Inte en chans.
Hon tog långsamt ett steg framåt. Mannen märkte äntligen att hon var där och tittade upp. Deras blickar möttes och när de gjorde det kände Chloe att hennes hjärta darrade till.
Mannen som satt där var Aiden Fine – hennes far.
KAPITEL TVÅ
“Hej, Chloe.”
Han försökte låta normal. Han försökte få det att låta som om att det var helt normalt för honom att sitta där och vänta på henne utanför hennes lägenhet. Som om han ville ignorera det faktum att han hade suttit i fängelse i nästan tjugotre år, för sin inblandning i mordet på hennes mamma. Visst hade det nyligen uppdagats – tack vare hennes eget arbete – att han förmodligen var oskyldig till mordet, men i Chloes ögon skulle den där mannen alltid vara skyldig.
Men på samma gång var det också någonting inom henne som längtade efter att bara gå fram till honom. Kanske till och med ge honom en kram. Det gick inte att förneka att det var otroligt känslosamt för henne att se honom sitta där, ute i det fria.
Ändå vågade hon inte ta ett steg till. Hon litade inte på honom, och allra värst, hon litade inte tillräckligt på sig själv.
“Vad gör du här?” frågade hon.
“Jag ville bara komma och hälsa på”, sa han och ställde sig upp.
En miljon frågor surrade runt i hennes huvud. En av de mest brinnande frågorna var hur han visste var hon bodde någonstans. Men hon visste samtidigt att alla med en internetuppkoppling och lite envishet kunde ta reda på det. Istället försökte hon vara artig, utan att vara varm eller välkomnande.
“Hur länge har du varit ute?” frågade hon.
“En och en halv vecka. Jag var tvungen att samla mod innan jag kunde komma hit.”
Hon mindes att hon hade ringt till Direktör Johnson för ett par månader sedan, när hon hade fått tag på nytt bevismaterial – bevis som uppenbarligen hade varit mer än tillräckligt för att frigöra hennes far. Och nu satt han där. På grund av hennes hårda arbete. Hon undrade om han ens visste vad hon hade gjort för hans skull.
“Och det här är exakt varför jag väntade”, sa han. “Den... den här tystnaden mellan oss. Det är obehagligt och orättvist och...”
“Orättvist? Pappa, du har suttit i fängelse större delen av mitt liv... för ett brott jag vet att du inte var skyldig till, men du verkade inte ha något emot att ta skulden för det. Ja, det är klart att det är obehagligt. Och med tanke på varför du satt inne och våra senaste konversationer, hoppas jag att du förstår om jag inte dansar min väg fram till dig och gratulerar dig med blomsterbuketter.”
“Ja, jag fattar det, absolut. Men... vi har redan förlorat så mycket tid. Du kanske inte känner så just nu, eftersom du fortfarande är så ung. Men alla år jag har kastat bort, medveten om vad jag offrade... tid med dig och Danielle... mitt eget liv...”
“Du offrade allt för Ruthanne Carwile”, spottade Chloe ur sig. “Det var ditt val.”
“Det var det. Och det har jag ångrat i nästan tjugofem år nu.”
“Så, vad vill du?” frågade hon.
Hon började gå framåt och gick förbi honom, fram till sin dörr. Det krävde mer viljestyrka än hon hade trott. Att gå förbi honom, att vara så nära honom.
“Jag hoppas att vi kunde äta middag tillsammans.”
“Bara sådär?”
“Vi måste börja någonstans, Chloe.”
“Nej, det behöver vi faktiskt inte.” Hon öppnade sin dörr och vände sig tillbaka mot honom, och såg honom i ögonen för första gången. En storm av känslor vällde upp inom henne och hon gjorde allt hon kunde för att inte förlora kontrollen över sina känslor framför honom. “Du måste dra härifrån. Och kom aldrig tillbaka är du snäll.”
Han såg genuint sårad ut, men såg henne fortfarande i ögonen. “Menar du verkligen det?”
Hon ville säga ja, men det som kom ut ur hennes mun var: “Jag vet inte”.
“Hör av dig om du ångrar dig. Jag bor på -”
“Jag vill inte veta”, avbröt hon. “Om jag vill kontakta dig så hittar jag dig.”
