Flera hundra vampyrer hade hjälp honom i slaget mot Rexius. Vissa var lojala till Kyle på riktigt, medan andra bara var opportunistiska. Andra gillade helt enkelt inte Rexius och hade väntat på någon möjlighet. Vampyrer strömmade in från klaner från hela staden. Nyheter spred sig snabbt i vampyrvärlden—och alla ville vara med på ett kommande krig. Vad deras anledningar än var, så var de Kyles armé nu.
Nu när Kyle var ledare, nu när han hade Svärdet, var det uppenbart att det skulle bli ett stort krig, ett krig som inte var som något vampyrrasen någonsin varit del i förut. Kyle var hänsynslös, och blodtörstig, och inte ens den här massakern hade mättat honom. Han hade något otalt som han inte kunde komma över. Alla andra vampyrer där ute som inte svort sig trogna till honom skulle få betala för det. Tillsammans med alla oskyldiga människor. Samantha visste att hans vendettor var oändliga, och snart skulle New York City vara hans lekplats.
De drog Samantha hårdhänt genom kaoset till mitten av rummet.
Kyle satt på Rexius tron nu och åtnjöt makten med ett ondskefullt leende på sina läppar, medan vampyrer bugade sig djupt från alla håll.
Sergei, som stod vid hans sida, bankade en metallstav i marken tre gånger.
Hela rummet, tusentals vampyrer, radade upp sig. Alla höjde sina nävar och ropade: ”Hail Kyle!”
Samantha var förbluffad. Det var en otrolig uppvisning av makt och lojalitet. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv sett lydnad på det sättet. Kyle var magnetisk. Redan nu var han en tyrann.
Men Kyle verkade inte intresserad av sina soldater. Istället var hans ögon fixerade på Samantha. Hela rummet verkade märka hans intresse för henne och sorlet la sig när de gjorde sig redo för vad som skulle komma.
”Så,” sa Kyle till henne. ”Du lyckades ta dig till Svärdet före mig. Men som du ser är jag den som har det nu.”
”Än så länge,” spottade Samantha tillbaka.
Låt honom fundera på det, tänkte hon. För hon trodde verkligen att det en dag inte skulle vara hans längre. Vem som än var menad att ha Svärdet skulle ha det, och hon visste, långt inombords, att det inte var Kyle.
Kyle höjde sina ögonbryn.
”Vet du varför jag låtit dig leva så här länge?” frågade han.
Samantha såg trotsigt på honom. Hon hade inget intresse för att ha en dialog med honom. Hon ville inte ha någon del i den här nya klanen. Hon ville lämna, för att ta sig så långt från den här platsen som möjligt. Hon ville bara ta Sam och lämna. Om han skulle tillåta dem.
Men hon kunde inte se Sam någonstans. De hade blivit tillfångatagna av Kyles soldater och hon hade inte sett honom sen dess. Samantha var tvungen att hålla sig lugn tills dess att hon kunde få veta var han var. Hon var tvungen att köpa tid tills att hon kunde fly tillsammans med Sam, och hon skulle svära sig trogen till Kyle om det var nödvändigt.
”Jag vet inte varför Rexius skickade dig för att hämta Svärdet istället för mig. Som vi alla vet är jag den bättre krigaren. Men jag ska medge att du är skicklig,” sa han.
”Men det är inte enda anledningen till att jag låtit dig leva. Rexius planerade att straffa dig. Därför antar jag att du inte har någon anledning att vara lojal mot honom. Ett krig är på väg, och jag skulle kunna ha användning av en soldat som du. Om du är redo att svära dig trogen till mig, så ska jag överväga att låta dig leva.”
Samantha funderade. Hon hade inget emot att svära sig trogen till honom, men hon visste att hon väldigt snart skulle lämna allt detta. Men först var hon tvungen att veta var Sam var.
”Och pojken?” frågade hon. ”Var är han?”
Kyle log.
”Ah ja, pojken. Precis vad jag ville diskutera. Jag vet inte riktigt varför du blivit så förtjust i den här människan, och när du blev det bröt du redan mot våra regler. Vet du, jag skulle kunna döda dig bara för det. Men jag tycker att det är väldigt intressant, och det är faktiskt en av anledningarna till att jag låtit dig leva.”
