Så hörde hon, över ropen, golvbrädornas knarrande under tunga fotsteg som rörde sig upp för trappan.
”Hallå, lilla vän,” viskade en djup röst som fick hennes tolvåriga kropp att rysa till i fasa. ”Är du där, lilltjejen?”
Hon blundade hårt och intalade sig själv att det bara var en dröm, att hon var trygg i sin säng och att främlingarna nere gjorde sig i ordning för att åka hem.
Dörren gnisslade till när den öppnades och i månskenet som läckte in i rummet såg hon en kraftig känga uppenbara sig.
Fötterna rörde sig tvärs över rummet.
”Hallå, lilltjejen.” Skrovligt viskande. ”Jag kom för att säga hej.”
Hon blundade igen, önskade att han inte skulle höra hennes snabba andetag.
Suset av täcket som drogs undan… följt av en förvånad grymtning när han såg kudden och rocken som låg uppstaplade där under.
”Ute på vift,” muttrade han. Hon antog att han iakttog de smutsiga, böljande gardinerna som vinden då och då tog i hand, bakom vilka ett stuprör erbjöd en vansklig flyktväg. Nästa gång skulle hon finna modet att faktiskt klättra ned för det; det kunde inte vara värre än att gömma sig här.
Kängorna försvann ur hennes synfält. Ett utbrott av musik kom från den nedre våningen, följt av en högljudd diskussion.
Hennes rum låg i tystnad.
Hon huttrade; om hon skulle spendera hela natten gömd, skulle hon behöva en filt. Bäst var att rycka åt sig den med en gång. Hon sköt sig ifrån väggen.
Men när hon slank ut en hand från under sängen, fångades den av en större, strävare hand.
”Så där är du!”
Han drog ut henne—hon höll fast i sängkarmen, kall metall som rev mot hennes handflata, och började skrika. Hennes skräckslagna skrik fyllde rummet, huset…
Och hon vaknade, svettig, skrikande, med Jess oroliga röst intill henne. ”Cassie, är du OK?”
Mardrömmens rankor lurade fortfarande i närheten, redo att slingra sig runt henne på nytt. Hon kände de råa såren på sina armar där sängkarmens ben hade klöst henne. Hon tryckte med fingrarna här och där men hittade med lättnad ingen brusten hud. Med ögonen vidöppna satte hon på den lilla lampan ovanför för att jaga bort mörkret.
”Det är lugnt. En mardröm, bara.”
”Vill du ha vatten? Eller te? Jag kan ropa hit flygvärdinnan.”
Cassie tänkte tacka nej men mindes sedan att hon borde ta sin medicin igen. När en tablett inte fungerade brukade oftast två göra susen.
”Lite vatten skulle sitta fint. Tack,” sa hon.
Hon väntade tills Jess inte såg på innan hon tog pillret.
Hon gjorde inga fler försök att sova.
Under planets landning bytte hon och Jess nummer och bara utifall att, skrev hon även ned namnet och adressen på familjen som Jess skulle jobba för. Cassie intalade sig själv att det var som en försäkring; förhoppningsvis var det så att om hon hade den, skulle hon inte behöva den. De lovade varandra att så fort de fick chansen skulle de tillsammans besöka Slottet i Versailles.
Under taxiresan till Charles de Gaulle-flygplatsen gav Jess ifrån sig ett exalterat skratt. Hon visade Cassie en selfie som hennes familj hade tagit åt henne medan de väntade. Det attraktiva paret med sina två barn stod med leenden på läpparna och en skylt med Jess namn i händerna.
Cassie fick däremot inget meddelande—Maureen hade bara sagt att de skulle möta henne på flygplatsen. Gångavståndet till passkontrollen kändes oändlig. Hon omgavs av konversationer på flera olika språk. Cassie koncentrerade sig på paret som gick framför henne i kön och insåg hur lite franska hon faktiskt förstod. Verkligheten var så annorlunda från lektionerna i skolan och de inspelade franskadialogerna. Hon kände sig plötsligt ängslig, ensam och sömnberövad. Hennes kläder stod också ut som svettiga och rynkiga i jämförelse med de elegant klädda franska resenärerna runtom henne.
