Aberthol rensade strupen, och rösten var hes när han talade: ”Herre, din far och hans far före honom litade aldrig på McClouds. Att de slumrar hindrar inte att de en gång vaknar”.
MacGil nickade instämmande.
”Och vad med Legionen?”, frågade han, vänd mot Kolk.
”Vi har idag välkomnat nya rekryter”, svarade Kolk, med en snabb nick tillbaka.
”Och min son ibland dem?”, frågade MacGil.
”Han står stolt mitt ibland dem, och det är en rejäl pojke.”
MacGil nickade och vände sig sedan mot Bradaigh.
”Och vilka är nyheterna från andra sidan Klyftan?”
”Herre, våra patruller har under de senaste veckorna bevittnat nya försök att ta sig över Klyftan. Det kan vara ett tecken på att man i Vildlanden samlar sig för ett anfall.”
Det viskades dämpat bland männen. MacGil kände magen knyta sig vid tanken. Kraftskölden var oövervinnerlig. Men det bådade ändå inte väl.
”Och om det blir ett fullskaligt anfall?”, frågade han.
”Så länge skölden är i kraft har vi ingenting at frukta. Barbarerna har inte lyckats ta sig över Klyftan på århundraden. Det finns inga skäl att tro att det skulle bli annorlunda den här gången.”
MacGil var inte så säker. Ett anfall utifrån kunde förväntas, och hade redan gått över tiden. Allt han kunde göra var undra när det skulle ske.
”Herre”, hördes Firths nasala stämma. ”Det är min plikt att tillägga att vårt hov idag är fyllt av sändebud från McClouds rike. Fiender eller ej, det skulle ses som en förolämpning om du inte skulle underhålla dem som värd. Jag skulle råda att ni använder eftermiddagen till att välkomna var och en av dem. De medför ett stort följe, många gåvor – och, sägs det, många spioner.”
”Och vad är det som säger att de inte redan är här?”, svarade MacGil, samtidigt som han granskade Firth med blicken, undrande – som så ofta för – om han inte själv kunde vara en av dem.
Firth öppnade munnen för att svara, men MacGil suckade och höll upp handen. Han hade fått nog. ”Om det var allt så går jag nu för att delta i min dotters bröllop.”
”Herre”, sa Kelvin och klarade strupen. ”Det är visst ytterligare en sak. Traditionen bjuder att en arvtagare utses på dagen för det äldsta barnets bröllop. Varje MacGil har utsett sin efterträdare. Folket förväntar sig att ni gör detsamma. Det pratas. Det är inte tillrådligt att göra dem besvikna. Särskilt som Ödessvärdet ännu sitter fast.”
”Vill du att jag skall utse en arvinge, fastän jag ännu är i min krafts dagar?”, frågade MacGil.
”Herre, jag menar ingen anstöt.” Kelvin snubblade på orden och såg oroad ut.
MacGil höll upp handen. ”Jag är bekant med traditionen. Och förvisso skall jag idag utse någon.”
”Kan ni tänkas låta oss veta vem?”, frågade Firth.
MacGil fäste blicken på honom, irriterad. Firth var en pratmakare, och inte en man han litade på.
”Ni får veta tids nog, när det är dags för det.”
MacGil reste sig, och de andra med honom. De bugade, vände om, och skyndade ut från salen.
MacGil stod där i tankar, utan att veta hur länge. Det var dagar som den här önskade han att han inte var kung.
*
MacGil steg ned från tronen. Stövlarna ekade i tystnaden när han korsade salen. Med ett ryck i järnhandtaget öppnade han själv den åldriga ekdörren och steg in i en sidokammare.
Han hade alltid trivts i friden och lugnet i detta lilla rum. Det var inte mer än tjugo steg mellan väggarna, men ändå höga takvalv. Rummet var helt i sten, med ett litet, runt fönster i målat glas i en av väggarna. Ljuset föll in genom dess gula och röda rutor och lyste upp ett ensamt föremål i det annars kala rummet.
Ödessvärdet.
