caitlin någonsin hade sett. Det var otroligt. Caitlin kände sig som om hon hade komimt tillbaka till klostret.

"Jag fick det byggt på 1100-talet", sade han och såg sig omkring. "På den tiden var detta stil."

"Du bodde här?" Frågade Caitlin.

Han nickade.

"Hur länge?"

Han tänkte. "Inte mer än ett århundrade", sade han. "Kanske två."

Caitlin förundrade sig, återigen, på de enorma tidsstegen i vampyrvärlden.

Plötsligt, blev hon orolig, eftersom hon tänkte på något annat. Hade han bott här med en annan kvinna?

Hon var rädd för att fråga.

Han vände sig plötsligt och såg på henne.

"Nej, det gjorde jag inte", sade han. "Jag bodde här ensam. Jag försäkrar dig. Du är den första kvinna som jag någonsin har tagit hit."

Caitlin kände sig lättad, men generad att han läst hennes tankar.

"Kom igen", sade han. "Den här vägen."

Han ledde henne upp för en spiralstentrappa, och den vred och vände, och lät dem upp till andra våningen. Denna våningen var mycket ljusare, med stora, välvda fönster mot alla håll, solljus vällde in, speglade det avlägsna havet. Rummen var mindre här, mer intimt. Det fanns fler eldstäder av marmor, och när Caitlin vandrade från rum till rum, såg hon en stor himmelsäng dominera ett av dem.

Schäslonger och överfyllda sammetsstolar spred sog över hela de andra rummen. Det fanns inga mattor, bara ett naket stengolv. Det var mycket skarpt. Men vackert.

Han ledde henne tvärs över rummet, till en uppsättning av stora glasdörrar. De hade täckts i så mycket damm, at hon inte ens hade vetat att de var där. Han klev upp och drog hårt i lås och knoppar, och till slut, med en smäll och ett moln av damm, öppnades de.

Назад Дальше