Han log svagt, men hon kunde fortfarande se att han var sårad. “Ja, just det. Du jobbar ju på FBI nu.”
Och det som hände mellan dig och mamma är vad som fick mig att välja det yrket”, tänkte hon.
“Hejdå, pappa”, sa hon och gick in.
När dörren stängdes igen bakom henne brydde hon sig inte om att vända sig om för att se honom en sista gång. Istället skyndade hon sig fram till hissen så snabbt hon kunde, utan att det skulle verka som om hon hade bråttom. När hissdörrarna gled igen bakom henne och hissen rörde sig uppåt, tryckte Chloe sina händer hårt mot ansiktet och brast ut i gråt.
***
Hon stirrade in i garderoben och funderade ordentligt på att ringa Moulton och ställa in middagen. I så fall skulle hon inte berätta varför – att hennes pappa hade kommit ut från fängelset efter tjugotre år och plötsligt dykt upp på hennes yttertrappa. Men han i och för sig ha förstått vilket trauma det var för henne.
Men hon bestämde sig för att inte låta sin pappa förstöra hennes liv ännu en gång. Han hade redan kastat en alldeles för stor skugga över hennes liv. Och även om det inte var en stor grej att ställa in en dejt, så tänkte hon inte låta honom ha någon påverkan över henne över huvud taget.
Hon ringde Moultons nummer och när det gick direkt till röstbrevlådan, lämnade hon ett meddelande med förslag på restaurang. Sedan tog hon en snabb dusch och klädde på sig. Samtidigt som hon drog på sig ett par byxor ringde mobilen. Hon såg Moultons namn på displayen och misstänkte genast det värsta.
Han har ångrat sig. Han ringer för att ställa in.
Hon trodde verkligen att han skulle göra det när hon svarade. “Hallå?”
“Så ja, japanskt låter bra”, sa Moulton. “Nu kanske det märks direkt hur ovan jag är, men jag gör inte det här så ofta. Så jag vet inte om jag borde komma och hämta dig eller om vi bara ska ses där...?”
“Du får gärna hämta mig, om det funkar för dig”, sa hon, och tänkte på hur skitig hennes bil var. “Det finns ett ganska bra ställe inte så långt härifrån.”
“Låter bra”, sa han. “Då ses vi då.”
…Jag gör inte det här så ofta. Trots att han hade sagt det själv, tyckte Chloe att det verkade osannolikt.
Hon klädde på sig, fixade lite med håret och väntade på att det skulle knacka på dörren.
Kanske kommer det vara din pappa igen, sa hon till sig själv. Men om hon skulle vara ärlig så var det inte hennes röst hon hörde. Det var Danielles röst, nedlåtande och självsäker.
Jag undrar om hon vet att han kommit ut, tänkte Chloe. Herregud, hon kommer bli fullständigt galen.
Hon hade inte tid att tänka mer på det, för det knackade på dörren. Hon stelnade till av skräck och tänkte att det var hennes pappa. Ett ögonblick kunde hon inte röra på sig. Men sedan mindes hon att Moulton hade varit precis lika obekväm som hon hade varit, utanför skjutbanan, och insåg hur otroligt gärna hon ville se honom – speciellt med tanke på hur de senaste timmarna hade sett ut.
Hon öppnade dörren med sitt bästa leende. Moulton log också. Kanske var det för att de sällan sågs utanför jobbet, men Chloe slogs av hur sexigt hans leende var. Det hjälpte också att han såg otroligt snygg ut på ett avslappnat sätt, i skjorta och ett par fina jeans.
“Redo?” frågade han.
“Absolut”, sa hon.
Hon stängde dörren bakom sig och de gick ut i hallen. Återigen uppstod samma tystnad mellan dem, vilket fick henne att önska att de hade kommit lite längre. Även någonting så enkelt och oskyldigt som att ta henne i handen... hon behövde någonting.
Hon insåg att denna intensiva längtan av närhet berodde på att hon hade blivit så starkt påverkad av det oväntade besöket.
Och det kommer bara bli värre nu när han är ute ur fängelset, tänkte hon, medan hon och Moulton tog hissen ner till lobbyn.
Men hon skulle inte låta honom förstöra den här dejten.
Hon tryckte undan alla tankar på sin pappa, när hon och Moulton steg ut i den varma kvällsluften. Och till hennes förvåning funkade det faktiskt.
