April satte ifrån sig kaffekoppen med sådan kraft att hon spillde lite på bordet.
“Varför ska du kontrollera mig hela tiden?” fräste hon.
“Jag försöker inte kontrollera dig. Jag vill bara träffa din pojkvän”.
April satt bara och stirrade surt ner i kaffet en stund. Sen reste hon sig plötsligt och rusade ut ur köket.
“April!” ropade Riley.
Riley följde April genom huset. April gick till ytterdörren och tog sin väska som hängde på hatthyllan.
“Vart ska du?” sa Riley.
April svarade inte. Hon öppnade dörren, gick ut, och drämde igen den efter sig.
Riley stod helt förstummad en stund. Hon var säker på att April skulle komma tillbaka direkt.
Hon väntade en hel minut. Sen gick hon till dörren, öppnade den och tittade åt båda hållen längs gatan. Hon kunde inte se April någonstans.
Riley var mycket besviken. Hon undrade hur det kunnat bli så här. Hon hade haft det svårt med April förr. Men när hon, April, och Gabriela hade flyttat till radhuset i somras så hade April varit väldigt lycklig. Hon hade blivit vän med Crystal och allt hade varit bra när hon började skolan i september.
Men nu, bara två månader senare, så hade April gått från att vara en glad tonåring, tillbaka till att vara en surmulen sådan. Hade hennes PTSD kommit tillbaka? April hade till en början inte känt effekterna av hennes fångenskap hos Peterson, men de hade kommit senare. Hon hade gått till en bra terapeut och verkade ta itu med problemen på ett bra sätt.
Riley stod kvar i dörren när hon tog fram telefonen och skrev till April.
Kom tillbaka. Genast.
Meddelandet var markerat som “levererat”. Riley väntade. Inget hände. Hade April glömt telefonen hemma? Nej, det var omöjligt. April hade tagit väskan när hon gick och hon gick aldrig någonstans utan sin telefon.
Riley tittade om och om igen på sin telefon. Meddelandet var fortfarande markerat som “levererat”, inte “läst”. Var det bara så att April ignorerade henne?
Men då kom Riley plötsligt på vart April hade gått. Hon tog en nyckel från ett bord nära dörren och klev ut på den lilla verandan. Hon gick nedför trappan och över gräsmattan, bort till huset bredvid, där Blaine och Crystal bodde. Hon ringde på dörrklockan medan hon stirrade på telefonen.
När Blaine öppnade dörren och fick syn på henne så log han glatt.
“Nämen!” sa han. “Vilken trevlig överraskning. Vad gör du här?”
Riley stammade lite genant.
“Jag undrar om… Är April här? Med Crystal?”
“Nej”, sa han. “Crystal är inte heller här. Hon sa att hon skulle gå till cafét. Du vet det där borta”.
Blaine rynkade bekymrat på pannan.
“Vad är det?” frågade han. “Är det något på gång?”
Riley suckade. “Vi har bråkat”, sa hon. “Hon rusade ut. Jag hoppades på att hon hade gått hem till er. Jag tror att hon ignorerar mitt meddelande”.
“Kom in”, sa Blaine.
Riley följde efter honom in i vardagsrummet. De satte sig på soffan.
“Jag vet inte vad det är med henne”, sa Riley. “Jag vet inte vad det är som händer mellan oss”.
Blaine log vemodigt.
“Jag vet hur det känns”, sa han.
Riley var häpen.
“Gör du?” frågade hon. “Det verkar alltid som att du och Crystal kommer så bra överens”.
“För det mesta, visst. Men nu när hon är tonåring så kan det bli lite knackigt ibland”.
Blaine tittade sympatiskt på Riley en stund.
“Låt mig gissa”, sa han. “Det har med en pojkvän att göra”.
“Tydligen”, sa Riley. “Hon vägrar att berätta något om honom. Och hon tänker inte låta mig träffa honom”.
Blaine skakade på huvudet.
“De är båda i den där åldern”, sa han. “Att ha en pojkvän är en fråga om liv och död. Crystal har ingen än, vilket passar mig utmärkt, men hon tycker inte likadant. Hon är helt desperat”.
“Jag var nog likadan i den åldern”, sa Riley.
Blaine skrattade lite. “Tro mig, när jag var femton så var tjejer allt jag tänkte på. Vill du ha lite kaffe?”
“Ja, tack. Svart blir bra”.
