Rileys hjärta sjönk. Hon hade hoppats på att hon en dag skulle ringa och få höra att Jilly flyttat in hos en snäll fosterfamilj. Men den dagen var inte kommen än. Nu var Riley orolig.
“Sist vi pratade så var ni oroliga att ni skulle behöva skicka hem henne till hennes pappa”, sa Riley.
“Nejdå, det har vi sett till att vi inte behöver. Vi har till och med sett till att han har besöksförbud”.
Riley andades ut.
“Jilly frågar om dig hela tiden”, sa Brenda. “Skulle du vilja prata med henne?”
“Ja, tack”.
Brenda bad Riley vänta. Riley började plötsligt fundera på om detta var en bra idé. När hon pratade med Jilly så kände hon alltid skuldkänslor. Hon kunde inte förstå varför hon kände så. Trots allt så hade hon räddad Jilly från ett liv med utnyttjande och misshandel.
Men till vilken nytta? tänkte hon. Vilket liv skulle Jilly få nu?
Hon hörde Jillys röst.
“Hej, agent Paige”.
“Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att inte kalla mig det?”
“Förlåt. Hej, Riley”.
Riley skrattade lite.
“Hej själv. Hur är det med dig?”
“Det är väl okej”.
Det blev tyst.
Typiskt tonåringar, tänkte Riley. Det var alltid svårt att få Jilly att prata.
“Så vad har du för dig?” frågade Riley.
“Har precis vaknat”, sa Jilly och lät lite yrvaken. “Jag ska äta frukost”.
Då insåg Riley att klockan var tre timmar tidigare i Phoenix.
“Förlåt att jag ringer så tidigt”, sa Riley. “Jag glömmer alltid tidsskillnaden”.
“Det är okej. Snällt av dig att ringa”.
Riley hörde en gäsp.
“Ska du till skolan idag?” frågade Riley.
“Ja. De släpper ut oss från finkan varje dag för att gå dit”.
Det var Jillys stående skämt att kalla härbärget för “finkan” som om det vore ett fängelse. Riley tyckte inte att det var speciellt roligt.
“Då ska jag låta dig gå och äta frukost och göra dig redo”, sa Riley.
“Vänta lite”, sa Jilly.
Det blev tyst igen. Riley tyckte sig höra Jilly hålla tillbaka en snyftning.
“Ingen vill ha mig, Riley”, sa Jilly. Nu grät hon. “Fosterfamiljer väljer alltid någon annan. De tycker inte om mitt förflutna”.
Riley var tagen av häpnad.
Hennes “förflutna”? tänkte hon. Herregud, hur kan en trettonåring ha ett “förflutet”? Vad är det för fel på folk?
“Jag är ledsen”, sa Riley.
Jilly pratade medan hon snyftade.
“Det är som… alltså, du vet, det… jag menar, Riley, det verkar som om du är den enda som bryr sig”.
Rileys ögon sved och hon kände en klump i halsen. Hon kunde inte svara.
Jilly sa, “Kan jag inte komma och bo med dig? Jag kommer inte ställa till problem. Du har en dotter, va? Hon kan vara som min syster. Vi kan ta hand om varandra. Jag saknar dig”.
Riley kunde knappt prata.
“Jag… jag tror inte att det går, Jilly”.
“Varför inte?”
Riley kände sig förkrossad. Frågan kändes som en käftsmäll.
“Det bara… går inte”, sa Riley.
Hon kunde höra hur Jilly fortfarande grät.
“Okej”, sa Jilly. “Jag måste gå och äta frukost. Hej då”.
“Hej då”, sa Riley. “Jag ringer snart igen”.
Hon hörde hur Jilly la på luren. Riley böjde sig fram över skrivbordet med tårar längs kinderna. Jillys fråga ekade i hennes huvud…
“Varför inte?”
Det fanns tusen anledningar. Hon hade redan fullt upp med April. Hennes jobb var för krävande, både tid och energi. Och hon var inte kvalificerad eller förberedd för att handskas med Jillys psykologiska problem.
Riley torkade ögonen och satte sig upp. Att tycka synd om sig själv skulle inte hjälpa någon. Det var dags att börja jobba igen. Det fanns kvinnor som dog där ute, och de behövde henne.
Hon tog mappen och öppnade den. Var det dags, tänkte hon, att ge sig in i leken igen?
KAPITEL TRE
Scratch satt på sin verandagunga och tittade på barnen som kom och gick i sina Halloweenkostymer. Han brukade tycka om att få besök av barn som leker bus eller godis. Men i år verkade det vara bitterljuvt.