I alla fall för stunden.
KAPITEL TRE
Den japanska restaurangen hon hade valt var ett Hibachi ställe, med stora öppna grillar som fascinerade grupper kunde samlas runt och bevittna kockarnas konstnärliga framfart. Chloe och Moulton valde ett bord i den tysta, mer privata delen av restaurangen. När båda hade satt sig ner insåg hon till sin lättnad att det kändes naturligt att sitta där med honom. I tillägg till den fysiska attraktionen, hade hon också gillat Moulton som person redan från början. Han hade livat upp den annars utmanande dagen, då hon hade blivit förflyttad från den Kriminaltekniska Expertgruppen till Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän. Och där satt han nu och fortsatte underlätta de jobbigare aspekterna av hennes liv.
Hon ville inte förstöra kvällen genom att prata om det, men hon visste också att det bara skulle vara distraherande om hon inte fick ur sig det.
“Så”, sa Moulton och öppnade sin meny. “Det var inte konstigt att jag bjöd ut dig?”
“Det beror nog på vem du frågar”, sa hon. “Direktör Johnson kanske inte tycker det är världens bästa idé. Men, för att vara ärlig”, sa hon, “hade jag hoppats att du skulle göra det.”
“Jaha, så du är traditionell på det sättet? Du hade inte kunnat bjuda ut mig då? Du var tvungen att vänta på mig?”
“Kanske inte så väldigt traditionell, men mer sårad från ett tidigare förhållande. Vilket jag kanske ska nämna. Upp till ungefär sju månader sedan var jag förlovad.”
Chocken i hans ansikte var bara tillfällig. Lyckligtvis såg hon inga spår av rädsla eller obehag. Innan han hann kommentera, kom servitrisen fram till bordet för att ta deras beställning. De beställde båda en Sapporo, snabbt och enkelt, för att inte tappa konversationens momentum.
“Kan jag få fråga vad som gick fel?” frågade Moulton.
“Det är en lång historia. Den förkortade versionen är att mannen var arrogant och oförmögen att klippa navelsträngen. Och när jag plötsligt hade en FBI-karriär framför mig var han inte så väldigt stödjande. Han var heller inte något stöd när det gällde mina egna familjeproblem...”
Då insåg hon att han förmodligen kände till en del av hennes förflutna. När hon hade tagit sig an fallet, och avslöjat vem som egentligen hade mördat hennes mamma, sista året på akademin, hade det så klart spridits en del rykten bland hennes kollegor.
“Jo, jag hörde lite om det där...”
Han lät kommentaren hänga i luften. Chloe tog det som att han erbjöd sig att lyssna utifall hon ville berätta mer om det. Men att det också var ok för honom om hon inte hade lust att prata om det. Och i den stunden, med tanke på allt som surrade i hennes huvud, tänkte hon att det var lika bra. Ingen idé att skjuta upp det, tänkte hon.
“Jag ska skona dig från detaljerna just nu, men jag kanske borde berätta att jag träffade min pappa idag.”
“Så han är ute nu?”
“Ja, och jag tror att det är mestadels tack vare mina upptäckter, som jag har gjort under de senaste månaderna, angående mordet på min mamma.”
Moulton fick tänka till ett slag innan han visste vad han skulle säga. Han tog några klunkar av sin öl för att vinna lite tid. Sedan kom han med det bästa svaret han kunde tänka på.
“Mår du ok?”
“Jag tror det. Det var bara väldigt oväntat.”
“Chloe, vi behövde inte gå ut ikväll. Jag hade förstått om du hade velat ställa in.”
“Jag gjorde nästan det. Men jag ville inte ge honom kontroll över ännu en del av mitt liv.”
Han nickade och under tystnaden som följde gick de igenom sina menyer. Det var fortfarande tyst vid boret när samma servitris kom fram för att ta deras beställning. När hon hade lämnat bordet böjde sig Moulton lite över bordet och frågade: “Vill du prata om det eller ska vi ignorera det?”
“Jag tror att jag helst bara ignorerar det just nu. Så länge du vet att jag kanske känner mig lite distraherad ikväll.”
Han log och reste sig sakta upp från stolen. “Det är förståeligt. Men låt mig prova en grej bara, om det är ok.”