Blaine gick ut i köket. Riley såg sig om och noterade återigen hur väldekorerat huset var. Blaine hade perfekt smak.
Blaine kom tillbaka med två koppar kaffe. Riley tog en slurk. Det var jättegott.
“Alltså, jag hade inte en aning om vad det skulle innebära att vara mamma”, sa hon. “Och det gjorde väl inte saken bättre att jag var alldeles för ung för det”.
“Hur gammal var du?”
“Tjugofyra”.
Blaine kastade tillbaka huvudet och skrattade.
“Jag var yngre. Gifte mig vid tjugoett. Jag tyckte att Phoebe var den vackraste flickan jag någonsin sett. Sexig som fan. Jag tänkte inte riktigt på att hon var bipolär och drack mycket”.
Riley blev allt mer intresserad. Hon visste att Blaine var skild, men inte mycket mer än så. Det verkade som om hon och Blaine hade misstag från ungdomen gemensamt. Fysisk attraktion hade gjort det svårt för dem att se saker och ting som de verkligen var.
“Hur länge var du gift?” frågade Riley.
“Ungefär nio år. Vi borde ha skilt oss tidigare. Jag borde ha skilt mig tidigare. Men jag trodde att jag kunde rädda henne. Det var dumt av mig. Vi fick Crystal när Phoebe var tjugoett och jag var tjugotvå och fortfarande gick i kockskolan. Vi var för fattiga och för omogna. Vårt nästa barn var dödfött och Phoebe hämtade sig aldrig. Hon tog till flaskan. Hon började uppträda illa”.
Blaines blick såg mer avlägsen ut nu. Riley kände på sig att han återupplevde hemska minnen som han inte ville prata om.
“När vi fick April så låg jag i träning för att bli FBI-agent”, sa hon. “Ryan ville att jag skulle lägga det åt sidan, men det kunde jag inte. Han var fast besluten att bli en framgångsrik advokat. Nåja, vi fick båda karriärerna vi ville ha. Men vi hade ingenting gemensamt i längden. Vi hade inte grunden för ett äktenskap”.
Riley blev tyst och Blaine tittade sympatiskt på henne. Hon kände sig lättad att hon kunde prata om allt det här med en annan vuxen människa. Hon märkte att det nästan var omöjligt att inte känna sig bekväm när man var med Blaine. Det kändes som om hon kunde prata med honom om precis vad som helst.
“Blaine, jag är så kluven”, sa hon. “De behöver mig verkligen på ett viktigt fall. Men saker och ting är katastrof på hemmafronten. Det känns som om jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid med April”.
Blaine log.
“Jaså. Det klassiska jobb-eller-familj dilemmat. Det känner jag till väl. Tro mig, att äga en restaurang är väldigt tidskrävande. Att få tid över till Crystal är svårt”.
Riley tittade in i Blaines snälla, blå ögon.
“Hur hittar man balans?” frågade hon.
Blaine ryckte lite på axlarna.
“Det gör man inte”, sa han. “Det finns inte tillräckligt med tid för allting. Men det finns ingen mening med att straffa sig själv för att man inte klarar av det omöjliga. Tro mig, att ge upp karriären är ingen lösning. Jag menar, Phoebe försökte sig på att vara hemmafru. Det var en av orsakerna att hon blev tokig. Det är bara att acceptera det”.
Riley log. Det lät som en underbar idé—bara acceptera det. Det kanske hon skulle kunna göra. Det verkade möjligt.
Hon sträckte sig fram och rörde Blaines hand. Han tog hennes hand och kramade den. Riley kände en härlig spänning mellan dem. För en stund så tänkte hon att hon kanske skulle kunna stanna med Blaine ett tag, nu när deras barn var upptagna någon annanstans. Kanske kunde hon…
Men när tankarna började ta form i hennes huvud, så kunde hon känna hur hon drog sig undan. Hon var inte redo att agera på de här nya känslorna.
Hon drog försiktigt undan sin hand.
“Tack”, sa hon. “Det är nog bäst att jag går hem. Så vitt jag vet så är April kanske redan tillbaka”.
De sa hejdå till varandra. Så fort hon klev utanför dörren så vibrerade hennes telefon. Det var från April.
Jag fick precis ditt meddelande. Jätteledsen att jag uppförde mig så. Jag är på cafét. Snart hemma.
