Hon gick och gick, kippade efter luft i värmen, tills hon till slut kom till ett stort berg. På toppen av det såg hon en man som stod där, tittade ner och log.
Hon visste att det var hennes far.
Caitlin började springa, tog i med allt hon hade för att försöka komma upp på berget, komma närmare och närmare honom. Medan hon gjorde det reste solen sig högre och varmare på himlen, slog ned på henne, tycktes komma bakifrån hennes far. Det var som om han var solen, och hon var på väg rakt in i den.
Hennes uppstigning blev varmare, högre, och hon kippade efter andan när hon kom nära. Han stod med armarna utsträckta, väntade på att omfamna henne.
Men backen blev brantare och hon var alldeles för trött. Hon kunde inte gå längre. Hon kollapsade där hon stod.
Caitlin blinkade och när hon öppnade ögonen, såg hon sin far stå över henne, lutandes nedåt, med ett varmt leende på läpparna.
"Caitlin", sade han. "Min dotter. Jag är så stolt över dig."
Hon försökte att nå ut, att hålla honom, men nyckeln var nu över henne, och den var för tung, vägde ner henne.
Hon tittade upp på honom, försökte prata, men hennes läppar var spräckta och halsen var alltför sliten.
"Caitlin?"
"Caitlin?"
Caitlin öppnade ögonen med ett ryck, desorienterad
Hon tittade upp och såg en man som satt på hennes säng och tittade ner på henne och log.
Han nådde över och borstade försiktigt håret ur ögonen.
Var detta fortfarande en dröm? Hon kände den svala svetten på hennes panna, kände hans beröring på hennes handled, och hon bad att det inte var det.
För där framför henne satt hennes livs kärlek och log mot henne.
Caleb.
KAPITEL TRE
Sam öppnade ögonen med ett ryck. Han stirrade upp mot himlen, tittade upp längs stammen av en enorm ek. Han blinkade flera gånger och undrade var han var.
Han kände något mjukt mot ryggen, och det kändes mycket bekvämt, och han tittade efter och insåg att han låg på en lapp av mossa i skogen. Han tittade tillbaka upp, och såg dussintals träd högt över honom, vajande i vinden. Han hörde ett gurglande ljud och tittade bort och såg en ström sippra förbi, bara ett stenkast från hans huvud.
Sam satte sig upp och såg sig omkring, kastade en blick åt alla håll, tog in allt. Han var djupt inne i skogen, ensam, endast upplyst av ljuset genom trädgrenarna. Han hejdade sig och såg att han var fullt påklädd, i samma utstyrsel han hade haft i Colosseum. Det var tyst här, det enda ljudet var av strömmen, av fåglarna, och några avlägsna djur.
Sam insåg med lättnad att tidsresan hade fungerat. Han var helt klart på någon annan plats och tid även om var och när det var, hade han ingen aning om.
Sam kontrollerade sakta sin kropp och insåg att han inte hade fått några större skador, och att han var i ett stycke. Han kände en fruktansvärd hunger gnaga på hans mage, men han kunde leva med det. Först var han tvungen att räkna ut var han var.
Han nådde ner för att känna efter om han hade några vapen på honom.
Tyvärr, inget av det hade klarat resan. Han var på egen hand igen, tvungen att klara sig med sina bara händer.
Han undrade om han fortfarande hade vampyrkrafter. Han kunde känna en onaturlig styrka fora genom hans ådror, och det kändes som om han hade det. Men å andra sidan kunde han inte vara säker förrän det var dags.
Och den tiden kom tidigare än han trodde.
Sam hörde plötsligt en gren knäckas och vände för att se en stor björn gående mot honom, långsamt, aggressivt. Han frös. Den blängde på honom, höjde sina huggtänder, och fräste.
En sekund senare, bröt den ut i en spurt, rakt mot honom.
Det fanns ingen tid för Sam att springa, och ingenstans för honom att springa till. Han hade inget annat val, insåg han, än att konfrontera detta djur.
Men konstigt nog, i stället för att övervinnas av rädsla, kände Sam raseri flöda genom honom. Han var rasande på djuret. Han tyckte inte om att attackeras, i synnerhet innan han ens hade en chans att samla sig. Så, utan att tänka, rusade Sam också för att möta björnen i strid, på samma sätt som han skulle gjort mot en människa.
