Det kanske jag aldrig gör, tänkte hon.
*
Riley skar glatt i sin köttbit. Kocken på Blaine’s Grill var väldigt duktig på många ovanliga rätter, men dagens träning hade gjort henne sugen på en ordentlig köttbit och sallad. Hennes dotter, April, och hennes kompis Crystal hade beställt hamburgare. Blaine Hildreth, Crystals pappa, var i köket, men han skulle snart komma tillbaka och äta upp sin guldmakrill.
Riley såg sig om i den behagliga matsalen och kände sig nöjd. Hon förstod att hon inte hade tillräckligt med kvällar som den här i sitt liv. Varma kvällar med vänner, familj, och god mat. Det hon fick se på jobbet var ofta hemskt och obehagligt.
Om ett par dagar så skulle hon vittna vid ett frigivningsförhör för en barnamördare som hoppades på att slippa fängelset lite tidigare. Hon var tvungen att se till att det inte blev så.
För ett par veckor sedan så hade hon löst ett fall i Phoenix. Hon och hennes partner Bill Jeffreys hade fångat en mördare som mördade prostituerade. Riley hade fortfarande svårt att känna att hon gjort mycket nytta i det fallet. Nu visste hon för mycket om en hel värld av utnyttjade kvinnor och flickor.
Men hon var fast besluten att hålla sådana tankar borta nu. Hon kunde känna hur hon började slappna av allt mer. Att gå på restaurang med en vän och med barnen påminde henne om hur ett normalt liv kunde vara. Hon bodde i ett fint hus och började bli god vän med en trevlig granne.
Blaine kom tillbaka och satte sig ner. Riley kunde inte låta bli att lägga märke till att han var attraktiv. Hans höga hårfäste gav honom ett moget utseende, och han var smal och i god form.
“Förlåt”, sa Blaine. “Det är aldrig några problem när jag inte är här, men om de får syn på mig så behöver plötsligt alla min hjälp”.
“Det känner jag igen”, sa Riley. “Jag hoppas att om jag håller mig undan så kommer beteendeanalysenheten att glömma mig ett tag”.
“Inte en chans”, sa April. “Snart ringer de. Och sen är du på väg till en annan del av landet”.
Riley suckade. “Jag skulle kunna vänja mig vid att inte alltid ha jour”.
Blaine tog en tugga av sin guldmakrill.
“Har du övervägt karriärbyte?” frågade han.
Riley ryckte på axlarna. “Vad skulle jag göra istället? Jag har varit agent större delen av mitt vuxna liv”.
“Åh, jag är säker på att det finns gott om saker för en kvinna som dig”, sa Blaine. “De flesta saker är säkrare än att vara en FBI-agent”.
Han tänkte en stund. “Jag kan se dig som lärare”, sa han.
Riley skrattade. “Tycker du det är säkrare?” frågade hon.
“Det beror på var du undervisar”, sa Blaine. “På universitetet?”
“Ingen dum idé, mamma”, sa April. “Du skulle inte behöva resa hela tiden. Och du skulle fortfarande få hjälpa människor”.
Riley sa ingenting och tänkte på saken. Att undervisa på universitetet skulle säkerligen vara som när hon undervisade på polisskolan i Quantico. Det tyckte hon om. Det gav henne alltid en chans att ladda om batterierna. Men skulle hon vilja vara lärare på heltid? Skulle hon verkligen kunna tillbringa dagarna inomhus utan någon aktivitet?
Hon petade på en svamp med gaffeln.
Jag kanske blir som en sån, tänkte hon.
“Privatdetektiv då?” frågade Blaine.
“Det tror jag inte”, sa Riley. “Att gräva fram smaskiga hemligheter hos par som håller på att skiljas låter inte som min kopp te.
“Det är inte allt som privatdetektiver gör”, sa Blaine. “Att utreda försäkringsbedrägerier då? Jag har en kock som får sjukersättning för att han säger att han är kass i ryggen. Jag är säker på att han fejkar det, men jag kan inte bevisa det. Du kan börja med honom”.
Riley skrattade. Blaine skämtade givetvis.
“Eller så kan du leta efter efterlysta människor”, sa Crystal. “Eller saknade husdjur”.
Riley skrattade igen. “Alltså, det skulle få mig att känna som jag verkligen gör skillnad i världen!”