Riley suckade. Hon hade ingen aning om vad hon skulle svara. Det verkade bäst att inte svara alls. Hon och April skulle ta ett allvarligt samtal lite senare.
Riley kom precis innanför dörren när hennes telefon vibrerade igen. Det var Ryan som ringde. Hennes ex var den sista människan på jorden hon ville prata med. Men hon visste att han skulle fortsätta att lämna meddelanden om hon inte pratade med honom nu. Hon svarade.
“Vad vill du, Ryan?” frågade hon surt.
“Passar det inte nu?”
Riley ville säga att det aldrig passar enligt henne. Men hon höll den tanken för sig själv.
“Det går väl nu”, sa hon.
“Jag tänkte komma och hälsa på dig och April”, sa han. “Jag skulle vilja prata med er”.
Riley höll tillbaka ett stön. “Jag skulle föredra om du inte gjorde det”.
“Jag tyckte du sa att det gick bra nu?”
Riley svarade inte. Detta var typiskt Ryan, försöka vrida hennes ord för att manipulera henne.
“Hur är det med April?” frågade Ryan.
Hon fnös till av skratt. Hon visste att han bara försökte få igång ett samtal.
“Vad snällt att du frågar”, sa Riley sarkastiskt. “Det är bra med henne”.
Det var givetvis en lögn. Men att dra in Ryan i det här skulle knappast hjälpa.
“Hördu, Riley…” Ryan blev tyst. “Jag har gjort så mycket fel”.
Det säger du inte, tänkte Riley. Men hon förblev tyst.
Efter en stund så sa Ryan, “Saker och ting har inte varit så bra för mig på sistone”.
Riley sa fortfarande ingenting.
“Nåja, jag ville bara veta att allt var bra med dig och April”.
Riley kunde knappt tro hur fräck han var.
“Det är bra med oss. Varför undrar du? Har en av dina nya flickvänner dumpat dig, Ryan? Eller är det problem på jobbet?”
“Vad du går hårt åt mig, Riley”.
Hon tyckte att hon inte kunde vara snällare. Hon förstod hela situationen. Ryan måste vara ensam just nu. Societetskvinnan som han flyttat ihop med efter skilsmässan måste ha lämnat honom, eller så hade någon nyare affär surnat.
Hon visste att Ryan inte klarade av att vara ensam. Han vände sig alltid till Riley och April som en sista utväg. Om hon lät honom komma tillbaka så skulle det bara vara tills han fick syn på en ny kvinna.
Riley sa, “Jag tycker du borde fixa förhållandet med din förra flickvän. Eller din förrförra. Jag vet inte hur många du har haft sedan vi skilde oss. Hur många, Ryan?”
Hon hörde hur han flämtade till. Riley hade helt klart haft rätt.
“Ryan, faktiskt så passar det inte just nu”.
Det var sanningen. Hon hade precis besökt en trevlig man som hon tyckte om. Varför förstöra det nu?
“När passar det då?” frågade Ryan.
“Jag vet inte”, sa Riley. “Jag hör av mig. Hejdå”.
Hon lade på. Hon hade gått fram och tillbaka medan hon pratade med Ryan. Hon satte sig ner och tog några djupa andetag för att lugna sig.
Sen skickade hon ett meddelande till April.
Bäst för dig att du kommer hem bums.
Det tog bara några sekunder innan svaret kom.
OK. Jag är på väg. Förlåt, mamma.
Riley suckade. Det verkade som om allt var bra med April nu. Det skulle nog hålla ett tag. Men någonting var fel.
Vad var det med henne?
KAPITEL FEM
I hans dunkla näste så rusade Scratch frenetiskt fram och tillbaka mellan de hundratals klockorna och försökte göra allting redo. Det var bara några minuter innan midnatt.
“Fixa den med hästen!” skrek morfar. “Den går en hel minut sent!”
“Jag fixar det”, sa Scratch.
Scratch visste att han skulle bli straffad i alla fall, men det skulle bli ännu värre om han inte fick allting klart i tid. Just nu hade han fullt upp med andra klockor.
Han fixade klockan med metallblommor, som hade hamnat hela fem minuter efter. Sen öppnade han golvuret och flyttade minutvisaren lite till höger.
Han kollade den stora klockan med rådjurshorn. Den hamnade ofta efter, men idag såg den bra ut. Till sist kunde han fixa den med den stegrande hästen. Det var tur det. Den var hela sju minuter efter.
