Samtidigt som hon betalade, rusade de tre barnen över vägen för att se närmare på en åsna. Cassie ropade efter dem att komma tillbaka men blev ignorerad.
Den gråhåriga mannen ryckte på axlarna och sa med sympati: ”Barn förblir barn. De ser bekanta ut… Bor ni i närheten?”
”Ja, det gör vi. De är Dubois barn. Jag är deras nya au pair. Det är min första dag på jobbet,” förklarade Cassie.
Hon hade hoppats på en grannes bekantskap men i stället vidgades butiksbiträdets ögon oroligt.
”Den familjen? Jobbar du för dem?”
”Ja.” Cassies rädslor susade tillbaka. ”Vadå då? Känner du dem?”
Han nickade.
”Vi känner alla till dem här. Och Diane, Pierres fru, brukade köpa växter från mig ibland.”
Han såg hennes förbryllade uttryck.
”Barnens mamma,” fortsatte han. ”Hon gick bort förra året.”
Cassie stirrade på honom med tankar som flög i en virvelvind. Hon kunde inte tro vad hon precis hört.
Barnens mamma hade dött—för inte mindre än ett år sedan. Varför hade ingen nämnt det? Inte ens Maureen hade sagt något. Cassie hade tagit för givet att Margot var deras mamma men förstod nu sin naivitet; Margot var alldeles för ung för att vara mamma till en tolvåring.
Detta var en familj som nyligen gått igenom en stor förlust, slitits isär av en tragedi. Maureen borde ha förvarnat henne om det.
Men Maureen hade inte vetat om att hästarna var borta, eftersom ingen hade sagt det till henne. Med ett hugg av rädsla undrade Cassie om Maureen inte heller var varse om detta.
Vad hade hänt Diane? Hur hade hennes bortgång påverkat Pierre, barnen, familjedynamiken? Hur kände de angående hur snabbt Maureen hade flyttat in? Inte konstigt att spänningen var så påtaglig, spänstig som en vajer, i varenda interaktion som pågick inom husets väggar.
”Det—det var verkligen synd,” stammade hon när hon insåg hur noggrant butiksbiträdet iakttog henne. ”Jag visste inte att det var sån kort tid sedan hon dog. Jag antar att de alla blev ganska hårt påverkade.”
Med en djup rynka i pannan gav butiksbiträdet henne växeln. Hon lade den ynka penningen i fickan.
”Du känner till familjehistorien, förmodar jag.”
”Jag vet inte jättemycket faktiskt. Jag skulle uppskatta det om du ville berätta lite.” Cassie lutade sig oroligt över kassabänken.
Han skakade på huvudet.
”Det är inte upp till mig att avslöja sånt. Du jobbar för familjen.”
Vad spelar det för roll? tänkte Cassie. Hon kände en nagel tränga in i ett annat fingers nagelband och insåg att hon återigen var tillbaka till sin stressvana. Tja, stressad kände hon sig definitivt. Det den gamla mannen hade berättat var oroväckande nog men att han vägrade elaborera gjorde saken ännu värre. Om hon var ärlig med honom kanske han kunde öppna upp sig mer.
”Jag förstår inte situationen där alls. Jag blir rädd att jag har fått vatten över huvudet. För att vara ärlig var det aldrig ens nån som berättade att Diane hade dött. Jag vet inte hur det hände eller hur saker och ting var innan. Om jag fick en tydligare bild skulle det nog hjälpa.”
Han nickade, såg mer förstående ut, men sedan ringde telefonen i rummet bakom och hon visste att chansen var förbi. Han gick ut för att svara och stängde dörren bakom sig.
Besviket vände sig Cassie från disken, drog väskan över axeln och kände hur mycket tyngre den var än tidigare. Det var dock kanske uppenbarelsen hon fått från butiksbiträdet som tyngde ned henne. När hon lämnade butiken undrade hon om hon skulle få chansen att återvända och prata med honom i enrum. Vad det än var för hemligheter han bar på gällande Duboisfamiljen, var hon i desperat behov att blottlägga dem.
KAPITEL SEX
Ett förfärat skrik från Ella drog ned Cassie på jorden igen. Hennes blick drogs till andra sidan vägen där hon till sin fasa såg att Marc hade klättrat igenom en öppning i staketet och matade grästuvor till en växande grupp håriga, gråa åsnor—fem så här långt—täckta av torkad lera. De sänkte öronen och nafsade på varandra runtom honom.