Hur många av de här barnen kommer vara i livet om bara några veckor? undrade han.
Han suckade. Antagligen inga alls. Deadlinen började närma sig och det var ingen som uppmärksammade hans meddelanden.
Verandagungans kedjor gnisslade. Ett lätt, ljummet regn föll och Scratch hoppades att barnen inte skulle bli förkylda. Han hade en korg med godis i knät och han var ganska så generös. Det började bli sent och snart skulle det inte finnas fler barn.
I Scratch huvud så klagade morfar fortfarande, fast den gnälliga gubben hade dött för flera år sedan. Och det hade ingen betydelse att Scratch var vuxen nu, han blev aldrig fri från gubbens råd.
“Kolla på den där med mantel och svart plastmask”, sa morfar. “Kallar ni det för en kostym?”
Scratch hoppades att han och morfar inte skulle börja bråka igen.
“Han är Darth Vader, morfar”, sa han.
“Jag skiter i vem fan det är han ska likna. Det är en billig utstyrsel från en affär. När vi gick bus eller godis så gjorde vi alltid din kostym åt dig”.
Scratch mindes de kostymerna. För att göra honom till en mumie så lindade morfar in honom i ett slitet lakan. För att göra honom till en riddare med skinande rustning så hade morfar gjort en klumpig utstyrsel av papp som var täckt av folie och han hade haft en lans som var en kvast. Morfars kostymer hade alltid varit väldigt uppfinningsrika.
Men Scratch blev inte glad när han tänkte på de kostymerna. Morfar gnällde och svor alltid när han skulle sätta kostymerna på honom. Och när Scratch kom hem från bus eller godis… så kände sig Scratch som en liten pojke igen, för en stund. Han visste att morfar hade rätt och att han hade fel. Det var bara så det var. Det var så det alltid hade varit.
Scratch tyckte det var en lättnad när han blev för gammal för att gå bus eller godis. Sedan dess hade han fått sitta på verandan och dela ut godis till barnen. Han var glad för deras skull. Han var glad att de fick njuta av sin barndom, även om han inte fick det.
Tre barn gick upp på verandan. En pojke var utklädd till Spindelmannen, en flicka var Catwoman. De såg ut att vara ungefär nio år gamla. Den tredje ungens utklädnad fick Scratch att le. En liten flicka, ungefär sju år, var utklädd till humla.
“Bus eller godis!” skrek de och ställde sig framför Scratch.
Scratch skrattade och rotade runt i korgen efter godis. Han gav lite till barnen som tackade honom och gick sin väg.
“Sluta ge dem godis!” Morrade morfar. “När ska du sluta uppmuntra de små kräken?”
Scratch hade tyst trotsat morfar i ett par timmar nu. Det skulle han få sota för sen.
Morfar väste fortfarande. “Glöm inte att vi har att göra i morgon kväll”.
Scratch svarade inte, utan bara lyssnade på verandagungans gnäll. Nej, han skulle inte glömma vad som måste göras i morgon kväll. Det var ett oangenämt jobb, men någon måste göra det.
*
Libby Clark följde efter sin storebror och sin kusin in i den mörka skogen som låg bakom grannskapets trädgårdar. Hon ville inte vara där. Hon ville vara hemma i sin säng.
Hennes bror, Gary, visade vägen med en ficklampa. Han såg konstig ut i sin Spindelmannen-kostym Hennes kusin Denise följde efter Gary iklädd sin Catwoman-dräkt. Libby traskade efter dem.
“Kom igen ni två”, sa Gary och gick raskt.
Han kröp mellan två buskar utan problem, och det gjorde Denise också, men Libbys kostym var stor och fluffig och fastnade i några grenar. Nu hade hon en ny anledning att vara rädd. Om humlekostymen blivit förstörd så skulle mamma bli tokig. Libby lyckades ta sig loss och skynda sig ikapp de andra.
“Jag vill gå hem”, sa Libby.
“Gå du”, sa Gary och fortsatte att gå.
Men givetvis var Libby för rädd för att gå tillbaka. De hade redan gått för långt. Hon vågade inte gå tillbaka ensam.
“Kanske borde vi gå tillbaka allihop”, sa Denise. “Libby är rädd”.
Gary stannade och vände sig om. Libby önskade att hon kunde se hans ansikte bakom masken.
“Vad är det Denise?” sa han. “Är du också rädd?”
Denise skrattade nervöst.
“Nej”, sa hon. Libby visste att hon ljög.
“Kom då, båda två”, sa Gary.
