Hjältars Väg - Морган Райс 4 стр.


”Det var som… som om en kraft kom över mig”, sa Thor. ”En kraft, jag visste inte att jag hade den.”

”Energifältet”, sa Argon. ”En dag kommer du att vara väl bekant med det. Kanske till och med lära dig styra det.”

Thor höll om skuldran. Smärtan var nästan outhärdlig. Han tittade ned och såg hur handen fläckades av blod. Han kände sig yr och undrade vad som skulle hända om han inte fick hjälp.

Argon tog tre steg fram, greppade Thors hand och tryckte den bestämt mot såret på axeln. Han höll den där, lutade sig tillbaka och slöt ögonen.

Thor kände en värme stråla genom armen. Inom några sekunder hade det klibbiga blodet på handen torkat upp, och smärtan började avta.

Han såg ned, men kunde inte begripa det: såret var läkt. Allt som återstod var tre ärr där klorna skurit genom skinnet – men de såg redan ut av vara flera dagar gamla. Såren var helt slutna, och han blödde inte längre.

Thor blickade häpet mot Argon.

”Hur gjorde du det där?”, frågade han.

Argon log.

”Det var inte jag som gjorde det, utan du. Jag bara riktade kraften från dig.”

”Men jag har ju inga helande krafter”, svarade Thor förbryllad.

”Har du inte?”, svarade Argon.

”Men jag förstår inte. Det här är inte riktigt klokt…”, Sa Thor, alltmer otåligt. ”Snälla, försök att förklara.”

Argon såg bort.

”Det finns ting som det tar tid att lära.”

Thor kom att tänka på något.

”Betyder det här att jag kan gå med i Legionen?”, frågade Thor upphetsat. ”Om jag nu kan ta död på en sybold så skall jag väl kunna hävda mig mot de andra pojkarna.”

”Visst kan du det”, svarade han.

”Men det var mina bröder som valdes – inte jag.”

”Dina bröder hade aldrig besegrat det här odjuret.”

Thor stirrade tillbaka, fullt av tankar i huvudet.

”Men de har ju redan ratat mig, hur ska jag någonsin bli en av dem?”.

”När började krigare be om lov?”, frågade Argon.

Argons ord sjönk in. Thor kände en varm känsla i kroppen.

”Menar du att jag helt enkelt bara skall dyka upp? Utan inbjudan?”

Argon log.

”Det är du som skapar ditt öde, ingen annan.”

Thor blinkade till – och när han öppnade ögonen igen var Argon försvunnen.

Thor kunde inte tro sina ögon. Han såg sig omkring, runtom åt alla håll i skogen, men inget spår av druiden.

”Här borta!”, hördes en röst.

Thor vände om mot ett väldigt klippblock. Rösten hade hörts från toppen och han klättrade genast uppåt.

Han nådde dit upp men förundrades över att det inte heller där fanns något spår av Argon.

Däremot fanns annat att se från utsiktspunkten. Han blickade över Mörkskogens trädkronor. Han kunde se var skogen slutade, att den andra solen nu gick ned i mörkgrönt, och därbortom, landsvägen, mot kungens hov.

”Där är din väg”, hördes rösten igen. ”Om du törs.”

Thor vände snabbt på klacken men såg ingenting. Det var bara en röst, ett ensamt eko. Men han visste att Argon fanns där någonstans, och att han sporrade honom att gå vidare. Och han visste, i djupet av sin själ, att det var rätt sak att göra.

Utan att tveka längre skyndade Thor nedför klippan och vidare, genom skogen och mot vägen i fjärran.

Han sprang för att möta sitt öde.

Kapitel tre

Kung MacGil – stadig och bredbröstad, med gråsprängt skägg, hår till axlarna och en bred panna som fårats av alltför många fältslag – stod med sin drottning på de högsta befästningsverken och blickade ut över festligheternas början för dagen. Hans kungliga egendomar sträckte sig i all prakt så långt ögat nådde. Det var en blomstrande stad, inramad av urgamla fästningsmurar. Det var Kungsgård. Stenhus av alla storlekar och former knöts samman av en labyrint av vindlande gator – för krigare, uppsyningsmän och hästar, Silvergardet och Legionen, vakternas baracker, vapenhus och arsenalen – och dessutom hundratals boningshus, för allt folk som valt att bo innanför murarna.