Ella skrek igen när en av åsnorna knuffade till Marc så att han föll på rygg.
”Kom ut därifrån!” ropade Cassie och rusade över vägen. Hon lutade sig genom staketet, grabbade tag i hans tröja och drog ut honom innan han hann bli nedtrampad. Hade ungen dödslängtan? Hans tröja var genomvåt och lortig och hon hade ingen extra med sig. Lyckligtvis sken fortfarande solen, men hon kunde se hur molnen hopade sig västerut.
När hon gav Marc hans choklad mulade han in hela kakan i munnen, fyllde båda kinderna. Han skrattade så att smulor sprutade över marken innan han sprang ikapp Antoinette.
Ella avvisade chokladen som hon erbjöds och började gråta högt.
Cassie tog upp henne i famnen igen.
”Vad är det? Är du inte hungrig?” frågade hon.
”Nej. Jag saknar Mama,” snyftade hon.
Cassie kramade om henne, kände Ellas kind värma sin egen.
”Förlåt, Ella. Förlåt. Jag hörde precis. Du måste sakna henne som attan.”
”Jag önskar Papa kunde säga vart hon åkte,” jämrade sig Ella.
”Men…” Cassie fann inga ord. Butiksbiträdet hade tydligt konstaterat att Diane Dubois var död. Varför trodde Ella något annat? ”Vad sa din Papa till dig?” frågade hon försiktigt.
”Han sa att hon åkte bort. Han ville inte säga vart. Han sa bara att hon stack. Varför stack hon? Jag vill att hon kommer tillbaka!” Ella tryckte huvudet mot Cassies axel och snörvlade sorgset.
Cassies tankar virvlade. Ella måste ha varit runt fem år när det hände och borde ha förstått vad ’död’ innebar. Det borde ha funnits chanser att sörja klart; en begravning. Eller inte.
Hon kunde knappt överväga alternativet. Att Pierre avsiktligen ljög till Ella om sin frus bortgång.
”Ella, var inte ledsen,” sa hon och strök Ellas axlar tröstande. ”Ibland måste människor åka bort och kan inte komma tillbaka.” Hon tänkte på Jacqui och undrade om hon någonsin skulle få reda på vad som hänt henne. Att inte veta var förfärligt. Döden, fastän tragisk, var åtminstone slutlig.
Cassie kunde bara föreställa sig våndan som Ella gick igenom i tron att hennes egen mor hade övergett henne utan ett ord. Inte undra på att hon hade mardrömmar. Hon kände sig tvungen att ta reda på sanningen, utifall det pågick något djupare. Att fråga Pierre var för avskräckande och hon vågade inte nämna det om inte han tog upp ämnet först. Kanske skulle de andra barnen berättade sina versioner om hon frågade vid rätt tillfälle. Det vore kanske den bästa startpunkten.
Antoinette och Marc väntade vid ett vägskäl. Äntligen såg Cassie skogen som låg framför dem. Antoinette hade underskattat avståndet; de måste ha gått åtminstone fem kilometer och handelsträdgården var den sista byggnaden de hade sett. Vägen blev till en smal stig med sprucken asfalt, inramad av oklippta buskar.
”Du och Ella kan ta den vägen,” sa Antoinette och pekade mot en igenväxt stig. ”Det är en genväg.”
Tacksam för en kortare sträcka begav sig Cassie ned för stigen, puttade undan buskaget.
Halvvägs igenom började huden på hennes armar att bränna så smärtsamt att hon tjöt till—hade hon stuckits av getingar? Hon såg ned och fann svullna utslag över hela armarna, där buskarnas löv hade snuddat vid henne. Då skrek Ella till.
”Mitt knä svider!”
Hennes hud svällde upp med nässelutslag, djupt röda i kontrast till hennes mjuka, bleka hy.
Cassie duckade för sent och en lövig kvist drog henne rakt över ansiktet. Med ens spred sig svidandet och hon utbrast av smärta.
Bakom sig hörde hon Antoinettes gälla, upphetsade skratt.
”Håll ansiktet mot min axel,” beordrade Cassie och höll armarna beskyddande om den unga flickan. Med ett djupt andetag vadade hon igenom buskaget och sköt förblindat undan de stickande löven tills de nådde en öppning i skogen.