“Det får duga”, muttrade morfar. “Du vet vad du ska göra nu”.
Scratch gick lydigt bort till bordet och tog piskan. Det var en niosvansad katt och morfar hade börjat slå honom med den redan när han var så ung att han inte kunde minnas.
Han gick till ett hörn som var avskilt med ett metallstängsel. Bakom stängslet var fyra kvinnliga fångar, utan några möbler förutom träbritser utan madrasser. Bakom dem fanns en garderob som de använde som toalett. Scratch hade sedan länge vant sig vid stanken.
Den irländska kvinnan som han hämtat för några dagar sedan iakttog honom noga. Efter en lång tid med bara smulor och vatten att äta så var de andra utmattade och slitna. Två av dem gjorde nästan inget annat än att gråta och stöna. Den fjärde bara satt på golvet nära stängslet, ihopsjunken och livlös. Hon gjorde inget ljud ifrån sig alls. Hon såg knappt ut att vara i livet.
Scratch öppnade dörren till buren. Den irländska kvinnan kastade sig fram och försökte fly. Scratch slog våldsamt med piskan mot hennes ansikte. Hon drog sig undan och vände sig bort. Han slog hennes rygg upprepade gånger. Han visste, av egen erfarenhet, att det gjorde ordentligt ont även om det tog på kläderna. Speciellt om han träffade de gamla såren och blåmärkena som han redan gett henne.
Sen fylldes luften av oväsendet från alla klockor som började slå midnatt. Scratch visste vad han skulle göra nu.
Medan oväsendet fortsatte så skyndade han sig bort till den svagaste och smalaste flickan, den som knappt verkade vara vad liv. Hon tittade upp på honom med ett underligt ansiktsuttryck. Hon var den enda som hade varit här tillräckligt länge för att veta vad som skulle ske härnäst. Hon såg nästan ut att vara redo, hon kanske till och med välkomnade det.
Scratch hade inget val.
Han gick ned på knä bredvid henne och bröt nacken av henne.
Medan livet lämnade hennes kropp så stirrade han upp på en utsmyckad, antik klocka precis på andra sidan stängslet. En handgjord Döden gick fram och tillbaka på den, iklädd en svart dräkt, med hans leende döskalle synligt under huvan. Han skördade riddare och kungar och drottningar och fattiga. Det var Scratch favoritklocka.
Oljudet ebbade sakta bort. Snart hördes inget annat än en kör av tickande klockor och gnällandet från kvinnorna som fortfarande var i livet.
Scratch la kroppen över axeln. Hon var så lätt att det inte krävde någon ansträngning alls. Han öppnade buren, gick ut, och låste den efter sig.
Han visste att tiden hade kommit.
KAPITEL SEX
Ett ganska bra skådespel, tyckte Riley.
Larry Mullins röst darrade lite. Det lät som om han skulle börja gråta när han avslutade sitt uttalande för offrens familjer och de andra närvarande på frigivningsförhöret.
“Jag har haft femton år på mig att tänka på mina handlingar”, sa Mullins. “Jag är ångerfull varje dag. Jag kan inte resa tillbaka i tiden och ändra det som hände. Jag kan inte ge livet tillbaka till Nathan Betts och Ian Hartet. Men jag har fortfarande år kvar som jag kan använda för att göra ett bidrag till samhället. Snälla, ge mig en chans att göra det”.
Mullins satte sig ned. Hans advokat gav honom en näsduk, och han torkade sina ögon—fast Riley såg inga tårar.
Förhörsombudet och handläggaren viskade med varandra. Det gjorde även resten av frigivningsnämnden.
Riley visste att det snart skulle vara hennes tur att vittna. Hon satt och studerade Mullins ansikte.
Hon kom ihåg honom väl och tyckte inte att han förändrats särskilt mycket. Han hade alltid varit välskött och vältalig och sett oskyldig ut. Om han var mer härdad nu så dolde han det bakom sina ansiktsuttryck av bedrövlig sorg. Han hade jobbat som nanny—eller “manny”, som hans advokat kallade det.
Riley var förvånad över hur lite han hade åldrats. Han var tjugofem när han dömdes. Han hade fortfarande samma vänliga och pojkiga utseende som han hade haft på den tiden.
Det samma kunde inte sägas för offrens föräldrar. De två paren såg slitna och knäckta ut. Riley tyckte synd om dem för alla år av sorg de fått uppleva.