Mellan husen låg också vidsträckta gräsmattor, kungliga trädgårdar, kullerstensbelagda torg och porlande fontäner. Kungsgård hade förskönats genom århundraden, av hans far, och faderns far före honom, och det hade aldrig varit vackrare än nu. Utan tvekan var Kungsgård det starkaste fästet i Ringens Västerrike.

Aldrig hade någon kung haft så dugliga och trofasta krigare, och under kungens hela liv hade ingen vågat sig på ett anfall. MacGil hade haft tronen i trettiotvå år, och under den tiden styrt som en god och vis kung. Riket hade blomstrat, hären dubblats i storlek, städerna växt och folket fått del av överflödet. Inte ett klagomål stod att finna ibland hans undersåtar. Han var känd som en frikostig kung, och i riket hade haft fred och överflöd sedan han först kom till tronen.

Och det var just det som höll honom vaken om nätterna. För MacGil var en kung som kunde sin historia. Under tidigare tidsåldrar så hade det aldrig freden varat så länge. Han hade slutat fråga sig om kriget skulle komma – nu undrade han när det skulle ske. Och vem som var fienden.

Det största hotet kom naturligtvis från barbarerna i Vildlanden, bortom Ringen och på andra sidan Klyftan, där de hade underkastat sig alla folk. Vildlanden hade aldrig utgjort något hot mot MacGil och de sju generationer kungar som styrt före honom. Orsaken var hans rikes geografi. Format som en del av en perfekt cirkel – en ring – som avskildes från världen runtom av en djup och bred klyftdal, och skyddades av en kraftsköld ända sedan kungens kröning – riket hade inget att frukta från Vildlanden. Barbarerna hade försökt anfalla, ta sig förbi skölden och över klyftdalen. Men de hade aldrig lyckats. Så länge han och hans folk höll sig inom Ringen fanns inga hot utifrån.

Men det betydde inte att det saknades hot på insidan. Det var det som på senare tid fått MacGil att vaka på nätterna. Och just det var också ändamålet med festligheterna för dagen: hans äldsta dotters bröllop, ett giftermål arrangerat för att blidka fienden och bevare den ömtåliga freden mellan Ringens Öst- och Västerriken.

Ringen var nästan tusen mil rakt över, men delades på mitten av en bergskedja, Högländerna. På andra sidan låg Ringens Österrike, styrt sedan århundraden av rivalerna, McCloud, som alltid var redo att bryta den osäkra vapenvilan med MacGil. McClouds var missnöjda och övertygade om att jorden i deras del av riket var mindre bördig. De gjorde också anspråk på Högländerna och hävdade högljutt att bergskedjan var deras, fastän minst hälften av den hörde till MacGils. Vid gränsen utspelades eviga skärmytslingar och yttrades ständiga hot om invasion.

MacGil blev irriterad när han tänkte över situationen. McClouds hade all anledning att vara nöjda. De satt säkra inom Ringen och på bördigt land. De hade inget att frukta. De borde vara nöjda med hälften av Ringen. Men det enda som, för första gången i historien, hindrat McClouds från att anfalla var att MacGil låtit hären växa sig för stark. Men, vis kung som han var, MacGil anade att något var i görningen och att freden inte skulle bestå. Därför hade han drivit fram giftermålet mellan sin äldsta dotter och den äldste prinsen av klanen McCloud. Och nu var den dagen här.

När han blickade nedåt såg han tusentals undersåtar, klädda i färgglada vapenrockar och anlända från rikets alla hörn och båda sidor om Högländerna – alla nu på väg inom fästningsmurarna. Förberedelserna bland folket hade varat i månader och de hade beordrats att se till att allt såg rikt och starkt ut. Det här var inte bara en dag för bröllopsfestligheter. Det var också ett tillfälle att sända ett tydligt budskap till McClouds.

MacGil synade de hundratals soldater som ställts upp på strategiska platser längs befästningarna. De stod längs gatorna och utefter murarna, fler soldater än vad han någonsin kunde behöva. Det var han nöjd med. Det var den styrkedemonstration han behövde. Men han var också på helspänn. Det låg spänning i luften, redo att bryta ut i en sammandrabbning. Han hoppades att inga hetsporrar på någon av sidorna, eggade av öl, skulle ställa till bråk. Han såg ut över rännarbanan och fälten och tänkte på de tornerspel, tävlingar och festligheter som skulle lekas under dagen. Det skulle bli hårda kamper. McClouds skulle helt säkert komma med en mindre här. Och var tornering och brottningskamp, varje lek, skulle ges en särskild betydelse. Det kunde räcka att en enda av dessa lekar gick snett för att verklig strid skulle utbryta.