April hade dragit sig ur samtalet. Riley såg att hon skrev på telefonen och fnittrade. Crystal lutade sig fram över bordet mot Riley.
“April har en ny pojkvän”, sa Crystal. Sen artikulerade hon tyst, “Jag tycker inte om honom”.
Riley var irriterad att hennes dotter ignorerade de andra vid bordet.
“Sluta med det där”, sa hon till April. “Det är oartigt”.
“Vad är det som är oartigt med det?” sa April.
“Vi har pratat om det här”, sa Riley.
April ignorerade henne och skrev ett meddelande.
“Lägg undan den”, sa Riley.
“Snart, mamma”.
Riley höll tillbaka ett stön. Hon hade sedan länge lärt sig att “snart” betydde “aldrig” på tonårsspråk.
Då vibrerade hennes egen telefon. Hon blev arg på sig själv för att hon inte stängt av den innan hon körde gick hemifrån. Hon tittade på telefonen och såg att det var ett meddelande från hennes FBI partner Bill. Hon tänkte låta bli att läsa det, men hon kunde inte låta bli.
När hon öppnade meddelandet så tittade hon upp och såg att April hånlog mot henne. Hennes dotter njöt av ironin. Riley läste surt Bills meddelande.
Meredith har ett nytt fall. Han vill diskutera det med oss så fort som möjligt.
Specialagent Brent Meredith var Rileys chef, och Bills. Hon kände en otrolig lojalitet till honom. Inte nog med att han var en bra och rättvis chef, men han hade stått upp för Riley många gånger när hon legat risigt till med byrån. Men Riley var ändå fast besluten att inte bli indragen, inte än i alla fall.
Jag kan inte resa någonstans nu, skrev hon tillbaka.
Bill svarade, Det är här i närheten.
Riley skakade besviket på huvudet. Det skulle bli svårt att säga nej.
Hon skrev tillbaka, Jag hör av mig.
Det kom inget svar och Riley la telefonen i väskan.
“Jag tyckte du sa att det var oartigt, mamma”, sa April med en tyst och småsur röst.
April satt fortfarande och skrev.
“Jag är klar med min”, sa hon och försökte att inte låta lika irriterad som hon var.
April ignorerade henne. Rileys telefon vibrerade igen. Hon svor tyst. Hon såg att meddelandet var från själva Meredith.
Var på beteendeanalysenheten imorgon klockan 9.
Riley funderade på ett sätt att ursäkta sig själv när ett andra meddelande kom.
Det är en order.
KAPITEL TVÅ
Rileys humör sjönk när hon tittade på de två bilderna som visades på skärmarna ovanför konferensrummet på beteendeanalysenheten. Ena bilden var ett fotografi på en bekymmerslös flicka med ljusa ögon och ett vinnande leende. Den andra bilden var på hennes lik, hemskt utmärglat, med armarna åt varsitt håll. Eftersom hon blivit beordrad att närvara på mötet, så visste Riley att det måste finnas fler offer som detta.
Sam Flores, en smart laboratorietekniker med glasögon med svarta bågar skötte presentationen för de fyra agenterna som satt vid bordet.
“De här bilderna är av Metta Lunoe, sjutton år gammal”, sa Flores. “Hennes familj bor i Collierville, New Jersey. Hennes föräldrar anmälde henne som försvunnen i mars—rymt hemifrån”.
Han visade en enorm karta över Delaware och pekade på en plats.
“Hennes kropp hittades på ett fält utanför Mowbray, Delaware den sextonde maj. Med bruten nacke”, sa han.
Flores visade några fler bilder—en med en livlig ung flicka, den andra visade henne så mager att hon knappt gick att känna igen, med armarna utsträckta på ett liknande sätt.
“Detta är bilder på Valerie Bruner, även hon sjutton, rymde hemifrån från Norbury, Virginia. Hon försvann i april”.
Flores pekade på en annan plats på kartan.
“Hennes kropp hittades på en grusväg nära Redditch, Delaware den tolfte juni. Uppenbarligen samma tillvägagångssätt som det tidigare mordet. Agent Jeffreys togs in för att undersöka fallet”.
Riley blev överraskad. Hur kunde Bill ha jobbat på ett fall som inte involverade henne? Sen mindes hon. I juni så hade hon legat på sjukhus efter pärsen hon genomgick i Petersons bur. Men ändå, Bill hade ofta hälsat på henne på sjukhuset. Han hade aldrig nämnt att han jobbade på detta fallet.
