Hon önskade att hon kunde ha skipat rättvisa åt dem. Det gjorde också hennes första FBI partner, Jake Crivaro. Det var ett av Rileys första fall som agent, och Jake hade varit en bra mentor.
Larry Mullins hade blivit anhållen för mord på ett barn på en lekplats. Under utredningen så hade Riley och Jake upptäckt att ett annat barn hade dött under nästan identiska förutsättningar i en annan stad medan Mullins tagit hand om det. Båda barnen hade blivit kvävda.
När Riley anhöll Mullins och satte handklovar på honom och läste upp hans rättigheter, så hade hans självbelåtna och flinande uttryck gjort det uppenbart för Riley att han var skyldig.
“Lycka till”, sa han till henne sarkastiskt.
Och visst, det blev kämpigt så fort Jake och Riley fick honom i häktet. Han nekade blankt att han hade begått morden. Och trots Jakes och Rileys ansträngningar så hade de inte mycket bevis. Det var omöjligt att visa hur pojkarna hade kvävts, och inget mordvapen hade hittats. Mullins erkände bara att han tappat bort dem. Han nekade till att han mördat dem.
Riley mindes vad huvudåklagaren hade sagt till henne och Jake.
“Vi måste vara försiktiga, annars blir den jäveln frikänd. Om vi åtalar honom för alla möjliga åtalspunkter så kommer vi att förlora. Vi kan inte bevisa att Mullins var den enda personen som var med barnen när de dog”.
Sen var det dags för förhandlandet. Riley hatade förhandlingar. Hennes avsky för dem började med det fallet. Mullins advokat kom med erbjudandet. Mullins skulle erkänna att han var skyldig till båda morden, men inte som överlagt mord, och straffen skulle löpa samtidigt.
Det var ett dåligt erbjudande. Det fanns ingen logik i det. Om Mullins nu hade dödat barnen, hur kunde han då också bara ha varit oaktsam? De två slutsatserna var motsägelsefulla. Men åklagaren såg inget annat val än att acceptera erbjudandet. Mullins fick trettio år i fängelse med möjlighet till villkorlig eller förtida frigivning om han uppfört sig väl.
Offrens familjer hade blivit helt förkrossade. De hade anklagat Riley och Jake för att de inte gjort sitt jobb. Jake gick i pension strax efter att fallet var avslutat, bitter och arg.
Riley hade lovat offrens familjer att hon skulle göra allt hon kunde för att hålla Mullins inlåst. För ett par dagar sedan så hade Nathan Betts föräldrar ringt Riley för att berätta för henne om frigivningsförhöret. Det var dags för henne att hålla sitt löfte.
Viskandet avtog. Förhörsombudet Julie Summons tittade på Riley.
“Specialagent Riley Paige från FBI vill göra ett uttalande”, sa Simmons.
Riley svalde. Hon hade väntat i femton år på det här ögonblicket. Hon visste att nämnden redan var bekant med alla bevis, med alla dess brister. Det fanns ingen mening med att gå igenom det igen. Hon var tvungen att göra det mer personligt.
Hon reste sig upp och började prata.
“Så vitt jag förstår så överväger ni att ge Larry Mullins villkorlig frigivning för att han är en ‘exemplarisk fånge’”. Lite ironiskt så tillade hon, “Mr. Mullins, tillåt mig gratulera dig för vad du har lyckats med”.
Mullins nickade utan att röra en min. Riley fortsatte.
“‘Föredömligt uppträdande’—vad betyder det, egentligen? Det verkar ha mer att göra med vad han inte har gjort än vad han har gjort. Han har inte brutit mot fängelsets regler. Han har skött sig. Det är allt”.
Riley kämpade för att hålla rösten stadig.
“Jag är inte förvånad. Det finns inga barn i fängelset som han kan mörda”.
Det började viskas i rummet. Mullins leende förändrades till en tom blick.
“Ursäkta mig”, sa Riley. “Jag förstår att Mullins aldrig erkände överlagt mord, och att åklagaren aldrig försökte få honom dömd för det. Men han erkände. Han dödade två barn. Det finns inte en chans att han gjorde det med goda avsikter”.
Hon gjorde ett kort uppehåll och valde försiktigt sina ord. Hon ville reta upp Mullins så att han skulle visa sin ilska, sitt rätta jag. Men han visste så klart att om han gjorde det så skulle han omintetgöra sin historia av bra beteende och aldrig bli frisläppt. Hennes bästa chans var att få gruppen att inse vad han hade gjort.