”Min konung?”

Han kände en len hand i sin egen och vände sig mot sin drottning, Krea. Hon var fortfarande den vackraste kvinna han mött. Deras äktenskap hade varat under hela hans regering. Det hade varit lyckligt, och hon hade givit honom fem barn, tre av dem pojkar. Aldrig hade hon klagat. Därutöver var hon också den rådgivare han hade störst förtroende för. Med åren förstod han att hon var klokare än alla hans män, och rentav klokare än honom själv.

”Det är en dag i politikens tecken”, sa hon. ”Men det är också vår dotters bröllop. Försök att njuta av det. Det sker bara en gång.”

”Jag oroade mig mindre när jag inte hade någonting”, svarade han. ”Nu då vi har allt man kan önska, oroar jag mig också för allt. Vi lever i trygghet. Men jag känner mig inte trygg.”

Hon såg på honom med ögon fulla av medlidande. De var stora och nötbruna och såg ut att rymma all världens visdom. Hon slöt dem en aning, som hon alltid gjort, så att hon såg lite drömmande ut. Ögonen inramades av vackert, rakt brunt hår som föll på båda sidor, med bara stråk av grått ännu. Ansiktet hade fått några fler linjer, men hon hade inte förändrats.

”Det är av det enkla skälet att du inte är trygg”, sa hon. ”Ingen kung är trygg. Det finns fler spioner vid vårt hov än vad du ens vill veta. Så är det.”

Hon lutade sig fram, kysste honom, och log.

”Försök att njuta av det”, sa hon. ”Det är i alla fall ett bröllop”.

Efter det vände hon om och stegade ned från fästningsmuren.

Han såg henne gå och vände sig sedan och blickade ut över sin borggård. Hon hade rätt, som alltid. Han önskade verkligen njuta av tillfället. Han älskade sin äldsta dotter, och det var trots allt ett bröllop. Det var den vackraste dagen av den vackraste tiden på året, på krönet av våren och med sommaren för dörren. De två solarna stod högt i skyn och en lätt bris lekte. Allt stod i full blom och överallt lyste det av skärt, vitt, purpur och orange i träden. Han önskade inget hellre än gå dit ned till sina män, se sin dotter giftas och fylla sig med kannor av öl tills han druckit färdigt.

Men det var omöjligt. Han hade många plikter att klara av innan han ens kunde tänka på att lämna slottet. En kungadotters bröllop betydde många måsten för kungen själv. Han behövde träffa sitt råd, sina barn, och alla supplikanter som hade rätt att träffa kungen denna dag. Med lite tur kunde han lämna slottet i tid för ceremonin vid solnedgången.

*

MacGil steg fram genom slottets salar med sitt följe. Han var iklädd sin bästa kungliga skrud, med byxor av svart sammet, gyllene bälte över en dräkt av purpur och gyllensiden, den vita manteln och höga skinande läderstövlar, och kronan – ett utsirat gyllene band med en stor rubin i mitten. Han klev genom rum efter rum, nedför trappan från bröstvärnet, genom sitt kungliga gemak och under de mäktiga valvbågarna och färgade glasen i den stora salen. Till sist kom han till en urgammal dörr av ek, tjock som själva stammen. Den öppnades av en tjänare som steg åt sidan. Tronsalen.

Rådmännen stod i givakt när MacGil klev in i salen och ekdörren slog igen.

”Sitt ned”, sa han, kortare i tonen än vanligt. Han var trött på de eviga formaliteter som kom med styret av riket, och det särskilt den här dagen, och han ville ha dem överstökade.

Han stegade fram genom tronsalen. Rummet upphörde aldrig att imponera på honom, med taket som reste sig hissnande femton meter, en hel vägg av målat glas och golv och murar huggna av halvmetertjocka block. Där fanns plats för minst hundra dignitärer. Men på dagar som den här, när rådet samlades, var det bara han själv och en handfull rådgivare under de väldiga valven. Salen dominerades av ett enormt halvcirkelformat bord, och bakom det stod rådgivarna.