Sam och björnen möttes i mitten. Björnen kastade sig mot honom, och Sam ryggade tillbaka. Sam kände kraften flöda genom hans ådror, kände det berätta för honom att han var oövervinnerlig.
När han träffade björnen i luften, insåg han att han hade rätt. Han fångade björnen i dess axlar, tog tag, snurrade och kastade den. Björnen flög tillbaka genom skogen, flera meter, krockade hårt in i ett träd.
Sam stod där och röt tillbaka mot björnen, ett hård vrål, ännu högre än djurets. Han kände musklerna och venerna bukta i honom när han gjorde det.
Björnen reste sig långsamt, snubblandes och såg på Sam med något som liknade chock. Det haltade när det gick, och efter att ha tagit några trevande steg, sänkte det plötsligt sitt huvud, vände sig om och sprang iväg.
Men Sam tänkte inte låta det komma undan så lätt. Han var arg nu, och han kände sig som om ingenting i världen kunde stoppa hans ilska. Och han var hungrig. Björnen skulle behöva betala.
Sam bröt ut i en spurt, och var glad över att finna att han var snabbare än detta djur. Inom ögonblick kom han ikapp det och i ett enda språng, landade han på dess rygg. Han lutade sig tillbaka och sänkte sina huggtänder djupt in i dess hals.
Björnen tjöt i plåga, flängde vilt, men Sam höll fast. Han sänkte sina huggtänder djupare, och inom ögonblick kände han björnen sjunka ned på knä under honom. Till slut slutade den röra på sig.
Sam låg ovanpå den, drack, kännde dess livskraft rusa genom hans ådror.
Till slut lutade sig Sam tillbaka och slickade sina läppar, som droppade av blod. Han hade aldrig känt sig så pigg. Det var exakt den måltid som han behövde.
Sam ställde sig upp igen när han hörde en annan kvist knäckas.
Han tittade bort och där, i en glänta i skogen, var en ung flicka, kanske 17 år, klädd i ett tunnt, helvitt material. Hon stod där och höll en korg, och stirrade tillbaka på honom, i chock. Hennes hud var genomskinligt vit, och hennes långa, ljusbruna hår inramade stora, blå ögon. Hon var vacker.
Hon stirrade tillbaka på Sam, lika genomborrande.
Han insåg att hon måste vara rädd för honom, rädd att han kanske skulle attackera henne, insåg att han måste ha verkat förfärlig, på toppen av en björn, med blod i munnen. Han ville inte skrämma henne.
Så han hoppade ned från djuret, och tog flera steg mot henne.
Till sin förvåning, ryggade hon inte tillbaka, eller försökte flytta på sig. Snarare fortsatte hon bara att stirra på honom, orädd.
"Oroa dig inte", sade han. "Jag tänker inte skada dig."
Hon log. Det förvånade honom. Inte bara var hon vacker, men hon var verkligen inte rädd. Hur kunde det komma sig?
"Naturligtvis gör du inte det", sade hon. "Du är en av oss."
Det var Sams tur att bli chockad. Sekunden hon sa det visste han att det var sant. Han hade känt något när han först sett henne, och nu visste han. Hon var en av hans. En vampyr. Det var därför hon var orädd.
"Snyggt gjort", sade hon, och gestikulerade mot björnen. "Lite rörigt, tycker du inte? Varför inte satsa på en hjort? "
Sam log. Inte bara var hon vacker, hon var rolig också.
"Kanske nästa gång gör jag det", sade han tillbaka.
Hon log.
"Skulle du kunna tala om för mig vilket år det är?" Frågade han. "Eller århundrade, åtminstone?"
Hon bara log och skakade på huvudet.
"Jag tror att jag lämnar det åt dig att ta reda på själv. Om jag berättade för dig skulle det förstöra allt det roliga, skulle det inte det? "
Sam gillade henne. Hon hade sting. Och han kände sig till mods omkring henne, som om han hade känt henne i en evighet.
Hon tog ett steg framåt, och sträckte ut handen. Sam tog den och älskade känslan av hennes släta, genomskinliga hud.
"Jag heter Sam", sade han och skakade hennes hand, höll den för länge.