”Du förstår, Samantha, du måste straffas. Varje vampyr som någon gång var lojal mot Rexius och inte mot mig måste straffas. Det är del i invigningen av min nya armé. Du ska lära dig att lyda mig, och bara mig.”
”I ditt fall har jag funnit en perfekt lösning: något som både visar din lojalitet mot mig och som straffar dig. Mina mannar kommer föra dig till pojken, du kommer föra honom tillbaka hit, och framför alla här kommer du att döda honom.”
Samanthas hjärta sjönk vid tanken. Det var något som hon aldrig någonsin skulle kunna göra. Hon skulle ta sitt eget liv innan hon tog hans. Kyle var, som vanligt, galen. Och grym. Ja, han var en passande efterträdare till Rexius.
”Jag kommer faktiskt njuta lite av att se dig personligen avrätta honom,” sa Kyle, med ett leende när han tänkte på det. ”Du förstår, för mig är pojken en belastning. Han kommer från samma linje som sin syster, och så vitt jag vet har de en immunitet som skulle kunna skada oss. Jag litar inte på någon av dem. Och dessutom, han är en människa.”
Kyle studerade Samanthas ansikte noga.
”Om du gör det här, då kommer jag belöna dig med rang, ära och prestige. Du kommer ha en särskild plats i min nya klan. Det här kommer bli ett fantastiskt krig, ett krig mer magnifikt än vår sort någonsin har sett förut. Och du kan vara en av dess ledande arkitekter.”
”Men om du vägrar…då kommer du bli torterad, långsamt in i en evig smärta, och ditt namn kommer bli utraderat från vår klans historia helt och hållet.”
Rummet var dödstyst medan Samantha funderade. Hennes tankar rusade omkring, desperat letande efter någon utväg.
”Varför dödar du honom inte själv?” frågade hon till slut.
Kyle lutade sig tillbaka och log långsamt.
”Halva nöjet är att se dig göra det,” sa han. ”En av mina favorithobbies är att se personer döda det som de håller kärt.”
ÅTTA
Caitlin flög och flög. Hon hade ingen aning vart hon var på väg, men vart vinden än tog henne skulle hon vara okej med. Det kändes som att hon ändå inte hade någonstans att ta vägen, och inget att leva för. Hennes älskade Caleb hade bedragit henne, och den enda personen hon brydde sig om i världen, hennes bror Sam, hade antagligen också bedragit henne. Sam hade ju lett Samantha, och alla de andra onda vampyrerna, rakt mot henne, rakt mot King's Chapel. Fanns det någon kvar i världen hon kunde lita på? Var det hennes öde att alla i hennes liv skulle bedra henne?
Caitlin flög högt över Hudson River och såg där den glimmade i månljuset. Nattbrisen torkade hennes tårar och det kändes skönt mot hennes ansikte och hår. Hon var långt från ön nu, den var bara en prick på horisonten. Hon flög längre och längre bort, desperat för att rensa tankarna.
Hon dök lågt, och flög bara någon meter över vattenytan så att hon nästan kunde röra vid den. Det kändes skönt att vara så nära vattnet. Någon del av henne ville fortsätta dyka så att hon dränktes av det. Men en annan del av henne, den nya vampyrdelen, visste att det skulle vara meningslöst. En vampyr kunde inte dö. Inte ens genom drunkning.
Fiskar skuttade upp ur vattnet runtom henne där hon flög. De måste ha känt av hennes närhet. Var det vampyrblod de kände av?
Caitlin steg högre och högre upp i luften, och ju högre hon kom desto mer började hennes huvud klarna igen. Hon tänkte på allt som hade hänt. Detaljerna kändes redan oklara. Var det möjligt att hon överreagerat? Nu när hon tänkte efter, vad hade Caleb egentligen gjort? Ja, Sera var där, och å ena sidan var hennes närvaro oförsvarbar. Men ju mer hon tänkte på det, desto mer insåg Caitlin att hon inte riktigt visste varför hon var där, eller hur hon kommit dit? Hon visste inte med säkerhet att Caleb bjudit in henne. Hon visste inte med säkerhet att de var tillsammans igen. Var det alls möjligt att det fanns någon annan förklaring?