“Vadå?”
Han tog ett stort steg mot henne, böjde sig ner och kysste henne. Först ryckte hon till lite, eftersom det kom som en överraskning. Men när hon insåg vad det var som skedde, välkomnade hon det och besvarade hans kyss. Det var en mjuk kyss med tillräckligt mycket intensitet för att hon skulle förstå att han förmodligen hade velat göra det lika länge som hon.
Han avbröt kyssen innan det blev genant; de var, trots allt, på en restaurang, omgiven av andra människor. Och Chloe hade aldrig gillat när det blev för privat på offentliga platser.
“Inte för att klaga”, sa hon, “men vad var det där?”
“Två saker. Jag var modig... vilket jag sällan är med en kvinna. Och också för att distrahera dig... förhoppningsvis mer än din pappa.”
Hon kände sig lite snurrig i huvudet och varm i hela kroppen och suckade. “Ja, jag tror att du lyckades med det.”
“Bra”, sa han. “Och dessutom slipper jag undra Ska vi kyssa varandra i slutet av den här dejten? Den frågan vet jag aldrig svaret på.”
“Åh, efter den där kyssen, så måste vi nog det”, sa hon.
Och, liksom Moulton hade hoppats, var tankarna på hennes pappa plötsligt väldigt avlägsna.
***
Middagen gick mycket bättre än hon hade kunnat hoppats på. När de hade tagit sig förbi samtalsämnet om det oväntade besöket, följt av Moultons oväntade kyss, så gick det väldigt smidigt. De pratade om jobbet på FBI, musik, filmer, vänner och delade med sig av berättelser från akademin, sina intressen och hobbies. Det kändes naturligt på ett sätt som hon inte hade förväntat sig.
Tyvärr fick det henne att känna att hon skulle ha gjort sig av med Steven tidigare. Om det var det här hon hade gått miste om när hon valde honom framför alla andra på dejtingscenen, då hade hon helt enkelt valt fel.
När de hade avslutat sin måltid stannade de kvar ett tag och drack några drinkar till. Moulton visade återigen hur omtänksam och tillgiven han var, genom att bara dricka två drinkar och låta Chloe beställa en tredje. Han frågade till och med om hon hellre skulle ta en taxi hem än att låta honom köra.
Strax efter klockan tio körde han hem henne och stannade till utanför byggnaden. Hon var verkligen inte full, men tillräckligt berusad för att tänka några tankar hon annars inte skulle ha tänkt.
“Det var väldigt trevligt”, sa Moulton. “Jag skulle gärna göra det igen väldigt snart, så länge du inte tror att det kommer komma i vägen för arbetet.”
“Jag med. Tack för att du äntligen bjöd ut mig.”
“Tack för att du sa ja.”
Hon hade aldrig varit så bra på att förföra, så hon svarade på kommentaren genom att böja sig fram och kyssa honom. Liksom kyssen på restaurangen, började den försiktigt och växte sedan i intensitet. Han la en hand på hennes kind och lät den glida ner för hennes nacke, sedan drog han henne närmare intill sig. Mittkonsolen satt mellan dem, så hon fick luta sig åt sidan för kunna lägga sin hand på hans överkropp.
Hon var inte säker på hur länge de kysste varandra. Det skedde långsamt och det var otroligt romantisk. När de avslutade kyssen kände hon sig lite andfådd.
“Så, jag har redan berättat att jag aldrig riktigt dejtat förut”, sa hon. “Så om jag gör fel nu får du ursäkta mig.”
“Vad menar du?”
Hon tvekade ett ögonblick men de tre drinkarna gav henne mod. “Jag vill bjuda in dig till lägenheten. Jag skulle kunna låtsats att det är för en kopp kaffe eller en drink till, men det vore en lögn.”
Moulton såg genuint förvånad ut. Det var en min som fick henne att undra om han hade missförstått henne. “Är du säker?” frågade han.
“Det lät illa”, sa hon, genererad. “Vad jag menade var... jag skulle vilja fortsätta det här på en bekvämare plats. Men jag kommer inte... kommer inte att ligga med dig.”
Trots det svaga ljusskenet kunde hon se att han rodnade. “Det hade jag aldrig förväntat mig.”
Hon nickade, också lite generad. “Så... vill du komma med upp?”