“Jag såg Ian Harters livlösa kropp dagen efter han mördades. Fyra år gammal. Det såg ut som att han sov med öppna ögon. Döden hade suddat bort alla uttryck och han var slak och fridfull. Men jag kunde ändå se fruktan i hans döda ögon. Hans sista stund i livet var fylld av rädsla. Nathan Betts gick samma öde till mötes”.
Riley hörde hur mödrarna började gråta. Hon hatade att dra upp de hemska minnena, men hon hade inget annat val.
“Vi får inte glömma deras rädsla”, sa Riley. “Och vi får inte glömma att Mullins knappt visade några känslor vid rättegången, speciellt inte någon ånger. Hans ånger kom mycket, mycket senare—om den ens kom överhuvudtaget”.
Riley tog ett djupt andetag.
“Hur många år av liv tog han från de pojkarna om man lägger ihop dem? Långt, långt över hundra år. Han fick en dom på trettio år. Han har bara avtjänat femton. Det räcker inte. Han kommer inte att leva tillräckligt länge för att gottgöra alla de åren”.
Rileys röst darrade nu. Hon visste att hon var tvungen att hålla fattningen. Hon kunde inte bryta ihop med tårar eller börja skrika av ilska.
“Är det dags att förlåta Larry Mullins? Det är upp till pojkarnas familjer. Förlåtelse är inte vad det här förhöret handlar om. Det är inte det som är syftet. Det viktigaste av allt är den fara han fortfarande utgör. Vi kan inte ta risken att han kommer döda fler barn”.
Riley lade märke till att några i gruppen tittade på sina klockor. Hon blev like panikslagen. Nämnden hade redan gått igenom två andra fall i morse, och de hade fyra kvar innan lunch. De började bli otåliga. Riley måste avsluta snabbt. Hon tittade rakt mot dem.
“Damer och herrar, jag ber er att inte bevilja frigivningen”.
Sen sa hon, “Kanske vill någon annan tala, å fångens vägnar”.
Riley satte sig ner. Hennes sista ord hade varit tvetydliga. Hon visste mycket väl att det inte fanns någon här som ville tala i Mullins försvar. Trots allt “goda beteende”, så hade han inte en enda vän eller försvarare i hela världen. Och Riley var säker på att han inte förtjänade att ha det.
“Vill någon ta ordet?” frågade ombudet.
“Jag skulle vilja säga några ord”, sa en röst.
Riley flämtade. Den rösten kände hon igen.
Hon vände sig om och fick syn på en bekant, kort, bredbröstad man som stod längst bak i rummet. Det var Jake Crivaro—hon hade absolut inte väntat sig att se honom här idag. Riley var positivt överraskad.
Jake gick fram och gav sitt namn och rang för gruppens medlemmar, sen sa han, “Jag kan berätta för er att den här mannen är en mästare på att manipulera. Tro inte på honom. Han ljuger. Han visade ingen ånger när vi grep honom. Det ni ser nu är ett rent skådespel”.
Jake gick fram till bordet och lutade sig fram mot Mullins.
“Du trodde knappast att du skulle få se mig här idag”, sa han med förakt i rösten. “Jag skulle inte missa det här för allt i världen—din barnamördande lilla skit”.
Ombudet bankade med klubban.
“Ordning!” ropade hon.
“Oj, ursäkta mig”, sa Jake sarkastiskt. “Det var inte min mening att förolämpa vår perfekta fånge. Han är ju rehabiliterad nu. Han är en ångerfull barnamördande liten skit”.
Jake stod där och tittade ner på Mullins. Riley studerade fångens ansiktsuttryck. Hon visste att Jake gjorde vad han kunde för att provocera ett vredesutbrott från Mullins. Men fångens ansikte förblev kallt och lugnt.
“Mr. Crivaro, var god och sitt”, sa ombudet. “Nämnden ska nu fatta sitt beslut”.
Medlemmarna gick ihop och delade med sig av sina tankar och åsikter. De viskade livligt och intensivt. Riley kunde inte göra annat än att vänta.