Så fort hon fått tag på sina väskor skyndade hon sig till en toalett, bytte om till en fräsch tröja och fixade till håret. Hon kände sig fortfarande inte redo att möta sin familj och hon hade ingen aning om vem som väntade henne. Maureen hade sagt att huset var över en timmes bilfärd från flygplatsen, så förmodligen hade inte barnen följt med. Hon skulle inte hålla utkik efter någon större familj. Vilket leende ansikte som helst fick räcka.
Men i havet av människor som såg på henne fann hon inga bekanta blickar, trots att hon hade placerat väskan med ”Maureens au pairer” längst fram på väskvagnen. Hon gick långsamt från gaten till ankomsthallen och såg sig bekymrat omkring efter någon som skulle känna igen henne, vinka eller ropa efter henne.
Men alla verkade vänta på någon annan.
Hennes kalla händer tog tag hårt i vagnens handtag och hon sicksackade genom ankomsthallen, förgäves letande medan folkhavet successivt tunnades ut. Maureen hade aldrig sagt något om hur hon skulle göra om detta hände. Skulle hon ringa någon? Fungerade ens hennes telefon i Frankrike?
Just då hon tog ett sista desperat varv runt golvet så såg hon det.
”CASSANDRA VALE”
En liten skylt som hölls upp av en mörkhårig man i svart jacka och jeans.
Han stod mot väggen med blicken fäst på mobilskärmen, utan någon som helst tanke på att leta efter henne.
Hon gick tveksamt fram till honom.
”Hej—Jag är Cassie. Är du…?” frågade hon, men orden dog på hennes tunga då hon insåg att hon inte hade någon aning om vem han kunde vara.
”Ja,” sa han med en tjock accent. ”Följ med mig.”
Hon var på väg att presentera sig mer utförligt, att uttala orden hon hade övat på om hur exalterad hon var att tas in av familjen, när hon såg det laminerade kortet på hans jacka. Han var taxichaufför; namnskylten hade flygplatsens logga.
Familjen hade inte kommit för att möta upp henne alls.
KAPITEL TRE
Paris stadsbild tornade upp sig framför Cassie. Höga lägenhetshus och dystra industrikvarter banade väg för natur och församhälle. Eftermiddagen var kall och grå med stunder av regn som spikar från himlen.
Hon sträckte på nacken för att se ut på vägskyltarna de passerade. De var på väg mot Saint Maur och för en sekund trodde hon att de hade nått sitt mål, när chauffören i stället svängde av och fortsatte resan längs en ny väg.
Regndropparna smattrade mot bilfönsterna och glaset kylde ned hennes kind. Hon ångrade att hon inte tog ut sin tjockjacka från resväskan. Dessutom höll hon på att dö av hunger—hon hade inte ätit någon frukost och det hade inte funnits tillfälle för lunch.
Efter drygt en halvtimme var de ute på landet, körde längs Marnesjön, där färgglada pråmar stack ut från den gråa omgivningen, och några få människor, omsvepta av regnjackor, promenerade under trädkronorna. En del grenar stod redan nakna medan andra var beklädda av rostfärgade löv.
”Det är kallt idag, eller hur?” observerade hon; ännu ett försök på en dialog med chauffören.
Hans enda svar var ett muttrad ”Oui”—men han slog åtminstone på värmen i bilen. Hennes huttrande avtog. Nedbäddad av värmen i baksätet lyckades hon sjunka ned i en orolig sömn medan den sista sträckan flög förbi.
Skarpa skall och tutande väckte henne. Föraren slingrade sig förbi en parkerad lastbil, svängde av motorvägen mot en smal väg, kantad av träd. Regnet hade avtagit och i kvällens matta ljus syntes tydligt hur vacker hösten var. Cassie stirrade ut genom fönstret, tog in åsynen av ett landskap på rullband och lappverket av åkrar och mörka skogar. De passerade en vingård vars symmetriska rader krympte bortom kullarnas kurvor.
Med sänkt fart tog chauffören dem genom en by. Bleka stenhus med rundade fönster och brant sluttande tak omgav vägen. Bortom husen såg hon öppna fält och en glimt av en å kantad av tårpilar. De for över en stenbro och hennes blick drogs vidare till en hög kyrkspira. Hon undrade hur gammal byggnaden kunde vara.
