“Redo för dagen”, sa hon. “Vad kan jag hjälpa till med?”
Sam ryckte på axlarna och såg sig omkring på ett nästan teatraliskt sätt. “Ärligt talat tror jag inte att det är så mycket du kan göra. Allting börjar falla på plats. Det kanske låter löjligt, men om du vill gå igenom ABC-katalogen och fundera ut vilka spritmärken du vill servera. Du kan också fundera på vart du vill placera de små högtalarna för musik och lite sådant. Det är sådana grejer som man ofta glömmer bort att ta itu med.”
“Det kan jag göra, antar jag”, sa hon, lite besviket.
Det fanns dagar då hon kom till renoveringsstället och fick en känsla av att Sam bara försökte aktivera henne med meningslösa grejer – medan han tog hand om det som var viktigt. På sätt och vis kändes det nedlåtande, men hon påminde sig också om att Sam verkligen visste vad han höll på med. Han hade redan öppnat tre barer, som var väldigt framgångsrika, och en av dem hade han sålt till ett stort nationellt företag för över tio miljoner dollar.
Och nu hade han valt att stötta hennes lilla projekt. Det var han som hade övertalat henne att öppna eget. Han insisterade på att hon hade det som krävdes för att driva ett ställe som det här, så länge han fick ta hand om uppstarten.
De flesta tjejerna som dejtar halvrika killar får smycken och bilar, tänkte hon när hon gick genom området som snart skulle bli hennes egen lounge. Jag... jag fick en bar. Det kunde vara värre, antar jag, tänkte hon. Hon kände sig lite överväldigad när hon tänkte på framtiden. Hon skulle faktiskt vara chef. Hon skulle driva hela företaget och fatta alla beslut. Hon kände sig också lite skyldig. Det kändes som att hon hade fått den här möjligheten utan att förtjäna det; bara för att hon hade fått ihop det med en kille som var bra på att starta företag. Danielle var också medveten om att det var mycket hon skulle behöva offra och vissa grejer hon fick lov att tolerera när det gällde Sam. Hon ifrågasatte aldrig hans sena kvällar ute och hon accepterade alltid hans bortförklaringar, som möten med byggarbetare och affärsmiddagar. Hon hade deltagit i några av de mötena, så hon visste att de förekom – för det mesta.
Hon kände också att hon var tvungen att visa sin tacksamhet så mycket som möjligt. Det betydde att hon inte kunde klaga när hon inte hade sett honom på flera dagar. Det betydde att hon fick lov att ställa upp på hans förväntningar i sovrummet. Det betydde att hon inte kunde bli sur på att de aldrig hade pratade om att gifta sig, trots att hade köpt henne en bar. Danielle var ganska säker på att Sam inte hade några planer på att gifta sig. Och just nu kändes det ok, så hon tyckte inte att det var någonting att bråka om.
Dessutom... hon hade väl ingenting att klaga över? Hon hade äntligen träffat en kille som var tokig i henne – när han var närvarande – och det verkade som att hon var på väg att bli väldigt framgångsrik.
Det är för att det som verkar vara för bra för att vara sant, tenderar att vara just det, tänkte hon.
När hon gick in i rummet som skulle bli lounge, tog hon fram de digitala byggritningarna på mobilen. Hon gjorde några markeringar där högtalarna skulle stå och gjorde också en anteckning om att det kanske skulle passa med ett tonat fönster längst bak. Det var sådana detaljer som fick henne känna att drömmen höll på att bli till verklighet. På något vänster hade detta blivit hennes liv.
“Hallå...”
Hon vände sig om och såg att Sam stod i dörröppningen. Han log mot henne och såg på henne med hunger i blicken, som visade att han var sugen på henne.
“Hallå där “, sa hon.
“Jag vet att det lät som att jag vill bli av med dig”, sa han. “Men alltså... över de kommande veckorna kommer jag bara behöva några signaturer från dig.”
“Jag kommer bli helt utarbetad”, skojade hon.
