”Och Ella, hur gammal är du?”
”Nästan sex,” informerade hon stolt. ”Jag fyller år dagen efter julafton.”
”Vilken bra dag att fylla år på. Jag hoppas att du får extra många presenter då.”
Ella log förvånat, som om det var en fördel hon inte hade övervägt än.
”Antoinette är äldst av oss. Hon är tolv,” sa hon.
Pierre klappade ihop händerna. ”Jahapp, då är det läggdags. Margot, visar du Cassie runt huset efter att du har bäddat ner dem? Hon lär behöva veta hur man hittar. Gör det fort. Vi måste åka vid sju.”
”Jag måste fortfarande göra mig i ordning,” svarade Margot med iskall ton. ”Du kan väl lägga barnen och kalla på butlern att städa upp här. Jag visar Cassie runt.”
Pierre drog ett irriterat andetag, såg upp på Cassie och tryckte ihop läpparna. Hon antog att hennes närvaro fick honom att svälja sina ord.
”Upp och i säng,” sa han. De två barnen följde honom motvilligt upp för trappan. Cassie gladdes åt att se Ella vinka åt henne innan hon försvann upp.
”Följ med mig, Cassie,” beordrade Margot.
Cassie följde Margot genom dörren till vänster och befann sig sedan i ett formellt sällskapsrum, med enastående praktpjäser till möbler och gobeläng längs väggarna. Det var en öppen och kall sal; i den massiva öppenspisen brann ingen eld.
”Sällskapsrummet används sällan och barnen är inte tillåtna här inne. Huvudmatsalen ligger bredvid och samma sak gäller där.”
Cassie undrade hur ofta det gigantiska mahognybordet användes—det såg orört ut och hon räknade sexton höga stolar runtom det. Ytterligare tre vaser—lika den som Marc tidigare haft sönder—stod på den mörkpolerade skänken bredvid. Hon kunde inte föreställa sig lyckliga middagskonversationer flöda i ett sådant spartanskt och tyst utrymme.
Hur kändes det att växa upp i ett sådant hus, där hela salar var förbjudna att tillträda för att möblemanget var för vackert att riskera skadas? Hon gissade att ett barn i ett sådant hem kände sig mindre värd än möblerna.
”Vi kallar detta för Blå Rummet.” Det var ett mindre samlingsrum med marinblå tapeter och stora fönsterdörrar. Cassie antog att de ledde ut till en uteplats eller innergård men med mörkret som hade lagt sig där ute, såg hon inte annat i glaset än lampornas reflektion. Hon kunde inte hjälpa att önska att huset hade starkare glödlampor—alla rum verkade dystra, med skuggor som ständigt smög i hörnen.
En skulptur fångade hennes blick… Marmorstatyns ställ var trasigt, så den låg ensam med ansiktet uppåtvänt på bordet. Ansiktsdragen såg tomma och orörliga ut, som om det var ett stenlager över en död persons ansikte. Kroppsdelarna var tjocka och krasst karvade. Cassie ryste och vände bort blicken.
”Det där är en av våra mest ovärderliga objekt,” informerade Margot. ”Marc knuffade omkull den förra vecka. Vi får den reparerad snart.”
Cassie tänkte på pojkens destruktiva energi och sättet på vilket han stötte in axeln i vasen tidigare. Hade det verkligen varit en olycka? Eller fanns det en undermedveten lust att krossa glaset, att få uppmärksamhet i en värld där ägodelar värderades högst?
Margot ledde henne tillbaka dit de hade kommit från. ”Rummen ditåt hålls låsta. Köket är åt det här hållet, till höger, och bortanför ligger betjänternas rum. Till höger finns ett litet vardagsrum och en matsal för bara familjen.”
På väg tillbaka passerade de en gråklädd butler som bar på en kvast, en sopskyffel och en borste. Han klev åt sidan för dem men Margot uppmärksammade honom inte alls.
Den västra vingen var en spegelbild av den högra. Enorma, mörka rum med utomordentliga möbler och konstverk. Tysta och tomma. Cassie rös till igen och längtade efter mysigt upplysta rum eller det familjära ljudet av en TV, om sådana saker ens existerade i det här huset. Hon följde Margot upp för den magnifika trappuppgången till andra våningen.
”Gästvingen.” Tre fläckfria rum med himmelssängar separerades av två rymliga finrum. Sovrummen var propra och formella som hotellrum och sängkläderna såg ut som om de hade blivit strukna platt mot madrassen.