Där låg det, mitt i rummet, på vågräta järnbalkar, som en fresterska. MacGil steg fram tills han stod nära svärdet, gick varvet runt och granskade det med blicken – som han gjort ända sedan han var pojke. Ödessvärdet. Ett svärd omtalat i legender, själva källan till all makt i riket och nedärvt från en generation till nästa. Den som hade kraft att lyfta svärdet skulle vara den utvalde, den som var ödesbestämd att styra riket på livstid och befria det från alla hot, både utifrån och inom Ringen. Det hade varit en vacker saga att växa upp med, och så snart han själv blivit smord till kung hade han försökt lyfta det, eftersom endast kungar av ätten MacGil hade rätt att försöka. Alla kungar före honom hade misslyckats. Han var säker på att han skulle vara annorlunda, att han skulle vara den utvalde.
Men han hade haft fel, liksom alla av ätten före honom. Och misslyckandet hade kastat en skugga över hans styre sedan dess.
När han nu såg på det granskade han dess långa klinga, smidd av en märklig metall som ingen lyckats förstå. Svärdets ursprung var ännu dunklare. Det sades ha uppstått från jorden själv, vid ett jordskalv.
När han såg på det kände han återigen stinget av misslyckande. Han var kanske en god kung, men han var inte den utvalde. Folket visste det. Hans fiender viste det. Han var kanske en god kung, men han skulle aldrig bli den utvalde.
Han misstänkte att om han varit det så hade det varit mindre oro vid hovet, mindre sammansvärjningar och hemliga planer. Hans eget folk skulle lita på honom mer och fienden skulle inte ens överväga attack. En del av honom önskade att svärdet bara skulle försvinna, och alla legender med det. Men han visste att det inte skulle ske. Det var legendens förbannelse, och dess makt. Starkare än någon armé.
När han såg på det för tusende gången kunde MacGil inte hjälpa att återigen undra vem det skulle bli. Vem av hans ätt var ödesbestämd att svinga det där svärdet? När han tänkte på vad han hade att göra, hans plikt att utnämna en tronarvinge, så frågade han sig vem, om någon, var utsedd att lyfta det.
”Den där klingan väger tungt”, hördes en röst.
MacGil vände om, förvånad över att ha sällskap i det lilla rummet.
Där, i dörren, stod Argon.
MacGil kände igen rösten redan innan han såg honom och var både irriterad över att han inte kommit tidigare och glad över att se honom nu.
”Du är sen”, sa MacGil.
”Jag delar inte din tidsuppfattning”, svarade Argon.
MacGil vände mot svärdet igen.
”Trodde du någonsin att jag skulle kunna lyfta det?”, frågade han eftertänksamt. ”Den dag det var dags för mig att bli kung?”
”Nej”, svarade Argon, utan omsvep.
MacGil vände sig om och stirrade på honom.
”Du visste att jag inte skulle kunna. Du såg det, eller hur?”
”Ja.”
MacGil grubblade över vad han nyss hört.
”Det oroar mig när du ger raka svar. Det är inte likt dig.”
Argon stod tyst och MacGil insåg till sist att han inte skulle säga något mer.
”Jag utser min arvinge idag”, sa MacGil. ”Det känns meningslöst att utse en arvinge en dag som den här. Det stjäl verkligen all glädje från en kung på hans barns bröllop.”
”Kanske är det meningen att den glädjen skall dämpas.”
”Men jag har så många år kvar att styra”, sa MacGil, nästan bönfallande.
”Kanske ändå inte så många som du tror”, svarade Argon.
MacGil såg forskande på Argon. Vad betydde det där?
Men Argon sa inget mer.
”Sex barn har jag. Vem skall jag välja?”, frågade MacGil.
”Varför fråga mig? Du har redan gjort ditt val.”
MacGil såg på honom. ”Du ser mycket. Ja, det är riktigt, jag har valt. Men jag vill ändå veta vad du tycker.”
”Jag tycker att ditt val är klokt”, sa Argon. ”Men kom ihåg att ingen kung kan styra från graven. Oavsett vem du tänker att du har valt så har ödet sitt eget sätt att välja.”
”Kommer jag att leva, Argon?” MacGil kastade fram den fråga som han ställt sig sedan han vaknat natten innan ur en fruktansvärd mardröm.
”Jag drömde om en kråka”, fortsatte han. ”Den kom och stal min krona. Sedan kom en annan och bar mig därifrån. Jag såg mitt rike sträcka sig långt under mig. Jorden svartnade där jag flögs fram, blev karg och ofruktsam. Det var ett öde land.”