Den lilla gruppen fortsatte. Marken var våt och geggig och Libby hade vått ogräs upp till knäna. Det hade i alla fall slutat regna. Månen började titta fram genom molnen. Men det började också bli kallt och Libby var helt fuktig och skakade, och hon var väldigt, väldigt rädd.
Tillslut så kom de fram till en stor glänta. Det ångade om den våta marken. Gary stannade precis vid kanten till gläntan, och det gjorde även Denise och Libby.
“Här är det”, viskade Gary och pekade. “Kolla—det är fyrkantigt, precis som om de borde ligga ett hus eller nåt här. Men det finns inget hus. Det finns ingenting. Träd och buskar kan inte ens växa här, bara ogräs. Det är för att det är fördömd mark. Spöken bor här”.
Libby kom ihåg vad pappa hade sagt.
“Spöken finns inte”.
Men likväl skakade hennes knän. Hon var rädd att hon skulle kissa på sig. Det skulle mamma inte tycka om.
“Vad är det för något?” frågade Denise.
Hon pekade på två skepnader som stod upp ur marken. Libby tyckte att de såg ut som stora rör som var böjda längst upp, och de var nästan helt täckta av murgröna.
“Jag vet inte”, sa Gary. “De ser ut som periskop på en ubåt. Spökena kanske tittar på oss. Gå och kolla, Denise”.
Denise lät rädd och skrattade.
“Du kan gå och kolla!” sa Denise.
“Okej, det ska jag”, sa Gary.
Gary klev försiktigt ut i gläntan och gick mot en av skepnaderna. Han stannade till ungefär en meter ifrån den. Sen vände han sig om och gick tillbaka till sin kusin och syster.
“Jag vet inte vad det är”, sa han.
Denise skrattade igen. “För att du tittade inte ens!” sa hon.
“Joho”, sa Gary.
“Nähä! Du var inte ens i närheten!”
“Var jag visst. Om du är så nyfiken så kan du gå och kolla själv”.
Denise var tyst en stund. Sen traskade hon ut i gläntan. Hon gick lite närmare skepnaden än Gary, men sen gick hon raka vägen tillbaka utan att stanna.
“Jag vet inte heller vad det är”, sa hon.
“Din tur att kolla, Libby”, sa Gary.
Lily var vettskrämd.
“Tvinga inte henne att gå, Gary”, sa Denise. “Hon är för liten”.
“Hon är inte för liten. Hon är snart vuxen. Det är dags att hon beter sig som det”.
Gary knuffade till Libby. Hon stod nu en meter ut i gläntan. Hon vände sig om och försökte gå tillbaka, men Gary sträckte ut handen och stoppade henne.
“Nä du”, sa han. “Denise och jag gick. Du måste också gå”.
Libby svalde och vände sig om mot den tomma ytan med de två böjda sakerna. Hon kände på sig att de kanske tittade på henne.
Hon mindes pappas ord igen…
“Spöken finns inte”.
Pappa skulle inte ljuga om något sådant. Så vad var hon rädd för egentligen?
Dessutom så började hon bli arg på Gary för att han var en sådan översittare. Hon var nästan lika arg som hon var rädd.
Jag ska visa honom, tänkte hon.
Med skakande ben så tog hon steg efter steg ut i den fyrkantiga gläntan. Medan hon gick mot metallsakerna så kände sig Libby modigare.
När hon kommit fram till saken—närmare än vad Gary och Denise hade kommit—så var hon ganska stolt över sig själv. Men hon kunde inte se vad det var.
Med mer mod än hon själv visste att hon hade, så sträckte hon fram en hand mot den. Hon tryckte handen mot murgrönan och hoppades att ingenting skulle ta eller äta hennes hand, eller någonting ännu värre. Hennes fingrar nådde äntligen ett hårt och kallt metallrör.
Vad är det för något? tänkte hon.
Hon kände en svag vibration i röret. Och hon hörde någonting. Det verkade komma från röret.
Hon lutade sig närmare röret. Ljudet var svagt, men hon visste att hon inte inbillade sig det. Ljudet var på riktigt, och det lät som en kvinna som grät och stönade.
Libby ryckte snabbt tillbaka handen. Hon var för rädd för att kunna röra sig eller prata eller skrika eller göra någonting alls. Hon kunde inte ens andas. Det kändes som den där gången när hon trillade ner från ett träd och tappade andan.
Hon visste att hon måste bort därifrån. Men hon stod helt stilla. Det var som om hon var tvungen att säga till kroppen att röra sig.
Vänd dig om och spring, tänkte hon.
Men det tog några fasansfulla sekunder innan hon lyckades.