”Och familjevingen.”
Cassie ryckte upp sig, glad att äntligen få se den del av huset där folk faktiskt levde.
”Barnkammaren.”
Till hennes förvirring var detta ännu ett tomt rum, endast inrett med en hög spjälsäng.
”Och här inne är barnens sovrum. Vår svit är i slutet av korridoren, runt hörnet.”
Tre stängda dörrar på rad. Margots röst sjönk och Cassie antog att hon inte ville kolla till barnen—inte ens säga god natt.
”Här är Antoinettes sovrum, här är Marcs. Det närmast vårt är Ellas. Ditt ligger mittemot Antoinettes.”
Dörren stod öppen och två husor var upptagna med att bädda sängen. Rummet var enormt och iskallt. Inrett med två rokokofåtöljer, ett bord och en stor trägarderob. Tunga, röda gardiner täckte fönstret. Hennes resväska hade ställts vid fotändan av sängen.
”Du kommer att höra barnen om de gråter eller ropar—var snäll och se till dem då. I morgon måste de kläs på och vara redo vid åtta på morgonen. De kommer att vara utomhus, så se till att välja ut varma kläder.”
”Det ska jag, men…” Cassie samlade sitt mod. ”Skulle jag kunna få något att äta? Jag har inte ätit sedan middagen på planet igår kväll.”
Margot stirrade förvirrat på henne och skakade sedan på huvudet.
”Barnen åt tidigt för att vi ska ut. Köket är stängt nu. Frukost serveras från och med klockan sju. Du kan väl vänta till dess?”
”Jag—Jag antar det.” Hon kände sig illamående hungrig—det förbjudna godiset i hennes väska, som var tänkt åt barnen, blev plötsligt oemotståndligt.
”Jag måste också mejla byrån och bekräfta att jag kommit fram. Skulle jag kunna få Wi-Fi-lösenordet? Min mobil får ingen signal här.”
Margot glodde nu blankt på henne. ”Vi har inte Wi-Fi och det finns ingen täckning här. Bara fast telefon på Pierres kontor. Om du ska skicka mejl måste du åka in i stan.”
Utan att vänta på Cassies svar vände hon sig om och begav sig mot mastersviten.
Hembiträdena hade försvunnit. Cassie var ensam i ett kyligt men fläckfritt tillstånd.
Hon stängde dörren.
Hon hade aldrig tänkt att hon kunde få en sådan hemlängtan, men i den stunden längtade hon efter en vänlig röst, en brusande TV, slamret från ett kylskåp. Tallrikar i diskhon, leksaker på golvet, YouTube-videos från någons mobil. Det glada kaos som fanns hos en vanlig familj—livet hon hade förväntat sig att få ta del av.
I stället kände hon hur hon redan dragits in i en bitter och komplicerad konflikt. Hon kunde aldrig hoppas på att bli vän snabbt med dessa barn—inte med den familjedynamik hon hade iakttagit hittills. Det här stället var ett slagfält—och trots att hon kanske kunde finna en allierad i den unga Ella, fruktade hon att hon redan funnit en fiende i Antoinette.
Taklampan som tidigare hade blinkat till då och då, lade nu av helt. Cassie famlade efter sin ryggsäck och sin mobiltelefon för att packa ur så gott det gick under mobilens sken, innan hon satte den på laddning i det enda uttaget hon kunde hitta, på andra sidan rummet, och stapplade tillbaka till sängen.
Frusen, ängslig och hungrig kröp hon ned under det kyliga täcket och drog upp det hela vägen till hakan. Hon hade förväntat sig en mer hoppfull och positiv känsla efter att ha mött familjen men i stället låg hon där med tvivel. Tvivel över hur hon skulle handskas med dem—och ångest över hur dagen därpå skulle se ut.
KAPITEL FYRA
Statyn stod i dörröppningen till Cassies rum, inramad av mörker.
Dess livlösa ögon öppnades och munnen likaså, samtidigt som den rörde sig mot henne. Hårlinjen fylldes med sprickor när munnen log—sedan föll hela ansiktet isär. Marmorskärvor regnade ner och skramlade mot golvet.
”Nej,” viskade Cassie. Hon kunde inte röra sig. Hon var fast i sängen, armarna och benen var frysta trots paniken som sa åt henne att fly.