Donald och Melanie Betts satt och snyftade. Darla Harter grät, och hennes make, Ross, höll hennes hand. Han stirrade rakt mot Riley. Hans blick gick rakt igenom henne. Vad tyckte han om hennes vittnesmål? Tyckte han att det gottgjorde hennes gamla misslyckande?
Det var för varmt i rummet, och hon kunde känna hur pannan började bli fuktig. Hennes hjärta bankade nervöst.
Det tog bara några minuter innan gruppen hade fattat sitt beslut. En av medlemmarna viskade till ombudet. Hon vände sig mot de andra i rummet.
“Begäran avslagen”, sa hon. “Nästa mål”.
Riley flämtade högt. Kvinnan hade varit så rättfram, som om fallet gällde ett parkeringsböter. Men hon visste att de hade bråttom med att komma igång med nästa mål.
Riley reste sig upp och de båda paren rusade fram till henne. Melanie Betts kastade sig i Rileys armar.
“Åh, tack, tack, tack…” upprepade hon om och om igen.
De andra tre stod runt henne och log genom tårarna. Även de tackade henne upprepade gånger.
Hon såg att Jake stod för sig själv i korridoren. Så fort hon kunde så gick hon bort till honom.
“Jake!” sa hon och kramade honom. “Det var länge sedan sist”.
“Alldeles för länge”, sa Jake med det där sneda leendet han hade. “Dagens ungdom varken skriver eller ringer”.
Riley suckade. Jake hade alltid behandlat henne som sin dotter. Men det stämde verkligen att hon borde hört av sig.
“Hur har du haft det?” frågade hon.
“Jag är sjuttiofem år gammal”, sa han. “Jag har opererat båda knäna och en höft. Mina ögon har svikit mig. Jag har hörapparat och en pacemaker. Alla mina vänner utom dig är döda. Hur tror du att jag har haft det?”
Riley log. Han hade åldrats en hel del sedan hon såg honom sist. Men han verkade inte alls vara så ömtålig som han fick sig själva att låta som. Hon var säker på att han skulle kunna göra sitt gamla jobb om det behövdes.
“Nåja, jag är glad att du lyckades övertala dem att låta dig vara med här”, sa hon.
“Är du förvånad?” sa Jake. “Jag är minst lika len i truten som den där jäveln Mullins”.
“Ditt uttalande gjorde susen”, sa Riley.
Jake ryckte på axlarna. “Jag önskar att jag lyckades reta upp honom. Jag skulle ha älskat att se honom tappa greppet inför hela frigivningsnämnden. Men han är kyligare och smartare än vad jag minns. Kanske har han lärt sig det i fängelset. Hursomhelst så fick vi det resultatet vi ville ha utan att han blev tokig. Kanske får han sitta bakom lås och bom i all evighet”.
Riley var tyst en stund. Jake tittade nyfiket på henne.
“Är det något du inte berättar?” frågade han.
“Det är inte så lätt”, sa Riley. “Om Mullins fortsätter att samla poäng för bra beteende så kommer han nog garanterat att bli frigiven om ett år. Det finns inget som varken du eller jag kan göra åt saken”.
“Herregud”, sa Jake och såg lika bitter och arg ut som han gjorde för alla de där åren sedan.
Riley visste hur han kände sig. Det var hemskt att föreställa sig Mullins på fri fot. Dagens lilla seger verkade nu ha en bitter eftersmak.
“Nåja, jag måste ge mig av”, sa Jake. “Det var kul att träffas”.
Riley tittade sorgset på medan hennes gamla parter gick därifrån. Hon förstod varför han inte tänkte stå där och dra till sig alla negativa känslor. Det var inte så han var. Hon lovade sig själv att hon skulle höra av sig till honom snart.
Hon försökte också se fördelen med det som hänt. Efter femton långa år så hade familjen Betts och Harter äntligen förlåtit henne. Men Riley kände inte att hon förtjänade deras förlåtelse mer än vad Larry Mullins gjorde.
I samma ögonblick leddes Larry Mullins ut i handfängsel.
Han vände sig mot henne och log brett och artikulerade tyst sitt elaka budskap.
“Ses igen nästa år”.
KAPITEL SJU
Riley satt i bilen på vägen hem när Bill ringde. Hon satte på högtalaren.
“Vad är det?” frågade hon.
“Vi har hittat en kropp till”, sa han. “I Delaware”.
“Var det Meara Keagan?” frågade Riley.
