När Cassie knackade på porten flög den upp med en gång. Margot stod på andra sidan med ett ansikte rodnat av ilska.
”Pierre!” vrålade hon. ”Nu är de hemma.”
Cassie började darra när hon hörde de arga fotstegen.
”Var i herrans namn har ni varit?” brölade Pierre. ”Vad är det för ansvarslöshet?”
Cassie svalde hårt.
”Antoinette ville gå till skogen. Så vi tog en promenad.”
”Antoinette—vad? Hela dagen? Vad fan lät du henne göra det för och varför följde du inte dina instruktioner?”
”Vilka instruktioner?” Hon kände hur hon nästan kröp ihop under hans vrede—Cassie önskade inget annat än att springa och gömma sig, precis som hon hade gjort när hon var tio år gammal och hennes pappa fick ett av sina utbrott. När hon kikade över axeln såg hon att barnen kände likadant. Deras förskräckta ansikten gav henne modet hon behövde för att se Pierre i ögonen, trots hur mycket hennes knän skakade.
”Jag lämnade en lapp på din sovrumsdörr.” Med ansträngning lyckades han tala i normal ton. Han hade kanske också lagt märke till barnens reaktioner.
”Jag såg ingen lapp.” Cassies ögon smög mot Antoinette men hennes blick var neddragen och hennes axlar spända.
”Antoinette skulle vara med på ett pianoframträdande i Paris. En buss kom för att hämta henne klockan halv nio men då var ingen här. Marc hade dessutom fotbollsträning i stan vid tolv.”
En kall knut drogs åt i Cassies mage när hon insåg hur allvarliga konsekvenserna av hennes handlingar hade varit. Hon svek Pierre—och flera andra—på värsta möjliga sätt. Dagen skulle ha varit ett test för att se hur duktig hon var på att organisera barnens scheman. I stället drog de på en oplanerad utflykt mitt ute i ingenstans och missade viktiga evenemang. Om hon var Pierre skulle hon vara minst lika förbannad.
”Jag är så ledsen,” muttrade hon.
Hon vågade inte berätta för Pierre hur barnen hade lurat henne, även om han säkerligen misstänkte det. Om hon gjorde det skulle de kanske få ta smällen av hans vrede.
En gonggong ljöd från matsalen och Pierre såg ned på sin armbandsklocka.
”Vi tar det sen. Gör dem redo för middag nu. Snabbt, innan maten blir kall.”
Snabbt var lättare sagt än gjort. Det tog över en halvtimme—och fler tårar—innan Marc och Ella var rena och klädda i sina pyjamaskläder. Tack och lov skötte sig Antoinette perfekt och Cassie undrade om hon kände sig överväldigad av konsekvenserna hon hade orsakat. När det gällde Cassie själv, var hon närmare bortdomnad från vilken massiv katastrof dagen hade blivit. Hon var nästan dyngsur från att bada barnen men hade inte tid att ta en dusch. Hon drog på sig en torr tröja och såg hur blåsorna på hennes armar blossade upp igen.
De marscherade otröstligt ned till matsalen.
Pierre och Margot väntade i vardagsrummet bredvid matsalen. Margot sippade på ett glas vin medan Pierre hällde upp en grogg.
”Och till sist är vi redo att äta,” observerade Margot koncist.
Middagen bestod av en fiskgryta och Pierre insisterade att de två äldre barnen serverade sig själva men lät Cassie hjälpa Ella.
”De måste lära sig vett och etikett vid en tidig ålder,” sa han och nyttjade resten av middagen att lära dem det rätta tillvägagångssättet.
”Lägg servetten i knät, Marc. Inte slänga på golvet. Armbågarna håller man in; Ella vill inte bli knuffad av dig när du äter.”
Grytan var fyllig och utsökt och Cassie var utsvulten men Pierres harang räckte för att vem som helst skulle tappa matlusten. Hon såg till att ta små, försiktiga tuggor och sneglade då och då på Margot för att försäkra sig om att hon skötte sig enligt den franska etiketten. Barnen var utmattade, oförmögna att förstå vad deras far sa. Cassie kunde inte låta bli att önska att Margot skulle säga till Pierre att det var ett dåligt tillfälle för sådana petiga detaljer.
Hon undrade om middagarna hade sett annorlunda ut när Diane var vid liv och hur mycket dynamiken hade skiftat efter att Margot kom. Cassies egen mamma hade hållit locket på konflikten på sitt eget tysta vis, men det fick utbrott så fort hon försvann. Kanske hade Diane haft en liknande roll.