Cassie gissade att de äntligen började närma sig herrgården, kanske var de till och med redan i grannskapet. Hon ändrade sig tvärt när de sedan lämnade byn och tog sig längre in bland kullarna. Till slut var hon så borttappad att hon inte ens visste åt vilket håll kyrkan hade varit åt. Hon hade inte förväntat sig att herrgården skulle ligga så avlägset. Hon hörde GPS:en ge ifrån sig ett pip i samband med texten ”Signal avbruten” och hur chauffören frustade irriterat, tog upp sin telefon och kikade på kartan där i stället medan han körde.
Sedan kom en högersväng mellan två höga grindstolpar och Cassie satte sig rak i ryggen, blickade så långt fram hon kunde längs den utsträckta grusuppfarten. Framför dem stod den höga, eleganta herrgården, vars stenväggar markerades tydligt av solnedgången i bakgrunden.
Bildäcken knastrade mot stenstigen när bilen stannade utanför en hög och imponerande ingång. Cassie kände nerverna sticka henne som nålar. Huset var betydligt mycket större än vad hon hade förväntat sig. Det var som ett palats, toppat med långa skorstenar och utsmyckade torn. Hon räknade arton fönster i komplicerade stenmönster och detaljer på husets tvåvåningsframsida. Huset såg ut över en formenlig trädgård med felfritt trimmade häckar och stenbelagda gångstigar.
Hur kunde hon relatera till familjen inuti som bodde i sådan prakt, när hon själv härstammade från raka motsatsen?
Hon insåg att föraren trummade otåligt med fingrarna på ratten—uppenbarligen skulle han inte hjälpa henne med väskorna. Hon klev kvickt ut ur bilen.
Den obarmhärtiga vinden kylde ned henne med detsamma och hon skyndade sig till bagageluckan, kånkade ut resväskan ur bilen, över gruset och in under verandans tak där hon kunde ta skydd och stänga jackan.
Det fanns ingen dörrklocka på den massiva trädörren, bara en tung portklapp i järn som kändes iskall i hennes hand. Ljudet från den var förvånansvärt högt och bara någon sekund senare hörde Cassie trippande fotsteg. Dörren öppnades och hon stod ansikte mot ansikte med ett mörkklätt hembiträde vars hår var snävt bakdraget i en hästsvans. Bakom henne skymtade Cassie en stor hall med yppiga väggbeklädnader och en magnifik trätrappa i slutet av rummet.
Hembiträdet slängde ett öga bakåt vid ljudet av en dörr som smälldes igen.
Omedelbart kände Cassie den familjära närvaron av ett bråk. Hon kände det som elektricitet genom luften. Som en annalkande storm. Det kom från hembiträdets nervösa hållning, från ljudet av dörren som smälldes och från avlägsna skrik som nådde en kaotisk klimax och sedan föll i tystnad. Hennes mage snörpte obekvämt ihop sig och hon kände en överväldigande lust att fly därifrån. Att springa efter taxichauffören och ropa tillbaka honom.
I stället behöll hon fötterna stadigt på plats och tvingade fram ett leende.
”Jag är Cassie, den nya au pairen. Familjen har väntat på mig, antar jag.”
”Idag?” Hembiträdet såg orolig ut. ”Vänta ett ögonblick.” När hon skyndade sig tillbaka in i huset hörde Cassie henne ropa, ”Monsieur Dubois, kan du komma med en gång?”
En minut senare stod en kraftig man med mörkt grånande hår i hallen. Hans ansikte var som åskan. När han såg Cassie i dörröppningen stannade han plötsligt upp.
”Är du redan här?” sa han. ”Min fästmö sa att du skulle komma i morgon, på morgonen.”
Han vände sig och gav den unga, blekblonda kvinnan bakom honom en ilsken blick. Hon bar en aftonklänning och hennes vackra ansiktsdrag var strama av spändhet.
”Ja, Pierre, jag skrev ut mejlet när jag var inne i stan. Byrån sa att flyget landade klockan fyra på morgonen.” Hon vände sig till ett ståtligt träbord och skyfflade undan en pappersvikt i venetianskt glas för att defensivt hugga åt sig ett dokument. ”Här. Ser du?”
Pierre ögnade pappret och suckade.
”Det står med det amerikanska P.M., alltså fyra på eftermiddagen. Inte A.M. Och chauffören du bokade kunde uppenbarligen skillnaden, så här är hon.” Han vände sig till Cassie och höll ut handen. ”Jag är Pierre Dubois. Det här är min fästmö, Margot.”