Han steg fram genom mitten av salen, mot tronen. Han klev uppför stentrappan, förbi de skulpterade gyllene lejonen och sjönk ned på den röda sammetsdynan på tronen, som i övrigt var smidd helt av guld. Hans far hade suttit på den tronen, och hans far före honom, liksom alla MacGils hade gjort. MacGil kände tyngden av förfäderna när han satt där, vikten av alla tidigare generationer.

Han granskade de rådgivare som var där. Där stod Brom, hans bästa general och rådgivare i militära angelägenheter; Kolk, general över Legionen där pojkarna skrevs in; Aberthol, äldst av dem alla och en lärd man och historiker som givit råd åt tre generationer av kungar; Firth, hans rådgivare om de inre angelägenheterna vid hovet, en magerlagd man med kortklippt, grått hår och djupt insjunkna, rastlösa ögon. MacGil hade aldrig litat på den mannen och förstod inte ens vad som menades med hans titel. Men både hans far och farfar hade hållit sig med rådgivare speciellt för angelägenheter inom hovet, och han fortsatte traditionen av respekt för dem. Där var också Owen, hans skattmästare; Bradaigh, rådgivare för angelägenheter utrikes; Earnan, hans skatteuppbördsman; Duwayne, hans rådgivare om folket, och Kelvin, representant för adeln.

Kungen hade förvisso absolut makt att bestämma. Men hans regering var frisinnad och hans förfäder hade alltid varit stolta över adelns rätt att bli hörd i alla frågor, genom representanten i rådet. Historiskt sett hade det varit en känslig balans mellan kungen och adeln. Nu rådde endräkt, men under andra tider hade det skett resningar och maktkamp mellan adel och kung. Det var en hårfin balans.

När MacGil såg ut över salen märkte han att det var en som saknades: just den man han mest önskade tala med. Argon. Som vanligt var det omöjligt att förutsäga var och när han skulle dyka upp. Det retade MacGil som inget annat, men han hade inget annat val än att acceptera det som det var. Druidernas sätt att vara och leva var för honom en gåta. Och utan Argons närvaro så blev MacGil ännu mer angelägen om att skynda på. Han ville få det här avklarat och ta itu med de tusen andra göromål som väntade innan bröllopet.

Rådgivarna satt vända mot honom runt det halvcirkelformade bordet, tre meter emellan och var och en i en åldrig stol av ek med märkligt snidade armstöd.

”Min herre, om jag får inleda”, ropade Owen ut.

”Det går an. Och håll det kort. Idag har jag ont om tid.”

”Din dotter kommer att få många dyrbara gåvor, och alla hoppas vi att de kommer att fylla hennes kistor. Och tusentals människor är här för hyllningen, och deras personliga gåvor till dig och besök på våra krogar och bordeller kommer också att göra sitt för att fylla vår kammare. Trots det så kommer förberedelserna för dagens festligheter också tömma en stor del av den kungliga skattkammaren. Jag föreslår en höjd skatt, av både folk och adel. En tillfällig skatt, för att minska utgifterna från denna stora festlighet.

MacGil såg oron i rådgivarens ansikte, och han kände själv olust inför tanken på den tömda skattkammaren. Ändå skulle han inte höja skatterna igen.

”Jag har hellre en tom skattkammare, och trogna undersåtar”, svarade MacGil. ”Folkets lycka är vår verkliga rikedom. Vi lägger ingen mer skatt.”

”Men min herre, om vi inte…”

”Jag har fattat mitt beslut. Vad mer?”

Owen sjönk tillbaka i stolen, stukad.

”Min konung”, mullrade Broms röst. ”Som ni befallt så är huvuddelen av våra styrkor nu i staden. Det blir en imponerande styrkedemonstration. Men vi står nu glest runtom riket, vi kommer att vara sårbara.”

MacGil nickade medan han tänkte över saken.

”Fienden kommer inte att anfalla så länge vi föder honom.”

Männen skrattade.

”Och vad nytt från Högländerna?”

”Inga incidenter har rapporterats på veckor. Deras trupper tycks ha flyttats inför bröllopet. Kanske är de redo att sluta fred.”

MacGil var inte så säker.

”Det betyder antingen att bröllopet har fått avsedd verkan, eller att de väntar med anfallet till ett senare tillfälle. Vilket är det, gamle man?” MacGil vände sig mot Aberthol.

Назад Дальше