Statyn kom närmare henne och sträckte ut armarna med flisor flygande från dem. Den började skrika; ett högt, tunt ljud. Samtidigt såg hon vad som lurade bakom marmorfasaden.
Hennes systers ansikte. Kallt, grått, dött.
”Nej, nej, nej!” skrek Cassie. Hennes egna rop väckte henne.
Rummet var kolsvart; hon låg hopkurad till en darrande boll. Hon satte sig upp i panik och sträckte ut handen efter en lampknapp som inte fanns.
Hennes värsta mardröm… den hon hade försökt förtrycka var dag men som alltid lyckades nå henne om nätterna. Det var rädslan att Jacqui hade dött. Varför skulle hennes syster annars slutat höra av sig? Varför kom inga brev, inga samtal, inga ord över huvud taget, på flera år?
Skakig från kylan och rädslan insåg Cassie att det ljud hon trodde kom från fallande skärvor av sten egentligen var regnet, sjasad av vinden, trummande mot fönsterrutan. Utöver regnet hörde hon ett annat ljud. Ett av barnen skrek.
”Du kommer att höra barnen om de gråter eller ropar—var snäll och se till dem då.”
Cassie kände sig förvirrad och borttappad. Hon önskade att hon kunde slå på en sänglampa och ta några minuter att samla sig själv. Drömmen hade varit så verklig att hon fortfarande kände den, låst inom sig. Skriket måste dock ha börjat medan hon fortfarande sov. Det kunde till och med vara vad som hade orsakat hennes mardröm. Hon behövdes fort, så hon fick skynda sig.
Hon slängde av sig duntäcket och lade märke till att fönstret inte var riktigt stängt. Regnet hade nått in genom glipan och blött ned hela den nedre halvan av täcket. Hon klev ur sängen rakt in i mörkret och gick tvärs över rummet dit hon hoppades att hennes telefon skulle ligga.
En regnpöl på golvet hade gjort om trät till is. Hon halkade, tappade fotfästet helt och landade på ryggen med en smärtsam duns. Hennes huvud slogs mot sängkanten och hela hennes synfält exploderade med små stjärnor.
”Fan också,” viskade hon och tog sig långsamt upp på alla fyra, väntade på att smärtan och snurrandet i hennes huvud skulle försvinna.
Hon kröp över golvplankorna och kände efter mobilen i hopp om att den hade legat utom räckvidd för regnet. Lyckligtvis fann hon den halvan av rummet torr. Hon slog på mobilens ficklampa och tog sig upp på fötter igen. Hennes huvud dunkade och hennes tröja var genomvåt. Hon drog av sig den och slet åt sig det första plagget hon kunde hitta—ett par joggingbyxor och ett grått linne. Barfota skyndade hon sig ut ur rummet.
Hon lyste med mobillampan mot väggarna men det verkade inte finnas någon lampknapp i närheten. Varsamt följde hon vägglisten mot ljudet som kom från en av familjens sviter. Rummet närmast föräldrarnas var Ellas.
Cassie knackade försiktigt på och steg in.
Äntligen—ljus. Under taklampans sken såg hon en ensam säng nära fönstret, från vilken Ella hade sparkat ned sitt duntäcke. Hon skrek och jämrade sig i sömnen i ett försök att bekämpa demonerna i drömmen.
”Ella, vakna!”
Efter att ha puttat igen dörren skyndade sig Cassie till Ellas sängkant där hon satte sig ned och tog ett varsamt tag om flickans axlar. De var spända och ryste våldsamt. Hennes mörka hår var tovigt och hennes pyjamaströja var uppdragen och hoptrasslad. Hon hade sparkat av sig sitt blå täcke—hon frös säkert.
”Vakna, det är OK. Det är bara en mardröm.”
”De kommer ta mig!” grät Ella och kämpade sig ur Cassies grepp. ”De kommer, de väntar vid dörren!”
Cassie höll fast vid henne och fick upp henne i en sittande position. Hon puttade in en kudde bakom henne och rättade till tröjan. Ella skälvde av rädsla. Sättet hon hänvisade till ”dem” fick Cassie att undra om hon hade återkommande mardrömmar. Vad var det som hände i Ellas liv som kunde orsaka sådan livlig terror i hennes drömmar? Flickan var fullständigt traumatiserad och Cassie hade ingen aning om hur hon lättast lugnade ned henne. Hon hade svaga minnen av Jacqui som fäktade en kvast mot en garderob för att jaga bort påhittade monster. Men den terrorn bottnade i något verkligt. Mardrömmarna hade börjat efter att Cassie hade gömt sig i ett skåp under ett av deras pappas fulla utbrott.