“Jag hade förväntat mig att du skulle vara upptagen med att lära upp den nya bartendern. Det är inte mitt fel att vi råkade anställa ett totalt geni.” Han gick fram till henne och la sina armar runt hennes midja. Hon fick lyfta upp huvudet lite för att möta hans blick och det fick henne alltid att känna sig trygg av någon konstig anledning; som om han alltid skulle vaka över henne, bokstavligen.
“Vi kan väl käka lunch senare idag”, sa Sam. “Något enkelt. Pizza och öl.”
“Låter bra.”
“Och imorgon... vad säger du om att åka någonstans? En strand... South Carolina eller något sådant.”
“Ok? Det låter spontant och lite konstig tajming med tanke på allt som sker just nu. Med andra ord... det låter inte alls som du.”
“Jag vet. Men jag har varit så uppslukad av det här projektet... och jag inser att jag har försummat dig. Så jag vill gottgöra dig.”
“Sam, du ger mig mitt eget företag. Det är mer än tillräckligt.”
“Ok. Då kan jag göra det av rent själviska skäl. Jag vill komma iväg från allt det här och vara naken och ensam med dig, nära havet. Låter det bättre så?”
“Det gör det, faktiskt.”
“Bra. Gå till baren och kolla till nykomlingen. Jag hämtar dig runt tolvslaget.”
Hon kysste honom och även om han besvarade det med en hastig kyss, kände hon sig rörd över det han hade sagt. Hon visste att det var svårt för honom att vara känslosam och uppriktig. Hon såg sällan den sidan av honom, så när hon gjorde det, vågade hon inte ifrågasätta den.
Danielle gick tillbaka genom de mestadels tomma lokalerna i tegelbyggnaden, som snart skulle vara hennes bar-snedstreck-lounge. Det var svårt att tänka på det som hennes, men det var ändå så det var.
När hon kom ut verkade solen skina starkare än när hon hade gått in. Hon log och kämpade fortfarande med att begripa hur hennes liv hade kunnat förvandlas på det här sättet. Återigen tänkte hon på Chloe och bestämde sig för att ringa henne om ett par dagar eller så. Nu när allting annat gick så bra i hennes liv, kändes det som ett bra tillfälle att försöka reparera den ansträngda relationen mellan henne och Chloe.
Hon satte sig i bilen och åkte tillbaka till Sams andra bar – baren han hade anställt henne på för sex månader sedan. Hon var så distraherad av tanken på att åka iväg med honom över helgen att hon inte la märke till bilen som stod parkerad vid sidan av vägen, som sedan följde henne ut i trafiken.
Om hon hade sett det, kanske hon hade känt igen föraren, även om hon inte hade sett honom på väldigt lång tid. Men i vilket fall som helst, kunde en dotter någonsin glömma hur hennes egen far såg ut?
KAPITEL FEM
När Chloe och Moulton kom fram till Garcias kontor, var Direktör Johnson redan där och väntade på dem. Det verkade som att han och Garcia hade gått igenom filerna; Garcia hade öppnat några på sin dator och Johnson hade några utskrifter framför sig.
“Tack för att ni kom så snabbt”, sa Johnson. “Vi har ett fall i som väntar i Virginia – en liten ort på andra sidan av Fredericksburg. Det är ett välbärgat område. Och jag borde förmodligen börja med att säga att offrets familj har några väldigt mäktiga politiska vänner. Det är därför vi har kallats in. Tja, det, plus att det var ett väldigt våldsamt mord.”
När Chloe satte sig ner vid det lilla bordet längst in i Garcias kontor, gjorde hon sitt bästa för att det inte skulle verka för uppenbart att hon försökte skapa lite distans mellan Moulton och sig själv. Hon var säker på att hon glänste efter gårdagskvällen. Hon hade ingen aning om hur Johnson skulle reagera om han fick reda på att de hade ett förhållande och hon ville inte veta det heller.
“Vad letar vi efter?” frågade Chloe.
“För fyra dagar sedan kom en make hem från jobbet och hittade sin hustru död”, sa Garcia. “Men det var värre än så. Hon hade inte bara mördats, utan det var ett brutalt mord. Ett flertal knivhugg – obducenten har fått det till sexton stycken totalt. Brottsplatsen var en riktig röra... blod överallt. Det var det värsta den lokala polisstyrkan någonsin sett.”