“Nej. Vi har inte identifierat offret. Det är precis som med de andra två, fast värre”.
Riley lät situationen sjunka in. Meara Keagan var fortfarande fången. Mördaren kanske höll fler kvinnor fängslade. Det var högst sannolikt att morden skulle fortsätta ske. Hur många var det ingen som visste.
Bill lät upprörd.
“Riley, jag håller på att bli tokig”, sa han. “Jag vet att jag inte kan tänka klart. Lucy är kanon, men hon är fortfarande våt bakom öronen”.
Riley förstod precis hur han kände. Ironin var påtaglig. Här satt hon och klandrade sig själv för Larry Mullins fallet. Samtidigt, i Delaware, så kände Bill att hans gamla misslyckande hade kostat en tredje kvinna livet.
Riley tänkte om hon skulle köra till Bill. Det skulle förmodligen ta över tre timmar att ta sig dit.
“Är du klar med ditt?” frågade Bill.
Riley hade berättat för Bill och Brent Meredith att hon skulle vara i Maryland idag för frigivningsförhöret.
“Ja”, sa hon.
“Bra”, sa Bill. “Jag har skickat en helikopter för att hämta dig”.
“Du har vad?” flämtade Riley.
“Det finns en privat flygplats i närheten. Jag skickar adressen. Helikoptern är förmodligen redan där. Det är en kadett ombord som kör tillbaka din bil”.
Utan att säga ett ord till så lade Bill på.
Riley körde tyst en stund. Hon hade varit lättad när förhöret tog slut på morgonen. Hon ville vara hemma när dottern kom hem från skolan. De hade inte bråkat igår, men April hade inte sagt så mycket. I morse hade Riley åkt hemifrån innan April vaknade.
Men det var tydligen inte upp till henne. Hon hade ett nytt fall, vare sig hon ville eller inte. Hon skulle bli tvungen att prata med April senare.
Men hon behövde inte grubbla på det så länge förrän det kändes helt rätt. Hon vände bilen och följde anvisningarna som Bill skickat. Det bästa sättet att bli av med känslan av misslyckande var att sätta bringa en ny mördare inför rättvisa—riktig rättvisa.
Det var dags.
*
Riley tittade ner på den döda flickan som låg på estraden av trä. Det var en ljus och sval morgon. Estraden låg i en paviljong mitt på torget i staden. omringat av nyklippt gräs och vältrimmade träd.
Offret liknade väldigt mycket flickorna på bilderna hon sett tidigare. Hon låg på rygg och var så utmärglad att hon nästan såg ut som en mumie. Hennes smutsiga och trasiga kläder kanske hade passat henne en gång i tiden, men nu såg de alldeles för stora ut. Hon hade både gamla och nya ärr från vad som troligen var en piska.
Riley uppskattade hennes ålder till runt sjutton, samma ålder som de andra två offren.
Fast kanske inte, tänkte hon.
Trots allt så var Meara Keagan tjugofyra. Mördaren kanske håller på att ändra sina rutiner. Flickan var så förtvinad att Riley inte kunde vara säker på åldern.
Riley stod mellan Bill och Lucy.
“Hon ser ut att ha svultit mer än de andra två”, påpekade Bill. “Han måste ha hållit henne fången mycket längre”.
Riley hörde en aning av samvetskval i Bills röst. Hon tittade på sin partner. Han såg bitter ut. Riley visste vad han tänkte. Flickan satt säkerligen fången medan han undersökte fallet utan att kunna lösa det. Han klandrade sig själv för hennes död.
Riley visste att han inte borde klandra sig själv. Men hon visste inte vad hon skulle säga för att trösta honom. Hon hade fortfarande själv en dålig smak i munnen av Larry Mullins fallet.
Riley såg sig om och tog in omgivningen. Från den här platsen så var den enda helt synliga byggnaden tingshuset på andra sidan gatan—en stor tegelbyggnad med ett klocktorn. Redditch var en charmig liten stad från kolonialtiden. Riley var inte speciellt överraskad att mördaren lyckats föra hit kroppen mitt i natten utan att någon märkte något. Hela staden låg säkert och sov. Det gick trottoarer längs torgets alla sidor, så mördaren hade inte lämnat några fotavtryck.
Lokalpolisen hade spärrat av torget och höll borta alla nyfikna. Men Riley kunde se att journalister börjat samlas utanför avspärrningen.