Hon log bredare.
"Jag vet", sade hon.
Sam var förbryllad. Hur kunde hon veta det? Hade han träffat henne förut? Han kunde inte minnas.
"Jag skickades till dig", tillade hon.
Hon vände sig plötsligt om och började gå ner längs en skogsstig.
Sam skyndade ikapp henne, antog att hon menat att han skulle följa efter. Eftersom han inte tittade efter vart han gick skämdes han för att ha snubblat över en gren. Han hörde henne fnittra när han gjorde det.
"Nå?" stack han in. "Ska du inte berätta ditt namn?"
Hon fnissade igen.
"Ja, jag har ett formellt namn, men jag använder det sällan", sade hon.
Sedan vände hon sig mot honom och väntade på honom att komma ikapp.
"Om du måste veta, kallar alla mig Polly."
KAPITEL FYRA
Caleb höll upp den stora, medeltida dörren, och medan han gjorde det klev Caitlin ut ur klostret och tog sina första steg ut i det tidiga morgonljuset. Med Caleb vid sin sida såg hon ut över gryningen. Här, högt uppe på en kulle i Montmartre, kunde hon se ut och se hela Paris sträcka sig framför henne. Det var en vacker, spretig stad, en blandning av klassisk arkitektur och enkla hus, av kullerstensgator och grusvägar, av träd och storstad. Himlen blandas i en miljon mjuka färger vilket gjorde att staden såg levande ut. Det var magiskt.
Ännu mer magiskt var den hand som hon kände glida in i hennes. Hon vände blicken och såg Caleb stå vid hennes sida, njuta av utsikten med henne, och hon kunde knappt tro att det var verklighet. Hon kunde knappt tro att det verkligen var han, att de verkligen var här. Tillsammans. Att han visste vem hon var. Att han mindes henne. Att han hade hittat henne.
Hon undrade igen om hon verkligen hade vaknat ur en dröm, om hon inte fortfarande sov.
Men när hon stod där och kramade hans hand hårdare, visste hon att hon verkligen var vaken. Hon hade aldrig känt sig så överlycklig. Hon hade varit igång så länge, hade rest tillbaka i tiden, alla dessa århundraden, ända hit, bara för att få vara med honom. Bara för att se till att han levde igen. När han inte mindes henne, i Italien, hade det krossat hennes hjärta.
Men nu när han var här, och levande, och mindes henne – och nu när han var hennes, singel, utan Sera omkring – svällde hennes hjärta med nya känslor, och med nytt hopp. Hon hade aldrig i sina vildaste drömmar trott att det hela skulle kunna fungera så perfekt, att det faktiskt verkligen skulle fungera. Hon var så överväldigad, hon visste inte ens var hon skulle börja eller vad hon skulle säga.
Innan hon kunde tala, började han.
"Paris", sade han och vände sig mot henne med ett leende. "Det finns säkert värre platser vi kunde vara tillsammans."
Hon log tillbaka.
"Hela mitt liv har jag velat se det", svarade hon.
Med någon jag älskar, ville hon tillägga, men hejdade sig. Det kändes som om det hade varit så länge sedan hon hade varit vid Calebs sida, att hon faktiskt kännde sig nervös igen. På sätt och vis kändes det som om hon hade varit med honom för alltid, längre än för alltid, men på andra sätt, kändes det som om hon träffat honom igen för första gången.
Han sträckte ut handen med handflatan uppåt.
"Vill du se det med mig?" Frågade han.
Hon sträckte ut handen och lade sin hand i hans.
"Det är en lång promenad tillbaka", sa hon och tittade ner på den branta backen, som ledde hela vägen ner, i kilometer, och sluttade in i Paris.
"Jag tänkte på något lite mer sceniskt", svarade han. "Flygning".
Hon rullade tillbaka sina skulderblad, försöker känna om hennes vingar fungerade. Hon kände sig så föryngrad, så återställd från att dricka, från det vita blodet, men hon var fortfarande inte säker på om hon kunde flyga. Och hon kännde sig inte redo att hoppa från ett berg i hopp om att hennes vingar skulle fungera.
"Jag tror inte att jag är redo ännu", sade hon.
Han såg på henne, och förstod.
"Flyg med mig", sade han, lade han sedan till, med ett leende, "precis som förr i tiden."