Kanske hade hon reagerat för snabbt. Hon gjorde alltid det, hon kunde aldrig behärska sig själv.
När Caitlin flög ännu högre gjorde hon en vid sväng och tog fart mot ön igen. Hon kände sig dragen dit, och en del av henne undrade om hon skulle återvända. Egentligen, var skulle hon annars ta sig?
Hon kände ett nyfunnet syfte. Kanske skulle hon i alla fall ge honom en chans att förklara. Han hade räddat henne så många gånger. Han hade vakat över henne alla de där dagarna, och han hade tagit hand om henne tills hon var okej igen. Kanske älskade han henne fortfarande. Kanske…
Caitlin var inte så säker längre. Men ju mer hon flög, desto mer insåg hon att hon i alla fall var skyldig honom en chans, en chans att förklara sig.
Ja, det skulle hon ge honom. Sen skulle hon bestämma sig.
*
Caleb var rasande. Än en gång hade Sera kommit in i hans liv och förstört var hon än gått. Han kunde inte minnas, under de tusentals år, hur många gånger han bett henne att lämna honom ifred, hur många gånger han berättat för henne att han inte hade några känslor för henne, att han inte ville ha något med henne att göra. Men så ofta, i precis fel tillfällen, lyckades hon dyka upp ändå. Det var som att hon visste, som att hon kände på sig när han träffat någon ny, när han träffat någon han verkligen brydde sig om. Och hon dök alltid upp i helt fel tillfälle. Han hade aldrig träffat någon som var så dominant och kontrollerande. Och hon hade plågat honom i flera tusen år.
Den här gången kunde han inte acceptera det. Han skulle inte tillåta det. Hon hade förstört hans relationer för många gånger, och det här var en gång för mycket. Han brydde sig mer om Caitlin än någon annan han någonsin varit med—både vampyr och människa. Och som en nattfjäril runt elden måste Sera ha känt av det. Det måste ha varit vad som fått henne att komma fram, vad som drivit henne att söka upp honom.
Hon hade en anledning—det hade hon alltid. Det var problemet med henne: man kunde aldrig riktigt skylla helt och hållet på henne, för hon kom alltid med något brådskande meddelande som alltid hade någon sorts legitimitet. Den här gången, så klart, var det för att deras klan var på väg att attackeras. Hon sa att Kyle var tillbaka i New York City med Svärdet och att det bara var dagar tills att det skulle vara ett fullskaligt vampyrkrig. Hon kom med ett meddelande från hans klan: de ville ha honom tillbaka. De var villiga att förlåta hans tidigare brott. De behövde varje soldat de hade nu när det var krig, och Caleb var en av deras bästa.
Så å ena sidan kunde han inte vara så arg på henne som han hade velat—vilket gjorde situationen ännu mer irriterande. Å andra sidan misstänkte han att hon hade väntat på just ett sådant här tillfälle för att ha som ursäkt att slingra sig tillbaka in i hans liv. Men oavsett vad nyheterna var hade hon ingen rätt att ge Caitlin intrycket att de fortfarande var tillsammans.
Han stormade tillbaka till henne över slottets terrass, alldeles röd i ansiktet.
”Sera!” ropade han. ”Varför var du tvungen att säga det där? Varför var du tvungen att säga det på det sättet? Det finns inget vi! Och du vet mycket väl att det finns inget som jag inte berättat för henne. Du kom hit för att leverera ett meddelande från vår klan. Det är allt. Du gav henne intrycket att jag höll någon sorts hemlighet från henne, att du och jag fortfarande var tillsammans.”
Hon verkade inte alls brydd av hans ilska. Snarare verkade hon njuta av det. Hon hade lyckats reta upp honom, och det verkade vara precis det hon velat.
Hon log långsamt, tog ett steg mot honom och la en hand på hans axel.
”Men är vi inte det då?” frågade hon förföriskt. ”Innerst inne vet du att vi fortfarande är det. Det är precis därför som det här gör dig upprörd. Hade du inte haft några känslor för mig så hade det inte spelat någon roll för dig.”
Caleb slog bort hennes hand.
”Du vet att det där är nonsens. Vi har inte varit tillsammans på flera hundra år. Och vi kommer aldrig vara tillsammans igen. Jag vet inte hur många gånger jag kan säga det här,” sa Caleb, rasande. ”Du måste hålla dig ute ur mitt liv. Du måste hålla dig borta från mig. Och mest av allt, från Caitlin. Jag varnar dig, håll dig borta från henne.”