Han presenterade inte hembiträdet. I stället skällde Margot på henne att gå upp och göra i ordning rummet mittemot barnens sovrum. Husan skyndade iväg.
”Var är barnen? Sover de redan? De borde träffa Cassie,” sa Pierre.
Margot skakade på huvudet. ”De satt och åt.”
”Så sent? Sa jag inte åt dig att de måste äta tidigare på skolkvällar? Även om de har lov så borde de vara i säng redan och hålla uppe rutinen.”
Margot glodde på honom och ryckte argt på axlarna innan hon gick bort till dörren åt höger med stilettklackar som ekade mot golvplankorna.
”Antoinette?” ropade hon. ”Ella? Marc?”
Hon belönades med stamp och rop som ett åskväder.
En mörkhårig pojke rusade in i hallen med ena handen begravd i en dockas hår. Hack i häl var en yngre, knubbigare flicka vars kinder var dränkta av tårar.
”Ge tillbaka min Barbie!” ylade hon.
Pojken stannade tvärt när han såg de vuxna, svängde, och begav sig hastigt mot trappan. Mitt i språnget snuddade hans axel vid den bågformade kanten på en stor blåguldig vas.
Cassie slängde en hand över munnen i förfäran samtidigt som vasen vinglade på sin plint, störtade mot golvet och splittrades. Skärvor i färgglatt glas spillde ut över det mörka trägolvet.
Den chockade tystnaden bröts av Pierres rasande vrål.
”Marc! Ge Ella sin docka.”
Med släpande fötter och trutande mun tog sig Marc förbi spillrorna. Motvilligt gav han dockan till Pierre, som vidarebefordrade den till Ella. Hennes snyftningar upphörde när hon varsamt strök dockan över håret.
”Det där var en Durand-konstglasvas,” fräste Margot åt den unga pojken. ”Antik. Oersättlig. Har du ingen respekt för din fars ägodelar?”
En trumpen tystnad var det enda svaret.
”Var är Antoinette?” frågade Pierre med frustrerad ton.
Margot tittade uppåt och när Cassie följde hennes blick såg hon en slank, mörkhårig flicka längst upp i trappan—hon såg ut att vara den äldsta av de tre. Hon var elegant klädd, i en perfekt struken klänning, och stod förväntansfullt med en hand vilande på balustraden. Hon väntade tills hela familjen såg på henne innan hon höjde hakan och steg ned för trappan.
Stel från viljan att göra ett bra första intryck harklade sig Cassie och försökte sig på en vänlig hälsning.
”Hej på er, barn. Jag heter Cassie. Jag är så nöjd att vara här och glad att få se efter er.”
Ella log blygt till svar. Marc höll ögonen fastklistrade på golvet. Och Antoinette mötte henne med en blick som varade utmanande länge. Sedan, utan ett ord, vände hon sig bort.
”Om du ursäktar, Papa,” sa hon till Pierre. ”Jag har läxor att göra klart innan läggdags.”
”Givetvis,” sa Pierre och Antoinette svassade tillbaka upp för trappan.
Cassie kände ansiktet flamma upp genant från den uppenbara dissningen. Hon undrade om hon borde säga någonting, skämta till situationen eller försöka ursäkta Antoinettes fräckhet, men hon kunde inte nå de rätta orden.
Margot muttrade ilsket, ”Jag sa det till dig, Pierre. Tonårstrotsen har redan börjat.”
Cassie förstod att hon inte var den enda som Antoinette hade ignorerat.
”Hon gör åtminstone sina läxor, fastän ingen hjälper henne med dem,” argumenterade Pierre. ”Ella, Marc, ni kan väl presentera er ordentligt för Cassie?”
En kort tystnad rådde. Tydligen skulle inte presentationerna komma utan bråk. Men hon kunde kanske lätta stämningen med några frågor.
”Ja, Marc, jag vet ju vad du heter, men du kanske kan tala om hur gammal du är?” sa hon.
”Jag är åtta,” mumlade han.
Hennes blick flackade från honom till Pierre och tillbaka; det fanns en tydlig likhet mellan dem. Det trassliga håret, den skarpa hakan, de ljusblå ögonen. Till och med hur de rynkade pannan var lika. De andra barnen hade också de mörka dragen men Ella och Antoinettes ansikten såg mjukare ut.