Hon log, kom upp bakom honom och höll runt hans rygg och axlar. Hans muskulösa kropp kändes så bra i famnen.
Han hoppade plötsligt upp i luften, så snabbt, att hon knappt hade tid att klamra sig fast.
Innan hon visste ordet av det flög de, hon hållandes honom runt ryggen, tittandes ner, huvudet vilandes på hans skuldra. Hon kände den välbekanta spänningen i magen, medan de dök, gick ner lågt, nära staden, i soluppgången. Det var häpnadsväckande.
Men inget av det var så hisnande som att hon var i hans armar igen, höll honom, och att de bara var tillsammans. Hon hade knappt varit med honom en timme, och hon hade redan bett att de aldrig skulle vara isär igen.
*
Det Paris de flög över, Paris 1789, var på så många sätt likt bilderna av Paris hon hade sett på 2000-talet. Hon kände igen så många av byggnaderna, kyrkorna, kyrktornem, monumenten. Trots att de var flera hundra år gammla, såg det nästan ut precis som samma stad på 2000-talet. Liksom Venedig och Florens, hade så lite förändrats på bara några hundra år.
Men på andra sätt, var det helt annorlunda. Det var inte alls lika uppbyggt. Även om vissa vägar var belagda med kullersten, var fortfarande andra bara jord. Det var inte alls lika trångt och mellan byggnaderna fanns det fortfarande klumpar av träd, nästan som en stad byggd i en inkräktande skog. I stället för bilar fanns hästar, vagnar, människor som gick i smutsen, eller dragvagnar. Allt var långsammare, mer avslappnat.
Caleb dök lägre, tills de flög några meter ovanför topparna av byggnaderna. När de drog förbi de sista av dem, öppnades plötsligt himlen, och framför dem var floden Seine som bredde ut sig och skar rakt igenom mitten av staden. Den lyste gult i det tidiga morgonljuset, och det tog andan ur henne.
Caleb dök lågt, flög över den, och hon förundrades över skönheten i staden, hur romantiskt det var. De flög över den lilla ön, Ile de la Cite, och hon kände igen Notre Dame under henne, dess enorma torn skyhöga över allt annat.
Caleb dök ännu lägre, precis ovanför vattnet, och den fuktiga floden kylde dem i den varma morgonen i juli. Caitlin såg sig omkring och såg Paris på båda sidor av floden medan de flög över och under de många små välvda gångbroarna som band samman den ena sidan av floden till den andra. Sen lyfte Caleb upp dem och över till ena sidan av floden, för att sätta ner dem mjukt, bakom ett stort träd, utom synhåll för alla förbipasserande.
Hon såg sig omkring och såg att han hade fört dem till en enorm, formell park och trädgård, som tycktes sträcka sig i mil, rätt bredvid floden.
"Tuilerierna," sa Caleb. "Samma trädgård som på 2000-talet. Ingenting har förändrats. Det är fortfarande den mest romantiska platsen i Paris. "
Med ett leende, sträckte han ut handen och tog hennes hand. De började promenera tillsammans, längs en väg som slingrade sig genom trädgården. Hon hade aldrig känt sig så glad.
Det fanns så många frågor som hon ville fråga honom, så många saker som hon var döende för att få säga till honom, att hon knappt visste var hon skulle börja. Men hon var tvungen att börja någonstans, så hon tänkte att hon bara skulle börja med vad som nyligen var i hennes tankar.
"Tack", sa hon, "för Rom. För Colosseum. För att du räddade mig", sade hon. "Om du inte hade kommit när du gjorde det, vet jag inte vad som skulle ha hänt."
Hon vände sig om och såg på honom, plötsligt osäker. "Kommer du ihåg?" Frågade hon oroligt.
Han vände sig om och såg på henne, och nickade, och hon såg att han gjorde det. Hon var lättad. Åtminstone, till slut, var de på samma sida igen. Deras minnen var tillbaka. Bara det betydde allt för henne.
"Men jag räddade inte dig", sa han. "Du hanterade det ganska bra själv utan mig. Tvärtom, du räddade mig. Bara att vara med dig, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig", sade han.
När han klämde handen, kände hon hela hennes värld sakta återställas inom henne.