Hon undrade om Ellas rädsla också hade rötter i något som hänt tidigare. Hon fick försöka klura ut det senare; just nu behövde hon övertala henne att demonerna var borta.
”Ingen kommer ta dig. Allt är okej. Titta, jag är här och lyset är på.”
Ellas ögon blev vidöppna. Fyllda med tårar stirrade de på Cassie en stund, innan hennes huvud vändes för att fokusera på något bakom henne.
Fortfarande uppjagad av sin egen mardröm och Ellas insisterande på att ”dem” fanns, såg sig Cassie omkring hastigt. Hennes hjärta tog språng när dörren slogs upp.
Margot stod vid tröskeln med händerna på höfterna. Hon hade på sig ett turkost silkesnattlinne och hennes blonda hår var knutet i en lös fläta. Hennes perfekta ansiktsdrag fördärvades endast av några kvarvarande mascarafläckar.
Raseri osade från henne och Cassie kände sig själv krympa.
”Vad tog dig så lång tid?” utbrast Margot. ”Ellas gråtande väckte oss, det har pågått i flera timmar! Vi var uppe sent och vi betalar dig inte för att störa vår sömn!”
Cassie stirrade på henne, förvirrad över det faktum att Ellas välmående verkade vara det sista Margot tänkte på.
”Förlåt,” sa hon. Ella klängde fast vid henne och höll henne från att ställa sig upp och riktigt se sin arbetsgivare i ögonen. ”Jag kom så snart jag hörde henne men lampan har gått i mitt sovrum, det var alldeles kolsvart, så det tog tid att—”
”Ja, det tog tid, och det här är din första varning! Pierre jobbar långa dagar och han blir arg när barnen väcker honom.”
”Men…” En våg av trotsighet förde frågan till Cassies läppar: ”Kunde inte du gå till Ella om du hörde henne gråta? Det är min första natt, jag visste inte hur jag hittade i mörkret. Jag gör det bättre nästa gång, det lovar jag, men jag menar, hon är ditt barn och hon hade en mardröm.”
Margot tog ett steg mot Cassie. Hennes ansikte stramade åt ännu mer. För ett ögonblick trodde Cassie att hon skulle erbjuda en barsk ursäkt, att de skulle mötas på mitten för en ansträngd vapenvila.
Det var inte vad som hände.
I stället flög Margots hand upp i luften och sedan tvärs över Cassies ansikte—hårt.
Cassie höll tillbaka ett skrik. Hon blinkade bort tårar medan Ellas gråt förvärrades. Hennes kind brände från slaget, bulan i bakhuvudet bultade hårdare och hennes hjärna förlorade nästan vettet vid insikten att hennes nya arbetsgivande var våldsam.
”Innan du anställdes fick köksflickan göra dina sysslor. Det kan hon göra igen. Vi har många anställda. Det här är din andra varning. Jag tolererar inte lathet, inte heller att tjänstefolk mopsar upp sig. En tredje varning innebär omedelbart avsked. Nu ser du till att ungen slutar gråta så att vi kan få lite sömn.”
Hon marscherade ut ur rummet och drämde igen dörren efter sig.
Frenetiskt drog Cassie Ella till sig och överväldigades av lättnad när barnets gråt dog ut.
”Det är okej,” viskade hon. ”Det gör ingenting, oroa dig inte. Nästa gång kommer jag in snabbare, jag kommer att hitta bättre. Vill du att jag sover här i natt? Vi kan lämna sänglampan på för säkerhets skull?”
”Ja, snälla, stanna. Du kan stoppa dem från att komma tillbaka,” viskade Ella. ”Och lämna lampan på. Jag tror inte de gillar det.”
Rummet var inrett i en diskret blå färg men sänglampan, med sin rosa lampskärm, stod ut från sin omgivning på ett tröstande sätt.
Cassie fortsatte att trösta Ella men kände samtidigt ett illamående som hotade att spilla över. Hon märkte hur hennes händer skakade. Värmen under täcket välkomnade henne när hon kröp ned, iskall över hela kroppen.