”Caitlin, det är något jag måste berätta för dig—” började han.
Men han fick inte avsluta meningen.
Plötsligt hördes en dörr öppna, och Caitlin kunde känna att de inte längre var ensamma.
De vände sig båda om för att se vem det var.
Det var en person. En vampyr. En vacker, fantastisk varelse, längre, smalare och bättre byggd än Caitlin. Med långt, svallande rätt hår och lysande gröna ögon.
När Caitlin insåg vem det var sjönk hennes hjärta.
Nej. Det kunde inte vara.
Det var hon. Sera. Calebs exfru.
Caitlin hade bara kort träffat henne en gång förut, vid klostren. Men hon hade inte glömt henne.
Sera gick mot dem med samma elegans som en varelse som gått på jorden i flera tusen år. Självsäkert. Utan att sakta ner, och utan att ta blicken från Caitlin, gick hon och ställde sig bredvid Caleb.
Hon sträckte upp en vacker, blek hand och la den långsamt runt Calebs axel. Hon såg ner på Caitlin med totalt förakt.
”Caleb?” sa hon mjukt, med ett ondskefullt leende på hennes läppar. ”Berättade du inte om oss?”
Och med de få orden kändes det som att Caitlin fått en kniv genom hjärtat.
FEM
Samantha såg med fasa på när kitteln tippade mot Sams ansikte. Hon kämpade för allt hon var värd, men hon kunde inte bryta sig loss från hennes tillfångatagare. Hon var hjälplös. Hon var tvungen att helt enkelt stå där och se på när personen hon kommit att älska förgördes.
När vätskan sköljde över honom förberedde sig Samantha på att höra de fasansfulla skriken som oftast hördes när någon östes med Ioricsyra.
Men när Sam försvann helt i vattenfallet av syra hördes det konstigt nog inte ett enda ljud.
Hade det dödat honom så snabbt att han inte ens haft möjlighet att skrika? När vätskan helt runnit över honom syntes Sam igen.
Och Samantha var chockad. Precis som alla andra vampyrer i rummet.
Han var helt okej. Han blinkade och såg sig omkring, uppenbarligen utan någon som helst smärta. Han såg till och med lite trotsig ut.
Det var otroligt. Samantha hade aldrig sett något liknande—aldrig sett någon, varken vampyr eller människa, som var immun mot syran. Ingen, förutom en person. Nu mindes hon. Caitlin. Hans syster. Hon hade också varit immun. Vad kunde det betyda? Var det för att de var genetiskt bundna till varandra? Hon tänkte tillbaka till hans klocka, och graveringen på den. Rosen och Törnen. Kunde dynastin vara delad mellan dem? Kunde det vara så att hon inte var Den Utvalda?
Kunde det vara så att han var det?
Caitlin var några år äldre än Sam och kanske hade hon visat tecken på mognad tidigare än han gjort. Kanske, om de hade väntat några år, hade Sam också visat tecken på att förvandlas till ett halvblod.
Oavsett anledning så var han immun. Vilket gjorde honom väldigt, väldigt mäktig. Och en stor fara för hennes klan.
Samantha såg sig omkring, och bland de hundratals vampyrerna hördes inte ett ljud. Alla bara stirrade, i chock.
Sam såg förbannad ut. Han drog kedjorna och sträckte sig upp för att torka vätskan från ansiktet. Han ryckte i kedjorna men kunde inte komma loss.
”Kan någon släppa loss mig från den här skiten?” skrek han.
Och sen hände det.
Plötsligt hördes ett ljudligt brak från dörren.
Samantha snurrade runt och såg de stora dubbeldörrarna falla ner.
Hon kunde inte tro det. Där stod Kyle, med halva ansiktet vanställt och Sergei vid sin sida, och hundratals legosoldatvampyrer bakom honom.
Och det var inte nog. Kyle hade det. Han höll det högt. Svärdet.
Kyle gav ut ett fasansfullt skrik och tog fart med huvudet före rakt in mot rummet. Hans anhängare följde efter skrikande. Och hela rummet bröt ut i kaos.
Det var vampyr mot vampyr och Kyle och hans armé attackerade alla de kunde se. Men Blacktideklanen hade varit i krig i flera tusen år och skulle inte ge upp så lätt. Rexius vampyrer slog tillbaka med samma beslutsamhet.
Det var ett slagfält, hand mot hand, vampyr mot vampyr. Ingen gav vika, inte en centimeter.