Hon vände sig mot Bill.
“Varför berättade du inte om det här`” frågade hon.
Bill såg allvarlig ut.
“Det passade inte då”, sa han. “Du hade dina egna problem”.
“Vem var din partner?” frågade Riley.
“Agent Remsen”.
Riley kände igen namnet. Bruce Remsen hade blivit förflyttad från Quantico innan hon började jobba igen.
Efter en kort paus så tillade Bill, “Jag kunde inte lösa fallet”.
Nu kunde Riley läsa hans ansiktsuttryck och hans tonläge. Efter år med vänskap och som partners så kunde hon förstå Bill bättre än någon annan. Hon visste att han var djupt besviken på sig själv.
Floras plockade fram rättsläkarens bilder på flickornas nakna ryggar. Kropparna var så tärda att det knappt kunde vara sant. Deras ryggar visade gamla ärr och färska märken.
Riley kände ett obehag i hela kroppen. Hon var överrumplad av känslan. Hon hade aldrig förr blivit så illa till mods av bilder av lik.
“De svalt nästan ihjäl innan de fick nackarna brutna. De blev också misshandlade, antagligen under en längre tid. Kropparna flyttades dit där de hittades. Vi har ingen aning om var de dödades”, sa Flores.
Riley försökte att inte låta hennes obehag störa henne och hon gick igenom likheter med andra fall som hon och Bill hade löst de senaste månaderna. Den så kallade “dockmördaren” hade lämnat sina offers kroppar där de enkelt kunde hittas, nakna, poserade i groteska dockliknande ställningar. “Kedjemördaren” hade hängt upp kropparna, inslagna i massor av kedjor.
Nu plockade Flores fram en bild av ännu en ung kvinna—en glad, rödhårig flicka. Bredvid fotot var en bild på en sliten, tom Toyota.
“Den här bilen tillhörde Meara Keagan. En tjugofyraårig irländsk immigrant”, sa Flores. “Hon anmäldes som försvunnen i går morse. Hennes bil hittades övergiven en liten bit ifrån ett hyreshus i Westree, Delaware. Hon jobbade hos en familj där som hembiträde och barnflicka”.
Nu talade specialagent Brent Meredith. Han var en väldig, kraftigt byggd afroamerikan med markerad haka och ett humör som inte tålde nonsens.
“Hon klev av sitt skift på jobbet vid klockan elva på kvällen”, sa Meredith. “Bilen hittades tidigt nästa morgon”.
Specialagent Carl Walder lutade sig fram i stolen. Han var Brent Merediths chef—en fräknig man med bebisansikte med krulligt kopparfärgat hår. Riley tyckte inte om honom. Hon tyckte inte att han var speciellt kompetent. Och det gjorde inte saken bättre att han en gång hade gett henne sparken.
“Varför tror vi att det här försvinnandet är kopplat till de tidigare morden?” frågade Walder. “Meara Keagan är äldre än de andra offren”.
Nu gjorde sig Lucy Vargas hörd. Hon var en smart, ung rookie med mörkt hår, mörka ögon, och mörk hy.
“Man kan se det på kartan. Keagan försvann i samma område där de två kropparna hittades. Det kanske är en tillfällighet, men antagligen inte. Inte på en femmånadersperiod, så nära varandra”.
Trots att Riley kände sig illa till mods så njöt hon lite av att se Walder grimasera lite. Lucy hade oavsiktligt satt honom på plats. Riley hoppades att han inte skulle komma på något sätt att hämnas på Lucy. Walder kunde vara småaktig på det sättet.
“Det stämmer, Agent Vargas”, sa Meredith. “Vi gissar att de yngre flickorna kidnappades när de liftade. Mycket sannolikt längs motorvägen som går genom området”. Han pekade på kartan.
Lucy frågade, “Är det inte förbjudet att lifta i Delaware?” Sedan tillade hon, “Fast det är ju svårt att se till att det efterlevs”.
“Det har du rätt i”, sa Meredith. “Och detta är inte en mellanstatlig motorväg, eller ens den största motorvägen i delstaten, så liftare använder den säkert. Det gör uppenbarligen mördaren också. En kropp hittades bredvid denna vägen och de andra två är mindre än femton kilometer ifrån det. Keagan togs ungefär nio mil längre norrut. Med henne använde han ett annat knep. Om han gör som han brukar så kommer han att hålla henne fången tills hon nästan svälter ihjäl. Sen bryter han nacken på henne och lämnar hennes kropp på samma vis som de andra”.