”Lite vin?” Till hennes förvåning fyllde Pierre hennes glas med vitt vin innan hon kunde tacka nej. Även detta var nog fransk etikett.
Vinet var väldoftande och fruktigt och efter bara några små klunkar kände hon alkoholen i sitt blod. Det fyllde henne med en känsla av välbehag och en farlig avslappning. Hon satte snabbt ned glaset, väl medveten om att hon inte kunde riskera någon blunder.
”Ella, vad gör du?” frågade Pierre irriterat.
”Jag kliar knät,” förklarade Ella.
”Varför använder du en sked?”
”Mina naglar är för korta. Vi gick igenom brännässlor,” sa Ella stolt. ”Antoinette visade en genväg. Jag stack mig på knät. Cassie stack sig över hela ansiktet och armarna. Hon grät.”
Margot smällde ned vinglaset.
”Antoinette! Igen?”
Cassie blinkade till, förvånad att det var något hon hade gjort förut.
”Jag…” började Antoinette, men Margot var ohejdbar.
”Du är minsann en ond liten best. Det enda du gör är att röra till allting. Du tror att du är så listig, men du är bara en dum, elak och barnslig liten flicka.”
Antoinette bet sig i läppen. Margots ord satte sprickor i hennes svala, sansade skal.
”Det är inte hennes fel,” sa Cassie bestämt, innan hon ens hunnit överväga om det var smart att säga. Kanske hade alkoholen varit en dålig idé. ”Det måste vara svårt för henne att handskas med—” Hon avbröt sig själv med ens, på väg att nämna mammans död. Ella trodde dock på något helt annat och hon hade ingen aning om hur sanningen såg ut. Det var inte läge att fråga. ”Handskas med så mycket förändringar,” sa hon. ”I varje fall sa inte Antoinette åt mig att ta den vägen. Jag valde det själv. Ella och jag var trötta och det såg ut som en bra genväg.”
Hon vågade inte se på Antoinette medan hon pratade, utifall Margot skulle misstänka någon slags komplott, men hon lyckades fånga Ellas blick. Hon försökte förmedla något konspiratoriskt, få henne att förstå varför hon plötsligt tog hennes systers sida, och fick en diskret nickning till svar.
Cassie fruktade att hennes försvar skulle föra ut henne på ännu osäkrare marker men hon var tvungen att säga någonting. Trots allt visste hon hur det var att växa upp i en sprucken familj där krig hotade bryta ut vilken sekund som helst. Hon förstod hur viktigt det var att ha en äldre förebild att erbjuda skydd från stormarna. Hur hade hon klarat sig utan Jacquis styrka under de svåra tiderna? Antoinette hade ingen som stod upp för henne.
”Så du väljer att ta hennes sida?” fräste Margot. ”Lita på mig, det är något du lär ångra, precis som jag har gjort. Du känner henne inte som jag gör.” Hon pekade en rödmålad, manikyrerad fingertopp mot Antoinette, som började gråta. ”Hon är precis som sin—”
”Sluta nu!” röt Pierre. ”Jag tolererar inte bråk vid middagsbordet. Margot, nu håller du tyst, du har sagt tillräckligt.”
Margot flög upp ur stolen som vältes med en hög duns.
”Säger du åt mig att hålla tyst? Då går jag. Men tro inte att jag inte har varnat dig. Du får det du förtjänar, Pierre.” Hon marscherade mot dörren och vände sig sedan om för att stirra ut Cassie med ohöljt hat.
”Ni får alla det ni förtjänar.”
KAPITEL ÅTTA
Cassie höll andan och lyssnade till Margots arga fotsteg som försvann genom korridoren. När hon sneglade runt bordet såg hon att hon inte var den enda i chock över kvinnans våldsamma utbrott. Marcs ögon var i tallrikstorlek och hans mun var snörpt. Ella sög på tummen. Antoinette rynkade pannan i knäpptyst ilska.
Med muttrade svordomar sköt Pierre bak sin stol.
”Jag tar hand om det,” sa han och stegade iväg mot dörren. ”Lägg barnen.”
Lättad att ha en tydlig uppgift ställde sig Cassie upp och såg sig omkring på tallrikarna och besticken på bordet. Skulle hon städa undan allt eller kunde hon be barnen om hjälp? Spänning hängde i luften, tjock som rök. Hon hoppades att en normal, vardaglig familjeaktivitet skulle späda ut den röken.