Han gav Chloe en mapp med en förmanande min. Chloe tog emot den och öppnade den sakta. Hon kikade lite på innehållet och såg en bild från brottsplatsen, sedan stängde hon till den lika snabbt. Det hade sett ut mer som en bild från ett slakteri än en mordplats.
“Vem är det offrets familj känner som är så mäktig?” frågade Moulton. “Du sa att det var en politiker, eller hur?”
“Jag skulle helst inte lämna ut den informationen”, sa Johnson. “Jag vill inte att det ska verka som att byrån har favoriter när det gäller sådana ting... att vi väljer sida.”
“Hur pass involverad är den lokala polisen?” frågade Chloe.
“De har satt igång en nationell jakt efter förbrytaren och den regionala polisen har involverats”, sa Garcia. “Men de har fått order om att hålla det under radarn. Den lokala polisstyrkan är så klart upprörd, eftersom de anser att vi försvårar ett redan svårhanterligt fall, som dessutom är utanför deras komfortzon. Så ju snabbare ni kommer dit, desto bättre. Dessutom... lyssna noggrant nu: Jag valde er två eftersom jag vet hur väl ni har samarbetat förut. Och Agent Fine, det verkar som att du har talang för dessa småstadsincidenter och våldsbrott som sker inom isolerade samhällen. Men om det skulle vara så att fallet och fotografierna från brottsplatsen gör er illa till mods – som om det kanske är lite för mycket att hantera så här tidigt i karriären – säg bara till. Jag kommer inte att döma er för det, inte på något sätt.”
Chloe och Moulton tittade på varandra och hon kunde se att han var lika ivrig som hon var, att ta sig an fallet. Men han kunde inte låta bli att sträcka sig efter mappen. Han gjorde en grimas när han bläddrade genom bilderna från brottsplatsen och skummade igenom den korta sammanfattningen längst bak. Sedan tittade han på Chloe igen och nickade.
“Inga problem från min sida”, sa Chloe.
“Samma här”, sa Moulton. “Och jag uppskattar möjligheten.”
“Bra att höra”, sa Johnson och reste sig upp. “Det ska bli spännande att se vad ni två kan åstadkomma. Så... iväg med er. Ni har en lång biltur framför er.”
***
Moulton körde FBI-bilen på kringfartsleden mot Virginia. Barnes Point låg bara en timme och tjugo minuter bort, men när man körde på kringfartsleden kändes det alltid som att destinationen låg på andra sidan planeten.
“Är du säker på det här?” frågade han.
“På vad exakt?”
“Att arbeta ihop på ett fall som det här. Jag menar... vi hånglade som kåta tonåringar för ungefär tio timmar sedan. Kommer du kunna hålla händerna i styr när vi arbetar?”
“Ta inte det här på fel sätt”, sa Chloe, “men efter vad jag såg i den där mappen är hångel det sista jag tänker på.”
Moulton nickade i samförstånd. Han svängde av vid nästa avfart och stampade på gaspedalen eftersom de hade en lång raksträcka framför sig. “Skämt åsido dock... jag hade väldigt kul igår kväll. Redan innan vi kom hem till dig. Och jag skulle vilja göra det igen. Men när det gäller arbetet...”
“...måste vi vara strikt professionella”, avslutade hon.
“Exakt. Och, med tanke på det”, sa han, och drog ut iPad:en från mittenkonsollen, “så laddade jag ner filerna medan du packade.”
“Packade inte du?”
“Du såg min väska. Jo, jag packade. Men jag är snabb.” Han log lite gulligt mot henne när han sa det, som om hon kanske hade dröjt lite längre än han hade väntat sig. “Jag hade däremot inte tid att gå igenom filerna.”
“Trevligt, lite lättsmält billäsning”, sa Chloe.
De skrattade båda till och när Moulton vilade sin hand på hennes knä medan hon öppnade den första filen, kände sig Chloe lite mindre säker på att de skulle lyckas hålla det professionellt.