“Det tänkte vi inte tillåta”, sa Bill bestämt.
Meredith sa, “Agent Paige och Jeffreys, jag vill att ni börjar jobba med fallet omedelbart”. Han sköt fram en mapp som var fylld med fotografier och rapporter. “Agent Paige, här är all information du kommer behöva för att uppdatera dig”.
Riley sträckte sig fram för att ta mappen. Men hennes hand ryckte tillbaka av oro.
Vad är det med mig?
Tankarna snurrade i hennes huvud och suddiga bilder började ta form i hennes hjärna. Var detta PTSD från Peterson fallet? Nej, det var annorlunda. Det var något helt annat.
Riley reste sig upp och rusade ut ur konferensrummet. Medan hon sprang längs korridoren mot sitt kontor så började de suddiga bilderna ta form.
Det var ansikten—kvinnors och flickors ansikten.
Hon såg Mitzi, Koreen, och Tantra—unga eskortflickor vars respektabla klädsel dolde deras förnedring, till och med för dem själva.
Hon såg Justine, en gammal hora, sitta böjd över en drink på en bar, trött, bitter, och helt redo att dö en hemsk död.
Hon såg Chrissy, så gott som fängslad i en bordell av sin horkarl till make.
Och värst av alla så såg hon Trinda, en femton år gammal flicka som redan hade fått uppleva en mardröm med sexuellt utnyttjande, som knappt kunde föreställa sig någonting annat.
Riley kom in på sitt kontor och föll ihop i stolen. Nu förstod hon varför hon känt sådan avsky. Bilderna hon sett hade bara satt igång det hela. De hade väckt hennes djupaste ångest från Phoenix fallet. Hon hade stoppat en brutal mördare, men hon hade inte skipat rättvisa åt de kvinnor och flickor hon mött. En hel värld av exploatering återstod. Hon hade inte ens förstått en bråkdel av allt de blivit utsatta för.
Och nu hemsöktes hon på ett vis som hon aldrig känt förut. Detta verkade värre än PTSD för henne. Trots allt så kunde hon lätta på trycket för det hon själv blivit utsatt för genom att ta ett pass i boxningsringen. Men hon hade inget sätt att bli av med de här nya känslorna.
Skulle hon kunna jobba med ett fall som Phoenix igen?
Hon hörde Bills röst i dörren.
“Riley”.
Hon tittade upp och såg sin partner titta på henne med ett sorgset uttryck. Han höll mappen som Meredith gav till henne.
“Jag behöver dig på det här fallet”, sa Bill. “Det är personligt för mig. Att jag inte kunde knäcka det gör mig galen. Och jag kan inte sluta tänka på att jag kanske inte var mig själv för att mitt äktenskap höll på att falla isär. Jag fick lära känna Valerie Bruners familj. De är bra människor. Men jag har inte hållit kontakten med dem för… jag svek dem. Jag måste gottgöra dem”.
Han la mappen på Rileys skrivbord.
“Bara titta på det. Snälla”.
Han gick ut från Rileys kontor. Hon satt och stirrade på mappen och kunde inte bestämma sig.
Detta var inte likt henne. Hon visste att hon var tvungen att ta sig samman.
Medan hon tänkte efter så mindes hon något från sin tid i Phoenix. Hon hade lyckats rädda en flicka som hette Jilly. Eller hon hade i alla fall försökt.
Hon tog fram telefonen och ringde numret till ett härbärge för tonåringar i Phoenix, Arizona. En bekant röst svarade.
“Hej, det här är Brenda Fitch”.
Riley var glad att det var Brenda som svarade. Hon hade lärt känna socialarbetaren under hennes förra fall.
“Hej, Brenda”, sa hon. “Det är Riley. Jag tänkte bara se hur det är med Jilly”.
Jilly var en flicka som Riley hade räddat från människohandel—en smal, mörkhårig, trettonårig flicka. Jilly hade ingen familj förutom hennes pappa som behandlade henne illa. Riley ringde då och då för att se hur det var med Jilly.
Riley hörde Brenda sucka.
“Snällt att du ringer”, sa Brenda. “Jag önskar att det var fler som brydde sig. Jilly är fortfarande hos oss”.