Antoinette såg var hennes blick låg.
”Låt det vara,” spottade hon ur sig. ”Nån kommer och städar sen.”
Cassie tvingade fram en vänlig ton och sa, ”Då så, då är det läggdags.”
”Jag vill inte sova,” protesterade Marc och gungade på stolen. När den tippade lite för långt bak tjöt han till i tillgjord skräck och grep tag i bordsduken. Cassie slängde sig till undsättning. Hon var snabb nog att hindra stolen från att ramla bakåt men för sen att ta emot de två glas och tallriken som Marc drog ned på golvet.
”Gå upp,” beordrade hon i ett försök att låta sträng, men hennes röst var hög och ostabil tack vare hennes utmattning.
”Jag vill gå ut,” sa Marc och satte fart mot dörren. Med minnet av hur han hade hunnit ifrån henne i skogen dök Cassie efter honom. Han hade redan låst upp ytterdörren när hon hann ikapp honom, men hon lyckades få grepp om honom och hindra att han smet ut. Hon såg deras spegelbild i det mörka glaset. Den unga pojken med sitt rebelliska hår och oursäktliga uttryck—och hon själv. Hennes fingrar höll hårt i hans axlar, hennes ögon var uppspärrade och oroliga och ansiktet var lakansvitt.
Att se sig själv i det oväntade ögonblicket fick henne att inse just till vilken grad hon hade misslyckats i sina uppgifter så här långt. En hel dag hade gått sedan hon kom hit och inte för en minut hade hon haft kontroll. Hon lurade sig själv om hon trodde något annat. Hennes förväntningar om att passa in med familjen och älskas, eller åtminstone gillas, av barnen, kunde inte bli mer orealistiskt. De hade inte en gnutta respekt för henne och hon hade ingen aning om hur hon skulle ändra på det.
”Läggdags,” upprepade hon tröttsamt. Hon höll sin hand på Marcs axel och drog nyckeln ur dörrlåset. Hon lade märke till en krok långt upp på väggen, sträckte sig och hängde nyckeln där. Sedan marscherade hon Marc upp för trappan utan att släppa. Ella följde med, tätt intill, medan Antoinette lunkade nedstämt bakom dem och smällde igen sin sovrumsdörr utan ens ett litet ”god natt.”
”Ska jag läsa en godnattsaga?” frågade hon Marc, men han skakade på huvudet. ”Okej. Ner i sängen med dig, då. Du kan gå upp tidigt i morgon och leka med soldaterna om du sover nu direkt.”
Det var den enda mutan hon kunde komma på och det verkade fungera—eller så var det bara utmattningen som till slut nådde ikapp pojken. Hur som helst, till hennes lättnad, gjorde han som hon bett honom. Hon drog upp täcket över hans kropp och märkte hur hennes händer skakade. Om han försökte smita en gång till visste hon att hon skulle nå sin brytpunkt och falla i gråt. Hon kände ingen säkerhet att han skulle stanna i sängen men just nu hade hon i alla fall gjort sitt jobb.
”Jag vill höra en saga.” Ella drog i hennes tröjärm. ”Kan du läsa för mig?”
”Självklart.” Cassie följde med henne till hennes sovrum och valde en bok från den tunna samlingen på hyllan. Ella hoppade i säng, gungade upp och ned på madrassen i extas, och Cassie undrade hur ofta hon hade fått höra godnattsagor tidigare. Det verkade inte vara en del av rutinen. I och för sig, tänkte Cassie, fanns det inte mycket till normal rutin någonstans i Ellas liv.
Hon läste den kortaste sagan hon kunde hitta, varpå Ella begärde en till. Orden flöt samman framför hennes ögon när hon nådde sluten på den andra sagan och stängde boken. När hon såg upp igen hade lyckligtvis Ella lugnats ned och var redan halvvägs i sömn.
Hon släckte lampan och stängde dörren. På väg ned för korridoren kikade hon in i Marcs rum så tyst hon kunde. Tack och lov var rummet fortfarande mörkt och tysta andetag hördes.
När hon öppnade Antoinettes dörr var lyset på. Antoinette satt upp i sängen och skrev i en rosa bok.
”Man knackar innan man kommer in,” skällde Antoinette. ”Det är regeln.”