Men Kyle tog sig igenom på ett otroligt sätt. Han höll Svärdet högt, med båda händerna, och svingade det åt alla håll. Vart han än gick föll vampyrer. Armar, ben, huvuden…Kyle var en enmansarmé. Han högg en väg genom klungan av vampyrer, och mördade varenda en.
Samantha var chockad. Under hennes tusen år hade hon aldrig sett en vampyr bli mördad, alltså, helt och hållet dödad. Hon hade aldrig tänkt på en vampyr som bräcklig. Det här Svärdet var skräckinjagande. Och väldigt, väldigt dödligt.
Samantha väntade inte längre. När en vampyr tog fart mot henne, skrikande med hans vassa, blodiga tänder riktade rakt mot hennes ansikte, duckade hon snabbt och lät honom flyga över henne. Sen sprintade hon iväg.
Hon sprang igenom rummet, rakt mot Sam.
Precis i tid. En ondsint vampyr hade samma tanke och störtade mot den kedjade, vettskrämde pojken. Han hoppade rakt mot Sam med tänderna riktade mot hans hals. Han var som ett lamm fastkedjat i ett rum fullt av lejon.
Samantha nådde fram precis i tid. Hon hoppade så att hon kolliderade med honom i luften och slog honom mot golvet. Innan han kunde ta sig upp gav hon honom en knytnäve som slog honom medvetslös.
Hon tog sig upp på fötter och slet i Sams kedjor. När hon lyckades få loss honom såg han sig omkring och kunde inte tro hans ögon, som om det han såg var någon sorts mardröm som kommit till liv.
”Samantha,” sa han, ”vad fan är det som händer—”
”Inte nu,” sa Samantha, medan hon drog av honom kedjorna, tog tag i hans arm och ledde honom genom kaoset. Hon var på väg mot utgången.
När de sprang kom en annan vampyr mot dem med tänderna framme.
Samantha knuffade Sam mot marken, och duckade så att vampyren flög rakt över deras huvuden.
Hon kom snabbt upp på fötter igen, drog upp Sam och så sprang de genom rummet. De lyckades ducka och slingra sig, medan hon ledde dem igenom allt. Hon visste att om de bara kunde nå fram till dörren skulle det finnas en korridor som ledde till en trappa som tog dem ned till gatan. När de väl var ute kunde hon ta dem långt, långt därifrån.
I allt kaos märkte ingen att de sprang. Hon var nästan framme vid dörren, bara någon meter ifrån.
Och då, just när hon var på väg att klara sig ut, kom ett tryck mot ryggen och hon kände att hon föll ner mot golvet. Hon hade blivit påhoppad bakifrån.
Hon vände sig om för att se vem det var. Sergei. Den avskyvärda lilla ryssen, tillika Kyles sidekick. Den som stulit Svärdet från hennes hand.
Han flinade mot henne, ett grymt, ondskefullt flin, och hon hatade honom mer än hon någonsin gjort förut.
Sam visade inga tecken på rädsla. Fortfarande i bojor hoppade han upp på Sergeis rygg och svepte kedjorna runt Sergeis hals. Killen var stark. Han lyckades pressa hårt nog för att få Sergei att släppa taget om Samantha, som kunde rulla loss under honom.
Men Sam var ingen match för en vampyr. Sergei morrade och kastade Sam som om han vore en trasdocka. Sam flög in i en vägg tre meter bort.
Samantha försökte ta sig upp men slogs ner av ett tiotal vampyrer. Hon såg att Sam också var omringad. De var fast.
Det sista hon såg var Sergeis ondskefulla leende då han tog sig upp och slog henne i ansiktet.
*
Kyle hade aldrig känt sig så levande som när han skar genom Blacktideklanens massiva kammare, och med Svärdet i högsta hugg förgörde vampyr efter vampyr.
Blod sprutade åt alla håll, och när han svingade ännu intensivare kändes händerna blöta då han täcktes av blod. Det var hämnd. Hämnd för tusen år av lojal tjänst, och för hur de hade behandlat honom. Hur vågade de. Nu skulle de förstå vad ordet hämnd verkligen betydde. De skulle alla be om ursäkt, varenda en skulle de buga ända till marken för honom, och erkänna att de haft kolossalt fel.
Allt flöt på perfekt. Efter hans lilla omväg förbi Brooklyn Bridge hade han lett sin lojala flock rakt upp mot portarna på City Hall, och dödat de få vampyrer som vågade ställa sig i vägen. De hade gått genom den hemliga gången, djupare och djupare in i City Halls inre, hela vägen upp till hans klans näste. Ingen vampyr vågade ställa sig i vägen då hans armé stormade kammaren. Många andra vampyrer anslöt sig till Kyle då de såg honom, särskilt då de såg att han hade Svärdet. Han var glad att se att så många från hans gamla klan fortfarande var lojala. Han visste att dagen kommit för honom att ta sin rättmätiga position som ledare.