Seras min förbyttes blixtsnabbt till ilska.
”Den patetiska lilla flickan,” snäste hon. ”Bara för att hon är en av oss nu betyder det inte att hon har någon som helst ställning över mig. Hon är ingenting jämfört med mig. Jag förstår inte hur du ens kan se på henne på det sättet. Och dessutom sanktionerade aldrig vår klan att du skulle få omvandla henne,” sa Sera med en mörk blick.
Caleb visste vad det betydde. Det var ett hot. Hon varnade honom, om hans brott mot lagen. Han kunde straffas hårt för det—och hon hotade att berätta för de andra.
”Jag bryr mig inte om dina hot,” sa Caleb med mörk ton. ”Du kan berätta vad du vill för vem som helst. Jag kommer möta vad de bestämmer sig för att göra själv.”
”Du äcklar mig,” snäste Sera. ”Vi är mitt i ett krig, hela vår klan, hela vår familj är i fara. Och vad gör du? Du gömmer dig här ute, på någon ö, och väntar på att någon patetisk liten flicka ska må bättre. Du borde vara hemma och slåss för ditt folk, som den man du brukade vara—”
Min klan kastade ut mig,” snäste Caleb tillbaka, ”efter hundratals år av lojal tjänst. Jag är inte skyldig dem någonting. De får precis vad de förtjänar.”
Caleb andades ut.
”Oavsett vad, så bryr jag mig om dem, och eftersom situationen är som den är så kommer jag inte svika dem. Jag sa att jag ska återvända, när det är dags.”
”Du sa att du skulle komma tillbaka när hon var bättre. Uppenbarligen är hon bättre nu. Du har inga ursäkter kvar. Du måste komma tillbaka nu!”
”Jag kommer vara trogen mitt ord, som jag alltid är. Men jag vill vara tydlig med en sak: jag kommer endast tillbaka för att hjälpa till att rädda vår klan, rädda människorna som riskerar slaktas, och för att ta tillbaka Svärdet. Inbilla dig inte att det är för någon annan anledning. Så fort mitt uppdrag är avklarat kommer jag lämna igen, för alltid den här gången, och det kommer vara sista gången du någonsin ser mig. Inbilla dig inte att vi är tillsammans igen. För det är vi inte.”
”Åh, Caleb,” sa hon med ett mörkt litet skratt, ”du kan tro vad du vill, men du vet innerst inne att du och jag alltid har varit tillsammans, och vi kommer alltid vara tillsammans. Ju mer du står emot, desto mer dras du till mig. Jag vet hur mycket du älskar mig. Jag känner det, varenda dag.”
”Du inbillar dig,” sa Caleb, ”Du blir bara värre och värre.”
Sera log bredare. ”Ja,” sa hon, ”intala dig själv det. Kämpa emot dina känslor. Kämpa emot vad både du och jag redan vet.”
Sera tog plötsligt två självsäkra steg mot honom, svepte hennes armar runt hans hals och med en snabb rörelse drog honom till sig.
Innan han kunde reagera la hon hennes läppar mot hans och kysste honom med full kraft.
Caleb ryggade sig äcklat tillbaka, och knuffade henne ifrån sig. När han gjorde det såg han någon i ögonvrån landa på balustraden bredvid dem.
Caitlin
*
När Caitlin närmade sig ön kände hon sig mer och mer hoppfull. Hennes tankar hade klarnat nu. Hon insåg att Caleb inte gjort något fel alls. Hon hade varit dum. Hon borde ha gett honom en chans att förklara. Sera kunde ju ha kommit oinbjuden, och det behövde inte vara något mellan dem. Varför hade hon förhastat sig så?
När hon dök djupare och ön började synas såg hon det enorma stenslottet breda ut sig under henne, med vampyrer som tränade i ljuset av facklorna. Det var en vacker plats, och hon var tacksam att Caleb fört henne hit. Hon började känna att allt skulle bli okej ändå, när hon gjorde en sista vändning runt kröken och landade på den övre vallen.
Men när hon närmade sig och landade slutade hennes hjärta slå.