Antoinette skrek av glädje och vek sig dubbel över en trädstam som låg längs marken. Marc gjorde detsamma, smittad av hennes munterhet. Ingendera verkade bry sig om Ellas upprörda tårar.
”Du visste att det fanns giftsumak där!” anklagade Cassie henne samtidigt som hon släppte ned Ella.
”Brännässlor,” rättade Antoinette och brast sedan ut i ännu en explosion av skratt. Det fanns ingenting vänligt i ljudet—det var ren skadeglädje. Hon visade sitt sanna jag som var fullständigt obarmhärtigt.
Cassies egen ilska överraskade henne. För ett ögonblick ville hon ingenting annat än att slå Antoinettes sluga, fnittrande ansikte så hårt hon kunde. Styrkan i hennes raseri skrämde henne. Hon gick fram och höjde handen innan hon återfann sinnet och genast sänkte den igen, i chock över vad hon nästan hade gjort.
Hon vände sig bort, öppnade ryggsäcken och grävde efter den enstaka vattenflaskan de hade tagit med. Hon gned kallt vatten över Ellas knä och sin egen hud i hopp om att det skulle lindra svidandet, men varje gång hon rörde svullnaderna verkade hon göra saken värre. Hon såg sig omkring efter en vattenkran eller fontän där hon kunde låta vattnet strila fritt över utslaget.
Det fanns dock ingenting. Skogen var inte den familjevänliga destinationen hon hade förväntat sig. Det fanns inga bänkar, inga anslagstavlor. Inga sopkorgar, kranar, fontäner. Inga riktiga stigar. Bara den uråldriga, mörka skogen med massiva bokträd, furor och granar som höjdes över tuvorna på marken.
”Vi måste gå hem nu,” sa hon.
”Nej,” protesterade Marc, ”Jag vill utforska.”
”Det här är ingen säker plats att utforska. Det finns inte ens en stig. Och det är för mörkt. Du borde ta på dig jackan innan du blir förkyld.”
”Ingen förkylning hinner ikapp mig!” Med ett busigt anlete pilade han iväg, sicksackade kvickt mellan träden.
”Helvete!” Cassie rusade efter honom. Hon bet ihop tänderna när kvistar och grenar rev hennes inflammerade armar. Han var mindre och snabbare än henne och hans skratt retade henne när han dök in under buskarna.
”Marc, kom tillbaka!” ropade hon.
Hennes ord verkade bara egga på honom. Hon följde envist efter honom, hoppades att han skulle bli trött eller helt enkelt ge upp.
Hon hann till slut ikapp honom när han stannade för att hämta andan och sparka på grankottar. Hon grep tag i hans arm innan han hann fly igen.
”Det är ingen lek. Ser du, det är en ravin där framme.” Marken vek sig brant nedåt och längre fram hördes ett vattendrag.
”Nu går vi tillbaka. Det är dags att vända hem.”
”Jag vill inte gå hem,” muttrade Marc och släpade fötterna efter sig bakom henne.
Inte jag heller, tänkte Cassie, och kände ett plötsligt medlidande.
När de kom tillbaka till skogsöppningen var Antoinette den enda där. Hon satt på sin hopvikta jacka och flätade håret över axeln.
”Var är din syster?” frågade Cassie.
Antoinette såg upp på henne, till synes obekymrad.
”Hon såg en fågel efter att du stack och ville kolla närmare på den. Jag vet inte vart hon gick.”
Cassie stirrade förfärat på Antoinette.
”Varför följde du inte med henne?”
”Du sa inte åt mig att göra det,” sa Antoinette med ett svalt leende.
Cassie andades tungt, försökte kontrollera vågen av ilska som kom tillbaka. Antoinette hade rätt. Hon borde inte ha övergett barnen utan att varna dem om att gå iväg.
”Åt vilket håll gick hon? Säg exakt var du såg henne sist.”
Antoinette pekade. ”Ditåt.”
”Jag går och letar efter henne.” Cassie kämpade med att hålla tonen lugn. ”Stanna här med Marc. Gå inte—inte—ifrån den här öppningen. Och låt inte din bror försvinna ur din syn. Förstått?”
Antoinette nickade frånvarande och kammade fingrarna genom håret. Cassie kunde bara hoppas att hon skulle göra som hon blivit tillsagd. Hon gick dit Antoinette hade pekat och höll händerna som en tratt runt munnen.