Rexius var en svag ledare. Hade han varit starkare hade han funnit Svärdet själv, för flera år sedan. Han skulle aldrig ha skickat någon annan att göra det. Han gillade att straffa andra för hans egna misstag, när han var den som egentligen borde straffas. Han hade berusats av makten. Att bannlysa Kyle hade varit ett sista desperat försök att få bort de som stod honom nära. Men det hade gått i baklås.
När Kyle slet sig genom rummet var han på väg rakt mot Rexius tron. Rexius såg honom komma och hans ögon blev stora av panik.
Rexius hoppade ner från sin tron och försökte smyga sig bort från slagfältet. Deras så kallade ledare visade sina sanna färger i tid av krig.
Men Kyle hade andra planer.
Kyle sprang mot andra sidan, för att möta Rexius ansikte mot ansikte. Det hade varit mycket enklare att bara stöta Svärdet genom hans rygg, men han vägrade att låta Rexius falla så enkelt. Han ville att Rexius skulle se, på nära håll, vem som dödade honom.
Rexius stannade då han blockerades av Kyles enorma axlar och han såg det skinande Svärdet.
Rexius käke darrade. Han höjde ett skakande finger mot Kyles ansikte. I den stunden såg han mest ut som en gammal man. En svag, vettskrämd man. Vad patetiskt.
”Du är bannlyst!” ropade han, tamt. ”Jag beordrade dig att bannlysas!”
Nu var det Kyles tur att le ett brett, ondskefullt leende.
”Du kan inte vinna!” la Rexius till. ”Du ska inte vinna!”
Kyle gick lättsamt upp mot honom, och med ett enda smidigt drag högg han Svärdet rakt igenom Rexius hjärta.
”Det har jag redan gjort,” sa Kyle.
Hela rummet vände sig om, mitt i striden, och stirrade när de hörde ljudet. Det var ett fasansfullt skrik som tog upp hela stenkammaren. Rexius skrek och skrek, och det verkade aldrig sluta. Alla såg på då hans kropp mitt framför deras ögon löstes upp till ett rökmoln, och sen steg upp i luften mot taken.
Hela rummet stirrade på Kyle.
Kyle höll Svärdet högt, och han vrålade. Det var ett segervrål.
Vilka vampyrer som än överlevt, på båda sidor av slaget, vände sig mot Kyle. Alla gick ner på knä, böjde sina huvuden och bugade ända till golvet. Slaget var slut.
Kyle andades djupt, för att ta in det hela. Han var deras ledare nu.
SEX
Caitlin stormade iväg från Caleb och Sera utan att kunna säga något.
Det var för mycket för henne att bearbeta på en och samma gång. Hade hon precis sett vad hon trodde hon sett? Hur var det möjligt?
Hon hade trott att hon kände Caleb så väl, att de stod varandra närmare nu än någonsin förut. Hon var säker på att de var tillsammans, som ett par, och att det skulle vara så för alltid. Hon hade klart och tydligt sett deras nya liv tillsammans, och hon hade varit så säker på att inget skulle kunna slita dem från varandra.
Och nu det här. Det slog henne aldrig att det kunde finnas en annan kvinna i Calebs liv. Hur kunde han inte ha berätta det?
Caitlin mindes så klart Sera från deras korta besök till Klostren—men Caleb hade insisterat på att han inte längre kände något för henne, att vad de än hade tillsammans tog slut för flera år sedan—hundratals år sedan.
Så vad gjorde hon då här? Särskilt nu, dessutom? När Caleb och Caitlin hade deras mest intima ögonblick tillsammans, när Caitlin precis vaknat, helt omvänd, en sann vampyr, av hans eget blod? Hur kunde hon ens veta var de var? Hade Caleb bjudit in henne? Det måste han ha gjort. Men varför?
Flera lager av smärta sköljde över Caitlin. Det gick inte att förklara det här. Hon hade alltid varit så rädd för att vara sårbar, av precis denna anledning. Men med Caleb hade hon släppt taget, hon hade litat på honom helt och hållet. Hon hade gjort sig själv mer sårbar än hon hade gjort med någon annan kille hon någonsin varit med. Och han hade lyckats såra henne djupare än vad hon någonsin hade anat.