Hon granskade filerna noggrant och läste de viktiga delarna högt för Moulton. Det visade sig att Garcia och Johnson hade lyckats summera fallet väldigt väl. Polisrapporten var ganska detaljerad och det var också fotografierna. De var däremot inte lätta att se på och Chloe kunde inte klandra den lokala polisen. Hon tänkte att alla mindre polisstyrkor säkerligen skulle ha reagerat på samma sätt om de hade tilldelats ett sådant våldsamt och blodigt fall.
De delade sina tankar och teorier och när de passerade en skylt som visade att Barnes Point låg 25 kilometer bort, hade Chloe ändrat sig igen. Hon tänkte att de skulle kunna arbeta tillsammans och vara professionella. De senaste veckorna hade hon varit så distraherad av sin fysiska attraktion till honom att hon nästan hade glömt bort hur skarp och intuitiv han kunde vara när det gällde arbetet.
Om de kunde få detta att fungera skulle hon ha det så gott som alla kvinnor på planeten längtade efter: en man som behandlade henne som en jämlike på jobbet och när det gällde intellektet, men också i sänghalmen.
Det har inte ens gått en dag, var det en röst i hennes huvud som sa. Det var Danielles röst igen. Ska du redan drömma dig bort? Herregud, du hånglade med honom i några timmar och ni låg inte ens med varandra. Du känner honom knappt och -
Men Chloe valde att ignorera de tankarna.
Istället fokuserade hon på obducentens rapport. Där stod det som Johnson hade sagt, men mer detaljerat. Och det var detaljerna hon fokuserade på. Blodet, våldet och det potentiellt politiska motivet. Hon läste noggrant och studerade texten med intensiv fokus.
“Jag tror inte att det här var politiskt motiverat”, sa hon. “Jag tror inte att mördaren var så upphängd på de politiska och mäktiga vännerna som familjen Hilyard kan ha haft.”
“Det lät självsäkert”, sa Moulton. “Förklara vidare, är du snäll.”
“Lauren Hilyard blev knivhuggen sexton gånger – i bukområdet, förutom ett hugg där kniven landade i hennes vänstra bröst. Obducenten rapporterade att knivhuggen var ojämna och nästan ovanpå varandra, vilket indikerade att någon högg igen och igen och igen. I rapporten står det: som i blint raseri eller vansinne. Om motivet hade varit politiskt, hade det förmodligen funnits något meddelande eller en annan form av indikator.”
“Ok, då”, sa Moulton. “Jag håller med. Det är inte politiskt motiverat.”
“Det var enkelt.”
Han ryckte på axlarna och sa: “Jag börjar förstå att folk i Washington tror att allting är motiverat av politiken. Det behöver inte spela någon roll alls om nu familjen Hilyard känner någon med stort politiskt inflytande. Det är inte alla som bryr sig om sådant.”
“Jag gillar hur du tänker”, sa hon. “Men jag är inte säker på att vi kan utesluta det till 100% ännu.”
De närmade sig Barnes Point och hon var tacksam över att byrån litade så pass på dem att de blev tilldelade ett fall som eventuellt kunde ha politiska anknytningar. Det var en fantastisk möjlighet för dem båda och det var viktigt att hon såg till att det var där hennes fokus låg. Just nu var ingenting viktigare än det – inte att hennes pappa plötsligt hade dykt upp, inte hennes envisa och tungsinta syster... inte ens en potentiellt perfekt romans med mannen som satt bredvid henne.
För stunden var det fallet som var viktigast, och bara fallet. Det var mer än nog för Chloe.
KAPITEL SEX
Barnes Point var en stillsam men charmig plats, med en befolkning på nio tusen invånare. Hilyards residens låg precis utanför, i ett bostadsområde som hette Farmington Acres. Offrets make, Jerry Hilyard, hade inte kunnat återvända till hemmet sedan han hittade sin hustrus livlösa kropp. Eftersom han inte hade några familjemedlemmar i närheten, hade han blivit inbjuden att bo hemma hos några nära vänner, som bodde väldigt nära.
“Jag skulle nog ha föredragit att åka längre bort hemifrån”, sa Moulton. “Jag menar, kan du tänka dig vad den här stackars mannen går igenom?”
“Men han kanske också känner ett behov av att vara nära sitt hem”, föreslog Chloe. “Nära stället där han och hans hustru levde ihop.”