Då verkade benen börja springa alldeles på egen hand och hon flög bort från gläntan. Hon var livrädd att något hemskt skulle ta tag i henne och dra tillbaka henne.
När hon kom fram till träden så böjde hon sig fram och kippade efter andan. Nu insåg hon att hon hållit andan hela tiden.
“Vad är det?” frågade Denise.
“Ett spöke!” utbrast Libby. “Jag hörde ett spöke!”
Hon väntade inte på något svar. Hon rusade iväg och sprang så fort hon bara kunde, samma väg som de kommit. Hon hörde sin bror och kusin bakom henne.
“Stanna Libby!” ropade hennes bror. “Vänta!”
Men det fanns inte en chans att hon skulle sluta springa förrän hon var hemma och säker.
KAPITEL FYRA
Riley knackade på dörren till Aprils sovrum. Det var lunchtid, och det var dags att väcka dottern. Men svaret hon fick var inte det hon hoppats på.
Allt som hördes inifrån rummet var ett lågt och surt “Vad vill du?”
“Ska du sova bort hela dagen?” frågade Riley.
“Jag är vaken. Jag kommer ner strax”.
Riley suckade och gick ner igen. Hon önskade att Gabriela var här, men hon tog alltid ledigt på söndagar.
Riley satte sig på soffan. April hade varit sur och förbehållsam hela gårdagen. Riley visste inte hur hon skulle lätta på stämningen mellan dem, och hon hade blivit lättad när April gick på en Halloween-fest på kvällen. Riley hade inte behövt oroa sig eftersom festen var hemma hos en kompis bara något kvarter bort. I alla fall inte förrän klockan var ett på natten och hennes dotter fortfarande inte var hemma.
Som tur var hade April dykt upp innan Riley hade gett sig av för att leta. Men April hade gått rakt upp och lagt sig utan att säga ett ord till sin mamma. Och än så länge så verkade hon inte ha någon lust att börja kommunicera.
Riley var glad att att hon var hemma för att kunna börja reda ut vad det var som var fel. Hon hade inte gett sig in i det nya fallet, och hon hade fortfarande delade meningar om det. Bill fortsatte att rapportera till henne, så hon visste att Bill och Lucy under gårdagen hade börjat undersöka Meara Keagans försvinnande. De hade intervjuat familjen som Meara arbetade för och även hennes grannar i hyreshuset. De hade inte hittat några ledtrådar.
Idag skulle Lucy leda sökandet, koordinera en massa agenter som delade ut flygblad med en bild på Meara. Under tiden så väntade Bill otåligt på att Riley skulle bestämma sig för att ta fallet eller inte.
Men hon var inte tvungen att bestämma sig direkt. Alla på Quantico förstod att Riley inte skulle vara tillgänglig imorgon. En av de första mördarna hon någonsin satt dit skulle ha frigivningsförhör i Maryland. Att inte vittna i det förhöret var otänkbart.
Medan Riley satt och tänkte på sina valmöjligheter så kom April nedför trappan, fullt påklädd. Hon rusade in i köket utan att ens titta på sin mamma. Riley reste sig och gick efter henne.
“Vad finns det att äta?” frågade April och tittade i kylskåpet.
“Jag kan laga frukost åt dig”, sa Riley.
“Behövs inte, jag hittar något”.
April tog fram en bit ost och stängde kylen. Vid köksbänken så skar hon en bit ost och slog upp en kopp kaffe. Hon hällde i kaffegrädde och socker och satte sig vid köksbordet och började nafsa i sig osten.
Riley satte sig bredvid April.
“Hur var festen?” frågade Riley.
“Den var okej”.
“Du kom hem ganska sent”.
“Nä, det gjorde jag inte”.
Riley bestämde sig för att inte börja bråka. Kanske så är klockan ett inte så sent för femtonåringar nuförtiden. Vad visste hon?
“Crystal berättade att du har en pojkvän”, sa Riley.
“Ja”, sa April och sippade på kaffet.
“Vad heter han?”
“Joel”.
Efter en kort tystnad så frågade Riley, “Hur gammal är han?”
“Jag vet inte”.
Riley kände hur ilskan och oron började bubbla i halsen.
“Hur gammal är han?” upprepade Riley.
“Femton, okej? samma som jag”.
Riley var säker på att April ljög.
“Jag skulle vilja träffa honom”, sa Riley.
April himlade med ögonen. “Herregud mamma. När växte du upp? På femtiotalet eller något?”
Riley kände sig förnärmad.
“Jag tycker inte att det är orimligt”, sa Riley. “Ta med honom hit någon gång så jag får träffa honom”.