”Ella?” ropade hon så högt hon kunde. ”Ella?”
Hon väntade, hoppades att ett svar eller fotsteg skulle höras, men fick ingen respons. Allt hon hörde var det vaga rasslandet av löv som kittlades av vinden.
Kunde Ella ha kommit långt nog att inte höra henne ropa? Eller hade något hänt henne?
Panik övertog hennes kropp och hon började springa.
KAPITEL SJU
Cassie sprang djupare in i skogen, flög fram mellan träden. Hon skrek ut Ellas namn, bönade efter ett svar. Ella kunde vara var som helst; det fanns ingen markant stig för henne att följa. Skogen var mörk och kuslig, vinden tog hårdare tag och träden verkade dämpa hennes rop. Ella kunde ha fallit ned i en ravin eller snubblat och slagit i huvudet. Hon kunde ha kidnappats av en luffare. Vad som helst kunde ha hänt henne.
Cassie gled ned för mossiga backar och stapplade över trädrötter. Hennes ansikte revs upp på hundratals olika ställen och hennes hals var öm från allt skrikande.
Till slut stannade hon upp för att hämta andan. Svetten kändes kall och klibbig under vindens beröring. Vad skulle hon göra nu? Det började bli mörkt. Hon kunde inte ödsla mer tid åt att leta utan att sätta dem i fara allihop. Handelsträdgården var det närmaste stället med en telefon, om det fortfarande var öppet. Hon kunde stanna till där, berätta för butiksbiträdet vad som hade hänt och be om att få ringa polisen därifrån.
Det kändes som hundratals år passerade under tiden hon sökte sig tillbaka dit hon kommit från—och hundratals felvändningar. Hon bad att de andra satt kvar där hon hade lämnat dem. Och hon hoppades bortom allt hopp att Ella hade hittat tillbaka på egen hand.
När hon nådde skogsöppningen satt Antoinette och knöt ihop löv i en liten kedja medan Marc sov på en hop av deras jackor.
Ingen Ella.
Hon föreställde sig den stormande ilskan som skulle möta dem där hemma. Pierre skulle vara rimligt rasande. Margot skulle vara rent ut sagt grym. Ficklampor skulle skina upp natten när grannskapet tillsammans letade efter en liten flicka som var borttappad, skadad eller värre, helt på grund av Cassies oaktsamhet. Det var hennes fel och hennes nederlag.
Hemskheten i situationen överväldigade henne. Hon kollapsade mot ett träd och begravde ansiktet i händerna i ett desperat försök att kontrollera sina snyftningar.
Då sa Antoinette i en silverklar röst: ”Ella? Du kan komma fram nu!”
Cassie tittade upp och stirrade klentroget när Ella kravlade fram bakom en fallen trädstam och borstade löv från sin kjol.
”Vad…” Hennes röst var hes och skakig. ”Var var du?”
Ella log glatt.
”Antoinette sa att vi lekte kurragömma och att jag inte fick komma fram när du ropade, annars förlorade jag. Jag fryser nu—kan jag få min jacka?”
Chocken klubbade Cassie rakt i ansiktet. Hon hade aldrig trott att någon kunde komma på en sådan skadeglad idé.
Det var inte bara fräckheten, det var beräkningen i hennes handlingar som gav Cassie rysningar. Vad motiverade Antoinette att plåga henne och vad skulle få henne att sluta? Cassie kunde inte förvänta sig mycket till hjälp från föräldrarna. Att vara snäll hade inte fungerat och raseri var precis vad Antoinette ville få ur henne. Antoinette satt med alla kort och hon visste det.
Nu var de på väg hem oförlåtligt sent utan att ha sagt till någon vart de skulle. Barnen var smutsiga, hungriga, törstiga och utmattade. Hon fruktade att Antoinette hade gjort mer än nog för att hon skulle få sparken.
En lång, kall och obekväm promenad tog dem tillbaka till herrgården. Ella insisterade på att bli buren hela vägen och Cassies armar var nära nog att ge upp när de väl nådde hem. Marc svansade efter, muttrande, för trött för att göra mer än kasta en sten då och då på fåglarna i häckarna. Inte ens Antoinette verkade få mycket glädje ur sin vinst utan lunkade trumpet på.