Hon kunde fortfarande inte förstå hur hon hade kunnat missbedöma honom så grovt, hur hon hade kunnat vara så dum, ha så fel. Det kändes som att allt inuti var på väg att gå sönder. Hur skulle odödlighet vara nu, utan honom? Det skulle vara en dom. En dom som varade för evigt. Hon ville dö. Och värst av allt kände hon sig som en idiot.
”Caitlin!” ropade Caleb bakom henne, då hon hörde hans fotsteg komma efter henne. ”Snälla, låt mig förklara.”
Vad kunde det finnas att förklara? Uppenbarligen hade han bjudit in henne hit. Uppenbarligen älskade han henne fortfarande. Och uppenbarligen var hans känslor för Caitlin inte lika starka som hennes känslor för honom.
Caleb tog tag i hennes arm och drog bönfallande i den för att få henne att vända sig mot honom.
Men hon ryckte sig bort. Hon stod inte ut med att känna hans beröring. Hon ville inte ha något med honom att göra. Inte någonsin.
”Caitlin!” utbrast han. ”Kan du inte bara låta mig förklara?”
Men Caitlin saktade inte in. Hon var en annan person, en annan varelse nu, och hon kände det på flera olika sätt. Med hennes nya vampyrkrafter kände hon också en helt ny samling vampyrkänslor. Hon kunde redan märka att hennes känslor var starkare än vad de hade varit när hon var människa—mycket, mycket starkare. Hon kände allt mycket djupare. Hon kände sig inte bara deprimerad—hon kände som att hon ville dö. Hon kände sig inte bara sviken—hon kände som att hon bokstavligt blivit huggen i hjärtat med kniv. Hon ville slita sig själv i stycken, göra vad som helst för att få bort smärtan som åt upp henne inuti.
Hon tågade över terrassen till hennes rum, och smällde igen ekdörren bakom henne.
”Caitlin, Caitlin snälla!” hörde hon den dämpade rösten utifrån.
Caitlin vände sig om och slog i dörren.
”Gå iväg!” ropade hon. ”Gå tillbaka till din fru!”
Efter flera sekunder kände hon att han äntligen gick därifrån.
Nu var det bara hon. Bara tystnad. Caitlin satt på sängkanten i hennes lilla rum, och hon la sitt huvud i händerna och grät. Hon grät och grät, hjärtskärande tårar. Hon kände att allt hon hade att leva för plötsligt hade försvunnit.
Hon hörde ett pip och kände något mjukt och fluffigt smeka över hennes ansikte, Roses lurviga ansikte gnuggande mot Caitlins. Rose slickade Caitlins kinder i ett försök att få bort hennes tårar.
Det hjälpte Caitlin att ta sig ur gråtattacken. Hon sträckte sig ned och smekte Roses ansikte. Rose hoppade upp i Caitlins knä, fortfarande liten nog för att kunna göra det, och kramade om henne.
”Jag har fortfarande dig, Rose,” sa Caitlin. ”Do lämnar mig väl inte, eller hur?”
Rose lutade sig bakåt och slickade hennes ansikte.
Smärtan var för mycket. Caitlin kunde inte tillåta sig själv att sitta krav i rummet en sekund till. Hon kände att hon var nära på att slå sig genom väggarna.
Hon såg mot väggarna och den inbjudande natthimlen, och utan att tveka la hon ner Rose, skuttade från sängen, tog två långa kliv och hoppade ut.
Hon visste att hennes vingar skulle skjuta ut och bära henne. Men en del av henne önskade att de inte skulle göra det—att de skulle svika henne och att hon skulle falla handlöst mot marken.
SJU
Samantha stod fastkedjad. Hon hölls hårt i armarna av flera vampyrer som drog henne genom den stora kammaren. Rummet hade förvandlats till ett slakthus. Åt alla håll såg hon tusentals vampyrlik, hennes forna klanmedlemmar, deras blod som vattnet i en pool över golvet, hackade i bitar av Kyle och hans förbannade Svärd. Det där Svärdet hade mer kraft än vad hon hade anat.
Men bland all förödelse hade flera hundra vampyrer klarat sig levande. Kyles folk nu. Och för varje sekund kom fler färdandes in genom de öppna dörrarna. Det verkade inte finnas något slut på strömmen av vampyrer som var ivriga att svära sig trogna till Kyle. Det var uppenbarligen hans klan nu. Nu när Rexius var död fanns det ingen annan att svära sig trogen till. Och Kyle hade förtjänat det. Han hade lyckats utplåna varenda vampyr som någonsin bedragit honom.