Han såg upp mot Argon, ögonen vattnade av tårar.
”Var det bara en dröm, eller var det mer än det?”
”Drömmar är alltid någonting mer, är de inte?”, frågade Argon.
MacGil kände en ilning av obehag.
”Var är faran? Säg mig i alla fall det!”
Argon steg fram och blickade rakt in i hans ögon, med sådan intensitet att MacGil kände det som om han såg in i en annan värld.
Argon lutade sig fram och viskade:
”Den är alltid närmare än du anar.”
Kapitel fyra
Thor gömde sig i höet på en vagn som krängde fram på landsbygdsvägen. Kvällen innan hade han hunnit fram till vägen, och sedan hade han väntat tålmodigt tills det kom en vagn som var tillräckligt stor för att han skulle kunna ta sig ombord osedd. Då hade det redan hunnit bli mörkt, och vagnen hade rullat förbi just så långsamt att han kunnat springa ikapp och hoppa in från baksidan. Han hade landat i höet och begravt sig själv djupt i lasset. Tur nog hade kusken inte sett honom. Thor hade inte varit säker på att vagnen verkligen skulle till Kungsgård. Men den gick i rätt riktning, och en vagn av den storleken och med sådana kännetecken kunde inte gärna vara på väg någon annanstans.
När Thor färdades genom natten låg han vaken i timmar och tänkte på mötet med sybolden. Argon. Hans öde. Hans tidigare hem. Hans mor. Han kände att världen hade svarat honom och sagt att hans öde var ett annat. Han hade legat där, med händerna knäppta bakom huvudet och blickat upp mot natthimlen som syntes genom vagnens slitna kapell. Han hade sett universum, så strålande, med sina röda stjärnor långt, långt borta. Han var upphetsad. För en gångs skull i livet var han på en resa. Han visste inte vart, men han var på väg. På ett eller annat sätt så skulle han ta sig till Kungsgård.
När Thor öppnade ögonen var det morgon. Ljuset flödade in och han insåg att han slumrat in. Han satte sig snabbt upp, såg sig omkring och klandrade sig själv för att ha somnat. Han borde ha varit mer uppmärksam – det var rena turen att han inte blivit upptäckt.
Vagnen rörde sig fortfarande, men den krängde inte lika mycket. Det kunde bara betyda en sak: en bättre väg. De måste vara nära en stad. Thor blickade ned och såg hur slät vägen var, fri från stenar och gropar och belagd med fina, vita snäckskal. Han hjärta slog snabbare: de närmade sig Kungsgård.
Thor kikade ut från vagnens baksida och blev helt överväldigad av synen. De oklanderliga vägarna sjöd av liv. Dussintals vagnar, alla former och storlekar och lastade med alla typer av gods, fyllde vägarna. En var lastad med pälsverk, en annan med mattor, och ytterligare en med kycklingar. Och mitt ibland dem gick hundratals köpmän, några med boskap i följe, andra bar korgar med varor på huvudet. Fyra män bar balar av silke, balanserade mellan sig på pålar. Det var en hel armé av människor, och alla på väg i en och samma riktning.
Thor kände sig så levande. Aldrig hade han sett så många människor, så mycket gods och så mycket hända på en och samma gång. Hela livet hade han varit i en liten by, och nu var han mitt i en knutpunkt, omgiven av allt mänskligt.
Han hörde ett högt oväsen, tunga kedjor som rasslade och en duns av träbalkar som slog i backen så hårt att marken skakade. Ett ögonblick senare hördes ett annat ljud, av hovar som klapprade mot trä. Han såg ned och insåg att de passerade en bro och att under dem flöt en vallgrav. Det var en vindbrygga.
Thor stack ut huvudet och såg ett par väldiga stenpelare och den spetsade järnporten därovan. Det var Kungsporten de passerade.
Han hade aldrig sett en större port. Han blickade upp mot järnspetsarna och häpnade över tanken på att de, om porten plötsligt föll ned, skulle klyva honom i stycken. Han lade märke till fyra män ur Silvergardet som vaktade ingången, och hans hjärta slog snabbare igen.