”Förlåt. Jag lovar att göra så hädanefter,” ursäktade Cassie. Hon var rädd att Antoinette skulle eskalera den brutna regeln till ett helt argument men i stället vände hon ned blicken till sin bok, skrev ett par ord till och stängde den.
”Gör du klart dina läxor?” frågade Cassie, förvånad, eftersom Antoinette inte slog henne som en person som väntade med att göra klart saker i sista sekund. Hennes rum var fläckfritt. Kläderna hon hade tagit av sig tidigare var vikna i tvättkorgen och hennes skolväska, fint packad, stod under ett välorganiserat, vitt skrivbord.
Hon undrade om Antoinette kände att hennes liv saknade struktur och om hennes privata omgivning fick kompensera för det. Eller så var det helt enkelt så—eftersom den mörkhåriga lilla flickan hade varit tydlig med hur mycket hon hatade att ha en au pair—att hon ville bevisa hur lite hon behövde en barnvakt.
”Mina läxor är klara. Jag skrev i min dagbok,” sa Antoinette.
”Gör du det varje kväll?”
”Jag gör det när jag är arg.” Hon knäppte fast locket på sin penna.
”Jag är ledsen för det som hände i kväll,” sympatiserade Cassie. Det kändes som att gå på en frusen sjö som vilken sekund som helst kunde brista.
”Margot hatar mig och jag hatar henne,” sa Antoinette med darr i rösten.
”Nej, jag tror inte det,” protesterade Cassie, men Antoinette skakade på huvudet.
”Jo. Jag hatar henne. Jag önskar att hon dog. Hon har sagt sånt till mig förut. Det gör mig så arg att jag skulle kunna döda henne.”
Cassie stirrade på henne bestört.
Det var inte bara Antoinettes ord utan lugnet hon besatt när hon uttalade dem som skrämde henne. Hon hade ingen aning om hur man svarade på något sådant. Var det normalt för en tolvåring att ha sådana hämndlystna tankar? Antoinette behövde definitivt få hjälp med sin aggression av någon högre kvalificerad. En kurator, psykolog, eller till och med församlingspräst.
Men med tanke på avsaknaden av någon kompetent gissade Cassie att ansvaret låg på hennes egna axlar.
Hon gick igenom sina minnen, försökte komma ihåg vad hon hade sagt eller gjort när hon själv var i den åldern. Hur hon hade reagerat och hur hon hade känt när hennes egen situation spårade ur. Hade hon någonsin velat döda någon?
Hon mindes plötsligt en exflickvän som hennes pappa haft, Elaine, en blondin med långa, röda naglar och ett högljutt, gällt skratt. De hade hatat varandra vid första anblick. Under de sex månaderna som Elaine var på plats hade Cassie avskytt henne passionerat. Hon kunde inte minnas att hon ville se henne död, men absolut ”borta”.
Det kanske var samma sak. Antoinette kanske var mer rättfram, helt enkelt.
”Det Margot sa var inte rättvist över huvud taget,” höll Cassie med—för det hade det inte. ”Men folk säger saker i affekt som de inte menar.”
Givetvis slank även sanningar ut i affekt, men det tänkte hon inte gå in på.
”Åh jo, hon menade det,” försäkrade Antoinette. Hon fipplade med pennan, vred på locket med våldsamma rörelser. ”Och Papa tar alltid hennes sida nu för tiden. Han tänker bara på henne och aldrig på oss. Det var annorlunda när min mamma levde.”
Cassie nickade. Även detta kunde hon relatera till.
”Jag vet,” sa hon.
”Hur vet du?” Antoinette såg på henne nyfiket.
”Min mamma dog när jag var ung. Min pappa tog också hem nya flickvänner—eh, jag menar, en ny fästmö—till huset. Det orsakade massor av bråk och elaka ord. De ogillade mig och jag ogillade dem. Men som tur var hade jag en storasyster.” Cassie rättade sig hastigt igen: ”Jag har en storasyster. Jacqui. Hon stod upp för mig och skyddade mig när det blev bråk.”
Antoinette nickade överensstämmande. ”Du tog min sida i kväll. Ingen har nånsin gjort det förut. Tack för det…”
Hon stirrade på Cassie med stora, blå ögon och Cassie kände en knut i halsen vid den oväntade tacksamheten.
”Det är därför jag är här,” sa hon.
”Förlåt att jag sa åt dig att gå igenom brännässlorna.” Hon sneglade ned på Cassies utslag, fortfarande svullna och inflammerade över hennes händer.