Nu rullade de genom en lång tunnel av sten, och sedan såg man himlen igen. De var inom murarna i Kungsgård.
Han kunde knappt tro det. Här var det om möjligt ännu mer liv och rörelse – tusentals människors tycktes myllra vart man såg. Där var också gräsklädda fält, oklanderligt klippta och överallt med blomster. Vägen vidgades och längs sidorna fanns stånd, försäljare och byggnader av sten. Och mitt ibland alltsammans fanns kungens män, soldater klädda i rustning. Thor hade klarat det.
Mitt i upphetsningen hade han inte kunnat låta bli att ställa sig upp. Nu stannade vagnen tvärt så att Thor föll baklänges, in i höet igen. Innan han klarat att resa sig igen hörde han hur något av trä sänktes ned, och när han såg upp möttes hans blick av en ilsken, skallig gammal man som blängde mot honom, klädd i trasor. Kusken sträckte in sina knotiga händer, grep Thor om fotlederna och drog ut honom.
Thor föll ned och landade hårt på ryggen, i ett moln av damm i gruset. Skratt hördes från alla håll.
”Nästa gång du tar en tur i min vagn så blir det bojorna för dig gosse! Tur för dig att jag inte ropar hit Silvergardet nu på en gång!”
Gamlingen vände sig om och spottade och skyndade sedan upp på vagnen och piskade på hästarna framåt.
Thor skämdes, men återfick till sist fattningen och kom på fötter. Han såg sig omkring. En och annan förbipasserande skrockade och Thor snäste åt dem tills de tittade bort igen. Han borstade av sig dammet och gned sig om armarna. Stoltheten var sårad, men inte kroppen.
Han återfick snart modet när han såg sig omkring, bländades av allt, och insåg att han skulle vara glad som tagit sig så långt. Nu när han inte hindrades av vagnen kunde han se sig omkring utan hinder. Och det var verkligen en otrolig syn – staden sträckte sig så långt ögonen kunde nå. I dess mitt reste sig ett magnifikt slott av sten, omgivet av befästa murar som tornade upp sig och krönt av bröstvärn, där man överallt såg män ur kungens armé på patrull. Överallt omkring honom låg också välhållna gröna fält, stenlagda torg, fontäner och lundar med träd. Det var en stad. Och den svämmade över av folk.
Överallt strömmade det av alla typer av människor – köpmän, soldater, ämbetsmän – och alla tycktes ha brådska. Det tog flera minuter innan Thor förstod att något speciellt var i görningen. Förberedelser var igång överallt där han släntrade fram. Stolar ställdes fram och ett altare restes. Det såg ut som om de förberedde för ett bröllop.
Hjärtat hoppade över ett slag när han, långt fram, såg en rännarbana för tornering, med långa banor för ryttarna som avdelats med rep. På ett annat fält såg han soldater kasta spjut mot avlägsna mål, och på ytterligare ett sköt man båge mot mål av hö. Överallt tycktes det vara spel och tävlingar på gång. Och det var musik i luften: lutor, flöjt och cymbaler och grupper av musikanter som vandrade runt. Och vin. Stora tunnor rullades fram, och bord med mat ställdes i ordning för bankett så långt han kunde se. Det var som om han anlänt mitt i en stor festlighet.
Allt detta var bländande, men Thor kände ändå att det brådskade att finna Legionen. Han var sen redan som det var, och det var nödvändigt att han gav sig till känna. Han skyndade fram till den första person han såg, en äldre man som, att döma av det blodiga förklädet, tycktes vara en slaktare som skyndade nedför gatan. Alla här var i sådan brådska.
”Ursäkta herrn”, sa Thor och höll tag i mannens arm.
Mannen såg ogillande på Thors hand.
”Vad vill du, pojk?”
”Jag söker Kungens legion. Vet ni var de tränar?”
”Ser jag ut som en karta, eller?”, väste mannen och skyndade vidare.
Thor var alldeles häpen över mannens brist på hövlighet.
Han skyndade fram till nästa människa han såg, en kvinna som knådade i mjöl på ett långt bord. Det stod flera kvinnor runt bordet, alla i hårt arbete, och Thor tänkte att åtminstone en av dem borde veta.
”Ursäkta mig fröken, men vet ni kanhända var Kungens legion tränar?”